Om de har medelålderskris ligger de garanterat med andra. Båda är långt hemifrån, där är tjejer i deras smak. Ingen känner dem där, de kan göra vad de vill.
2 gillningar
En del män är säkert sådana men inte alla. De älskar musik. Men säker kan man aldrig vara, det verkar hända i de bästa förhållanden.
1 gillning
Ja, det förändrar ju knappast varken odds eller möjligheter 
Men du vill verkligen inte ta in något som helst, eller hur… det är som att tala med en vägg och du intalar dig istället att det är NPF, depression, medelålderskris eller vad som helst annat. Som att det skulle göra saken enklare, eller mer “lättbotat” för dig
2 gillningar
Jag har själv varit deprimerad och har ett barn med diagnos, ser många likheter. Säger inte att det skulle göra någon skillnad men lättare att förstå.
Inte lätt att vara deprimerad eller ha diagnos eller för den delen gad, kontrollbehov. Vore det så lätt att det bara är att sluta skulle inte någon behöva medicin eller hjälp. Då kunde man bara sluta med det som är jobbigt.
Japp tyvärr. Jag har legat med 3 barns fäder som “aldrig kunde tänka sig göra något sådant”.
(Detta var som sagt när jag var i 20 års åldern)
Är det erat gemensamma barn som har diagnos?
Ja, det är då han själv sagt att han ser likheter och att han va likadan i den åldern. Barnet börja med medicin i augusti. Det är ett av problemen vi haft i 1,5 år. Måendet, skolk, skolan, bup möte mm.
Under den här tiden råkade vårat andra barn ut för en olycka, och fick en illa fraktur på skenbenet som har tagit tid att rehabilitera.
Han har också haft mycket på jobbet, varit problem och mycket övertid. Press.
Det är bla pga detta som jag tror han mår dåligt också. Tror inte det bara handlar om mig, oss.
Vilket förhållande som helst skulle svacka efter allt vi genomgått.
Min far va otrogen mot min mor. Har väldigt svårt för sånt.
1 gillning
Ja det har nog de flesta.
Nuförtiden tycker jag det är bättre med utrymme för en öppen och ärlig kommunikation. Att om man vill ha äventyr så pratar man med sin partner och därefter tex bjuder in ett annat par, eller annan man/kvinna. Det är tusen gånger bättre än att gå bakom ryggen och komma med lögn efter lögn.
Lögnerna och sveket är det som gör ondast efteråt.
Det bästa är att göra slut innan, det är väldigt sårande. Jag har frågat min rakt ut och han menar att det är slut så då skulle han erkänna nu om han hade gjort något. Eller är intresserad av någon. Då vore det slut diskuterat om oss.
Jag menade såklart att man kommer fram till en lösning som båda tänder på och kan tänka sig att testa. Men ja, står man alldeles för långt ifrån varandra där är det kanske bäst att fundera på förhållandets vara eller icke vara.
Han kommer inte berätta om han träffat någon ny för han vet att du kommer reagera illa på det.
1 gillning
Jo, men då slipper han mitt tjat. För då skulle jag sticka härifrån. Då skulle det inte finnas något att jobba på. Så det vore ju bra för honom om han vill bli av med mig fort.
Det är rätt märkligt att se det (att han träffat en ny) som den ultimata omständigheten som definitivt hade fått dig att inse att han gjort slut (efter allt annat han gjort och sagt).
De få orden män klämmer ur sig i dessa situationer menar de. Om jag inte minns fel sa ditt blivande ex något i stil med, angående om det någonsin kan bli ni igen: “Chansen är minimal. Då måste under ske”
Kan inte bli tydligare än så. Så sälj huset, dela vårdnaden om barnen och lämna honom du också. Efter ett år - ett och 1/2 år kommer du vara helt förbluffad över 1. Hur bra du mår 2. Du kommer fråga dig själv hur du i hela h**vete kunde krypa för honom.
Och du kommer lova dig själv “aldrig mer”. Detta förutsätter såklart att du bearbetat ditt tvångs- och kontrollbehov för det gör dig sårbar.
3 gillningar
Jag undrar om du verkligen, innerst inne tror på det där ens själv… du vägrar ju i sten att acceptera att han gjort slut med dig, att han på villkors vis inte vill försöka igen eller “jobba på det längre” så iaf jag tror att det där är något som du intalar dig för att verka/känna dig självständigare och mer handlingskraftig och som lite egentröst för att du inte klarar att sluta med allt detta kollande etc.
Jag tror du behöver mer terapihjälp, för första förutsättningen för att komma vidare i terapi är brutal och total ärlighet inför sig själv → stegrande självinsikt. Oavsett hur skämmig och needy man än låter 
2 gillningar
Så kan det vara, vet faktiskt inte själv längre. Tyvärr är det inte så lätt att bara sluta. Jag pratar mycket, han lite.
För att ens se om det funkar är jag väl medveten att jag måste lugna ner mig och visa honom att jag kan.
Sen är det inte säkert att han vill fortsätta ändå. Jag hör och förstår vad han säger. Men kan inte sluta leva på hoppet. Kollar lägenheter under tiden.
1 gillning
Jadu sötnos… det är utomordentligt lätt att se det fullkomligt bisarra i hela situationen när man ser det utifrån.
För dig är det nog hart när omöjligt att faktiskt kunna göra som ditt förnuft med all sannolikhet säger dig att du borde göra. Du klarar det inte för du uppslukas och fixeras så helt och totalt av din egen ångest och rädsla för vad som pågår som du inte vet om. Och det som pågår antar mer och större proportioner i ditt huvud för varje minut som går och du blir nästan manisk. Jag skulle förvånas om du öht ens sover de nätter han är borta, du ringer och messar säkert i tid och otid, kollar och scannar av alla kanaler du kan… till ingen nytta.
Det enda som händer är att du målar in dig i hörnet mer och mer och det vet du med all sannolikhet sedan länge och ändå kan du inte hindra dig själv.
Du kan helt enkelt inte lugna ner dig på egen hand och med egen kraft och därför skrev jag för typ hundra inlägg sedan att det värsta han gör är inte att han festar loss… utan det är att han inte bryter med dig helt och fullt, rakt av på ett bräde. För DET är nog det enda som kan tvinga dig att ta itu med dig själv och komma ifrån den här destruktiva relationen du har med och till honom.
Du har investerat så mycket, så länge och du kan/vill bara inte ge upp… även om det faktiskt är över. Hans farande och festande samtidigt som ni bor ihop ger ditt hopp det lilla uns som du kräver (och ditt hopp frodas på absolut ingenting) och därför kommer aldrig din process igång.
Men du lider redan alla helvetes kval som det är nu… tro mig, det blir INTE värre när han är borta. Det blir oxå smärtsamt, men på ett helt annat sätt för då VET du iaf varför allt smärtar.
Du kan inte blunda, ducka och rygga för den smärtan längre, fronta den och du kommer att gå vinnande ur detta… men det kommer att vara j-t plågsamt en tid, men det är det ju nu också. Men med tiden kommer ditt lugn att infinna sig 
3 gillningar
Det finns inget att jobba på.
Du verkar leva i förnekelsefasen.
Ja, ni har gått igenom mycket. Ja, han har mycket nu. Och han vill leva livet.
Ni räknar samman tillgångar och skulder, drar ifrån skulderna och delar på tillgångarna. Den som vill/ har råd löser ut den andra från huset och övertar lånen. Har ingen råd säljs huset och vinsten delas.
Han har gjort slut. Det är över. Finito. Punktum. Ende. Hade du ändrat radikalt på dig hade det inte hjälpt - han vill inte växa upp och ta ansvar. Han vill leva livet och festa.
Inget du gjort/ gör/ kan göra kommer att ändra på det.
Eller så accepterar du att vara hans mamma och ge honom markservice och tar allt ansvar medan han lever livet om det nu är så du vill ha det för det är så det kommer att vara. Tills han hittar en ny, då kommer han att lämna/ kasta ut dig.
4 gillningar
Vem har bestämt att du har ett för stort kontrollbehov? Vem har sagt det till dig? Jag tror att du har fått en lite skev uppfattning om vad som är normalt.
Ett par jag kände för många år sedan grälade ofta. Det slutade med skilsmässa. Båda två var överens om var problemet låg, och det var hans stora kontrollbehov och hans tjatande. Som utomstående såg jag något annat.
Hon drack. Mycket. Hon hade ett jobb där hon kunde ta hem och jobba en del hemifrån. Ringa kunder och sköta en del papper. Därför brukade hon sluta redan vid 14-tiden och jobba 2 timmar på kvällen när barnen lagt sig. Hon drack öl och vin till middagen och något till kaffet efteråt. Han brukade lägga barnen eftersom hon redan var lite lullig då. När hon satte sig vid skrivbordet för att ringa kunder, då var hon full.
Han frågade i bland om hon verkligen skulle ta en drink till, och då sade hon att han tjatade och var tråkig. Han började ha lite koll på hur mycket sprit hon köpte hem, och då sade hon att han var kontrollerande och att han borde söka hjälp. När han började leta fram gömda flaskor och hälla ut dem, då begärde hon skilsmässa. Berättade för alla vänner om hur hemsk han var. Så kontrollerande och ville bestämma över henne. Nästan så han kändes lite farlig, sade hon.
Han fick höra av alla hur illa han betedde sig, och han trodde själv på det. Mycket sorgligt!
En mamma ska ha total koll på sin baby. Det är normalt och hälsosamt. När barnet blir större ska hon minska kontrollen successivt, men en viss koll måste hon ha - enligt lag - tills barnet är myndigt. Normalt och inte alls fel.
En fru har ingått ett avtal med sin man. De ska älska varandra, vara trogna, hjälpas åt med försörjningen och allt praktiskt, vara lojala och respektfulla. Om mannen bryter mot avtalet (som din man gör hela tiden), så är det normalt om hon påpekar det. Normalt att hon vill att han ska vara trogen, lojal, respektfull och kärleksfull. Inget osunt eller onormalt kontrollbehov alls. Därför undrar jag vem som sagt åt dig att det är DIG det är fel på?
4 gillningar
På vilket sätt har du varit kontrollerande under eran tid som par?