Jag har skrivit förut om mitt förhållande och kontrollbehov mm.
Nu tror karln att han kan ha npf diagnos, någon som varit med om att en partner blir personlighetsförändrad pga det.
Han vill inte jobba på förhållandet längre, utan vill ifrån både mig och huset. Han är ofta ute och festar och sover på hotell. Han har lovat att inte inleda något med någon så länge vi bor ihop, men jag vill och tror fortfarande att vi kan fixa det.
Vi har haft många bekymmer och problem i några år, tror det är därför han blivit så kall och otrevlig. Men han säger att det är mitt fel pga mitt kontrollbehov och att jag tjatar.
Jag tjatar ofta för han inte hör eller lyssnar eller så får jag så konstiga svar som ger frågor. När han är ute och festar addar han tjejer på fb. Jag tar väldigt illa upp och förstår inte anledningen.
Skulle ni tycka att det vore kul om er partner är ute och festar ofta och lägger till folk av motsatta könet på fb som de träffat en gång. Vet att han säger att det är slut mellan oss men han har lovat att inte inleda något. Mår så dåligt och förstår inte varför han inte vill jobba på oss.
Han har blivit så egoistisk, kanske diagnos eller medelålderskris har jag funderat över.
Ursäkta för osammanhängande text, bara tvungen att få ur mig lite.
Tredje gången va det nu i helgen på tre månader. Det brukar va han och en killkompis sen tonåren. Skulle du tycka det är ok att adda på fb, nu vet inte jag anledningen. Men vet att han aldrig träffat henne innan.
Och varför är det då egentligen ett problem… jo, för att han INTE känner och vill detsamma som du.
Det är väl snarare så att du duckar och isf inte vill förstå anledningen, för den är ju så uppenbar att den är omöjlig att missförstå. För han vill helt enkelt inte längre, för hade han velat det och brytt sig (om dig) så hade han ju såklart inte betett sig så här.
Det är ju väldigt enkelt förnuftsmässigt, men oftast så gruvjävligt svårt och plågsamt att ta till sig känslomässigt
En hjälp för dig att hantera den här situationen där han vill iväg och verkar försöka straffa ut sig vore nog att se till att få någon utomstående att prata med, få hjälp att bearbeta och komma vidare med ditt liv, på egen hand
Men nu låter det väl ändå som han gjort slut med dig?
Alltså nej jag tror inte många tyckt att det var så kul att partnern är ute och festar och knyter massa nya kontakter av motsatt kön i rätt uppenbara syften. Men han är väl inte din partner längre? Du kan liksom inte bestämma att ni fortsätter att ha ett förhållande om han inte vill. Sen att det är en stor sorg för dig förstår jag ju absolut, men han har ju sitt fria val att avsluta med dig och träffa andra.
Han har lovat att inte göra sånt så länge vi fortfarande bor ihop av respekt. Att gå ut och festa har han alltid velat, men tagit hänsyn till mig och inte gjort det så ofta.
Det sa han innan han gjorde slut att han skulle ut hur ofta han ville utan att bry sig om vad jag tyckte och kände. Han tycker bla det är en sak jag kontrollerat.
Jag såg att även hans kompis hade henne som vän nu på fb, och han har sambo.
Så jag vet inte om det bara handlar om musik.
När jag ifrågasatte det en annan gång sa han att innan han träffa mig hade han många tjejkompisar. Ibland känns det som någon kris, att han vill ha det som innan.
Jag tror du måste försöka släppa det här nu. Det är ingen idé att du försöker kontrollera om han håller det där löftet om att vara med någon annan. Du kan inte påverka det mer och er relation är ändå över. Släpar han hem någon tjej medan du bor kvar blir det väl en annan fråga, men det här med vilka han lägger till på sociala medier osv vet du ju faktiskt bara för att du håller på och kollar det. Försök att låta bli.
Varför han inte vill jobba på er relation vet bara han om han ens vet det.
Summan av kardemumman är att han har gått vidare, han söker nytt och det är inget du kan göra något åt.
Vi äger inte varandra, vi har ingen rätt att bestämma över andra myndiga, självständiga individer. Vi har ingen rätt att ensidigt ålägga dem krav på uppförande och förvänta oss att de ska följa dem.
Du kan inte hålla kvar honom, du har ingen rätt att bestämma över honom, det enda du kan göra är att ta din mats ur skolan och inse att det är över.
Så svårt efter alla år och allt som varit bra.
Han har blivit så personlighetsförändring, så jag tänker att det kan vara add/adhd som gör att han inte tänker som vanligt. Att det blivit för mycket med allt.
Han skiter i att det snart är jul, han har inte funderat något på klappar till barna, när jag frågar säger han bara att han inte vet.
Till sommaren tar ett barn studenten, då ska han till sweden rock helgen innan och kommer inte ens vara med när andra barnet slutar grundskolan. Vadå, vi står bara och kollar. Är hans svar
Och även om han gjort slut och gått vidare mentalt om han tänkt på det här ett tag så kan han hålla att han lovat att inte starta eller inleda något så länge vi bor ihop.
Okej, jag kan förstå att du är besviken på hans bristfälliga engagemang i barnen, det borde ju inte minska (utan kanske snarare öka) om han bestämt sig för att separera från dig.
Låter ju onekligen som att han har en kris där allt bara handlar om att festa och göra saker som han gjorde i ungdomen igen just nu. Man får väl hoppas att det är en fas och att han kan hitta en bättre balans mellan att kunna göra saker som han saknat när ni var ihop och att ändå vara en engagerad pappa.
Kasta ut honom direkt, så slipper du den här limbotillvaron… men jag anar att du säkert vill att han ska bo kvar så länge som möjligt ifall hans adhd plötsligt går över och han blir som “vanligt”, eller du lyckas förmå honom att stanna
Mitt råd är iaf att du asap gör pinan (din egen) kort och sparkar ut honom så kan han festa och gå på festival så mycket han vill
Inte så lätt, vi måste sälja huset först. Jag har inte råd att bo kvar och han säger att jag ska betala halva lånet om jag flyttar innan. Så jag har inte råd att flytta. Om han flyttar betalar han sin del av lånet, men det är mer utgifter.
Och angående diagnosen så har han sökt till vårdcentralen, men det tar tid att göra utredning ning.
Naiv som jag är eller om det har med kontrollbehovet att göra, har gad. Så visst tänker jag att det är en fas med honom och att det kanske ändrar sig om han får medicin, eller är mindre stressad, att krisen eller vad det är som han också verkar ha lugnar sig, att han tänker om och vill fortsätta.
För mig känns det som vi fortfarande är ett par så länge vi bor ihop, han har sagt att han slutat jobba på oss. Men det känns som bara jag har jobbat på det, han möts inte alls.
Han har sagt att om chansen ens finns är den minimal och då måste under ske.
Det har han också sagt innan att alla andra män är ute och festar och det är helt ok med deras respektive. Hans kompis är jämt ute och har varit i många år. Tror min har blivit bittrare för att jag tycker det är jobbigt med för mycket sånt.
Alla medelålders män är nog inte ständigt ute och festar, tar in på hotell med “kompisar” åker på festivaler osv. samtidigt som de mer eller mindre struntar i sina barn.
Men i de fall där den respektive skiter i vad de gör och egentligen bryr sig mest om att bibehålla fasaden, så spelar inget säkert någon stor roll… så länge de sköter sina förehavanden snyggt
Tja, för mig framstår ni två som en synnerligen olycklig matchning. Han verkar ha ett intresse långt utöver det vanliga för att leva tonårsliv, festa och träffa tjejer om man beaktar att det väl är en medelålders man? Du å andra sidan verkar faktiskt överdrivet svartsjuk och kontrollerande kring att du ska bestämma vad din partner ska göra och att han ska hålla dig sällskap. Har ni drivit varandra till de här positionerna, eller har ni dragits till varandra just på grund av dessa motsättningar? Hur tänker du själv att ni någonsin ska gå vidare tillsammans på ett bra sätt? Att en av er totalförändras som person?
Men du hör ju själv vad du säger, du verkar inte kunna ta in att det är slut och över för honom… DET är nog vad du behöver börja lägga ansträngning på istället för att fortsätta underhålla önskedrömmen och leva i en drömvärld där du på något sätt sitter och är besviken över att han inte anstränger sig.
Men i den mån han någonsin har ansträngt sig så är den tiden förbi, han har gjort slut och hans största fel just nu är ju krasst sagt inte att han festar och far runt, utan att han inte ser till att ni separerar pronto så att du tvingas ur den bubbla som du fortfarande håller dig själv kvar i.
Det känns som allt är mitt fel att det blivit så här pga kontrollbehov och svartsjukan, men samtidigt blir jag arg när jag tänker på att han har låtit mig bestämma under många år, att han lurat mig som låtit mig göra det. Trodde att det va bra då och att han ville vara mest hemma med oss, han va kärleksfull och förstående.
Han är inte perfekt heller, inte så lätt att diskutera känslor och sånt med. Så jag vet inte. Vill vi ska komma till någon kompromiss, men det känns som han har gett igen eller vad man ska säga för mitt kontrollbehov och det.
