Vänd dig till din VC och beställ en tid där… se vart det leder, men var ärlig med hur du känner. För berättar du bara häften så kan du bara få hjälp till hälften
Kanske kan du få hjälp som medför att du ser annorlunda på hela saken/livet/relationen när du kommit över de här depressionkänslorna som du har. En samtalskontakt som hjälper till att nysta lite i det inre känslomässiga härvan är en bra hjälp på vägen
Skilsmässoalternativet finns ju alltid kvar, men innan du eventuellt tar det steget kan det ju vara bra att ha en större förståelse för vad du själv egentligen känner och vill och inte minst varför.
Var inte lika feg som min fru och skilj dig före du pratat och försökt jobba på saken med din fru.
Jag ångrar själv otroligt att jag inte fick chansen att jobba på oss. Hon hade bestämt sig.
Åh jösses vad jag känner igen mig i din känsla. Som något av en karbonkopia på där jag varit. Iaf ur det lilla du beskriver.
Men innan jag öser ur mig det ena eller det andra. Som @Noomi så klokt påpekar så ska man aldrig dra för snabba slutsatser☺️
Men fråga,
Hur länge har du känt som du gör nu?
Har du någongång och på något vis lyft dina tankar för din fru?
Vad är du mest rädd för just nu? Alltså vilken tanke ger dig starkast ångest?
Tanken om att skiljas har funnits där i gott och väl ett år. Att det är dött, säkert två år.
De tankar som skapar mest ångest är ekonomin, inte hur jag ska klara det utan hur hur hon ska klara sig ensam. Vi har byggt upp allt kring barnen med olika roller. I vårt förhållande har det bara blivit så att jag skaffat inkomst och då har hon ridit med. Samtidigt tar ju hon ansvar för barnen, inte så att jag inte gör det, bara att hon gillar den rollen. Men för henne är det tydligt att äktenskapet är för livet. Hon inser helt säkert att vårt förhållande inte är optimalt, men ingen av oss tar upp det. Vi bråkar sällan och har aldrig gjort så.
Jag förstår, hon är ju i beroendeställning till dig och du tyngd av det ansvaret. Något som har funkat för er båda funkar inte längre.
Får jag fråga en sak till, du behöver inte svara såklart om du inte vill.
Är du attraherad av henne?
Ja nu när du säger det så stämmer det så väl. Tex hon har inte körkort och jag känner ilska över att behöva skjutsa henne till ställen. Inte för att jag bryr mig om att köra bil men jag hade önskat hon inte var beroende av mig. Det har jag inte tänkt på.
Jag borde inte skriva för jag är en stor förespråkare för att kämpa. Men jag vill ändå dela med mig av en tanke. I mitt umgänge har många kvinnor tagit rollen som den som står tillbaka för mannens karriär. Så även jag. Vilket jag nu efter att ha blivit lämnad blivit tvungen att ändra på.
Men jag har nu märkt att för att kunna klara rollen som den som stöttar barn och man så var JAG tvungen att ta bort mina drömmar och bara följa med i utvecklingen. Varför drömma om äventyr om ingen annan kan ta barnen. Varför söka det där jobbet om ingen annan kan hämta.
Det behöver kanske inte vara likadant med din fru. Men vad skulle hända om du köpte med dig middag hem. Såg till så att eventuella hemmavarande barn var borta. Sätt på lite musik. Kom ihåg att din början till förändring tog minst ett år. Och så sätter du dig ned och säger att du saknar spontanitet och äventyr. Och så frågar du din fru om tre äventyr eller saker som hon drömt om att göra. Så skriver du upp dom och bli inte irriterad om det tar lite tid. Skratta, berätta något annat. Sedan gå tillbaks till frågan. Om det så är att gå en kurs i sömnad så ska den upp på listan. Sedan så berättar du om dina topp tre. Du sätter en agenda med när dessa ska göras. Och du börjar med den av fruns drömmar som du tycker är roligast.
Sedan börjar du bocka av.
Eller än bättre. Kidnappa din fru till en annan del av världen. Där du har löst ALLT innan. Sedan under resan ta upp ovan.
Det jag vill säga är att du börjar se att det finns mer i livet. Så ta med din fru. Men du måste göra det genom kommunikation.
Det skulle betyda mycket för mig om vi kan…
Berätta minnen för henne om när du var attraherad av henne.
Men var lite tålmodig och se det som det största äventyret. Äventyret att gå tillbaka från föräldrar till ett par.
Funkar det inte. Ja då har du ju provat allt. Och då har du svaret
Förlåt? Men detta gör mig riktigt upprörd. Gör vad som känns bäst. Skit i de som uppoffrat för din karriär. Nu är det din tur att bli lycklig.
Om familjen tog ett gemensamt beslut att kvinnan ska sköta hem och marktjänst. Ska hon sedan ”vara vuxen” klara sig själv och sina barn.
Så vid vad? 50 års ålder så ska hon ut med huvudet först och växa upp.
It takes two to tango och i en familj där mannens behov har fått gå först så borde faktiskt mannen fortsätta att betala för kvinnan som satt honom där.
Kan låta förlegat? Absolut!!! Men helskotta! Det är helt ok att göra karriär på sin familjs bekostnad men sedan när man inser att man behöver förverkliga sig själv. Så ska de som uppoffrat allt för en kastas åt sidan.
Nä då får man vackert sätta sig ned och ta fram en plan som gör att exfrun sakta kan bygga upp ett nytt liv utan dig. Liksom i affärsuppgörelser så kan man inte bara lämna ett kontrakt. Man får sköta det snyggt.
Jag tror det är vanligr att man tappar attraktionen om den ena parten är passiv och bara hänger med. Peppa henne till att skaffa körkort? Eller bli mer delaktig i hushållets ekonomi. Dels för att stärka henne men också avlasta dig. Men jag tror också det är viktigt attman försöker se vad den andra personen gör också. Hon kanske går runt och drömmer om att kunna ta upp ett intresse men står tillbaka för att hon sköter allt med hemmet? Jag tror det är viktigt att man växeldrar och att man hela tiden kollar av med varandra om det man kom överens om för ett tag sen fortf känns ok. Man har rätt att ändra sig och styra om.
Viktigt också att ta upp med henne att du går på sparlåga nu. Flagga för henne. Jag försökte i min relation att säga hur jag kände men kände mig inte tagen på allvar. Och märker att många har samma erfarenhet att man försöker prata med sin partner om hur man känner. Men viktigast ATT göra det för att ge de en chans att agera tillsammans.
Ja, tyvärr är det så här det är. Folk ändras och det finns inga livslånga kontrakt. Det är därför man aldrig ska sätta sig i den situationen, varken som kvinna eller man. Om man absolut ska ha att den ena ska stå tillbaka och sköta marktjänst för att den andre ska kunna göra karriär så får man göra ekonomiska avsättningar till skyddat konto för den parten som tar marktjänst.
Personligen tycker jag att det är rimligt att TS ser till att frun får mer vid bodelningen för att klara sig, men det är inget krav enligt lagen.
Tja, inget nytt… så här har män resonerat i alla världens tider. När de vill ha en familj så passar det bra med en fru i beroendeställning och när familjelivet med små, krävande hemmavarande barn är avklarat och den egna karriären på topp då behövs inte den “ovuxna” hemhjälpen längre och attraktionen har falnat sedan länge för eg borde hon där hemma ha fattat att vårda sin sex appeal samtidigt med ungarna.
Att läsa sånt här gör en ju så förbannad… egentligen inte ens mest på män, för gratis är ju gott. Utan på kvinnor som inte ens nu i modern tid fattar att detta är det sannolika slutresultatet för majoriteten utan upprepar tidigare generationer kvinnors misstag om och om igen
Men snart (eller redan?) är betydligt fler tjejer mycket mer välutbildade i kvalificerade välbetalda yrken än killar. Tiderna kommer att ändras och det viktigaste man kan göra för sina döttrar är att uppmuntra dem till utbildning och ett yrkesliv där de blir ekonomiskt oberoende, då kan de välja vilken man de vill oavsett hans lön och “vuxenhetsgrad” och vill de sen skilja sig, då gör de bara det.
För DÅ kan de försörja sig själv och “SINA” barn och är fria att göra som de själva vill
Lite aningslöst skrivet kan jag tycka… MEN det är under förutsättning att TS och hans fru har barn!!
Det står emellertid inget om det, men det är väl ändå det mest troliga. Men utan gemensamma mindre barn, då är jag faktiskt benägen att hålla med dig.
Den kvinna i en relation utan barn som inte jobbar och bidrar till familjens utgifter, samt sin egen kommande pension inte minst, kommer i ett helt annat läge. Där reducerar man ju sig själv till hushållerska i princip och får nog i mångt och mycket stå sitt kast.
De gemensamma barnen och deras uppväxt och omhändertagande är knäckstenen i en ekonomiskt ojämlik relation och där har den alltid yrkesarbetande ett påtagligt stort ansvar att inte bara ta egen paycheck/intjänade pensionsrätter med sig och smita ut genom bakdörren när medelåldern inträtt och barnen börjar vara självgående, påfrestningarna är över och attraktionen har falnat.
Jag ska tillägga här att när vi träffades hade vi samma utbildning och samma förutsättningar. Jag kommer från en uppväxt där jag fick försörja mig själv så jag har alltid varit nervös för att inte ha pengar, det gjorde att jag utbildade om mig och tvingades söka nya jobb när de inte betalade bra. Min fru drevs inte alls av detta. Jag har försökt hinta om att jag tycker det är skevt men det har aldrig nått fram.
Vill också tillägga att jag har varit en mycket närvarande pappa. Jag går oftast hem från jobbet halv fyra och umgås och stöttar barn. Jag tar ansvar för hemmet osv.
Så det blir lite skevt när diskussionen direkt hamnar i kvinnligt vs manligt. Dock förstår jag så klart att jag som man med rätt utbildning kanske har haft det lättare att ’göra karriär ’ och det är förstås beklagligt.
Detta är en provocerande tråd för mig. Kanske för att jag inte kan förstå den beroendeställning som ni båda skapat i er relation.
Man har satt sig i en situation och sedan tar man inte det gemensamma ansvaret för den……
Men gör det då, vad hindrar dig? Du valde din fru och att skaffa familj med henne och nu är hon hindret för din lycka? Det är bekvämt att se att problemet o grunden för din depression skulle ligga utanför dig själv och den situation du varit delaktig i att skapa och nu pratar ni inte ens om hur ni ska få det bättre innan du funderar på att lämna….
Ja, vem bär ansvaret för det? Rimligen ni båda och er dåliga kommunikation, eller?
Värt att komma ihåg är att de flesta människor vill ha kul och hitta på saker. Få människor är asexuella, de flesta har lust, med rätt person o rätt förutsättningar. Om din fru inte vill det du vill, så kanske hon inte är så nöjd som du tror?
Ni har valt att ta olika roller men pratar inte om det…. Hon hade inte körkort när du träffade henne heller och ni har tillsammans valt att sätta henne i detta beroende till dig, vilket i sig själv inte känns attraktivt.
Ni har förmodligen hamnat här pga er dåliga kommunikation och att ni tar varandra för givet. Jag skulle inte heller vilja ha en man som var i beroendeställning till mig, det i sig skapar ingen attraktion. Man vill ju se sin partner som stark, även om det är inom helt andra områden än där jag själv är stark, man behöver ju inte bli/vara konkurrenter men man behöver känna respekt och vara stolt över sin partner.
Jag känner inte alls igen mig och ser ingen motsättning i att ha familj, men ändå utveckling o t o m lite äventyr, men jag kan förstå att man kan hamna här. Men då har båda ett ansvar att prata om det och söka vägar hur ni kan förändra det.
PRATA MED VARANDRA! Sök hjälp med t ex familjerådgivning om ni inte klarar det själva. Det är svårt att komma igång om ni är ovana.
Har du varit attraherad av henne? Hur länge sen var det?
Jag märkte för 1,5 år sen att min man inte verkade vara attraherad av mig. Vi har pratat jättemycket om vad som saknats i förhållandet och han har insett att han varit deprimerad i ett par år av olika orsaker. Hans tappade attraktion hade till 90 % inte med mig att göra visade det sig, utan helt andra problem. Han har nu äntligen tagit tag i sina problem och säger att han är attraherad av mig,
Du måste prata allvar med henne om vad du känner och behöver (+ hur hon känner och behöver) och även ta tag i att du inte mår bra. Det är värt att testa innan det bestämmer dig.
Ja men visst har jag varit attraherad av henne. Men jag tror det är flera år sedan attraktionen avtog, svårt att säga då det kommit smygande. Men vår första sommar tex det var en magisk tid…
Så i din makes fall låg depressionen som en tyngd slöja över hur han kände för dig. Det är lite det jag är rädd för är grejen i mitt fall också.
Mycket igenkänning här i tråden. Men håller med om att försöka på ett eller annat vis. Mitt humör har svängt kraftigt i min egen tråd från det ena till det andra hållet. Sitter lite i samma sits, men jag och min sambo har inte kommit så långt i våra samtal att vi ska skiljas än. Och jag vill inte ta beslutet själv. Och jag vill veta innan. Kan hon lyckas kompromissa med mig så tror jag det finns hopp. Så jag kämpar vidare…kanske ska lägga till att jag fortfarande är attraherad av min sambo.
Även jag har mycket igenkänning. Särskilt detta med dåligt samvete pga ekonomiska situationen. I mitt fall är vi i en situation där jag pga mitt yrke faktiskt tjänar mer än dubbelt så mycket som han. Att lämna, som jag sakta gått in i en process för att göra, har tagit emot. Känner mig som en skurk, eftersom jag då kommer att lämna honom i en situation där han knappt kommer att ha råd med någonting, plus att han har ruskigt begränsat kontaktnät där vi bor.
Viss skillnad kanske är att jag definitivt dragit det tunga lasset med barnen hos oss, inte han. Samtidigt har jag gjort karriär. Det har hos oss varit en effekt av klassiska könsroller, som jag egentligen är emot, men som det ändå har blivit av massor av olika skäl. Men- att förklara det dåliga samvetet för ekonomin till klassiska kvinna-mangrejen verkar vara förenklat även ditt fall. Och mitt exempel kan visa att samvetet kan sätta käppar i hjulet ändå.
Själv planerar jag att lösa det genom att köpa ut honom, hjälpa honom navigera i att hitta en liten lägenhet att köpa (och jag tror han har fattat att det är det smartaste han kan göra, inte bränna pengarna kortsiktigt). Själv vill jag bo kvar, men kommer då att få tuff ekonomisk situation jag också. Det blir en annan ekonomisk nivå, så klart, men värt det för att inte leva i en död relation, givetvis utan någon attraktion. Funkar det inte ekonomiskt får även jag försöka flytta, men det verkar svårt att sälja nu, och där blir det givetvis jag som tar en risk.
Det som jag känner mig tveksam till är att jag skulle kräva underhåll av honom. Detta för att barnen troligtvis inte kommer att kunna/vilja bo 50-50. I dagsläget betalar jag allt till barnen. Men nu har jag läst att har inte partnern ekonomi så får han låna. Då sätter jag givetvis honom i en ännu sämre situation. Samtidigt kommer jag att behöva pengarna nu, när jag köper ut honom. Mina lån kommer att stiga, etc.
Ja, det är tufft att lämna när man är den ekonomiskt starka parten, man känner sig som en ännu större skitstövel som krossar relationen när man sätter den andra på pottkanten. Kan man så hjälper man nog den andre ekonomiskt, inte minst för att barnen ska få det ok där också, men det gör ju onekligen att man kommer att måsta försaka en hel del själv också.
Fråga, har du träffat en läkare och fått depression konstaterad? Om inte så kan det ju vara dags att gå dit och pröva ev medicinering om det erbjuds.
Oavsett hur det går så kan det ju vara bra att ha en hjärna som inte är kemiskt sjuk när man ev står inför att göra ett av de större förändringarna som erbjuds i livet.
Men vet du, jag tror inte du är kliniskt deprimerad. Du är nedstämd för du är missnöjd och olycklig. Men det är så långt som jag stäcker mig i hobbydiagnoser;-)
Prata med en läkare om du misstänker att du är deperimerad.
