Jag är man som varit gift i tjugo år. Jag har i princip beslutat mig för att jag vill skiljas för länge sedan, ändå uthärdar jag varje dag och vågar aldrig ens nämna för min fru att jag vill skiljas. Det låter helknäppt men jag får sådan ångest av att ta upp det. Nu går tiden och jag försörjer familjen och barnen som man ska göra men jag är inte den person jag vill vara. Jag drömmer om ett annat liv att utvecklas som människa. Går denna dåliga känsla över eller vad ska jag göra ? Någon annan man med lika dålig beslutsamhet därute som kan råda vad man gör?
4 gillningar
Vågar man fråga vad som egentligen är felet med nuvarande relation?
Utvecklas som egen person/människa kan man ju göra även inom en relation tänker jag, eller är det något som hindrar dig från din egen personliga utveckling i pågående relation?
1 gillning
Det låter så banalt… men man tar bara steget. Det är skitläskigt. Men har man känt som du, jag gjorde det själv. Var som hela kroppen tillslut skrek att jag inte klarade mer… så känner man lättnad när beslutet är taget. Men det är såklart ändå en stor stor sorg och den behöver man bara ta sig igenom.
2 gillningar
Jag tror det är det klassiska, de saker som var små olikheter när vi träffades är idag större olikheter. Min fru är bara nöjd med vardagen medan jag känner mig deprimerad av tristess. Jag tänker att jag tex vill resa, kanske ta mig an nya projekt men jag märker att det är inget hon vill delta i, dock stoppar hon mig inte heller, känns bara då som att varför är vi egentligen tillsammans, att våra olikheter gör det svårt och vi har ingen kommunikation kring det.
1 gillning
Hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit detta. Jag har dock inte hållit ut så länge, än iallafall…
Man måste säga det helt enkelt. Ta tjuren vid hornen. Jag mår skitdåligt just nu över detta och känner att jag måste ta tag i det innan det går för långt. Jag tror vi har bra förutsättningar att kunna sköta en skilsmässa på ett snyggt sätt, jag måste bara våga dra igång allt….
1 gillning
Ja, majoriteten av svaren du fått går ju ut på att du bara tar tjuren vid hornen och säger det rakt ut.
Min tanke är väl egentligen inte att varken ivra för det ena eller det andra. Men älskar du din fru? Eller är du sugen på en ny relation? Saknar du förälskelse och passion?
För som du lägger fram det låter det inte för mig som om det som du nämner att du saknar är något som vore omöjligt att uppnå inom nuvarande relation… du kan ta dig an projekt, du kan resa även om det såklart är trevligare att göra det med sin partner. Men kanske finns det typer av resor du kan göra med vänner istället där ni delar samma intresse e.dyl
Eller är du helt enkelt less på din fru och vill söka dig vidare?
Du skriver oxå att du är “deprimerad av tristess”, har du funderat nåt mer på det och kanske sökt utomstående hjälp för din depressionskänsla (om det nu inte bara var ett slentrianuttryck)… om den känslan kan bero på andra saker än din fru och ditt äktenskap menar jag.
1 gillning
Jag tror du berör vad jag egentligen tänker och att jag har alternativ. För jag älskar min fru som människa är hon ju en del av mig och mitt liv. Sexlivet är dock super dåligt vilket blivit en hangup för mig. Vi har ju hamnat där vi är för att vi båda är dåliga på att prata, inte för att vi vill begränsa varandra på något sätt. Hon är schysst och så men saknar det driv, nyfikenhet och rastlöshet som jag har och andra sidan står hon för stabilitet och trygghet. Det är ju här det skapar ångest av att tänka sig att bara bryta upp, vilket jag nog tidigare trodde aldrig skulle hända. Det är nog därför jag väntat så länge.
Med deprimerad menar jag att jag faktiskt är deprimerad. Jag har försökt vända mig till någon kbt nätpsykolog men känner inte som det har varit någon hjälp. Jag har då dock inte tagit upp att relationen är problemet. Så visst jag har andra problem. Nedstämdheten har varit där länge men det blir inte bättre. Kanske är svaret att jag inte bara ska begära skilsmässa men ta upp problemen, vilket känns minst lika läskigt.
1 gillning
Då är mitt förslag att du börjar här.
Vänd dig till din VC och beställ en tid där… se vart det leder, men var ärlig med hur du känner. För berättar du bara häften så kan du bara få hjälp till hälften 
Kanske kan du få hjälp som medför att du ser annorlunda på hela saken/livet/relationen när du kommit över de här depressionkänslorna som du har. En samtalskontakt som hjälper till att nysta lite i det inre känslomässiga härvan är en bra hjälp på vägen 
Skilsmässoalternativet finns ju alltid kvar, men innan du eventuellt tar det steget kan det ju vara bra att ha en större förståelse för vad du själv egentligen känner och vill och inte minst varför.
1 gillning
Ja sant jag börjar där. Tack för bra råd 
2 gillningar
Gå även på parterapi och rädda ert förhållande.
Var inte lika feg som min fru och skilj dig före du pratat och försökt jobba på saken med din fru.
Jag ångrar själv otroligt att jag inte fick chansen att jobba på oss. Hon hade bestämt sig.
3 gillningar
Åh jösses vad jag känner igen mig i din känsla. Som något av en karbonkopia på där jag varit. Iaf ur det lilla du beskriver.
Men innan jag öser ur mig det ena eller det andra. Som @Noomi så klokt påpekar så ska man aldrig dra för snabba slutsatser☺️
Men fråga,
Hur länge har du känt som du gör nu?
Har du någongång och på något vis lyft dina tankar för din fru?
Vad är du mest rädd för just nu? Alltså vilken tanke ger dig starkast ångest?
Tanken om att skiljas har funnits där i gott och väl ett år. Att det är dött, säkert två år.
De tankar som skapar mest ångest är ekonomin, inte hur jag ska klara det utan hur hur hon ska klara sig ensam. Vi har byggt upp allt kring barnen med olika roller. I vårt förhållande har det bara blivit så att jag skaffat inkomst och då har hon ridit med. Samtidigt tar ju hon ansvar för barnen, inte så att jag inte gör det, bara att hon gillar den rollen. Men för henne är det tydligt att äktenskapet är för livet. Hon inser helt säkert att vårt förhållande inte är optimalt, men ingen av oss tar upp det. Vi bråkar sällan och har aldrig gjort så.
1 gillning
Jag förstår, hon är ju i beroendeställning till dig och du tyngd av det ansvaret. Något som har funkat för er båda funkar inte längre.
Får jag fråga en sak till, du behöver inte svara såklart om du inte vill.
Är du attraherad av henne?
Ja nu när du säger det så stämmer det så väl. Tex hon har inte körkort och jag känner ilska över att behöva skjutsa henne till ställen. Inte för att jag bryr mig om att köra bil men jag hade önskat hon inte var beroende av mig. Det har jag inte tänkt på.
Nej jag är inte attraherad av henne.
Jag borde inte skriva för jag är en stor förespråkare för att kämpa. Men jag vill ändå dela med mig av en tanke. I mitt umgänge har många kvinnor tagit rollen som den som står tillbaka för mannens karriär. Så även jag. Vilket jag nu efter att ha blivit lämnad blivit tvungen att ändra på.
Men jag har nu märkt att för att kunna klara rollen som den som stöttar barn och man så var JAG tvungen att ta bort mina drömmar och bara följa med i utvecklingen. Varför drömma om äventyr om ingen annan kan ta barnen. Varför söka det där jobbet om ingen annan kan hämta.
Det behöver kanske inte vara likadant med din fru. Men vad skulle hända om du köpte med dig middag hem. Såg till så att eventuella hemmavarande barn var borta. Sätt på lite musik. Kom ihåg att din början till förändring tog minst ett år. Och så sätter du dig ned och säger att du saknar spontanitet och äventyr. Och så frågar du din fru om tre äventyr eller saker som hon drömt om att göra. Så skriver du upp dom och bli inte irriterad om det tar lite tid. Skratta, berätta något annat. Sedan gå tillbaks till frågan. Om det så är att gå en kurs i sömnad så ska den upp på listan. Sedan så berättar du om dina topp tre. Du sätter en agenda med när dessa ska göras. Och du börjar med den av fruns drömmar som du tycker är roligast.
Sedan börjar du bocka av.
Eller än bättre. Kidnappa din fru till en annan del av världen. Där du har löst ALLT innan. Sedan under resan ta upp ovan.
Det jag vill säga är att du börjar se att det finns mer i livet. Så ta med din fru. Men du måste göra det genom kommunikation.
Det skulle betyda mycket för mig om vi kan…
Berätta minnen för henne om när du var attraherad av henne.
Men var lite tålmodig och se det som det största äventyret. Äventyret att gå tillbaka från föräldrar till ett par.
Funkar det inte. Ja då har du ju provat allt. Och då har du svaret
7 gillningar
Förlåt? Men detta gör mig riktigt upprörd. Gör vad som känns bäst. Skit i de som uppoffrat för din karriär. Nu är det din tur att bli lycklig.
Om familjen tog ett gemensamt beslut att kvinnan ska sköta hem och marktjänst. Ska hon sedan ”vara vuxen” klara sig själv och sina barn.
Så vid vad? 50 års ålder så ska hon ut med huvudet först och växa upp.
It takes two to tango och i en familj där mannens behov har fått gå först så borde faktiskt mannen fortsätta att betala för kvinnan som satt honom där.
Kan låta förlegat? Absolut!!! Men helskotta! Det är helt ok att göra karriär på sin familjs bekostnad men sedan när man inser att man behöver förverkliga sig själv. Så ska de som uppoffrat allt för en kastas åt sidan.
Nä då får man vackert sätta sig ned och ta fram en plan som gör att exfrun sakta kan bygga upp ett nytt liv utan dig. Liksom i affärsuppgörelser så kan man inte bara lämna ett kontrakt. Man får sköta det snyggt.
5 gillningar
Jag tror det är vanligr att man tappar attraktionen om den ena parten är passiv och bara hänger med. Peppa henne till att skaffa körkort? Eller bli mer delaktig i hushållets ekonomi. Dels för att stärka henne men också avlasta dig. Men jag tror också det är viktigt attman försöker se vad den andra personen gör också. Hon kanske går runt och drömmer om att kunna ta upp ett intresse men står tillbaka för att hon sköter allt med hemmet? Jag tror det är viktigt att man växeldrar och att man hela tiden kollar av med varandra om det man kom överens om för ett tag sen fortf känns ok. Man har rätt att ändra sig och styra om.
Viktigt också att ta upp med henne att du går på sparlåga nu. Flagga för henne. Jag försökte i min relation att säga hur jag kände men kände mig inte tagen på allvar. Och märker att många har samma erfarenhet att man försöker prata med sin partner om hur man känner. Men viktigast ATT göra det för att ge de en chans att agera tillsammans.
Ja, tyvärr är det så här det är. Folk ändras och det finns inga livslånga kontrakt. Det är därför man aldrig ska sätta sig i den situationen, varken som kvinna eller man. Om man absolut ska ha att den ena ska stå tillbaka och sköta marktjänst för att den andre ska kunna göra karriär så får man göra ekonomiska avsättningar till skyddat konto för den parten som tar marktjänst.
Personligen tycker jag att det är rimligt att TS ser till att frun får mer vid bodelningen för att klara sig, men det är inget krav enligt lagen.
Tja, inget nytt… så här har män resonerat i alla världens tider. När de vill ha en familj så passar det bra med en fru i beroendeställning och när familjelivet med små, krävande hemmavarande barn är avklarat och den egna karriären på topp då behövs inte den “ovuxna” hemhjälpen längre och attraktionen har falnat sedan länge för eg borde hon där hemma ha fattat att vårda sin sex appeal samtidigt med ungarna.
Att läsa sånt här gör en ju så förbannad… egentligen inte ens mest på män, för gratis är ju gott. Utan på kvinnor som inte ens nu i modern tid fattar att detta är det sannolika slutresultatet för majoriteten utan upprepar tidigare generationer kvinnors misstag om och om igen 
Men snart (eller redan?) är betydligt fler tjejer mycket mer välutbildade i kvalificerade välbetalda yrken än killar. Tiderna kommer att ändras och det viktigaste man kan göra för sina döttrar är att uppmuntra dem till utbildning och ett yrkesliv där de blir ekonomiskt oberoende, då kan de välja vilken man de vill oavsett hans lön och “vuxenhetsgrad” och vill de sen skilja sig, då gör de bara det.
För DÅ kan de försörja sig själv och “SINA” barn och är fria att göra som de själva vill 
1 gillning
Lite aningslöst skrivet kan jag tycka… MEN det är under förutsättning att TS och hans fru har barn!!
Det står emellertid inget om det, men det är väl ändå det mest troliga. Men utan gemensamma mindre barn, då är jag faktiskt benägen att hålla med dig.
Den kvinna i en relation utan barn som inte jobbar och bidrar till familjens utgifter, samt sin egen kommande pension inte minst, kommer i ett helt annat läge. Där reducerar man ju sig själv till hushållerska i princip och får nog i mångt och mycket stå sitt kast.
De gemensamma barnen och deras uppväxt och omhändertagande är knäckstenen i en ekonomiskt ojämlik relation och där har den alltid yrkesarbetande ett påtagligt stort ansvar att inte bara ta egen paycheck/intjänade pensionsrätter med sig och smita ut genom bakdörren när medelåldern inträtt och barnen börjar vara självgående, påfrestningarna är över och attraktionen har falnat.