Jag ska tillägga här att när vi träffades hade vi samma utbildning och samma förutsättningar. Jag kommer från en uppväxt där jag fick försörja mig själv så jag har alltid varit nervös för att inte ha pengar, det gjorde att jag utbildade om mig och tvingades söka nya jobb när de inte betalade bra. Min fru drevs inte alls av detta. Jag har försökt hinta om att jag tycker det är skevt men det har aldrig nått fram.
Vill också tillägga att jag har varit en mycket närvarande pappa. Jag går oftast hem från jobbet halv fyra och umgås och stöttar barn. Jag tar ansvar för hemmet osv.
Så det blir lite skevt när diskussionen direkt hamnar i kvinnligt vs manligt. Dock förstår jag så klart att jag som man med rätt utbildning kanske har haft det lättare att ’göra karriär ’ och det är förstås beklagligt.
Detta är en provocerande tråd för mig. Kanske för att jag inte kan förstå den beroendeställning som ni båda skapat i er relation.
Man har satt sig i en situation och sedan tar man inte det gemensamma ansvaret för den……
Men gör det då, vad hindrar dig? Du valde din fru och att skaffa familj med henne och nu är hon hindret för din lycka? Det är bekvämt att se att problemet o grunden för din depression skulle ligga utanför dig själv och den situation du varit delaktig i att skapa och nu pratar ni inte ens om hur ni ska få det bättre innan du funderar på att lämna….
Ja, vem bär ansvaret för det? Rimligen ni båda och er dåliga kommunikation, eller?
Värt att komma ihåg är att de flesta människor vill ha kul och hitta på saker. Få människor är asexuella, de flesta har lust, med rätt person o rätt förutsättningar. Om din fru inte vill det du vill, så kanske hon inte är så nöjd som du tror?
Ni har valt att ta olika roller men pratar inte om det…. Hon hade inte körkort när du träffade henne heller och ni har tillsammans valt att sätta henne i detta beroende till dig, vilket i sig själv inte känns attraktivt.
Ni har förmodligen hamnat här pga er dåliga kommunikation och att ni tar varandra för givet. Jag skulle inte heller vilja ha en man som var i beroendeställning till mig, det i sig skapar ingen attraktion. Man vill ju se sin partner som stark, även om det är inom helt andra områden än där jag själv är stark, man behöver ju inte bli/vara konkurrenter men man behöver känna respekt och vara stolt över sin partner.
Jag känner inte alls igen mig och ser ingen motsättning i att ha familj, men ändå utveckling o t o m lite äventyr, men jag kan förstå att man kan hamna här. Men då har båda ett ansvar att prata om det och söka vägar hur ni kan förändra det.
PRATA MED VARANDRA! Sök hjälp med t ex familjerådgivning om ni inte klarar det själva. Det är svårt att komma igång om ni är ovana.
Har du varit attraherad av henne? Hur länge sen var det?
Jag märkte för 1,5 år sen att min man inte verkade vara attraherad av mig. Vi har pratat jättemycket om vad som saknats i förhållandet och han har insett att han varit deprimerad i ett par år av olika orsaker. Hans tappade attraktion hade till 90 % inte med mig att göra visade det sig, utan helt andra problem. Han har nu äntligen tagit tag i sina problem och säger att han är attraherad av mig,
Du måste prata allvar med henne om vad du känner och behöver (+ hur hon känner och behöver) och även ta tag i att du inte mår bra. Det är värt att testa innan det bestämmer dig.
Ja men visst har jag varit attraherad av henne. Men jag tror det är flera år sedan attraktionen avtog, svårt att säga då det kommit smygande. Men vår första sommar tex det var en magisk tid…
Så i din makes fall låg depressionen som en tyngd slöja över hur han kände för dig. Det är lite det jag är rädd för är grejen i mitt fall också.
Mycket igenkänning här i tråden. Men håller med om att försöka på ett eller annat vis. Mitt humör har svängt kraftigt i min egen tråd från det ena till det andra hållet. Sitter lite i samma sits, men jag och min sambo har inte kommit så långt i våra samtal att vi ska skiljas än. Och jag vill inte ta beslutet själv. Och jag vill veta innan. Kan hon lyckas kompromissa med mig så tror jag det finns hopp. Så jag kämpar vidare…kanske ska lägga till att jag fortfarande är attraherad av min sambo.
Även jag har mycket igenkänning. Särskilt detta med dåligt samvete pga ekonomiska situationen. I mitt fall är vi i en situation där jag pga mitt yrke faktiskt tjänar mer än dubbelt så mycket som han. Att lämna, som jag sakta gått in i en process för att göra, har tagit emot. Känner mig som en skurk, eftersom jag då kommer att lämna honom i en situation där han knappt kommer att ha råd med någonting, plus att han har ruskigt begränsat kontaktnät där vi bor.
Viss skillnad kanske är att jag definitivt dragit det tunga lasset med barnen hos oss, inte han. Samtidigt har jag gjort karriär. Det har hos oss varit en effekt av klassiska könsroller, som jag egentligen är emot, men som det ändå har blivit av massor av olika skäl. Men- att förklara det dåliga samvetet för ekonomin till klassiska kvinna-mangrejen verkar vara förenklat även ditt fall. Och mitt exempel kan visa att samvetet kan sätta käppar i hjulet ändå.
Själv planerar jag att lösa det genom att köpa ut honom, hjälpa honom navigera i att hitta en liten lägenhet att köpa (och jag tror han har fattat att det är det smartaste han kan göra, inte bränna pengarna kortsiktigt). Själv vill jag bo kvar, men kommer då att få tuff ekonomisk situation jag också. Det blir en annan ekonomisk nivå, så klart, men värt det för att inte leva i en död relation, givetvis utan någon attraktion. Funkar det inte ekonomiskt får även jag försöka flytta, men det verkar svårt att sälja nu, och där blir det givetvis jag som tar en risk.
Det som jag känner mig tveksam till är att jag skulle kräva underhåll av honom. Detta för att barnen troligtvis inte kommer att kunna/vilja bo 50-50. I dagsläget betalar jag allt till barnen. Men nu har jag läst att har inte partnern ekonomi så får han låna. Då sätter jag givetvis honom i en ännu sämre situation. Samtidigt kommer jag att behöva pengarna nu, när jag köper ut honom. Mina lån kommer att stiga, etc.
Ja, det är tufft att lämna när man är den ekonomiskt starka parten, man känner sig som en ännu större skitstövel som krossar relationen när man sätter den andra på pottkanten. Kan man så hjälper man nog den andre ekonomiskt, inte minst för att barnen ska få det ok där också, men det gör ju onekligen att man kommer att måsta försaka en hel del själv också.
Fråga, har du träffat en läkare och fått depression konstaterad? Om inte så kan det ju vara dags att gå dit och pröva ev medicinering om det erbjuds.
Oavsett hur det går så kan det ju vara bra att ha en hjärna som inte är kemiskt sjuk när man ev står inför att göra ett av de större förändringarna som erbjuds i livet.
Men vet du, jag tror inte du är kliniskt deprimerad. Du är nedstämd för du är missnöjd och olycklig. Men det är så långt som jag stäcker mig i hobbydiagnoser;-)
Prata med en läkare om du misstänker att du är deperimerad.
Visst är det en jobbig känsla att känna att man blivit den som är i övertaget. I vår situation är det lite tragiskt med ekonomin för vi kunde varit ett perfekt team, jag är den som lägger upp budget räknar och planerar, min fru är sparsam som få medan jag med alla visioner slösar direkt. Min fru vägrar titta på en budget, vi har noll diskussion om pengar, så jag kan budgetera bäst jag vill, det är enbart jag själv som kommer läsa. Tex om vi vill köpa en hund är det upp till mig att se till så vi kan betala. I hennes roll handlar det om att ta hand om den. Det ekonomiska är min huvudvärk. Jag tror detta grundar sig i att för henne är det ingen issue om vi inte har råd. Då skulle hon bara rycka på axlarna och så får vi klara oss utan. För mig är det en issue, har vi inte råd så måste vi se till att få råd. Alltså spendera mindre eller tjäna mer. Detta har drivit på klyftan.
Jag tror vår icke kommunikation är ett stort problem och jag kommer bli tvungen att börja kommunicera, kanske föreslå familjerådgivning
Absolut!
Bra! Då borde hon rimligen också inse allvaret i situationen och förstå att ni båda behöver anstränga er för att förändra situationen/relationen.
Jag har funderat på om jag kanske skulle ta någon medicin men jag har inte riktigt tagit tag i det. Läkare hänvisar bara till kbt program och det är iof bra men då ska man inte medicinera. Just nu kör jag ett sådant program. Så kanske efter det då.
Frågan är om det är en klinisk depression, måendet är värst när jag är hemma. Jag känner en konstant klump innanför bröstet. På jobbet trivs jag. Ett annat exempel är nu när det är vår så gillar jag att städa upp hemma, kasta ut gamla kläder och saker som bara ligger och skräpar, men när jag tar tag i det så känner jag att den där klumpen växer och växer. Det blir otroligt jobbigt.
Min granne körde på i flera år, mådde dåligt, sjukskrev sig, etc. Men tillslut skilde hon sig från sin man, och verkar vad jag kan se må så mycket bättre. Givetvis kan du först prova medicin, det kan säkert vara värt att prova, men ibland kan det vara just att bryta upp från relationen som krävs för att komma upp över ytan igen.
Absolut, prova familjerådgivning, det kan vara värt ett försök också!
Det är alltid svårt att veta vad som är hönan och ägget. Jag fick tillslut klinisk depression av att vara olycklig. Men då åt den ju å andra sidan sig in i allt. Livets alla delar blev meningslösa. Även det bra. Det är liksom då det blir sjukt på något sätt. Därav så är du möjligen inte deprimerad, men det tar inte bort allvaret av att du är nedstämd och olycklig.
Såhär, du kan inte backa in i förändring. Eller du kan, men det sker enbart på bekostnad av dig. I efterhand kan jag se det och jag kan sörja det för egen del. Att det tog så många år för mig att få fatt i mina känslor och att förlåta mig själv för dem. Det var inte såhär livet skulle bli men nu blev det så. Och jag betalade ett så högt pris för att hålla fast i allt det jag tyckte var ”rätt”
Därför kan jag möjligen upplevas forcerad nu när jag springer på en historia som din. Vill typ skaka om dig och ropa.
Du är inte deprimerad, du är olycklig. Du är olycklig för du älskar inte henne på rätt sätt längre och du skäms för det. Men, du har inget att skämmas för! Kärlek tar slut. Kärlek ska inte behöva arbetas på till förbannelse. Finns den så finns den. Det andra, det är inte kärlek, det är ansvar, förväntningar och rädsla för det okända.
Sträck på dig. Du är olycklig det är ok att känna så. Gör något.