Då var man här o innan någon pikar mej så jag är dysläcktiker o skriver väldigt dåligt . Men måste skriva av mej . I torsdags kväll när jag kom hem från jobbet var min sambo hemma .vilket var o vanligt hon brukar vara sen hen jag kysser henne som vanligt o börjar med matten då plötsligt säjer hon jag flyttar i morgon
. Vi träffades för ca 5 år sedan bröt upp ur varsitt tungt förhållande vist har vi hafft både toppar o svackor . Men allt kändes tryckt .jag hade en strock för 3år sedan o hon har varit fantastiskt på vägen tillbaka i dag hämtade hon alla saker fattar ingenting är helt uppgiven hon har varit o är mit livs stora kärlek blev så uppgiven att jag läste på hur mycket av mina meducin som behövdes funkade dosen men tyvär vaknade jag igen !! Allt jag gör äro gråta hon är så genom snäll att hon lämnat massa saker som är hennes bara för jag inte ska vara uttan till och med försökt o trösta mej fattar ingenting
Vill inte vara med längre
Kära du. Gör inget dumt. Smärtan går över! Det finns ofta mer än en livs kärlek där ute.
Häng kvar här och skriv!
Kram 
Tack för du orka läsa ! Har just vaknat ef en skit natt tankarna bara går vad kunde jag gjort annorlunda så allt fungerat ? Nu skulle jag gjort frukost till henne men huset är så tyst att jag kan höra damet falla o tanken på att hon fixar o ordnar i sitt nya hem kanse tillsamans med någon är hemsk o ändå letar anledningar o vara arg skulle vara lättare men det slutar bara med att jag tänker på hur mycket jag älskar henne . Har letat Hella natten efter ett bra slut men hittar inget som käns bra svamlar rätt mycket men just nu käns det som en säkerhets ventil har några få nära vänner men ingen som går o prata känslor med !!
Läser o läser är så imponerad av er som orkar för mej är allt så svart känner inte igen mej själv bara gråter tänker sjukskriva mej i morgon orkar inte träffa någon !!
Hej Hasse
Du går igenom ett helvete nu och det är en chockartad situation att hamna i. Men trots att det känns som livet är över så är vi många som kan lova att det blir bättre. Du kommer att klara detta och må bra igen, men du behöver hjälp. Ring till din vårdcentral och berätta hur du mår. Säg att du behöver träffa en läkare. Du behöver sova, äta och prata. Be om en samtalskontakt.
Och fortsätt att skriva här. Vi är många som lyssnar och som vet hur det känns.
Livet är lite av en golgatavandring under stor del av tiden för oss alla och jag vill inte verka käck och obrydd, men mitt råd är att du går till jobbet som vanligt i morgon och vid tillfälle (fm kaffe?) nämner lite om vad som hänt.
Du behöver absolut inte utgjuta dig på detaljer… men även om du jobbar på en utpräglat manlig arbetsplats så tror jag att ett kort konstaterande av din situation som den ser ut i nuet kommer att rendera omtanke och välvilja från dina arbetskamrater 
Ja helvete på jorden tänk att 3 små ord jag flyttar i morgon ! Kan få jorden o rasa lyckades slumra litte men när jag vaknade kom ongesten huset tomt min älskade fru som jag kunde gå genom eld för är borta !! O jag fattar inte vad som var fel vad skulle jag gjort annorlunda kändes verkligen som vi hade det bra hon klagade föra året att jag jobba för mycket o inte hjälpte till i trädgården så mycket men i år har jag verkligen skött det mesta i trädgården hon har sköt tvären men jag har flera gånger sakt att jag vill hjälpa henne för det är en sak o dela på vi har haft städ hjälp jag har handlat o lagat mat fattar verkligen inte vad jag skulle gjort mer tack för ni lyssnar skriva är min enda ventil blir nog mest svammel men känner mej så trasig
Du hade så rätt om livet har haft ganska många törnnar tidigare som dom flesta av oss men då har jag alltid set en väg framåt nu käns det som o stå vid en rassad bro o det ända är o hoppa tänker på det du skriver om o gå till jobbet du har säkert rätt men orkar inte träffa någon jobbar mest med killar dom har en ganska tuff attityd om tjejer som jag aldrig delat är därför ingen ide o försöka prata med dom . Dom skulle säker säja en del saker som jag inte äns vill skriva men jag tänker på det du skriver sen tror jag att jag inte är stark nog o göra det .
Ja, jag kan inte säga något om vad du bör göra eller inte göra i gemen, men iaf jag har en stark tilltro till att de absolut allra flesta av oss alla är människor fram för allt annat.
Kanske våga testa?
Men oavsett vad du vågar dela eller inte… så är en bibehållen struktur och ram i allas våra liv (jobbet till betydande del) en stor vän i ett läge som ditt
Du har förmodligen rätt i det mesta men orkar verkligen inte träffa någon ! !! Det bara låser sej klarar inte o se någon i ögonen känner mej så misslyckad har en dotter i livet berättade för henne i morse via sms orkade inte ens prata med henne men uppskattar din uppriktighet skulle troligen ge liknande råd om det gälde andra
I kväll ringde hon hon är så omtänksam men jag blev helt klar med att hon inte har några känslor kvar för mej vet bara inte hur jag ska kunna stänga av mina känslor för henne !!
Då var det kväll igen med alla tankar släpade mej efter mycket vonda till vårdcenalen o träffa en läkare som var ganska kall tyckte att om man blir lämnad är det bara o skaffa en ny . Blev om möjligt ännu mer ledsen .avgudade min älskade fru vill inte ha någon annan .när jag kom hem käns huset så öde hon är inte där känner mej som en fågel uttan vingar . Är så skönt o läsa här på forumet hur ni andra kämpar många verkar så starka o kloka önskar jag kunde hitta en promille av styrka så nu har jag gnält en stund styrke kramar till er alla som kämpar
Hej Hasse, tråkigt att du blivit lämnad. Det låter även som du råkat ut för ett dåligt bemötande på vårdcentralen.
Ofta så finns det kuratorer på vårdcentraler, deras uppgift är att erbjuda stödjande samtal. Försök att boka en tid där.
Du är i chock och kommer så sakta börja staka ut din nya väg.
Jag är benägen att hålla med @Noomi om att arbetsplatsen kan vara bra att fortsätta att gå till, även om du känner dig helt utslagen och tankarna bara snurrar. Nämn för dina kamrater att du går igenom en kris och att du är under isen och behöver lite omtanke.
Du behöver inte bemöta kommentarer eller frågor, det räcker att säga att du är i sorg, att livet är tungt och att detta inte är vad du önskat. Att du är villrådig.
Jag är rätt säker på att även dina arbetskamrater skulle bli ledsna om de blev lämnade av en partner de hade hoppats att kunna bygga ett liv med. Men alla utrycker det på olika sätt. Du har rätt att ta plats med din sorg, och förvänta dig att andra är
kapabla att visa dig hänsyn.
Kanske någon erbjuder dig en aktivitet efter jobbet, en promenad, en fika… du behöver ta första steget och signalera att du behöver omsorg från din omgivning. Det är sådant som påbörjar läkning.
Önskar dig en fin väg framåt ut ur sorgen.
Du har så rätt !! Ska verkligen försöka men är inte redo har satt upp ett del mål för morgondagen o handla litte mat åker tidigt när inte så många ute o för säkerhets skull inte i min hem stad förstår om ni tycker jag är tokig men fixar det inte o lättare o gråta om ingen känner mej o tack för all input den är så värdeful
Fy fan en ny skit dag tårarna sprutar vill bara skrika slå i vägarna käns som det inte fins någon morgondag eller liv kvar fick ett sms från mit x I går plötslig en sekund hopp tänk om hon vill komma tillbaks men en sek senare är mörkert tillbaka hon undrade om jag ville ha en bok känner inte igen mej själv är normalt stark o framot.tror längst inne att hon aldrig kommer tillbaka är 54 tanken o leva själv resten av livet är skrämmande o det är små saker som är värst inte ha någon o dela vardagen med eller bara gå ut o åtta något enkelt .hur gör ni andra med vardagen går ni ner själva till något matställe o ätter tex
I början tyckte jag att folk stirrade på mig när jag var på ICA, ”hon som är tokdumpad”, men det gjorde de förstås inte.
Var du i din sorg ett tag utan att fundera på om du kommer vara ensam för alltid. Det är OK att vara ledsen och sörja. Låt dipparna komma men kom ihåg att dipparna är tillfälliga. De går över! Ge det tid, dipparna kommer att komma mer och mer sällan.
Försök göra saker som är bra för dig. Även små glädjeämnen är bra att ta till, de stärker en när det känns eländigt.
Broder.
Ensamheten har blivit en vän.
En följeslagare.
Jag kan inte tvinga någon att vara tillsammans med mig.
Jag tänker inte spela spel eller försöka vara någon/ något jag inte är för att få någon på kroken.
What you see is what you get.
Ja, jag har längtat efter tvåsamhet.
En stor familj.
Så blev det inte.
Jag trodde att längs livets krokiga väg skulle jag träffa min andra hälft.
Ack, vad jag bedrog mig.
Jag kanske missade någon längs vägen, det är möjligt, men de jag slog följe med längs vägen slog in på andra vägar eller så gjorde jag det.
Men en sak har jag i alla fall upptäckt,
Jag har det betydligt trevligare när jag är ute själv än när jag är ute tillsammans med någon.
Jag kan själv välja vart jag vill gå, vad jag vill göra, hur länge jag vill vara där.
Min senaste hade den intressanta twisten att hon var trött på att bestämma allt själv utan ville att jag skulle komma med förslag. När jag gjorde det föreslog hon något annat. Inte ens när jag föreslog det jag visste hon gillade dög det. Det är min livshistoria. Jag vet inte vad det är hos mig som lockar fram mamman/ pappan i dem jag möter som ska styra upp mig. Så livet och erfarenheten har lärt mig att jag har det bäst på egen hand. Tråkigt med alla förslösade år med att leta en livskamrat och sjutton års dysfunktionellt äktenskap, alla känslostormar inkluderande två otrohetsaffärer när jag var gift, en efter mitt äktenskaps upplösande (hon var gift? samt min senaste distansflamma som som sagt alltid föreslog och ville något annat än det jag föreslog när hon bad mig om det och sedan klagade på att jag inte kom med egna intiativ.
Inte för att det lär hjälpa och trösta dig men jag är hellre ensam än i en dysfunktionell relation.
Jag skulle säga att parrelationer är sorgligt överskattade.
De är förtjusande misstag som ger två individer möjlighet att lösa problem de aldrig skulle haft om de inte hade varit tillsammans.
Varför brudens mor gråter på bröllop? Döttrar har en tendens att välja män som påminner om deras fäder.
Sonen till mamman vid släktings vigsel: “Mamma, varför är bruden klädd i vitt?” Mamman: “För att det är hennes livs lyckligaste dag.” Pappan till sonen: “Fråga nu din mor varför brudgummen är klädd i svart.”
Innan äktenskapet oroar sig kvinnan för att det finns någon man i hennes liv. Efter äktenskapet oroar hon sig för att det inte finns något liv i hennes man.
Tvåsamhet är sorgligt överskattat. Likaså sex.
Misantropiska pessimistiska folkilskne misantropen vresgöbben och eremiten Rulle.
Du har kanse några påäng men jag tror verkligen på tvåsamheten vet du det är så löjligt men bara o inte ha en käraste o köpa blommor till gör ont o troligen tyckte jag det var mer romantiskt o köpa än vad hon tyckte det var o få dom eller o fråga ska jag köpa något vin du tycker om till helgen eller bara den där kramen när man kommer hem det är så mycket mer värt än sex sen hade jag verkligen inte något i mot o älska om stämningen var rätt men dom små sakerna saknar jag redan så mycket!!!
Mm caro. käns verkligen som alla stirar !! O jag fixar inte tycka synd om mentaliteten o det är i all välmening som alla säjer du är alltid välkommen . Men vill inte för om en två veckor har ni nog med erat eget.vilket jag förstår o då om möjligt blir det ännu mer ensamt .men det du skriver är bra har läst det flera gånger o verkligen försökt o ta till mej !!
Hur gör man för o sluta älska någon ???