jag kände att det vore bra att börja skriva om hur det går med separationen. Jag är en man på 52 år som har blivit lämnad. Vi hade haft problem länge, sovit i olika rum ett tag. Jag började märka att min sambo inte hade samma känslor för mig längre. Orsaken tror jag, betonar tror, beror på att hon hamnade i en depression pga. familjekriss, inte vår familj men från hennes sida. I samband med detta hade vi fått en sladdis när jag var 46 år. Jag har alltid skött det mesta med våra 4 barn. När sambon mådde dåligt då sade jag till henne att inte oroa sig för barnen att hon skulle hela sig själv istället. Hon började sova i ett annat rum för att sova bättre eftersom hon hade mycket i huvudet och så klart jag förstod att lillen inte lät henne sova, vilket hon behövde. Saken var att utöver terapin så började hon gå ut mycket, hon har alltid gjort det, för mig har det aldrig varit något problem. Jag tycker om att vara med mina barn, men nu var det ofta och festade mycket. Jag märkte inte det på en gång, utan jag var så koncentrerad på barnen och så klart sladdis som var runt 1 år när min f.d. skulle “hela sig” själv. När sladdisen började skolan så kände jag att äntligen efter 18 år av att gå upp flera gånger per natt, att vabba, barnsjukdomar, osv. så var det mycket lugnare. Jag kände att nu kunde jag sticka huvudet utanför vattnet och se mig omkring. Min sambo började nu prata om att hon var en “free spirit”, osv. När vi pratade om barnen så pratade hon om något annat. Vi hade glidit ifrån varandra tänkte jag, ganska mycket! Hon blev tillfrågad av ett par att följa med dem till Thailand, men hon sade att jag skulle åka först med barnen. Det lämnade en bismak. Hon började föreslå saker som hon ville göra med kompisar som egentligen var paraktiviteter. Allt kändes konstigt. Hon pratade om att hon kunde separera känslor från sex med en annan. Jag började märka att vi gled isär, att det kändes att hon ville flyga.
Efter ett bråk så förslog jag att vi skulle gå på terapi. Under bråket pratade hon mycket att hon var den hon var, osv. I första sessionen sade jag till terapeuten att jag tänkte också på att separera men att efter ett tag så kände jag att vi måste försöka, att det handlar om 29 år tillsammans. 3:e sessionen så sade min nu f.d. sambo att hon inte ville försöka utan ville separera att bråket vi hade sist kommer hon inte att förlåta. Det kändes konstigt vi har bråkat mycket värre, kändes lite som en ursäkt.
Jag vill bara att det skall gå snabbt med separationen så att jag kan lägga förhållande bakom mig och ha en föräldrarelation till min f.d. Det kommer att göra ont det vet jag, speciellt med tanke på att det är hon som lämnar, därför vill jag att hon flyttar ut så snabbt det bara går. Vi försöker båda två göra det bästa för våra barn, var artiga och “snälla” mot varandra. Det värsta är att jag ser att hon verkar, inte lycklig men lättad och redo att flyga. Att bli lämnad är smärtsamt, självförtroende är nere på golvet, se henne och inte kunna röra henne gör också ont, men det var väntat. Jag hoppas att hon hittar en lägenhet och flyttar ut. Det är hon som vill flytta ut…
Jag hoppas som du, att hon hittar lägenhet snart så att ni kan komma ifrån varandra. Varannanveckaslivet kan bli en intressant upplevelse för henne, som förlitat sig på din uppbackning.
Hej, första gången jag skriver här. Jag är en kvinnlig motsvarighet i din situation. Tack för att du delar. Bra för mig att läsa om en man med liknande erfarenheter för då slipper jag tänka automatiserade sexisistiska tankar som att ‘han gör si eller så eftersom han är en man’ (om mitt blivande x alltså) eller att jag har suttit fast i ‘en kvinnofälla’ Vad det iaf för mig handlar om är att jag var medberoende till en man med känslomässiga störningar. Min blivande x-man var också först med att vilja ut ur vår 23 åriga relationen, sunt på ett sätt, för han är galet beroende av mig i allt praktiskt och jag av honom känslomässigt. Osunt. Det som var opposite attracts en gång i tiden stagnerade till en ohälsosam symbios vi båda led av. Men som du själv, så har jag alltid känt att jag älskar honom och finner honom fortfarande attraktiv. Men störd, vilket är mycket osexigt i min ålder, också 52 år och orkar liksom inte längre bara bära och ge. Jag behöver titta på mina egna knepiga behov av att vara behövd. Varför begriper jag inte att jag är värd att älskas för den jag är, utan att behöva tillfredställa andras behov först. Menar inte sexuellt för där flöt det på i 22,5 år o även ekonomin funkade, doxk kände jag mig behövd och inte älskad av honom, jag älskade honom men kände inte att jag behövde honom, snarare att han dränerade mig med sina behov o förväntan av att jag skulle finnas tillhands 110% i alla hans motgångar; grovt misshandlad som barn, ADHD, utbränd, depression. Som du, vill jag bara gå vidare nu när han tagit sin kärlek till mig i från mig. Det gör sjukt ont och jag vill sörja, läka och landa igen. Sedan förlåta oss båda i vår otillräcklighet. En dröm har gått i kras, jag saknar honom o det som var oss en gång i tideb, jag sörjer att våra söner 16 o 13 år får en ny konstallation o inte en hel familj. Men det var 23 år av mer slit en glädje för mig iaf, och när detta uppdagades i ett sinnesutbrott hos mig där jag var stygg och elak passade han på att skylla allt på mig och stängde dörren. I parterapin (på hans anmodan o till min glädje) framkom det snabt att han inte ville ändra sina passiveaggressive beteende mot mig eller till att comitt to the marrige ( sorry jag e 2 språkig) och där satt jag som ett fån och sa att jag ‘lovar att ändra mig, jag gör vad som helst för att rädda oss’ men han var klar med mig. Inte för att det stoppar honom att ha konstanta krav på hjälp på diverse o när jag sätter gränser börjar mobbingeb. Vi är ff under samma tak o kommer vara så under en 6 mån till tyvärr av arbetsmässiga skäl, bar och djur samt ekonomiskt klimat Iaf hàlar vi 180 kvadrat så det gåe att lösa fast det tär som satan Vidrigt. Iaf öbskar jag dig allt gott. Detta kommer att bli väl, vi kommer att känna oss rikare i erfarenhet en dag. Jag lovar.
Hej @Petra71
.
Välkommen hit in till forumet.
.
En liten sak bara: det är jättesvårt att läsa din text då du inte bytt rad utan bara skrivit på utan radbyte.
Idag känns det lite bättre. Vi letar efter en ny lägenhet frebrilt. Det gör ont att se min .f.d. hennes likgiltighet. Ibland vill hon prata som en kompis med mig. Det gör mera ont. Jag undrar om det hade varit bättre att någon hade varit otrogen, då skulle man förstå bättre varför vi gör slut, men nu. Jag tänker mycket på våra barn, hur kommer de att ta det, om vår andra son som är så känsligast kommer att orka. Så mycket i huvudet och smärtan närvarande. Jag ser inte djupet i hennes ögon längre, eller kan gissa hennes röst. Ibland känner jag mig förlorad, naken mitt i regnet…Imorgon har vi parterapi (sista), då lär jag säga allt jag känner…
jag förstår hur jobbigt det kan vara för dig. I mitt fall så gjorde jag det mesta med barnen, vilket har varit bra egentligen, kontakten med mina pojkar är ovärderlig! Jag gjorde det för att hon älskade mig så mycket…när du känner att någon älskar dig så mycket så är du beredd att göra allt. Saken är när kärleken minskar eller tar slut så sitter du där. Hennes kärlek för mig tog enkelt slut. Min sambos bror påpekade att de har pratat och tycker att jag har alldeles för mycket med barnen och det skall delas lika. Det gör inget, tänker jag. Det man får tillbaka är så mycket. Problemet var att jag aldrig sade nej, men sambo bodde själv i England i 2 år, skickades av KS till sydamerika i flera månader. Vi åkte till Chile och hon stannade där, åkte på konferens. I somras så åkte hon själv på sem. med en tjejkompis, själv hemma med våra 4 pojkar. Jag pratade med en psykolog som sade att vi aldrig satte oss ner och bestämde några regler som par, vad gäller det, att jag aldrig sade nej och det är kanske försent, speciellt efter 29 år sade psykologen. De flesta åren var bra, men att hon inte ville åtminstone försöka. Det tar emot…jag vill inte börja fråga varför för då kan det bli infekterat hemma. Det kommer att finnas tid att fundera…men när hon flyttar ut då blir det minsta möjliga kontakten, mest artig och vänlig kontakt om barnen, så att de mår bra…
Hallå @Pappa1971
.
Du har säkert varit och är en kanonfarsa, men allt detta du skriver om hur din sambo jobbat, haft semester, hemmaarbetet gör mig förbannad.
.
Visst fan har sambons broder rätt, du har per automatik gjort nästan allt med kidsen.
Det verkar ju som Du tyckt det var okay att sambon drog på semester med kompis, Va Fan gjorde ni två på Din semester ?
Du verkar inte ha satt några gränser.
.
Har hon jobbat utomlands flera gånger ? Har ni varit på betalda besök ?
@nuggen,
detta forum är till för att berätta våra upplevelser. Om du blir förbannad för att du läser ett inlägg (förmodligen inte ordentligt) i ett forum som säkert väcker egna känslor från en egen situation, så är det inte mitt fel. Kanske dags att fundera på varför du blir arg på ett inlägg, när du tänker efter så låter det löjligt. Sedan att du vill ha svar om varför/hur/när, lär jag inte lägga mycket energi på att svara. Själv blir jag inte förvånad på vad folk skriver. Separation är smärtsam. Jag och många andra skulle vara tacksamma om du använder ett vårdat språk, ord som “vad f*”, tycker inte passar i ett forum som många använder som stöd.
Sedan vet du absolut INGETING om hur det var i mitt förhållande. Här behandlar folk hänsynfullt. Forumet passar kanske inte dig, eftersom här pratar med varandra med respekt
Idag känner jag mig lugnare, mer sansad och mindre ilsken, däremot minst lika sorgen och ledsen. Vi gick på terapi, min f.d. sade att hon fortfarande älskar mig men vill inte att vi skall vara tillsammans eller försöka med terapi. Det kändes lite bättre ändå att känna sig älskad gör separationen mindre smärtsamt. Vi oroar oss för barnen. Det krossar hjärtat, idag skall vi gå ut med de två “minsta” och imorgon till museet eftersom ett av våra barn ville göra någonting som familj. Jag vill bara att det skall gå snabbt men kontrollerat/smidigt så att jag kan börja healingprocessen och hon också…En sak vi har gjort rätt är förhållandet till våra barn, vi tar inga “gisslan”, utan vi försöker att allt skall funka bra. Jag tänker hela tiden hur tomt och ensamt kommer att kännas när hon flyttar ut…känslorna går upp och ner…
Tjenare igen @Pappa1971
.
Jag frågade tidigare detta om " ditt X och dessa år " i England, hon jobbade va ?
Var du hemma med kidsen då ?
.
Varför drog hon till Chile utan er andra ?
Jag tror att @Pappa1971 berättade om ex-fruns arbetsresor och privata resor med vän/vänner för att belysa att han gav henne frihet och utrymme i förhållandet.
Och att han gärna tog barnen själv under tiden, det verkar inte vara något han ångrar, tvärtom, han har idag en nära relation med sina barn.
Jag tror att du tolkar det som om ex-frun har utnyttjat Pappa1971:s välvilja och lämnat honom själv med allt jobbet på hemmaplan. Så tolkar inte jag det riktigt.
Eller är jag helt ute och cyklar @Pappa1971? Jag tolkar inte det som du har skrivit som om du känner dig utnyttjad gällande arbetsfördelningen med barnen.
@Largo,
Det du skriver stämmer. Resorna gjorde ingenting eftersom jag trivdes med mina pojkar. Problemen började när hon gick på terapi, ca. 6 år sedan. Jag sade att hon inte skulle oroa sig för våra barn att jag klarar mig utan att hon skulle ta hand om sig själv. Det var meningen att hon skulle hela, istället för att hela så blev det endast party, ibland 3 ggr. i veckan. Det var efter detta det hände. Hon ville bli en “free spirit”, osv. Jag sade till henne att det blir svårt med tanke på att vi har en sladdis på 7 år. Hon såg livet hon ville ha, samtidigt så var det meningen att hon skulle “hela”. Det värsta är att traumat fortfarande är där. Allt detta märkte jag inte i början eftersom sladdisen kräver så mycket, förutom det så hade han skör hälsa så nätterna var tuffa för mig. Han fyller sju i år. Psykologen sade att det blir svårt att säga till henne nu att du vill ha det lite annorlunda eftersom det skulle vara något nytt som hon aldrig hört förut, som sagt när jag sade ifrån, var hennes reaktion precis som psykologen sade. Jag sade INTE att hon skulle sluta ha roligt. Det var något annat. Det var då det blev slut, trots det så trodde jag att hon skulle åtminstone vilja försöka i parterapin. Det blev “nej, jag orkar inte”. Jag tror att det är svårt att säga vad som gick fel eftersom det är fortfarande mycket känslor. Jag reagerar i affekt. Om ett år så lär jag tänka lite klarare. Jag försöker undvika att gå in i en ond cirkel, där jag tänker negativa tankar om henne. Hon är ju mamma till mina barn. Vi var tillsammans i 29 år så mycket var ju bra. Sedan finns det alltid 3 versioner:
hennes
hans
och sanningen
Just nu skriver jag ner mina känslor eftersom det finns folk som har samma känslor. Ensamheten är enorm när du blir lämnad. Mitt självförtroende är nere på botten, så jobbigt.
Idag är det en jobbig vecka. Det har varit så många känslor under hela helgen. Vad jag kommer att sakna mitt familjeliv. Mitt självförtroende är nere på botten, om den personen som har älskat mig så mycket inte känner någonting, hur kan någon annan älska mig? Jag blir sur när jag ser hur avslappnad hon är. Hur lätt det var för henne att sluta älska mig. Vi försöker för våra barn. Jag vill att hon flyttar ut så att jag slutar gå runt och har förhoppningar där det inte finns några, När hon flyttar ut så tror jag att verkligheten kommer att sjunka in.
Nej, inte att sätta krav. Jag undrar om du verkligen läser, eller vad du är ute efter. Jag skrev att psykologen sade.
“Psykologen sade att det blir svårt att säga till henne nu att du vill ha det lite annorlunda eftersom det skulle vara något nytt som hon aldrig hört förut”
Inte att det var försent, stor skillnad att säga att det blir svårt än att säga att det är försent.
Och hur sjutton hänger ”hela”/läka ihop med party?
Din fru är ju knappast 20 år och vill man ha en familj så kommer det med ansvar, ett ansvar som man faktiskt inte kan avsäga sig utan att det påverkar barnen.
Det låter helt sjukt, som att din fru försöker ta igen någon svunnen ungdom/partytid. Är hon helt omogen? Man kan i princip inte ha kakan o äta den. I så fall bygger det ju på att du kompenserar för henne och hela tiden tar ett större ansvar.
Det är ju faktiskt inte ok.
Man kan väl vara en free spirit och ändå ta ansvar, eller är det motsägelsefullt?
Det må vara så att TS inte känner sig utnyttjad, men om en person i en relation hela tiden tar ett större ansvar än den andre, oavsett om man gör det frivilligt, då råder en obalans. Om TS hade haft samma önskemål så skulle ingen ta ansvar för barnen……
@Lisa0987, det var inte så förut. Ändringen kom för 6 år sedan…jag vet inte riktigt…Det som hände förut i alla fall var att hon älskade mig så mycket så mycket, så när någon älskar dig på det sättet så är allt bra! Det var när jag märkte att hon började prata om se världen, att hon behöver sin tid. I slutändan så tror jag att hon slutade älska mig och vill något annat. I långa loppet så kommer detta att hjälpa oss båda att bli bättre föräldrar. Jag vet inte riktigt vad som gick fel…jag antar att man kommer att få insikt längre fram. Jag låter mig sörja…