Okay okay, psykologen sa detta säger du. Men varför skulle det va sent att ställa krav, hon e ju vuxen och har barn för tusan.
.
@Lisa0987 är ju oxå inne på spåret att hon är vuxen och bör fatta att barn och äktenskap är nått man inte kan " party " ifrån…
Du kanske på något sätt representerar hennes ”gamla liv”……
Jag förstår dock inte motsättningarna mellan t ex att se världen och behöva sin tid, att det inte skulle gå att kombinera med en relation och barn.
Men självklart måste man ”jämka”, man kan inte gå ”all in” i egentid och se världen måste man i så fall göra med hänsyn till t ex familj. En hänsyn som inte hon verkar ha velat ta.
Det låter som hon vill ha en annan riktning på sitt liv, men barnen kan man ju inte dumpa på någon annan utan att det får konsekvenser för dem….
Det låter extremt konstigt för mig.
@Lisa0987 jag vet faktiskt inte mycket, Det roligaste att hon är bättre mamma nu än förut, nu kommer hon hem, sätter sig ner med den minsta, pratar med de stora. Kanske behöver vi vara separerade, men det gör inte processen mindre smärtsam. Ensamheten framför mig skrämmer mig
5 gillningar
Du är ju drömkillen! 
Du har varit så följsam och ställt upp på din familj, och tagit ansvar. Det är fantastiskt och något som en annan typ av kvinna hade uppskattat hur mycket som helst. Kom ihåg det!
2 gillningar
Hej @Caro,
tack för dina vänliga ord, just nu när självförtroendet ligger på botten. Min snart f.d. erkände alltid det, att jag tog hand om dem, samtidigt så är jag ju så. Min mamma var ensamstående med 5 barn så jag vet hur det är att vara utsatt, andra barnet utav 5 får inte så mycket uppmärksamhet. Jag lovade mig själv att när jag blev pappa så skulle jag vara närvarande, vilket jag har gjort hittills, dock har jag slarvat lite nu eftersom jag är bedövad med smärta och ångestdämpande. Jag tänkte fråga på terapin om vi kunde försöka igen med parterapi och kanske bo isär, men så tänkte jag att hon har varit tydlig med att hon vill separera, så varför tjata.
7 gillningar
Ja, tjata är aldrig rätt. Hon kan ändra sig, kanske tar något år, men hon måste tyvärr komma på det själv.
Eftersom du inte kan vänta på det så ska du skapa dig ett nytt gott liv med dina barn.
3 gillningar
Det här är ju något som är vanligt vid separation. Plötsligt gör den andra allt som den inte gjort tidigare. Nästan blir den person man hoppats på. Men kom ihåg att det är en speciell tid nu. Ofta rycker man upp sig temporärt men faller sen tillbaka i sitt gamla jag.
Folk förändras sällan.
2 gillningar
Det hade jag inte tänkt på, däremot så försöker jag vara objektiv. Vi hade 29 år av dåliga och bra tider. Det mesta var faktiskt bra, att ha varit 29 år tillsammans är ju en rekord i sig. Jag tror att om ett år så kommer jag se allt klarare, samtidigt så har jag bra minnen av henne, otroligt kärleksfull kunde hon vara, 100% i intimiteten från båda håll. Ibland även om kärlekshistorier lovar av vi skall vara lyckliga så är det fortfarande endast ett löfte.
4 gillningar
Idag har det varit jobbigt. Vi väntar på svar från lägenheten. Min ångest växer mer och mer. Jag börjar märka att vi mår bäst när vi inte ses så ofta, åtminstone från min sida. Rationellt så vet jag att det är slut men jag har svårt att styra känslorna. Det värsta är behovet av intimitet…det dödar mig
5 gillningar
Det är inte intimitet du saknar det är bekräftelse och en kick som gör att du mår lite bättre. Det är nu du inte skall gå lös på kickar utan stå fast i marken. Känslorna kommer och känslorna går…stå kvar. Du skall se att när stormen lagt sig och du står kvar då står du stadigt. Framtiden är ljus och med bra självkänsla kan du ta bra beslut och sedan kanske träffa någon som bryr sig om dig för den du är.
3 gillningar
@Styrka01 tack för dina ord…skall kämpa vidare…Det som är svårt att ta in hur känslorna
kunde försvinna på det sättet…men jag skall göra allt jag kan för att stå “stadig”…självförtroendet är på botten just nu, men läste att det är vanligt att känna så när man blir lämnad…
1 gillning
Självförtroende handlar om vad du presterar eller icke presterar ifrån dina egna tankar, självkänsla är vad du känner och tycker om dig själv. Kan vara bra att särskilja på de begreppen för de har helt olika innebörd. Om du inte låter jobbiga tankar få fäste så kommer de mer sällan ju längre tiden går. De försvinner oftast ganska fort oxå. Ungefär som rök/snus sug.
Idag var en “sådan” dag, min f.d. rörde mitt ansikte, så klart vaknade jag och kände en stor värme. Vi skall på terapi idag. Mina tankar/förhoppningar sattes igång som en “raket”. Jag tänkte att hon skulle på terapin nämnda att hon ville försöka, att det skulle bli vi igen, som en familj med barnen, tillbaka till vilka vi vad, sedan började jag tänka “vad håller jag på med”. Mina reaktioner är tagna ur skolboken, så klart att det inte finns förhoppningar, mest troligt att hon trodde att det var sladdisen som hade klättrat på sängen, vad min hjärna kommer igång, hoppas att avslutet i termer av handlingar, dvs att hon flyttar ut kommer snart , så att min emotionella tillstånd kan börja röra på sig och uppleva sorgprocessen…
2 gillningar
Idag var det bekräftat på terapin. Hon menade i början att hon ville egentligen göra slut för att jag sade någonting som väckte upp ett trauma, men efteråt sade hon till mig att hon visste djupt inne att jag aldrig menade att väcka hennes trauma. Hon sade att för ca 1-2 år sedan så förändrades hon att hon såg sig “själv”. Det var ungefär då jag började bli orolig, vilket jag sade till henne också. Hon menade på att hon var den fria personen som pratade med alla. Hon visste att hon inte ville vara tillsammans längre. Det gjorde mera ont att veta att hon inte vill ha “det gamla” än att hon hade varit arg och ilsken och gjort slut därför. Hon tänkte aldrig att jag tog hand om våra pojkar för att hon skulle hela sig själv. Jag känner just nu att jag saknar en lem, tänker mycket på sladdisen och han som är 12. De pratar om sin familj hela tiden…rätt tufft…
5 gillningar
Tufft såklart men ocxå en möjlighet till förändring till det bättre. Du vill väl inte leva med en vingelhöna? Dax att du sköter ditt så får hon sköta sitt. Det kommer bli väldigt bra för dig skall du se.
1 gillning
Igår måste ha varit min värsta kväll hittills. Hon grät för att hon kände skuldkänslor för hon lämnar och “förstörs” familjen. Jag sade ingenting, men hon tyckte att beslutet kändes rätt. Kylan från hennes sida er enorm. Barnen oroar oss mycket , hur de kommer att reagera? Vad jag saknar min sambo…men samtidigt ser jag en annan person framför mig, inte den personen jag älskade en gång i tiden…sover knappast ibland vill jag bara gråta…
5 gillningar
Jag har tänkt en del och kommit fram att jag måste respektera hennes beslut att gå vidare. Det gör fortfarande extremt ont i hjärtat, men varje gång jag ser djupt i hennes ögon så känner jag inte igen allt. Efter en del hjälp, ångestdämpande bl.a. så har jag tänkt en del. Min X är ju mamma till mina barn, vi var tillsammans i 29 år, de flesta bra år! Jag kommer att göra som psykologen rekomendera klippa banden som skapat vårt förhållande, mest för att jag skall må bra så jag kan gå vidare, kanske någon gång i framtiden kommer jag inte att känna detta. Jag vill ha ett bra föräldraskap tillsammans, när hon har lämnat boet, men i grund och botten så önskar jag det bästa till henne, även om hon inte tror det. Smärta är stor och påverkar mig även min vikt, energin som går att tänka på detta är mycket. Jag vill vara rak i ryggen och inte klanta mig med någon annan kvinna så länge vi är under samma tak, vill bli respekterad, därför visar jag samma respekt, dock när X går ut så kom vi överens att om man är ute med vänner skall sms:a när man är på väg hem så att man vet, mest för att vi har barn tillsammans, sedan vet man aldrig om det händer henne/mig någonting på väg hem när det är natt På mån har jag bokat tid med en barnpsykolog för att få tips om hur vi berättar för barnen, osv.
7 gillningar
Kämpa på och ha fokus på att barnen ska ha det bra. Det innebär främst att ni inte bråkar med varandra, visar varandra respekt som vänner och föräldrar. Barnen kommer bli ledsna men livet är fullt av motgångar och sorg. Folk dör, man förlorar vänner, föräldrar skiljer sig osv. Dom kommer klara det med hjälp av er föräldrar!
3 gillningar
@DantesInferno, när det gäller barnen så vill jag tro att vi har skött det bra, än så länge. Det var bara en gång som min X fick förföljelsemany och trodde att jag pratade om henne med barnen. Jag fick sitta ner mig med henne och prata. Har jag inte gjort detta på 29 år, lär jag inte börja nu, sade jag till henne. Tror att det var skuldkänslor…hon kände …
3 gillningar
Det har gått framåt…lärt mig acceptera hennes beslut. Vi är anständiga människor, mitt X förstår nu, med hjälp av en psykolog så klart, att jag aldrig skulle använda barnen. Nu har det funkat hyfsat bra. Det finns omtanke för varandra, men det smärtar fortfarande, ordentligt. Jag behövde göra något eftersom jag hade ingen lust att äta och kraft behövs i en sådana situation, därför började jag styrketräna, med proteindiet och hela baletten. Jag har alltid tränat, hela mitt liv, varit svensk mästare i en sport, men inte styrketränat. Jag kan verkligen rekommendera detta, speciellt någon i min/vår situation. Det gör att du koncentrerar dig ordentligt på träningen och blir extremt hungrig, sedan blir man små fixerad, vilket är vad jag är ute efter, att tankarna riktas någonannanstans. Resultaten kommer snabbt om man har tränat förut, även om man inte har gjort det men är diciplinerad, nu kör jag 3 pass i veckan med diet och en tränare så klart…känslorna självklart går upp och ner, jag är mitt i processen…och livet får bli som det blir. Jag tar itu med problemen i den takten de dyker upp. Just nu har vi en civiliserad separation, vilket jag skall tacka för eftersom jag har sett hemska situationer, men mycket har att göra att vi bryr oss om varandra (i mitt fall är det mer kärlek) och fokuserar på våra barn. Tro inte att jag inte är rädd för ensamheten, vilket jag är, extremt mycket, men om ödet bestämmer att jag inte skall träffa någon som jag trivs med då får det bli så. Livet gav mig 4 enorma presenter, mina 4 pojkar som är extremt nära sin pappa. Detta lyx får inte vem som helst…kramar till er allihopa, kämpa på även om det gör ont…De modiga är inte de som är inte är rädda eller är starka utan de som trots de är rädda reser sig och står stadigt…ge er tid att gråta…att gråta rensar själen…men hamna inte i mörka tankar, titta inte i varandras mobiler, vilket jag gjorde ett par gånger, men en dag så tänkte jag “Nej”. Jag älskar mig själv och är större än så!
7 gillningar