Det är en del av vitsen med forumet att böla, älta, spy galla. Förhoppningsvis skriver du inom en snar framtid att du har det bättre utan honom 
2 gillningar
@Lisen93
Ja, det där med att de drar som en avlöning så fort allting inte är enkel idyll är mina erfarenheter också.
Samtliga av mina ex har haft flyktbeteende. Allt medan jag hade idealet att man stannar och hjälps åt när det är tufft. Men ofta har det bara inneburit att jag stod där själv när det gällde att ställa upp, medan de smet undan med svansen mellan benen.
Så typiskt.
4 gillningar
Ja exakt. Det känns så hemskt att han bara lämnade. Jag såg oss dessutom som vänner utöver kärleksrelationen…
Hur klarar man sig? Hur överlever man? Och var försvinner kärleken? Det värsta är att jag är besatt av vad han tänker just nu, medan han förmodligen redan gått vidare. Är dock övertygad om att han kommer ångra sig sen, när han inser vad han kastat bort. Eller jag hoppas det i alla fall…
1 gillning
Det är konstigt. Man undrar ju verkligen var kärleken tar vägen, eller känslorna snarare. Oftast är det väl inte att man slutar älska sin partner, utan man tappar känslorna, det vill säga det där pirret, den starka attraktionen som gör att man vill vara i en kärleksrelation.
1 gillning
Läser dina inlägg och kan nog förstå hur du känner. Jag har både lämnat utan förvarning (när jag var ung) samt blivit lämnad utan förvarning. Båda erfarenheterna har så klart lärt mig massor samtidigt som det gjort att jag har lite svårt att känna trygghet i relationer. Den viktigaste lärdomen jag tagit med mig är att kommunikation och “avstämningar” är superviktiga för mig. I min senaste relation kunde jag öva på detta. Vi passade på att prata om det som varit, var vi är nu och om framtiden på ett ganska naturligt sätt. Sedan var det andra orsaker som gjorde att förhållandet tog slut, men vill ändå skicka med att det går att skapa relationer där du kommer känna trygghet trots det du fått gå igenom.
Stor kram och fortsätt skriva av dig!
1 gillning
Åh fy. Varför gjorde du det? och varför blev du lämnad utan förvarning? Om du vill berätta, inget tvång förstås.
Avstämningar är jättebra. Jag brukade försöka praktisera det i den här relationen. Jag brukade försöka prata om känslor och när jag märkte av de få problemen vi hade - som att jag tex fick ett jobberbjudande i en annan stad ganska precis innan han lämnade - men han var som en mussla. Sa bara att allt var bra, att det ordnar sig. Det går förstås inte att leva med någon som är så. Han hade dessutom lättare drogproblematik. Men ändå saknar jag honom så, kanske för att jag aldrig fick något ”riktigt” avslut. Jag förväntade mig verkligen inte att bli lämnad av honom, speciellt inte på det sättet. Kanske dumt av mig, men man kan ju inte gå runt o förvänta sig att bli lämnad i en kärleksrelation. Det kan iaf inte jag göra.
1 gillning
Kanske är det så…
Jag mår så dåligt nu. Vi har inte hörts på länge. Kanske kommer det förbli så, jag kommer i alla fall inte höra av mig. Ont gör det, det är det enda jag kan konstatera… Har så svårt att förstå hur han bara kunde resa sig upp och lämna. Även om han planerat detta länge eller inte alls, hur kunde han bara lämna? Känner han ingen ånger? Kommer han inte sakna mig? Och sitt husdjur? Vi har setts nästan varje dag, i ett helt års tid… och om han kände att det var så dåligt mellan oss, varför sa han inget innan han gjorde slut? usch, jag mår så dåligt, vill bara försvinna 
1 gillning
Jo, det känns oftast ännu värre efter ett uppbrott om man inte får en ärlig chans att förstå vad som hände och varför.
Men min erfarenhet är att man i princip aldrig får några svar. Och att det egentligen inte är någon idé att ens förvänta sig det. Inte sällan vet de inte ens själva varför de gör som de gör , och än svårare vekar det vara för många att sätt ord på det.
Men egentligen gör det faktiskt ingen större skillnad. Man har ju ett uppbrott att bearbeta och en framtid att skapa oavsett anledning, och det är svårt att gå vidare så länge som man vill att exet ska ge en en tillfredsställande förklaring.
Jag tror att du gör helt rätt som inte har någon kontakt med honom. Ju snabbare man kan klippa banden, ju snabbare kan man börja läka.
3 gillningar
Jag var 25 när jag lämnade min ungdomskärlek, vi hade varit ihop i fem år. Han var och är en väldigt fin människa men som jag skrev blev vi mer kompisar än ett par. Jag fokuserade på mitt jobb och han på sitt. Från
min sida försvann kärleken gradvis men det var ändå ett väldigt svårt beslut att lämna. Jag visste att ingen terapi kunde ge mina känslor tillbaka, vi bråkade inte utan hade slutat ha sex och närhet och fokuserat på att leva ihop som vänner. Jag visste dock inte att han kände så starkt fortfarande. Därefter träffade han en fin tjej och de fick barn ihop
Jag har blivit lämnad vid olika tillfällen, men senast var det i höstas. Vi var ihop i tre månader, träffades ofta, hade intensiv daglig kontakt och vi blev djupa i dialoger redan innan första dejten. Det fanns både attraktion och vilja att bygga ihop ngt. Han valde att göra slut efter ett missförstånd bör jag var ledsen. Jag är inte bra på att visa mig svag och det var första gången jag var ledsen inför honom. Han valde att skicka ett sms om att det inte funkar för honom och att jag är en berg och dalbana i mina känslor. Han har förstås rätt till att skriva vad han vill men jag kände inte igen mig i den beskrivningen alls. Jag ringde upp honom och vi pratade, det kändes bra även om jag kände att jag aldrig fick en riktig orsak till varför han ville göra slut.
1 gillning
Ja så är det. Det är bara svårt att inse att allt är slut. Och att han kunde ge upp så lätt.
När han menade att ni inte hade något gemensamt, syftade han då på intressen, åsikter osv? Att man är för olika kan ju faktiskt vara en legitim grund till att göra slut.
1 gillning
Ja precis, det var det han menade. Jag håller dock inte med, det känns mest som en grej han slänger sig med för att bygga på anledningar till att han gjorde slut.
Det är förstås ok att göra slut. Det jag är mest förvånad, chockad och sårad över är sättet han gjorde det på. Och att det liksom inte verkade finnas någon återvändo. Han hade bestämt sig helt, och det var så hjärtekrossande att han inte pratade med mig först, att han inte ville försöka lösa något. Han ville bara bort.
1 gillning
Varför tror ni att en människa gör såhär?
Jag kan inte förstå.
Han hade betett sig likadant fram till dagen han lämnade.
Gjorde jag något fel?
Vad var det egentligen som hände…
jag kände mig aldrig oälskad, så jag är än idag fortfarande extremt chockad. Det här är det konstigaste som hänt i år.
Om jag kunde begripa dessa människor som utan förvarning bara kan levera ett besked som detta - då hade jag kanske kunnat gå vidare snabbare.
Nu har jag inte fått en enda signal. Inte på att det skulle ta slut. Snarare tvärtom.
Det skapar inte precis grogrund för att läka sår på ett enkelt sätt.
Förstår inte varför han skulle dra till med en så dramatisk sorti. Jävla idiot.
Kanske har han tänkt på det länge, men helt enkelt hållit dig från processen och inte låtit dig få veta hur han tänkte eller kände?
Eller så kanske något annat hänt i hans liv, såsom stress på jobbet eller depression eller annat?
Eller så finns det kanske någon annan i kulisserna?
Jag spekulerar bara, för det går ju inte att veta
Men det som hänt är inte helt ovanligt.
Mitt ex, exempelvis pratade ivrigt om alla steg vi tog och skulle ta (flytta ihop, gifta oss etc) och kunde med tårar i ögonen säga att jag var det bästa som hänt honom.
Inte långt efter blev kan kall, grinig och totalt ointresserad.
Och exet innan dess kunde nästan från dag till dag variera mellan att kärleksfullt prata om att bli gamla tillsammans och att han från första ögonkastet tänkt att jag var HON med stort H etc etc, och sedan vissa distans och likgiltighet.
Jag vet inte varför folk gör så. Men jag har hört även från andra att det inte verkar så ovanligt som folk tror
Kan det vara så att han tänkt på det ett tag men inte vågat framföra sina tankar inför dig i rädsla för att såra dig?
Det är iallafall vad min erfarenhet av det här sättet att göra slut på säger. Jag gjorde slut med min första kille ungefär såhär. Vi var sambo från att vi var 20 till 22, och jag upplevde sista halvåret att mina känslor svalnade och mer övergick till vänskapskänslor. Men eftersom jag tyckte så mycket om honom körde jag på, och hoppades att vi ändå skulle kunna ha det sådär. Vi planerade framtid och förlovning.
Men sen när jag väl tagit beslutet efter att ha kommit fram till att relationen inte var rättvis för varken honom eller mig, så är det svårt att göra slut på något annat sätt än just drastiskt. Man säger det bara liksom. Och jag hade själv nog gått sönder om jag blev lämnad på det sättet, idag hade jag nog gjort annorlunda och kanske sagt det tidigare. Men man vill verkligen inte såra personen, och samtidigt hoppas man på en vändning.
Det är svårt. Både att lämna och att bli lämnad.
Ja, så kanske det är/var. Men vi är äldre än 20 och 22. Och jag trodde verkligen att jag betydde mer för honom än att han skulle kunna kasta bort mig som en smutsig gammal vante.
Hej!
Läste ditt inlägg och jag förstår din smärta 100% då jag själv skilde mig för 1.5 år sen efter tio år med en och samma person. Det var den värsta smärtan jag upplevt, men idag är starkare än någonsin nu och mår bättre än någonsin.
Fast du tycker att ni har mycket gemensamt så kanske han ej känner 100% och det måste man acceptera. För det är inte heller rättvist att han lurar sig själv då båda förtjänar att vara lyckliga.
Ilska är en del av sorg processen. Tro mig du kommer komma över det.
All lycka till dig 
1 gillning
Det här med att folk lämnar sina partners abrupt tror jag handlar om feghet och respektlöshet. Och det här med “jag ville inte såra dig” tycker jag är bullcrap. Det handlar återigen om feghet och att de skyddar sig själva. Hade de haft ryggrad och respekt för den andre hade de aldrig lämnat på det viset.
Hur ung jag än varit har jag aldrig avslutat en relation på det viset. Jag har alltid gjort slut fysiskt, sett rakt in i ögonen och förklarat sanningen lugnt och sansat. Inte dragit ut på det, inte förhalat, inte fört bakom ljuset osv.
1 gillning
Jag håller verkligen med dig. Det är så jävla taskigt att lämna någon på det här sättet, det är som gjort för att man inte ska kunna gå vidare. Han är en idiot och jag hatar honom med hela mitt hjärta. Samtidigt vet jag inte hur jag någonsin ska kunna komma vidare.
1 gillning