Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämnad utan förvarning - förkrossad och ARG

Nu är även jag här, på forumet där ingen vill vara… :frowning:
För det första vill jag be om ursäkt för osammanhängande text, jag kan inte riktigt tänka klart…

Mitt ex lämnade mig för snart tre veckor sen. Allt var exakt som vanligt innan. Sedan kom dagen då han kom hem till mig och sa att han inte vill mer. Att vi inte har något gemensamt och att han inte kan se en framtid ihop med mig. Det var det värsta jag kunde höra, eftersom jag verkligen har sett en framtid ihop med honom. Och att vi inte skulle ha något gemensamt är en sån orimlig (och enligt mig osann) anledning (vi hade ju varandra- och vårt gemensamma husdjur b.la.), känns som att den bara sägs för att han försökte samla på sig anledningar till att göra slut? Vi grät ihop hela den natten. Sen dess har vi inte setts. Jag blockerade överallt, kunde inte förmå mig se hans fula ansikte eller bilder på sociala medier. Han blev irriterad över detta, det vet jag för att jag skrev och frågade om han kunde lämna mina grejer varpå han svarade att det var orimligt att jag blockat överallt. Varför skulle det vara orimligt? Han verkade jättesårad, precis som om det vore jag som sårat honom och inte tvärtom. För några dar sen fick jag mina grejer. Jag fick skriva en gång till (var då extremt trevlig - han ska inte kunna gotta sig i min sorg tillika hans förlust!) men sen kom dem. Vi har fortfarande inte setts.

Sorgeprocessen har verkligen börjat. Just nu är jag mest arg. Jag fattar inte hur man kan leva på som vanligt för att dagen efter bryta upp exakt allting. Han ringde alltid mig först när det hände något (det vet jag med största sannolikhet), han kallade mig fin och vacker och vi hade precis börjat planera resor till sommaren. Det är såklart ok att lämna, men att lämna på detta sättet… jag tycker det är så fegt. Och tyder på att han inte är uthållig alls. Att så lättvindigt lämna en relation tyder på att han är ”flyktig” / visar upp flyktbeteende. Att han lämnar en relation så fort det känns lite jobbigt. Det gör mig så arg, för jag är verkligen inte likadan och är så trött på män som är sådana! Till saken hör att vi nästan aldrig bråkat, tjafsat har vi gjort men alltid blivit sams efteråt. Sexet var fantastiskt (jag vet att speciellt han tycker det) och vi skrattade med varandra. Vi hade det fint. Jag har dock insett nu i efterhand att han faktiskt missbrukar en av de lättare drog. Känner mig naiv och blåögd som inte insåg något då och bara tänkte att det var lite röka, han kunde sluta när han ville… men har man hållt på i tio år och inte ens hunnit fylla 30 än ja då kanske det är dags att inse att det är missbruk det handlar om och inget ”fritt val”.

Äh, jag vet inte var jag vill komma med detta. Jag är mest så himla ledsen. När jag går in i en kärleksrelation så tänker jag att detta mycket väl kan vara personen jag lever med livet ut… Nu är jag inte supergammal än även om jag börjat komma upp i åren, men det här svider så mycket. Drömmen om barn, hus och EN JÄVLA MAN SOM INTE ÄR EN LITEN FEGIS känns längre och längre bort för varje misslyckad relation.

Jag har också svårt att inte ta ut det här på mig själv. Att bli just lämnad är så förödmjukande. Så förnedrande. Var jag inte bra nog? Tyckte han jag började bli tråkig, ful, tjock, trist? Det är omöjligt att inte låta det här tära på en. Min självkänsla och självförtroende är i botten, samtidigt som jag är så JÄVLA arg! Förstår inte hur man bara kan lämna någon så snabbt o lättvindigt. Jag hoppas att han en dag ångrar sig så migränanfall efter migränanfall avlöser honom.

Ursäkta mitt långa inlägg, om någon mot förmodan orkat läsa enda hit så tack, och hoppas inte du befinner dig i samma sits. Tack och kram.

9 gillningar

Jag förstår att det kan vara svårt att ta in, men det är bra att du blir av med honom innan ni skaffat hus och barn.

Det är hemskt att bli lämnad. Men jag lovar att du tar dig igenom det. Kram

Det är bara, precis som ni säger, svårt att ta in. Jag har dessutom en sjuk mamma, som precis idag gått in och fått palliativ vård. Han vet allt det här och han vet att jag behövde honom, ändå valde han att lämna. Det gör så ont och det gör också så ont sättet han valde att lämna på. Det känns som att jag kommer vara kvar i detta för alltid (pga chocken och pga sorgen med allt annat utöver detta) medan han kanske redan gått vidare, vad vet jag…

1 gillning

Det kanske är just därför. En del människor vill vara det enda viktiga i ens liv, och när de inte är det, då är det inte kul längre. Enligt min man så blev det för jobbigt när vårt sjuka barn tog upp min uppmärksamhet och tid. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket om honom då, sade han.

Ledsen för din mamma. Min mamma dog i somras, och det känns som att ingenting kommer att bli detsamma igen någonsin.

6 gillningar

Fyfan för din man/exman! Hoppas han bättrat sig nu och inte är lika egoistisk nu, om ni fortfarande är tillsammans.

Jo, det kanske kan vara så. Om man inte på allvar har valt någon i ”nöd och lust” / har den inställningen (fast utan att va gifta - som i mitt fall) så är det nog väldigt lätt att bara vända kappan efter vinden och lämna så fort man får lite lust. Det gör dock inte smärtan enklare att leva med för den lämnade… jag såg på honom som så mycket mer än en partner, i och med coronapandemin har man ju dessutom kommit varandra ÄNNU närmare. Vi har umgåtts flera dar i veckan, ingen har tagit upp mitt liv så mycket som han gjort, förutom min lilla lilla kattson då.

Äh jag vet inte var jag vill komma med detta. Kanske bara böla ut :pleading_face:

1 gillning

Det är en del av vitsen med forumet att böla, älta, spy galla. Förhoppningsvis skriver du inom en snar framtid att du har det bättre utan honom :blush::+1:

2 gillningar

@Lisen93
Ja, det där med att de drar som en avlöning så fort allting inte är enkel idyll är mina erfarenheter också.
Samtliga av mina ex har haft flyktbeteende. Allt medan jag hade idealet att man stannar och hjälps åt när det är tufft. Men ofta har det bara inneburit att jag stod där själv när det gällde att ställa upp, medan de smet undan med svansen mellan benen.

Så typiskt.

4 gillningar

Ja exakt. Det känns så hemskt att han bara lämnade. Jag såg oss dessutom som vänner utöver kärleksrelationen…

Hur klarar man sig? Hur överlever man? Och var försvinner kärleken? Det värsta är att jag är besatt av vad han tänker just nu, medan han förmodligen redan gått vidare. Är dock övertygad om att han kommer ångra sig sen, när han inser vad han kastat bort. Eller jag hoppas det i alla fall…

1 gillning

Det är konstigt. Man undrar ju verkligen var kärleken tar vägen, eller känslorna snarare. Oftast är det väl inte att man slutar älska sin partner, utan man tappar känslorna, det vill säga det där pirret, den starka attraktionen som gör att man vill vara i en kärleksrelation.

1 gillning

Läser dina inlägg och kan nog förstå hur du känner. Jag har både lämnat utan förvarning (när jag var ung) samt blivit lämnad utan förvarning. Båda erfarenheterna har så klart lärt mig massor samtidigt som det gjort att jag har lite svårt att känna trygghet i relationer. Den viktigaste lärdomen jag tagit med mig är att kommunikation och “avstämningar” är superviktiga för mig. I min senaste relation kunde jag öva på detta. Vi passade på att prata om det som varit, var vi är nu och om framtiden på ett ganska naturligt sätt. Sedan var det andra orsaker som gjorde att förhållandet tog slut, men vill ändå skicka med att det går att skapa relationer där du kommer känna trygghet trots det du fått gå igenom.

Stor kram och fortsätt skriva av dig!

1 gillning

Åh fy. Varför gjorde du det? och varför blev du lämnad utan förvarning? Om du vill berätta, inget tvång förstås.

Avstämningar är jättebra. Jag brukade försöka praktisera det i den här relationen. Jag brukade försöka prata om känslor och när jag märkte av de få problemen vi hade - som att jag tex fick ett jobberbjudande i en annan stad ganska precis innan han lämnade - men han var som en mussla. Sa bara att allt var bra, att det ordnar sig. Det går förstås inte att leva med någon som är så. Han hade dessutom lättare drogproblematik. Men ändå saknar jag honom så, kanske för att jag aldrig fick något ”riktigt” avslut. Jag förväntade mig verkligen inte att bli lämnad av honom, speciellt inte på det sättet. Kanske dumt av mig, men man kan ju inte gå runt o förvänta sig att bli lämnad i en kärleksrelation. Det kan iaf inte jag göra.

1 gillning

Kanske är det så…

Jag mår så dåligt nu. Vi har inte hörts på länge. Kanske kommer det förbli så, jag kommer i alla fall inte höra av mig. Ont gör det, det är det enda jag kan konstatera… Har så svårt att förstå hur han bara kunde resa sig upp och lämna. Även om han planerat detta länge eller inte alls, hur kunde han bara lämna? Känner han ingen ånger? Kommer han inte sakna mig? Och sitt husdjur? Vi har setts nästan varje dag, i ett helt års tid… och om han kände att det var så dåligt mellan oss, varför sa han inget innan han gjorde slut? usch, jag mår så dåligt, vill bara försvinna :pleading_face::sob:

1 gillning

Jo, det känns oftast ännu värre efter ett uppbrott om man inte får en ärlig chans att förstå vad som hände och varför.

Men min erfarenhet är att man i princip aldrig får några svar. Och att det egentligen inte är någon idé att ens förvänta sig det. Inte sällan vet de inte ens själva varför de gör som de gör , och än svårare vekar det vara för många att sätt ord på det.

Men egentligen gör det faktiskt ingen större skillnad. Man har ju ett uppbrott att bearbeta och en framtid att skapa oavsett anledning, och det är svårt att gå vidare så länge som man vill att exet ska ge en en tillfredsställande förklaring.

Jag tror att du gör helt rätt som inte har någon kontakt med honom. Ju snabbare man kan klippa banden, ju snabbare kan man börja läka. :+1:

2 gillningar

Jag var 25 när jag lämnade min ungdomskärlek, vi hade varit ihop i fem år. Han var och är en väldigt fin människa men som jag skrev blev vi mer kompisar än ett par. Jag fokuserade på mitt jobb och han på sitt. Från
min sida försvann kärleken gradvis men det var ändå ett väldigt svårt beslut att lämna. Jag visste att ingen terapi kunde ge mina känslor tillbaka, vi bråkade inte utan hade slutat ha sex och närhet och fokuserat på att leva ihop som vänner. Jag visste dock inte att han kände så starkt fortfarande. Därefter träffade han en fin tjej och de fick barn ihop :blush:

Jag har blivit lämnad vid olika tillfällen, men senast var det i höstas. Vi var ihop i tre månader, träffades ofta, hade intensiv daglig kontakt och vi blev djupa i dialoger redan innan första dejten. Det fanns både attraktion och vilja att bygga ihop ngt. Han valde att göra slut efter ett missförstånd bör jag var ledsen. Jag är inte bra på att visa mig svag och det var första gången jag var ledsen inför honom. Han valde att skicka ett sms om att det inte funkar för honom och att jag är en berg och dalbana i mina känslor. Han har förstås rätt till att skriva vad han vill men jag kände inte igen mig i den beskrivningen alls. Jag ringde upp honom och vi pratade, det kändes bra även om jag kände att jag aldrig fick en riktig orsak till varför han ville göra slut.

1 gillning

Ja så är det. Det är bara svårt att inse att allt är slut. Och att han kunde ge upp så lätt.

När han menade att ni inte hade något gemensamt, syftade han då på intressen, åsikter osv? Att man är för olika kan ju faktiskt vara en legitim grund till att göra slut.

1 gillning

Ja precis, det var det han menade. Jag håller dock inte med, det känns mest som en grej han slänger sig med för att bygga på anledningar till att han gjorde slut.

Det är förstås ok att göra slut. Det jag är mest förvånad, chockad och sårad över är sättet han gjorde det på. Och att det liksom inte verkade finnas någon återvändo. Han hade bestämt sig helt, och det var så hjärtekrossande att han inte pratade med mig först, att han inte ville försöka lösa något. Han ville bara bort.

1 gillning

Varför tror ni att en människa gör såhär?
Jag kan inte förstå.
Han hade betett sig likadant fram till dagen han lämnade.
Gjorde jag något fel?
Vad var det egentligen som hände…
jag kände mig aldrig oälskad, så jag är än idag fortfarande extremt chockad. Det här är det konstigaste som hänt i år.

Om jag kunde begripa dessa människor som utan förvarning bara kan levera ett besked som detta - då hade jag kanske kunnat gå vidare snabbare.

Nu har jag inte fått en enda signal. Inte på att det skulle ta slut. Snarare tvärtom.

Det skapar inte precis grogrund för att läka sår på ett enkelt sätt.

Förstår inte varför han skulle dra till med en så dramatisk sorti. Jävla idiot.