Lämnad utan förvarning - förkrossad och ARG

Kanske har han tänkt på det länge, men helt enkelt hållit dig från processen och inte låtit dig få veta hur han tänkte eller kände?

Eller så kanske något annat hänt i hans liv, såsom stress på jobbet eller depression eller annat?

Eller så finns det kanske någon annan i kulisserna?

Jag spekulerar bara, för det går ju inte att veta
Men det som hänt är inte helt ovanligt.
Mitt ex, exempelvis pratade ivrigt om alla steg vi tog och skulle ta (flytta ihop, gifta oss etc) och kunde med tårar i ögonen säga att jag var det bästa som hänt honom.
Inte långt efter blev kan kall, grinig och totalt ointresserad.

Och exet innan dess kunde nästan från dag till dag variera mellan att kärleksfullt prata om att bli gamla tillsammans och att han från första ögonkastet tänkt att jag var HON med stort H etc etc, och sedan vissa distans och likgiltighet.

Jag vet inte varför folk gör så. Men jag har hört även från andra att det inte verkar så ovanligt som folk tror

Kan det vara så att han tänkt på det ett tag men inte vågat framföra sina tankar inför dig i rädsla för att såra dig?

Det är iallafall vad min erfarenhet av det här sättet att göra slut på säger. Jag gjorde slut med min första kille ungefär såhär. Vi var sambo från att vi var 20 till 22, och jag upplevde sista halvåret att mina känslor svalnade och mer övergick till vänskapskänslor. Men eftersom jag tyckte så mycket om honom körde jag på, och hoppades att vi ändå skulle kunna ha det sådär. Vi planerade framtid och förlovning.

Men sen när jag väl tagit beslutet efter att ha kommit fram till att relationen inte var rättvis för varken honom eller mig, så är det svårt att göra slut på något annat sätt än just drastiskt. Man säger det bara liksom. Och jag hade själv nog gått sönder om jag blev lämnad på det sättet, idag hade jag nog gjort annorlunda och kanske sagt det tidigare. Men man vill verkligen inte såra personen, och samtidigt hoppas man på en vändning.

Det är svårt. Både att lämna och att bli lämnad.

Ja, så kanske det är/var. Men vi är äldre än 20 och 22. Och jag trodde verkligen att jag betydde mer för honom än att han skulle kunna kasta bort mig som en smutsig gammal vante.

Hej!

Läste ditt inlägg och jag förstår din smärta 100% då jag själv skilde mig för 1.5 år sen efter tio år med en och samma person. Det var den värsta smärtan jag upplevt, men idag är starkare än någonsin nu och mår bättre än någonsin.

Fast du tycker att ni har mycket gemensamt så kanske han ej känner 100% och det måste man acceptera. För det är inte heller rättvist att han lurar sig själv då båda förtjänar att vara lyckliga.

Ilska är en del av sorg processen. Tro mig du kommer komma över det.

All lycka till dig :heart:

1 gillning

Det här med att folk lämnar sina partners abrupt tror jag handlar om feghet och respektlöshet. Och det här med “jag ville inte såra dig” tycker jag är bullcrap. Det handlar återigen om feghet och att de skyddar sig själva. Hade de haft ryggrad och respekt för den andre hade de aldrig lämnat på det viset.

Hur ung jag än varit har jag aldrig avslutat en relation på det viset. Jag har alltid gjort slut fysiskt, sett rakt in i ögonen och förklarat sanningen lugnt och sansat. Inte dragit ut på det, inte förhalat, inte fört bakom ljuset osv.

1 gillning

Jag håller verkligen med dig. Det är så jävla taskigt att lämna någon på det här sättet, det är som gjort för att man inte ska kunna gå vidare. Han är en idiot och jag hatar honom med hela mitt hjärta. Samtidigt vet jag inte hur jag någonsin ska kunna komma vidare.

1 gillning

Ja så är det, därför att förutom att bli lämnad av sin älskade blir man dessutom sviken av sin älskade. Och sveket gör fruktansvärt ont, det hade räckt med att bli lämnad, det räcker mer än väl.

Jag hatade också mitt ex, hatade att han slösade så lång tid av MITT liv när han tvivlade på att det var med mig han ville leva med. Inte ett ord sa han, bara förhalade och höll på. Jag blev inte invigd i hans tankar och gavs därför inte chansen att påverka en mycket stor del av mitt liv. “Bedrövad” är nog rätt ord. Jag kunde träffat någon annan, någon som verkligen ville vara med mig, någon som inte tvivlade så satans länge och som inte var så satans feg. Eller levt ensam, hellre det.

Nu känner jag likgiltighet inför honom, har brutit all kontakt, vill inte ha honom i mitt liv. Vill aldrig mer träffa honom.

Du kommer komma dit. Försök bara överleva från dag till dag, till slut lossnar det. Han är inte värd att slösa mer av din tid och tankeverksamhet. :two_hearts:

1 gillning

Men hur gör man det? Hur överlever man? Idag har jag legat nästan apatisk på soffan sen jag vaknade imorse. Jag skäms så mycket för mig själv, men orkar inte göra något annat än att gråta och typ ligga och stirra in i taket eller mobilen. Jag hade behövt min exkille som allra mest just nu. Min mamma ligger mer el mindre inför döden och han visste det. Bara det faktumet är jobbigt nog, men så måste jag dessutom hantera att han har lämnat mig… jag kommer aldrig kunna förstå, känns
Som jag aldrig kommer kunna förlåta. Samtidigt så är det absolut enda jag vill att han ska göra är att ringa mig, be om ursäkt och så kan allt bli normalt igen. Men det kommer aldrig bli normalt, och jag önskar att jag vore där du är mot ditt ex. Likgiltig. Han är en liten skit, och jag hatar honom. Hoppas att han aldrig någonsin kontaktar mig igen.

Missade att citera dig i mitt svar tror jag…

Såg precis en video på Insta om ”closer”, sök createthelove och ta dagens video ”dumped via text?”, Mark pratar om både vad avslut är och hur man kan skapa ett avslut både själv och med sitt ex. Han har även tidigare i sina längre videos pratat just om hur vi hittar egenmakt och kan jobba oss vidare. Hoppas det kan ge dig lite hjälp på vägen :heartpulse:

Jag har också blivit lämnad nyligen och chockad men har fått det förklarat och förstår X men det är ett svek, efter 20 år på det sättet som begåtts.
Trots allt är vi ” vänner” . Men det är jobbigt.,

Tråkigt med din mamma. Försök koncentrera dig på henne nu så får du ta itu med det andra sen.

Jag har precis haft mitt första samtal med psykolog med sorg med skilsmässan o ilskan.
Får se hur det blir i fortsättningen med samtalen .

Hur är det i dag några månader senare? Känner igen mig en del i din historia. Bara att jag är kille på 31 år. Och blev lämnad i Mars efter ett förhållande på 4 år.