Lämnad, tre barn och panik

Hur överlever jag?

I augusti blev jag lämnad. Vårt förhållande har inte varit det bästa, har runnit ut i sanden efter intensiva småbarnsår men kanske egentligen redan innan. Han är min stora trygghet ändå, efter 15 år. Min familj. Jag skulle aldrig skilja mig med barn, då jag hatade att själv växa upp så. Jag har varit påväg och lämna också, för två år sedan och då var vi överens men sen ångrade jag mig såå och vi fortsatte.

Vi ska flytta från huset till varsitt boende om två veckor. Första tiden kände jag mig stark och positiv ändå, eftersom jag inget kunde ändra på. Köpte boende, som blir bra men är typ på gränsen vad jag kommer klara ekonomiskt. Det ger mig också ångest. Han åkte iväg varje eftermiddag kväll och natt och jag roddade hemmet, tänkte det var skönast så att få packa och vara med barnen extra mycket.

Nu sedan några veckor föll jag bara. Katastroftankar om ekonomin, om ensamhet och att stå pall med barn som har speciella behov. Jag dök, ner i ett hål. Vaknar med ångest, sover dåligt, ligger i sängen hela helgerna (han har fått ta hand om hushållet nu då jag är slut), har ingen aptit. Får ett litet ljus ibland, men det känns sååå tungt och trött. Huset är långt ifrån färdigpackat.

Har gott stöd av närstående, men ingen kan ta bort den här ångesten. Hjälp!! Finns det någon som varit i min situation? Hur gör man? Behöver pepp!

5 gillningar

Du är garanterat inte ensam om att drabbas av både emotionell och fysisk utmattning och panikkänslor när D-day närmar sig med stormsteg. Oavsett hur bra och förnuftigt allt än har känts när det oundvikliga låg längre fram i tiden och du samtidigt själv har valt att dra hela lasset mer eller mindre ensam sedan beslutet fattades :fearful: :hugs:

Men en tanke som slår mig när du skriver så här;

Ni ska väl ha delad vårdnad och 50/50 boende så att ni båda har samma tid för både barn och återhämtning däremellan!? :pray:

Han kan ju inte tillåtas att börja leva livet som en tonåring igen, medan du sköter allt arbete med barn med diagnoser osv. :cold_face:

3 gillningar

Jag önskar att jag kunde men han sköter inte om hemmet så det förfaller när jag är liggande, han fixar mat och så till barnen förstås men inget kring hemmet, det är så stökigt nu. Han har också ett slutprojekt som han ska resa bort kring över sex dygn mitt under min flytt, så jag ska sköta allt kring mig, barnen och min utbildning samtidigt. Blir trött bara av tanken…

2 gillningar

Då föreslår jag att du skruvar ner kraven på dig själv bums… det som är kvar av praktiska bestyr inför flytten, husöverlämning, städning, rensning etc samt barnens dagliga omsorger låter du honom från och med NU sköta till 105%.

Du gör härmed bara det som du absolut måste/vill inför din egen flytt, nu får han steppa upp om det inte ska resultera i att han tvingas ta 100% av allt framöver för att du kraschar fullständigt :muscle: :v:

Enklast hade det väl varit om du hade slagit dig ner i soffan med en kopp te och sett någon serie för att förströ och avleda tankarna, men mitt i ett flyttkaos med hemmavarande barn med diagnoser så blir det sannolikt ingen vila överhuvudtaget.

Är det inte din tur att åka iväg på retreat hos någon i din ursprungsfamilj där du kan få bli ompysslad och vila utan något enda motkrav på att prestera och din man blir hemma med det som återstår inklusive barnens omhändertagande.
För ska du få någon akut vila och återhämtning i nuet så M Å S T E du släppa kontrollen iaf temporärt och låta honom rodda resten efter eget huvud.

Better safe, than sorry :revolving_hearts:

3 gillningar

Kan inte med det här forumet märker jag, mitt svar kom i kommentaren ovanför!

2 gillningar

Nähäääe… nåsådåså, då får han mer att städa när det ska överlämnas :woman_shrugging:

Åk nu iväg någonstans, att ta ansvar och inte kunna släppa taget/kontrollen ligger för dig precis som för många kvinnor. Delvis av födsel och ohejdad vana, men även av personliga anledningar.

Sååå… släpp nu taget, åk iväg till dina föräldrar, syskon eller liknande och låt hemmet bli som det blir medan du är borta och var borta minst lika länge som du låtit honom vara. Han tar ju väl hand om barnen och det är väl eg det viktigaste.

Gör du det inte så är det inte för att du per definition inte kan eller får utan för att du själv väljer att vara kvar mitt i smeten och inte tillåter dig att göra på ett annat sätt än du är van vid.
Men fortsätter man på samma sätt som alltid, då är det dåraktigt att förvänta sig ett annat resultat. För att få ett annat resultat så måste du göra på ett annat sätt.

Så nu säger jag det jag utan tvekan hade sagt till någon som står mig själv nära… och det är att väljer du att vara kvar och ävlas på, då måste du själv ta konsekvenserna av ditt eget beslut. Finns ingen shortcut där tyvärr.

Så bara blunda och hoppa NU :muscle: :v: :revolving_hearts:

1 gillning

Jag hade åkt iväg, tagit hand om mig… om det inte vore för att jag just nu går en utbildning betald av jobbet ett år framåt, och att hans viktiga projekt är just under min flytthelg. Det kommer vara en riktig kaosmånad, men jag kan ju inte ändra på beslutet (som är hans men som egentligen är det bästa, om jag hade haft mer energi och bättre ekonomi, men jag hade också kunnat tänka mig att jobba på relationen vilket han absolut inte vill). Mina vänner tror att han hittat en annan, jag vet inte men han har varit borta 98% av alla kvällar/halva nätter sedan augusti.

Jag försöker nu på något märkligt sätt att samla energi genom att bara ligga ner, ta ångesten och hoppas den släpper snart. Jag tror dock jag hamnat i en depression redan, men jag försöker ändå tro. Min målbild är att jag trivs i mitt nya boende, har mer energi då han gett mig mycket dålig energi senaste åren, och att jag har ett större tålamod när jag har barnen. Men å andra sidan ser jag en bild av att jag fortsatt är trött, nedstämd och ensam. Tror inte det kommer bli lätt att hitta någon ny heller då mina barn ju som sagt har speciella behov, samt att jag känner att kärlekskänslor kanske aldrig mer kommer att finnas från min sida.

Nu var det mycket gnäll… men ja, jag kan inte ändra på flytten i alla fall, bara hoppas att ett nytt liv öppnar sig som jag kommer att tycka om!

3 gillningar

Det KOMMER att öppna sig ett nytt liv som du kommer att tycka om! Jag känner igen mig en hel del i det du berättar. Jag tog också så otroligt mycket ansvar, jag såg heller inte ett nytt kärleksliv framför mig, mycket ångest, barn som kräver extra omsorg osv. Nu tre år senare så är livet mycket annorlunda, och det är ett liv jag tycker om!

Jag håller helt med om att du behöver en paus, koppla bort lite, helst åka iväg, men jag förstår att det är snudd på omöjligt för dig nu. Kan du hitta kortare pauser? Under helgen när du bara ligger på soffan, kan du ligga på soffan ett par timmar någon annanstans? Plus någon vardagkväll. Meddela att han har ansvaret en kväll och så åker du iväg, kommer hem när du vill. Barnen kommer ju att klara sig, och du behöver koppla ifrån lite även för deras skull, för att orka i längden. (Jag plockade blåbär med mina föräldrar. Löjligt många kvällar.)

Ansvar… ja, det tog tid för mig att växla ner, och jag fick ta det i flera steg. Det var smärtsamt för jag tycker att ansvarstagande är ett positivt drag, ngt jag var stolt över. Men ack vad skönt att ha hittat ett nytt sätt att förhålla sig till livets utmaningar! Så försök att steg för steg BARA ta ansvar för din del. Även när det inte blir så bra, när det skulle bli så mycket bättre om du klev in och tog lite extra ansvar… Beröm dig själv för varje gång du inte tar ansvar för allt och alla.

Det här med varannan vecka: jag tyckte att det var smärtsamt, och det tycker nog de flesta i början. Men det blir bättre och efterhand kommer fördelarna. Efter ett tag så blir faktiskt veckan utan barn en tid för att komma ikapp, vila, ta hand om sig själv. Både för din och för barnens skull. Bara för att du just nu inte ser möjlighet till ny kärlek så betyder ju inte det att det alltid kommer att vara så. Du behöver förstås landa lite, få lite kraft och glädje igen. Inget varar för evigt, och den här jättejobbiga perioden kommer att ta slut. Det kommer att bli bättre :heart:

2 gillningar

Har du varit i kontakt med vården? Kanske samtalsstöd, terapi, antidepp medicin skulle kunna ge dig andrum?

Kanske är det mest dina egna tankar som spelar dig spratt och drar ner dig i katastrofscenarios för egentligen vet/tror du att detta blir bra. Då kan även KBT fungera.

1 gillning

Jag äter antidepp men för min pms egentligen så låg dos. Borde kanske öka. Terapi, ja kanske men just nu orkar jag inte fler tider att passa då det är mycket kring barnens vårdkontakter.

Katastroftankarna vore dock sköna att vila ifrån, men samtidigt är det realistiska saker som jag oroar mig över så som ekonomin så kan inte släppa det :frowning:

1 gillning

Lättbegripligt på många sätt, men ändå kontraproduktivt. För den tiden du passar och går till din terapeut kommer att ge dig både ork och tid över till så mkt annat som bara måste göras :muscle: :v:

2 gillningar

Det låter hoppfullt det du skriver, tack så mycket :heart: Jag pendlar just nu mellan panik/vill inte/klarar inte/orkar inte detta och lite ljusare syn/det blir bra/jag klarar det. Det tar dock mycket kraft med ett av barnen som har stora problem med i skolan, där np-utredning är på gång och jag hoppas det blir vändningen.

Ta egentid har jag försökt, men det är svårt då han alltid ska bort eller planerat nåt å jag känner mig stressad. Nu är det mindre än en vecka till han flyttar ändå, och jag har blivit sjuk så lär väl bli hemma till dess. Om en vecka, finns inte familjen mer, iaf inte i denna form. Svindlande tanke.

1 gillning

Kan du räkna mer på detta, prata med banken osv så att du kan få lite mer ”ro” på detta området?
Jag tycker du verkar klok o sund i allt elände.
:heart:

Det förstår jag.
Men vissa saker kan faktiskt bli bättre.

Om en vecka finns inte heller exakt det elände som du nu sitter fast i. Om en vecka kommer det att bli steg framåt i livet, även om de är smärtsamma så är det FRAMÅT! Du kommer att börja skapa ett delvis annat familjeliv med dina barn, och det kommer att gå bra!

1 gillning

Har pratat med banken, det går inte att göra mer än nu (kommer ha skyhöga utgifter kommande månader pga dubbla boenden), och jag klarar mig sedan men är ändå rädd att hag satt mig i en ohållbar sits, nåväl besluten är tagna och jag har sagt till mig själv att försöka landa i det nya boendet i typ två år sedan besluta mig vidare. Nåt sånt!

2 gillningar

Tack fina snälla du för pepp. Jag behöver det verkligen!! Blev det så för dig?

1 gillning

Ja, visst har ett nytt liv börjat för mig! Men det var som att veva igång nån slags gammal maskin, dåligt oljad och oklart vad som funkar. Så här i efterhand så är det ju perioderna av limbo som jag har svårast för. De första skiftena med varannan vecka var väldigt tunga, men jag försökte att etablera nya rutiner, någon liten del varje vecka. Små, små steg… Det har inte varit n rak väg framåt, barnens önskningar om boende har skiftat, nya familjekrisen har tillkommit osv, men mitt liv är verkligen mycket bättre nu! Mitt äldsta barn har hunnit bli stor och flytta hemifrån, och vi har kommit iväg på några kortare resor tillsammans, en ny sak för oss! Det där att umgås med ett vuxet barn kräver ju en annan omställning som inte alls har med skilsmässan att göra. Det känns väldigt bra!

Jag har bara sån fruktansvärd ångest nu, vill inte lämna mitt fina hus, trygghet som en familj, allting…. vill bara skrika rakt ut!!! Jag är så trött, så trött… låt det vara en mardröm bara :frowning:

2 gillningar

Finns det ingen mer där ute som blivit lämnad och står för en stor omställning, med en ekonomi som kommer bli väldigt knaper och med en stor sorg över allt som varit och aldrig mer kommer bli. Vi var inte kära, men vi var bästa vänner och familj. Skapat vårt liv med hus och äntligen blivit klara med det så att man kan njuta av livet. Barn med särskilda behov som vi i alla fall haft varandra i när tålamodet tryter.

Jag känner mig så ensam… hur står man på egna ben? Jag är en självständig person i grunden men nu känner jag mig helt borttappad och vill krypa ihop i fosterställning och bara försvinna.

Jag ska stå stark för mina barn, och lever på hoppet om att det kommer ljusna.

4 gillningar

Jag känner så väl igen de där panikkänslorna du beskriver! Både en molande ångest och akuta panikångestattacker. Ovissheten, att bara se hemmet och den framtid med familjen man alltid tänkt sig bli raserad… Ångest, stora sömnsvårigheter, gråtattacker lite när som helst, svårt att äta, håravfall osv.

Du har en vecka kvar till flytt? Jag skulle tro att det lättar något när du väl flyttat. I alla fall så hade jag inte några fler kraftiga panikattacker efter att exet inte längre bodde under samma tak. Men ångest osv tog längre tid att hantera. Det finns olika knep för att hantera ångest. T ex att andas i fyrkant. Googla, för det ör en enkel grej! En annan är att när ångesten slår till så rankar man känslan från 1 till 10, där 10 är värsta ångesten som man inte tror att man ska överleva. Ställ en klocka på 5 minuter, och ranka ångesten igen, ställ klockan igen och ranka igen. Osv. Då ser man hur ångesten faktiskt går ner av sig själv.

När de här starka känslorna drog igång då var det ofta av att varje delproblem liksom vällde över mig samtidigt. Familjeliv, barnuppfostran som separerade, ekonomi, högtider, allt praktiskt med att bo kvar själv i villan, klara vardagspusslet. Men några av de där sakerna kan man ju få viss kontroll över, eller i alla fall bestämma sig för ett sätt att förhålla sig till dem. Och när den värsta ångestvågen lagt sig så gjorde det att jag liksom kunde lugna mig själv. Att jag sa till mig själv att jag HAR en plan A och en plan B för ekonomin som jag känner mig trygg med, att jag HAR en deal med mina föräldrar om vissa praktiska saker.

Men det låter som att du är lite i en torktumlare nu med väldigt många saker som du behöver hitta ett sätt att förhålla dig till. Kan du välja något som du skulle kunna få lite bättre kontroll över? Att göra en budget, till exempel. För om den inte går ihop så SKA du omedelbart söka dig vidare, och då är ju det i sig en plan du kan ta itu med.

3 gillningar