Tack för att du skriver, känns inte fullt lika ensamt då. Det är nästan precis så som du beskriver det, allt mal runt. Ekonomin har jag gjort en budget för, den går runt men inte så mycket mer. Jag har köpt en bostadsrätt och hyran har höjts med 10% efter att jag köpt, och den var dyr redan innan. Vi fick också sämre betalt för vårt hus än vi trodde då marknaden precis skulle dyka… så där rök min säkerhet typ. Jag kan inte sälja mitt boende nu, behöver flytta in och förhoppningsvis få en ljusare känsla igen. Såg fram emot det hela ända fram till en dag då jag bara dök ner i depressionen.
Jag är en ansvarsfull person som vill ha koll på allt, att kunna spara osv. Det här blir något nytt, men kanske märker jag att det fungerar bättre än jag tror. Om inte annat får jag sälja boendet om nåt år, när marknaden förhoppningsvis stabiliserats.
Hoppas det vänder när jag är på plats i det nya, för såhär går det inte att må. Tack för dina tips om ångesthantering
Så bra, du har en plan för boendet! Du bor minst ett år, och behöver inte hålla på och ompröva beslutet gång på gång. Även om en månad är tuff, så tror jag att det är jättebra att summera och utvärdera efter ett år. Annars blir varje negativ grej ett skäl att liksom ifrågasätta allt igen. Jag bor kvar i huset, och har satt en femårsperiod. Just nu är det ju helt galet med ekonomin, men det är väl förhoppningsvis inte ett nytt normalläge. Därför tror jag det är extra viktigt att ge din ekonomi lite tid att stabilisera sig.
Har du hittat nåt sätt att få lite egentid, eller en slags egen sfär? Ta en promenad eller så. Den sista tiden vi levde ihop så gjorde jag små saker som ändå för mig själv markerade distans. Jag sov förstås i ett annat rum, men jag bröt också lite andra vanor. Ex se på nyheter tillsammans, det är ju helt onödigt. Eller om du lagar middagen, laga något som du gillar mer än din partner. Och med en vecka kvar så behöver man inte tvätta den andres kläder. (Exet tyckte att jag var superbarnslig som slutade tvätta hans kläder, eller inte lät honom köra min bil. Ehhh…? )
Jag tror att du kommer klara att leva ensam med barnen jättebra! För mig var det mycket att sätta mig in i och ta itu med i början, och det var inte lätt. Jag känner igen det så väl, att både vara en ansvarstagande person och samtidigt överväldigas av att ta alla beslut själv. Men den där förlamande ångesten försvann, och stunder där jag mådde bra blev långsamt fler och längre. Och så är jag helt säker på att det kommer bli för dig också!
Vad tufft för dig också, önskar ingen att få må så här, det är verkligen som att kastas ut för ett stup. Vill du skriva meddelanden med mig så gör jag gärna det, vi kanske han hålla varandra uppe
Jag känner också igen både ångest och panik som du beskriver. Försök ha det i tanken, att alla saker du nu ska klara ensam, ställs du inför i en pågående kris. Det som känns övermäktigt nu, kommer troligen inte alls kännas lika övermäktigt när du är ute ur den värsta krisen, och dessutom fått lite tid att ställa om. Som @Uppochner nämner, så ta ett beslut, och undvik att ompröva det hela tiden. Jag har själv varit hopplös under min kris, med att aldrig landa i beslut och ständigt ändra dom, försöka göra besluten mer perfekta osv. Det går sällan, men tar enormt mycket energi. Så lita på det beslut du tagit, skulle det visa sig bli ohållbart med boende och ekonomin så går det ju alltid att flytta igen längre fram. Allting kommer att falla på plats. Var snäll mot dig själv längs vägen.
Vad har dina barn för svårigheter? En av anledningarna till att jag o frugan skiljs är att ett av våra barn har en störning. O vi har försökt få hjälp så länge utan resultat
Åh, ja det är inte riktigt klar men det är bl.a svår adhd och trots. Så tufft detta, när man ska stå enade om nån gång. Så blir det separation. Jag försökte se ljuset på nåt sätt med återhämtning på ”barnledig” tid, men det är endast ångest och depression. Önskar att vi hade hållt ihop, men kärleken dog pga livet och allt som det hör till.
Kan ni få hjälp kring detta innan det är för sent? Hoppas det!
Tack så mycket, läser ditt inlägg om och om igen. När jag är logisk i tanken känns det som en bra plan, men ungefär 20 ggr per dag kastas jag ut i rymden igen med oändlig panik och ångest. Hade nån bättre dag men nu utkastad igen. Försöker att hålla ihop och invänta någon slags kraft som ska infinna sig. Hmm….
Mjae, vi fick hem sonens utlåtande igår. X.et sa det o jag sa vad spelar det för roll vi får ju vänta på hjälp som vanligt ändå. O gick ändå inte som jag trodde. Som du skrev, livet kom i vägen o allt med sonens svårigheter. Men försöker bli en bättre pappa. Ju närmare julen kommer desto ensammare känner jag mig.
Är du ensam utan barn över jul? Jag är rädd för motsatsen, barnen ska vara hos mig men jag vill att dom ska se mig med ångest, depression och ingen ork. Vill vara den glada, julälskande, pyssliga mamman, men i år finns inte den personen.
Nä, jag ska fira med x et o hennes familj. Men vet inte om jag mår bättre för det. Vi firade äldsta dottern för några veckor sen och då var dom här. Kände mig som elefanten i rummet då. Vi fortsätter ju bo ihop också eftersom jag inte har egen lägenhet än. Är svårt att hitta något i Stockholm. Förstår dig faktiskt. Önskar man kunde skicka en kram så att du kunde må lite bättre.
Åh, jag förstår att det måste vara svårt att hitta boende där. Faktiskt här med (inte jättestor stad), så köpte en bostadsrätt för väldigt överpris i panik vilket också ligger till last nu med ångest över köper. Men men… vad skulle man göra Har inte ens råd att sjukskriva mig pga det. Bara kötta på.
Jobbigt att bo tillsammans kan jag tro? Det var ingen höjdare tyckte jag, ändå kom det värsta slaget vid flytt då det blev verklighet liksom.
Ja det är det. Har ju alltid betalat allt så har inte kunnat spara så mycket. Så att hitta hyres är prio 1. Men är ju tyvärr inte bara jag som söker.
Nämen oj, fick du betala så mycket? Var det länge sen du köpte? Jag trodde ju att jag kunde spara lite till kontantinsats o sen låna till resten men då får jag ju inte låna så mycket bara för att jag har barn under 18. Hade dom vart över 18 hade jag nästan fått låna till en 1a. Nu får man knappt låna 100.000. Så sjukt. Ja det är det. Man känner att det finns spänning mellan oss. Trots att vi inte bråkar eller så. Men tänker att hon får mig att känna mig så ensam. Va ju hon som ville skiljas. O vill vara vän med mig. Jag skulle älska att få egen lägenhet. Visst man skulle säkert känna sig ensam dom veckorna man inte har barnen. Men då får man väl jobba lite mer eller träffa vänner om man kan. Eller göra nåt man vill. Ska försöka spara till körkort.
Har inte ens råd att sjukskriva mig pga det. Bara kötta på.