Lämnad pga av bristande attraktion

Min historia
1

Jahapp, då var det min tur då… ni får välkomna mig till klubben.

Min historia liknar många andra historier här på forumet, men kanske finns det några saker i den som är speciella? Det har gått 3 månader, så det mesta jag skriver nu initialt är en återblick och en sammanfattning av den senaste tiden. Ni som är/varit i min (eller min exfrus) situation och känner igen er får gärna kommentera.

Att jag väljer att skriva här är för mig någon sorts terapeutisk sammanfattning, eller bokslut på den tid som gått hittills.

Hursomhelst, jag och min (ex-)fru hade varit ihop i 10 år, varav gifta i 5 år. Jag 39 år, hon 37 år. Hus, 2 barn och ett äktenskap som varit ganska befriat från bråk eller allvarligare kriser. Vi har naturligtvis varit igenom småbarnsår och drivit Familjen AB med all dess vardag, men samtidigt fungerat väldigt bra ihop och även varit paret som många genom åren sagt är den perfekta matchen… men tydligen inte.

I slutet på våren kom min fru -totalt utan förvarning- och deklarerade att hon tappat attraktionen och troligen ville skilja sig. Hon sa att hon älskade mig, men bara som vän, och att dom romantiska kärlekskänslorna var borta.

Hon pratade massor om att jag var hennes var bästa och närmaste vän, hon hade aldrig varit så trygg i en relation tidigare och att hon aldrig skulle träffa en mer kompatibel partner etc.

Först trodde jag att det var något hon bara sa, för att släta över det hela. Men detta kom på tal så pass många gånger från henne att jag till sist undrade om det faktiskt kanske var så, och isåfall varför hon överhuvudtaget ville skilja sig?

Hennes svar var att hon sedan drygt ett år tappat attraktionen och, utan att ha varit otrogen, varit attraherad av andra. Nu ville hon bli fri. Hon sa att det inte handlade om att jag egentligen gjort några fel eller ens kunnat göra något annorlunda, kärleken hade bara dött. Jag var nu bara som hennes bästa vän, inte kärlekspartner. Hon hade heller inga tankar på att träffa sitt livs (nya) stora kärlek utan hon ville mest bara bli singel och sedan på sikt kanske ha någon särbo att träffa då och då. Men då någon hon var mer attraherad av.

Jag är själv väldigt kluven till hennes resonemang. En liten del av mig kan förstå att det blir jobbigt, för en del omöjligt, om det känns att attraktionen är totalt bortblåst.
Men samtidigt känner en större del av mig att, om man ser sin partner som en hundra procent kompatibel bästis… ja, då skiljer man sig inte.

Har man tänkt vara gift med samma person i 50 år, eller mer, ja tacka fan för att attraktionen kanske inte finns där hela tiden. Och att ”bara” vara bästa vänner, under vissa sträckor i livet kanske man till och med får räkna med under en livslång relation? Och ett bra äktenskap innehåller väl så många andra delar. Och även om en förlorad attraktion absolut är ett problem(!), är det väl rimligt att först prata om det med sin partner och även genuint försöka med allt som tänkas kan, innan man bara kastar in handduken?

Men, men… det är så jag resonerar, men alla tänker inte likadant. Och det kan jag inte annat än respektera. Jag vet att det finns massor av trådar där detta diskuteras.

8 gillningar
2

Detta slog naturligtvis ner som en bomb i mitt knä. Jag som trott att vi verkligen skulle hålla ihop hela livet. Vi har haft vissa mindre kriser, som alla par har, men aldrig något av mer allvarlig karaktär. Och jag själv har aldrig öppnat dörren i skallen för en skilsmässa. Det har liksom aldrig funnits som alternativ.

Hon som person är också mycket impulsiv och oerhört nyckfull. Regelbundet sista året har det kommit konstiga och ogenomtänkta förslag från henne som jag lyckats styra av bara genom att förmå henne att ta ett par veckor och fundera på saken. Så jag föreslog att vi skulle ta en tid och hon verkligen tänka/känna efter i lugn och ro. Det är så otroligt mycket som står på spel, med så oerhört långsiktiga konsekvenser. Och inte bara känna efter här-o-nu utan fundera över var hon vill stå om 5-10-20 år, hur alternativen ser ut, konsekvenser på alla plan etc?
Redan efter några dagar sa hon i alla fall rakt ut att hon bestämt sig. Hon var inte beredd att göra några försök, det skulle ändå inte bli helhjärtade från hennes sida.

Under dom få samtal vi hade under kommande veckan var det mest jag som pratade och ställde frågor. Jag var nästan i chock och hade ett omättligt behov av att få svar, av att förstå. Hon var inte alls särskilt villig att svara eller förklara. På henne verkade det mer som att hon var lättad.
Vid det första samtalet vi hade frågade jag hur länge hon gått och känt så här(?), varför hon inte ens ville försöka med parterapi och varför hon aldrig nämnt något för mig tidigare, rent av ljugit för mig? Hon erkände att hon aldrig sagt eller velat visa något men att det var bara för att hon inte velat såra mig.
Ju mer jag frågade desto mer irriterad verkade hon. Svaret jag till sist fick var att ”men det är som att du försöker ta dig in i min hjärna…”.
Eh… ja? Det är helt riktigt!? Det är väl därför man kommunicerar?

Men med den kommentaren insåg jag långsamt hur icke-öppen hon blivit och hur mycket hon måste ha gått och byggt upp en (falsk) fasad. Jag insåg också efter några samtalsförsök att det är totalt meningslöst att ens försöka fortsätta en dialog för att få några svar. Hon har i tanken redan gått vidare och jag är redan ett avslutat kapitel för henne, som hon inte längre vill lägga ner någon energi på.

I den totalt surrealistiska och fruktansvärt smärtsamma upplevelsen av att få detta besked från ingenstans, bestämda jag mig för att bibehålla min självrespekt och inte förnedra mig själv med bortkastade försök att böna, be, tjata eller försöka övertala henne. Jag tänker inte simpa. Helt enkelt för att det ändå inte leder till något positivt ändå.
Hon vill skilja sig och hade tydligen redan bestämt sig, otroligt tråkigt men… jag stålsatte mig och svarade bara ’ok… tack och hej’ och jag sedan tog jag ett jättekliv tillbaka. Det enda jag kunde göra nu är att behålla någon form av självrespekt, försöka orientera mig i denna totalt nya verklighet och ta de allra första stapplande stegen mot en lång läkeprocess. Parallellt med det lägga fokus på barnen. Dom finns kvar. Dom är fortfarande min familj. Och dom behöver, mer än annars, en trygg och närvarande pappa.

6 gillningar
3

Först och främst måste jag säga att du verkar hantera detta väldigt bra. Så bra det bara går.
Och jag förstår också den chock det nästa vara!

Jag är kanske inte rätt person att svara, eftersom jag inte varit i exakt samma situation. Jag har förlorat attraktion till ex, men då har det alltid berott på konkreta saker som påverkat mina känslor på ett negativt sätt. Jag har också varit med om att ex ändrat sin attityd gentemot mig från en dag till en annan, men där har jag aldrig lyckats få fram några konkreta anledningar, utan av allt att döma har det mest handlat om att vardagen och bekvämligheten tagit över efter en viss tid tillsammans. Och ibland har det även berott på psykisk ohälsa.

Men det jag tycker mig uppfatta i din beskrivning av din fru är att hon verkar ha en längtan efter frihet. En längtan ut. Det kanske därför inte är så att hon tappat attraktion just till dig och enbart dig, utan kanske till familjelivet eller sitt eget liv som helhet.

Det kan bero på hennes personlighet, dvs att hon kanske i egenskap av en impulsiv person känt sig begränsad och instängd i en inrutad vardag med hem, hushåll och barn.
Eller också att ni kanske har skapat roller sinsemellan som hon kanske egentligen inte trivs med? Det kan såklart vara roller inom hushållet, men kanske också roller i er relation i stort. Om hon exempelvis är den impulsiva så kanske du är den balanserade och “bromsande”, och så vidare
Det behöver inte betyda att du gjort något fel, och det kan vara flera saker som gör att hon längtar efter att leva mer självständigt och fritt.

Men jag håller med om att det är synd att det gått så långt, utan att hon pratar med dig först. Det gör det så klart svårare att förhålla sig till, och svårare att rädda.

Och det här är så klart bara lite spridda tankar jag kommer med. Som inte behöver stämma in på er och er situation.

9 gillningar
4

Väldigt vanligt bland tjejer. Killar brukar vanligtvis dra när dom hittar nån ny eller har nån på g. Men tjejer går och funderar, säger inget och så plötsligt är dom borta.

Fast i själva verket så kommer du inse (så småningom) att hon faktiskt pratat med dig men du har inte lyssnat.

Det finns en coach som skrivit massvis med böcker bland annat denna:

Där han förklarar lite av skillnaden man/kvinna och när man drar.

Fast här tror jag inte att hon var riktigt uppriktig mot dig men inte visste det. Det är klart att du gjort fel. Det har hon också. Kärleken dör bara inte. Man låter den dö. Man slutar kommunicera. Man är familjen AB. Ni hade bägge kunnat göra annorlunda men ni visste inte bättre. Och man tappar attraktionen om man slutar se varandra som man och kvinna.

Kommunikation. Varför har hon inte pratat med dig. Eller har hon det? Det kanske inte ligger i hennes personlighet att prata? Det är så hon upplevt sin uppväxt? Sånt spelar stor roll.

Är du helt säker på att hon inte träffat nån ny? Bytt jobb? Nya kläder? Fixa sig? Ändrade rutiner? Mycket med telefonen?

Det här är ju bullshit. De flesta tjejer som har familj kämpar in i kaklet. Uttryck som att hon inte vill såra dig uttrycker snarare att det finns nåt ytterligare som kan såra dig exvis jobbarkompis som hon fått känslor för. För vill man inte såra nån så kämpar man. Men detta är alltså normalläget jag beskriver. Mycket med uppväxt, ålder spelar in.

Men läs böcker av han jag tipsade om. Även om detta går i kras så har du lärt dig mycket om män/kvinnor som du har nytta av senare.

4 gillningar
5

Det hela gick fruktansvärt fort. Ett par dagar efter bomben släppts hade hon bestämt sig och när beslutet var ett faktum började jag ta tag i praktikaliteter.
Trots att hon var den som lämnar och jag blir lämnad så var det jag som skickade in skilsmässoansökan, jag pratade med banken, jag pratade med familjejurist om bodelning etc. I den känslomässiga turbulensen och smärtan kändes det skönt för mig att inte bara ligga hjälplös på rygg utan börja ta tag i praktiska uppgifter. Att agera. Det gav mig tillbaka känslan av kontroll i situationen. Inte över henne eller skilsmässan. Men över mig själv, mitt liv och min egen tillvaro.
Men i och med detta tyckte hon att ”va fort det går”! Jag försökte resonera att, i den mån man ska ta det lugnt och sakta så är det med beslutet att skilja sig. När beslutet väl är taget, vad är det då att gå och vänta på?
Som att hon inte riktigt förstod att trycker man på knappar så händer det grejor. Som att hon inte själv fattade vilken boll hon satt i rullning?

Ytterligare en månad senare köpte jag ut henne från huset och hon flyttade till egen lägenhet. Jag var både då och nu tacksam över att det gick så fort med själva flytten. När katastrofen ändå är ett faktum kändes varje dag under samma tak som en hel månad. Vi bråkade ingenting, men vi drog oss undan på varsitt håll i hemmet. Jag kunde bara inte med att sitta med henne i TV-soffan, skratta och prata och låtsas som att allt var som vanligt på kvällarna.
Hela första månaden vaknade jag varje morgon med hög puls och undrade om jag drömt en mardröm. Hon hann i princip flytta ut innan jag på djupet tagit in att det faktiskt händer… här och nu… på riktigt! Hela vår familj, framtid och vardag blir nedmonterat och grusat, i bästa fall totalt ommöblerad.

6 gillningar
6

Bara veckan efter beslutet gick jag ut på krogen, vilket jag nästan aldrig gör annars.

På en pub springer jag på (ex-)fruns kollegas man. Jag har inte träffat honom på ett bra tag, kanske ett år sedan sist, men han beklagar skilsmässan och vi pratar en stund. Snart inser jag att han står och vet mer om vad min fru tänkt, känt och resonerat runt skilsmässan än vad jag själv gör. Detta genom att min fru debriefat mot nära kollegan i timmar varje dag, och hon i sin tur, såklart, pratat om detta med sin man på kvällarna. Han vill inte säga för mycket men säger följande: ”skilsmässan handlar nog inte så mycket om dig eller ens erat äktenskap utan skilsmässan handlar till största del om NN själv”. Tröstande på något plan, men känslan av att en ytligt bekant står och vet mer om vad min (ex)fru tänkt och känt är både surrealistisk och förnedrande.

Wihoo:

Min spontana tanke var naturligtvis att hon måste ha träffat någon ny.
Mer naiv än så är jag inte. Inte fan dyker man bara ut genom köksfönstret efter 9 år, utan ett enda seriöst försök att rädda något annars. Men tack vare unika inblickar och solida källor har jag i efterhand fått reda på att hon stod i startgroparna att inleda något. Det fanns en kille på hennes arbetsplats som hon jobbat nära sista månaderna. Han gift och flera barn. Det har tydligen varit lite flörtigt dom emellan och hon har haft en fjårtis -crush på honom. Så hon verkar ha tänkt ”monkey brancha” till honom. Men iomed vår skilsmässa och när min exfru ska gå till attack och sluka honom, är han inte längre intresserad. Troligen sökte han bara lite vardagsspänning och bekräftelse genom blickar och flört och lyckades väl sätta hennes hjärta i brand. Hon har övertolkat det hela, och trott att hon hade halva inne. Men när det blev allvar var han inte längre intresserad att inleda något

3 gillningar
7

Utan att de facto veta är det min uppfattning också. Att hon var less på villa-volvo-vovve… uttråkad om man så vill och ville återuppleva sina fornstora dagar som 23-årig singel. Men som sagt, jag kan bara spekulera.

3 gillningar
8

Jag vill inte hålla något försvarstal och är helt på det klara med att jag uppenbarligen gjort saker fel. Annars hade hon ju stannat. Men vad gäller kommunikationen, hon satt ca 1-2månader innan skilsmässan och sa till mig att hon trivdes så bra med mig, såg fram emot att bli gammal ihop etc.
Och hon sa även själv, i samband med skilsmässan att hon borde sagt något tidigare. Men eftersom hon inte själv visste varför hon tappat attraktionen visste hon inte vad hon skulle säga.

4 gillningar
9

Jag tänker att killen ifråga var en murbräcka i ett förhållande som hon nog ändå inte hade stannat kvar i. Jag förstår upplevelsen av att man ”borde” stanna kvar i ett sunt förhållande även om attraktionen tryter, men ett förhållande är inget självändamål. Ni kan ha ett fullt fungerande partnerskap i olika hus, med olika kärlekar (eller ingen alls). Varför avstå attraktion, kärlek och sex till förmån för familjen, när familjen kan fungera lika bra i en ny konstellation där båda föräldrarna får leva ut och må bra?

2 gillningar
10

Jag tror inte heller att du måste ha gjort något fel som fått henne att gå. Min exman gjorde allt rätt och jag är fortfarande attraherad av honom. Vi skulle bara inte leva som kärlekspartners. Som samarbetspartner däremot är vi suveräna.

14

Kanske denna kan ge någon ledtråd?

15

Hon ville flytta permanent till norraste Norrland, utan att själv har varit där någon gång (för då skulle vi ju kunna åka skidor…). Hon ville sälja huset och flytta till en liten lägenhet (för då skulle vi slippa allt hushållsarbete…) Jag lyssnade och resonerade med henne så gott jag kunde, men kände samtidigt att jag pratar med ett barn.
Såhär i efterhand är det som att hon bara sökte efter en stor förändring i livet. Nånting behövde hända.

2 gillningar
16

Hon flyttade ut innan runt midsommar, men strax innan dess och när den årliga sommarsläktträffen (hennes släkt) närmade sig, började hon prata konstigt om vad jag tänkt grilla och om jag kunde grilla vad jag grillade förra året, etc.
Jag inser att hon på fullt allvar tror att vi ska fira denna tillställning tillsammans?

Jag (som lämnad) fick förklara att vi nu skiljer oss och att vi således inte kommer fira någonting ihop i framtiden, förutom möjligen barnens födelsedagar.
Vi går ju skilda vägar, och dessutom på hennes begäran.

Detta verkade träffa henne som en total överraskning.
Efter mitt svar satt hon tyst och stirrade i väggen i flera minuter. Som att hon inte tagit in verkligheten av den boll hon själv satt i rullning?
Eller vad vet jag? Förstod hon inte innebörden av skilsmässan?

Fortsatt under sommaren har det framgått att hon bara förutsatt att vi självklart ska fortsätta umgås massor som två bästa vänner. Alltså till och med utan barnen. Som Bingo Remér.
Detta är jag naturligtvis inte det minsta intresserad av, av många olika anledningar, som jag kan utveckla senare.
(Absolut att vi ska ha en välfungerande dialog om barnen, men det är en helt annan sak).

Sedan hon flyttade har hon ringt flera gånger i olika ärenden, men samtalen slutade alltid med att hon tog upp en förväntad fortsatt nära vänskap och varje gång svarade jag lugnt och respektfullt att jag aldrig kommer vara intresserad av det. De första gångerna svarade hon lite arrogant att ”det där är bara nått du fått för dig för att du är sårad”.

Men när jag för 3e-4e gången förklarat för henne att jag inte har någon som helst lust att bli hennes nya bästa killkompis -och aldrig kommer ha det i framtiden heller, blev hon åter igen överraskad av mitt svar och sa ”hur kan du bara kasta bort nästan 10 år”?

Alltså, jag vet inte hur jag ska tolka den kommentaren, men i min världsbild är det den individ som vill skiljas och lämnar ett äktenskap som eventuellt kastar bort något… inte den som blir dumpad (bara för att denne inte vill ha smulorna från bordet… på hennes villkor).

Det hela vittnar ju hursomhelst om att hon målat upp en bild för sig själv där den enda reella konsekvensen av skilsmässan skulle vara att hon skulle bli fri att dejta och ligga med andra.
Men på alla andra plan skulle det fortsätta nästa som vanligt. Jag och ”familjebilden” skulle fortsätta finnas kvar i bakgrunden som att inget hänt och vi skulle fortsätta umgås, fira alla högtider ihop och jag skulle fortsätta finnas där för henne 24/7, när hon kände för det.

Som med övrig kommunikation så var det här ingenting som hon tog upp med mig, varken före eller under skilsmässan utan detta kom första gången någon månad efter att papperna var inskickade.

9 gillningar
17

Hög igenkänning på den! Har många gånger tänkt att X både vill ha kakan och äta den; inleda sin nya relation direkt, men gärna ha kvar mig som en god mor och att vi skulle umgås som en familj ändå. Jag har nog tyvärr inte nått fram med varför det inte är tänkbart (lämnad efter långt förhållande där han var otrogen under lång tid) Man skulle ju vilja tro att den som vill skiljas också förstod att det får omfattande konsekvenser för alla inblandade, inte minst den som blir lämnad samt barnen. Men precis som du beskriver har jag mötts av noll och ingen förståelse för att jag inte vill träffa honom och helst håller konversationen via sms.

Låter som att du hanterat detta på helt rätt sätt och mycket mer pedagogiskt än jag :blush: Lite för mycket känslor som sprutar ur mig :joy: (också en av anledningarna att jag inte vill prata mer än nödvändigt) Starkt gjort av dig att stå på dig @KKC ! :muscle:t2:

3 gillningar
18

Hej KKC!
Jag är på samma ställe som du var för någon månad sen.
Jag 46 år, hon 44år. 3 barn, hus osv. Inga större bråk, fantastisk 2022 i bagaget. Ungarna börjar kunna ta hand om sig själva och pengar på kontot för att göra roliga saker…
Min fru sa samma saker, förloppet är liknande.
Jag sänkte inte heller mig, genom att böna och be.
Hennes flirt på jobbet med en brandman som verkar ha runnit ut i sanden, men ändå gjorde att hon tog steget mot skilsmässa.
Insikterna som träffar hon nu med ekonomin ( nu får vi börja snåla rejält), där jag inte bor hemma osv.
Senast igår via Sms, vill hon att jag tar över huset, men jag vill inte! Vill inte bo i stort hus med stor trädgård att ta hand om… det kan hon göra om hon vill.
Hon tycker det är jobbigt att hur hon påverkar ALLA ( släkten med).
Hon har inte insett hur detta skulle bli, innan hon valde att avsluta det. Det kvittot kommer nu.

Det går fort för mig nu med. Buda på nytt mindre hus i veckan och flyttar i nov.

Jag är väl fortfarande i förnekelsen och hoppas nånstans att hon skall ångra sig, men innerst inne vet jag hon har bestämt sig och jag vet inte om jag hade velat tillbaka till den osäkerheten, i framtiden. Inser att det är mest känslan av familjelivet jag vill ha tillbaka. Man minns allting som det var bättre, nu, än vad det kanske va?
Usch!! Fan vad sorgligt allting är…
Jag måste må bättre sluta älta om och om igen. Nu drar jag till gymmet som för stunden får mig att må bättre…
Malmöfestivalen ikväll Wilmer x… men har ingen att gå med…
Hon kanske fiskar hem mig… det är hon duktig på, och jag är enkelt bete… känns som jag stöttar henne i hennes beslut… galet fel…

3 gillningar
20

Den långa förklaringen har jag faktiskt aldrig dragit för min exfru. Jag har bara vara väldigt tydlig mot henne att det aldrig kommer att ske. Sen har jag på ett, så trevligt sätt som möjligt, varit stenhård med att hålla den gränsen.

2 gillningar
21

@KKC… hög igenkänningsfaktor.

Många likheter. Min ”fru” drog skillmässokortet i påskas. Mkt ”älskar dig men är inte kär i dig”, ”du är min bästa vän”, ”du är så bra pappa till barnen” osv osv.
Säger att hon inte ser någon romantisk framtid mellan oss men vill att vi ska förbli goda vänner. Att vi inte bör varaihop, men ändå ska semester ske ihop (med barnen också) och ser det lite som sjävklart att jag är med på familjegrejer med hennes släkt.

Just nu har vi tillfälligt bott isär sedan en bit in i maj. Ca 4-6 dagar bor en av oss i huset med barnen och den andra någon annanstans.

Jag har dock inte valt att skicka in papper eller pratat med mäklare eller liknande. Inte hon heller. Dock fortgår det där om att ett ”vi” på romantiskt plan försvunnit och hon inte kan se att det någonsin kan bli så igen.

Jag arbetar på mig själv. Fokuserar även på barnen. Försöker se de fel och saker jag gjort som bidragit till förfallet. Försöker ignorera saker hon gjort eller gör. Jag kan bara ta ansvar för mig.

2 gillningar
22

Jag har exakt samma känsla. Många här på forumet argumenterar för att beslutet att skilja sig alltid är så himla genomtänkt och noga övervägt. Och så är det säkert i många fall.

Men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att det finns något väldigt blåögd och naivt bakom min exfrus skilsmässobeslut. Alla självklara nackdelar med att skiljas verkar segla upp som totala överraskningar för henne i efterhand.

5 gillningar
23

Det är troligen för att beslutet/tanken på skilsmässa vilar på känslomässiga/emotionella tankar och inte logiska/praktiska.
Troligen har hon länge känt, funderat och grubblat på att något saknas. Kanske vet hon själv inte exakt vad utan tar upp ”småsaker” eller hittar specifika saker att klaga på, men bakom det ligger något helt annat. Det handlar inte om logisk eller praktiska saker. Det handlar troligen mer om känslomässig trygghet, uppskattning, känna sig hörd och sedd.

Blir troligen någon slags moment22. Stanna kvar men då fortsätta uppleva sig som ”osedd” och utan känslor. En förlust. Eller lämna och få sämre ekonomi, mindre tid med barnen, ses som svikaren. Också en förlust. Oavsett beslut så förlust. Nu har hon (likt min) troligen efter månader eller år med osäkerhet typ tagit beslutet att ”lyckan” snarare blir utan oss än med oss.

Är varken blåögt eller naivt. Snarare modigt och kraftfullt. Att våga ta ett beslut och framföra det istället för att hålla inne känslor.

Troligen fanns dock känslor och kärlek någon gång tillbaka i tiden. Har du inte gjort något oerhört dumt eller många mindre dumma under längre tid så kan känslor komma tillbaka. Inte nu. Inte om någon vecka eller två utan kanske om några månader eller år. Så om du vill så måste du ändra dig. Arbete på dina brister. När hon ser en mer permanent och långsiktig förändring kan kanske hon återigen se det känslomässiga och emotionella med dig. Kanske behöver hon tid för sig själv. Kanske behöver hon doppa tårna i andra vatten. Kanske har hon släppt dig helt och ska gå vidare. Oavsett så kan du bara se över dig själv. Arbete på dig själv. Du kan aldrig logiskt övertala någon. Känslor är inte logiska.

2 gillningar
24

Här tror jag du missförstår. Jag värderar inte själva beslutet i sig. Hon har säkert gått en längre period och känt att det till sist är enda utvägen, som du beskriver. Bra så.
Min poäng är snarare att, hur nödvändig och välmotiverad en skilsmässa än må vara, så kommer det ju ändå oftast med vissa nackdelar (sämre ekonomi, ensamhet, saknad av barnen etc) Dessa nackdelar verkar slå som en överraskning mot min exfru nu i efterhand.
Det måste hon väl tagit med i kalkylen och räknat med, ÄVEN om skilsmässan var nödvändig och rätt beslut.

Jag vill ändra mig! Och det arbetet är jag mitt upp i nu. Jag går hos psykolog, läser böcker i ämnet och försöker identifiera de brister jag har och jobba med dom.
Men syftet med detta arbete är inte att vinna tillbaka min exfru. Det är inget jag hoppas på.

6 gillningar