Kan du förklara detta mer? Min sambo, som jag är på väg att separera från, förstår inte det här… Vi är fina som vänner och föräldrar. Men funkar inte som kärlekspartners. Han fattar inte det. Hur förklarar jag?
Absolut. Vi människor söker hela tiden kausalitet: “Om jag bara varit lite mer så här skulle hon stanna, alltså kan jag göra så här så blir allt bra”. Särskilt när i har panik och är sårade och bara vill göra allt bra igen. Men ibland handlar det inte om att någon gjort något fel. Tvärtom! Jag vill inte att mitt ex ska förändra sig alls. Han är fantastisk, men inte som kärlekspartner till mig. Vi är inte samma personer som för tio år sedan. Precis som man kan tycka att ett jobb eller ett boende är perfekt för en i början, kan behoven förändras. Krass jämförelse, men jag gör den ändå.
Jag VILL inte att han förändras, jag vill inte att han försöker slå knut på sig själv för att passa i min mall. Jag vill att ha hitta någon som han är som hand i handske för. Någon som ser och erkänner hans små egenheter och kompetenser, och som älskar honom för det. Någon som vill göra samma äventyr som honom, istället för att vi ska kompromissa i något där ingen riktigt lever upp. Vem är jag av avstå, och få honom att avstå, den stora glädjen i kärlek, förälskelse, sex och utforskande, för att vi ska upprätthålla en kärnfamilj som fungerar “bra”? Jag vill att han ska leva ett liv bättre än bra.
Visst märker jag att han liksom några i gruppen här i början inte ville “ge” mig att ha honom kvar och samtidigt bli lämnad, men han insåg rätt snabbt att 1) Ingen av oss trivdes toppen-toppen och 2) Allt blir enklare om vi släpper prestigen. Men jag förstår verkligen att folka behöver en buffert däremellan, särskilt om man blivit lämnad. Exemplet ovan om att fira högtider ihop är ett tydligt exempel på det.
Hursomhelst. Jag försökte att i parterapi förklara för mitt ex att jag älskar honom, att han är en av de finaste människor jag träffat och att jag är så ofantligt glad att han är pappa till mina barn. Jag såg det lite som att ömsa skinn och ville göra det tillsammans med honom. Nu när vi är skilda försöker jag underlätta vår relation så mycket det går genom att göra tjänster och avlasta – visa välvilja i alla lägen – så att han ska visa välvilja gentemot mig. Vi försöker nog båda bygga in snällhet och generositet i vårt föräldraskap.
Vi reser fortfarande ihop, firar högtider, planerar och hänger. Jag ser inga hinder för det så länge man gillar varandra.
Människor lämnar inte för att vara elaka. De lämnar för att de inte trivs eller för att de vill leva på andra sätt än tidigare. Det är ur ett livsperspektiv SNÄLLT och SVÅRT att lämna innan någon bedrar någon annan, även om det är svårt att se när man är mitt i det. Jag tänker att jag gjorde mitt livs mognaste beslut när jag bröt upp innan vi hamnade i drama, som så många i det här forumet. Ibland kändes det helt tokigt att vi skulle vilja oss – vi var ju så bra vänner – men jag visste att jag behövde ett annat liv.
Nu har jag en annan partner och allt det där som jag inte förstod att jag längtat efter. Och det som min nya partner har, kommer mitt ex aldrig kunna utveckla. Det handlar om grundläggande saker i våra personer. Så varför skulle jag utsätta mitt ex för en utmattande process av självrannsakan för saker som inte är “fel”, bara missmatchande gentemot mig?
Vem vill fortsätta vara gift med någon som inte vill vara gift med en? Varför inte lyssna på personens behov – snälltolka – och försöka hitta en ny form av relation?
5 gillningar
Hej @1000 jag uppskattade ditt inlägg mycket. Du satte ord på så många tankar och känslor som jag själv har gått igenom.
Jag är dock den som blivit lämnad, men känner igen dina tankar kring att vilja göra det bästa av situationen och fortsätta ha mitt ex som en viktig del i mitt liv, vilket jag också vet att exet vill.
Har känt mig ganska ensam i mitt synsätt här på forumet så det var intressant att läsa om dina erfarenheter.
Intressant att du hittat en ny partner som verkar vara mycket bättre trots att ditt ex inte var så dålig. Kanske det finns någon chans att jag också börjar se positivt på nya män, just nu är det bara sååå skönt att bo ensam.
Tack för att du delade med dig!
1 gillning
Svårt att förklara. Just nu har jag en föräldrapartner (mitt ex) som är testbil, trygg, förutsägbar, praktisk och fysiskt kompenent. Han har en stabil inkomst, ett stabilt humör och är en trygg pelare. Min pojkvän är ett yrväder, med otrygg inkomst och oklar framtid, men stabil i värderingar. Han och jag delar kulturella referenser, nördkundskaper, fritidsintressen, läggning, sexuella preferenser osv. Han ser en massa saker hos mig som mitt ex inte såg eftersom vi är så olika. Mitt ex kommer kunna se precis samma saker i någon annan, som matchar honom bättre. Men just min kille kan se just mig på ett sätt som jag längtade efter. Men: det jag behövde i en pappa till mina barn, det har inte min kille. Jag hade aldrig pallat att ha barn med honom och inte han med mig.
Det grundläggande som jag saknade var kanske metasamtal, att problematisera saker, gemensamma referenser och ett utforskande sexliv. Hans drivkrafter, och mina, ligger utanför familjen. Ibland möts vi i dem, men ofta inte. Vi stöttade varandra, men vi var inte genuint hängivna varandras… innersta. Hans 5/5-upplevelser var aldrig med oss och mig. Samma för mig. Vi möttes i det viktigaste: barnen och familjen Ab. Det är värt mycket men det är inte kärlek.
Jag kommer aldrig bo med min nuvarande kille. Är inte intresserad av en ny kärnfamilj. Jag vill vara med honom utifrån lust, inte av vana eller ekonomiska skäl. Men vi delar våra 5 av 5. Hans toppar är mina toppar. Det är fint.
1 gillning
Med min nya partner är allt oviktigt förutom vår gemenskap. Med mitt ex är allt runtomkring jätteviktigt: förmåga att passa tid, struktur, ambitioner, inkomst, principfasthet. Allt sånt blir mindre viktigt i en kärleksrelation utan barn.
Visst kan människor förändras, men det är ett stort jobb och ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att man måste kunna skilja på saker som GÅR att jobba om och saker som bara är som de är. Det måste dessutom finnas en enorm vilja till förändring. Kopiös.
2 gillningar
Visst hade det gått att älska mitt ex, trots att han inte hade allt jag söker. Jag älskar honom nu. Frågan är om vi ska leva intill varandra varje dag bara för att vi älskar varandra? Att vara med någon VARJE dag, av ens korta liv, det ska man inte göra av vana eller trygghet. Det ska man göra för att det är SÅ mycket bättre än att vara ensam. Jag kommer alltid välja mitt eget sällskap framför något som är ok eller som jag kan älska på avstånd eller i andra former. Jag älskar mitt eget sällskap. Jag kommer inte heller stanna hos min nuvarande pojkvän om vi inte längre har ett utbyte som berikar min tillvaro och jag hoppas och tror att han känner samma.
Här tror jag att det skiljer sig åt mellan våra olika unika situationer. Under de sista 2-3 åren av vår relation upplevde jag vår vänskap mer o mer enkelriktad. Jag la ner massor av tid dagligen på att lyssna på hennes bekymmer, stötta henne, hjälpa henne med olika problem osv. Hon blev mer och mer som en katt, hon kom till mig när hon ville ha eller behövde något, men kilade iväg (om än bara i sinnet) när hon fått vad hon behövde. Aldrig att hon frågade tillbaka hur jag mådde, gav någon komplimang eller att jag kände någon omtanke tillbaka.
Nått år innan skilsmässan tog jag upp detta och beskrev det som att jag mer kände mig som hennes pappa snarare än älskare. Men det avfärdades bara som trams.
Så under min inre resa jag gjort hittills har jag kommit fram till att det främst är konceptet kärnfamiljen jag saknar, (och även den kvinna hon var i början av vår relation).
Men åt andra hållet har jag nog på många sätt varit en stor trygghet och stöttepelare för henne.
Och det är just därför jag upplever att den fortsatta vänskap hon föreslog inte är en äkta vänskap med en ömsesidighet, utan att det mer handlar om att det är bekvämt för henne att kunna fortsätta få det ovillkorade stöd trygghet hon fått av mig under vårat äktenskap, med samma obefintliga motprestation.
I början av tråden beskrev jag också att hon aldrig tog upp eller sa något innan skilsmässan, vilket ifrågasattes.
Men, jag står på mig!
Inte en enda gång ville hon prata om vår relation de sista åren. Varken direkt eller i form av att hon hade behov av något slag, saknade något eller på något annat vis bara kunde öppna sig för mig och prata.
Jag kände att hennes intresse och känslor svalnade sista åren men att det kanske var att förvänta sig efter en 10 år lång relation med småbarn etc. Dock tog jag initiativ ett tiotal gånger under dessa år och fråga hur hon trivdes, hur hon kände för mig, för oss, hur hon mådde?
Varje gång fick jag bara till svars att det kändes jättebra.
De senare gångerna gick jag ändå lite mer rakt på sak och sa att jag upplevde att hon tappat gnistan och att jag ville att vi pratade om det. Då gick det mer över till gas-lightning där hon började gå till angrepp om att jag var osäker, kanske behövde gå o prata med någon osv.
Och hon fick mig att tvivla på om jag överdrev det hela. Tills den dag då hon kom och ville skiljas.
Detta gör att jag fullständigt har tappat förtroendet för henne. Jag känner att hon fört mig bakom ljuset och rent av ljugit, kanske i flera års tid (ihop med en flera andra lögner vid själva skilsmässan).
Sen kan man hitta på vilka ursäkter man vill för hennes oförmåga att kommunicera. Skam, hennes uppväxt, inlärda mönster, dåligt samvete mm.
Men i mitt nya liv, som jag nu sakta är påväg in i, så har jag tillräckligt med nära vänner som är ärliga, genuina och inte bara tar mig för givet som en service & support funktion… Jag lever bara ett liv och jag har ingen lust att lägga mer tid på henne. Jag har försökt så det räcker.
Hon får helt enkelt klara sig själv nu, utan mig.
Så med respekt för att ni upplever att det inte är topp-topp utan er expartner eller att han utgör en viktig del av erat liv, så känner jag inte alls så för min exfru.
6 gillningar
Det låter som att du kommit ur en obalanserad relation och börjar hitta en plats där du kan se klart på vad du behöver och sitt värde. Jag förstår att du behöver markera gentemot henne. Min största ångest med separationen var justare förlora mitt ex som vän. Om hon dessutom vilat mot dig blir det ännu större. Kan ni prata i konkreta termer om hur ert samarbete ska se ut?
Så är det givetvis, alla har sin unika historia. Har man blivit sviken och lurad är det svårt att ha en bra relation, det förstår jag. Och man behöver självklart inte ha en vänskaplig relation med sitt ex, och som du säger så är det inte vänskap om det är på ens villkor och man känner sig utnyttjad.
Vi hade turen med mitt ex att vi hade förmågan att kunna kommunicera genom separationen på ett bra sätt utan smutskastning och vi kände båda att vår relation som vänner /föräldrar var värd att prioriteras och behållas. Kräver dock stor förståelse, mognad och förmågan att tänka förbi de egna behoven ibland, så som i alla relationer.
Alla gör som passar dem bäst, men för mig är detta sättet det som ger mig mest lugn i själen. Jag har kvar exet som en kompis och någon som jag delar många erfarenheter och minnen med och en förälder som jag kan lita på i vått och torrt. (Vet att detta är långt ifrån en självklarhet och jag är lyckligt lottad i det avseendet).
3 gillningar
Precis så känner jag. Med dom val X gjorde, på vilket fult och elakt sätt han behandlade, svek mig och avslutade vår relation på. På den totala avsaknaden av kommunikation, förståelse och ånger. Då finns det inget att bygga en vänskap eller annan typ av relation på.
Hade önskat en sund kommunikaiton kring barnen, men inte ens där känner jag att han bjuder till. Snarare tvärt om. När jag nu sätter gränser för hur jag behöver ha det för att må bra (total distans) blev jag tydligen oerhört provocerande??
Många gånger tänker jag att “jag borde vara en större människa”, men jag orkar faktiskt inte…
Är imponerad över ditt (och andras) synsätt @Soloigen Den lilla gnutta av det jag har i mig hade jag behövt bli mött i för att hitta nån form av bättre kommunikation, men icke 
2 gillningar
Nej och där finns nog också en viss skillnad. Här har ju X direkt gått vidare med sin nya, som ju fanns vid sidan av under lång tid.
En viktig insikt.
För egentligen tror jag att ditt liv kommer att bli bättre efter detta. För den typen av relation du beskriver är inte sund. Inte i längden. Sen kan det finnas många anledningar att ändå försöka stanna och kämpa, men jag tror att du själv kanske hade avslutat relationen om den fortsatt på samma sätt? Nu råkade hon kanske mest förekomma?
Jag har också varit i ojämna relationer. Och det jag saknade mest var känslan av att ha en jämstark och jämställd partner. Istället för att vara en evigt förstående föräldragestalt som fick “bära” en annan människa genom livet praktiskt så väl som emotionellt.
Jag tror också att du gör helt rätt som håller en viss distans framöver. Man kan absolut hålla en vänskaplig nivå, utan att för den skull faktiskt vara vänner.
Så även om separationer kan vara extremt tuffa så går.mam inte sällan starkare, klokare och lyckligare ur den
2 gillningar
Egentligen inte för jag har nog fått det förklaringar jag behövt. Jag vet att det var ett extremt svårt beslut för honom att ta (att lämna mig dvs) och han har bett om ursäkt och verkligen genuint varit ledsen över att det gick som det gick. Och jag har nog förlåtit honom. Låter enkelt kanske, men som sagt så har ingen av oss spelat spel, utövat hämnder, skitsnackat eller försökt göra den andra svartsjuk etc. Vi har lyckats kommunicera rakt och respektfullt om svåra saker. Kanske är det tur, kanske är det erfarenheter av livet som gjort oss visa (?!) . Jag vet inte, alla måste göra sin egen resa. Det är det som är så svårt i kriser, vad som funkar för en funkar nödvändigtvis inte för en annan.
1 gillning
Tack! Det tror jag också! Sen vill jag betona att vår relation inte var stormig eller fylld av allvarliga bråk. På ytan var det helt ok.
Det var snarare på en lågintensiv nivå som jag kände mig allt mindre uppskattad/älskad/åtrådd, medan hon effektivt avfärdade min känsla och oro tills jag trodde på henne. Det var därför jag också kände att det kom lite som en ”blixt från klar himmel”.
Jag inga planer på att skiljas. Kanske hade jag kommit dit om många år?
Men jag var nog kanske lite för lojal. Jag har läst om det och vissa påstår att känslan av att
”min partner kommer aldrig lämna mig helt oavsett vad” kan döda attraktionen. Om man blir lojal som en hund. Först börjar man ta partner för givet, respekten tappas och med den attraktionen. Men kanske hade jag ändå kommit dit en dag, för jag mådde inte bra.
2 gillningar
Oj! Beklagar verkligen. Men det här är ju nästan precis lika som det jag går igenom just nu. 
1 gillning
Har läst din historia och det finns många likheter!
En sak som hjälpt mig mycket är att jag redan från början vågat ha integritet (trots smärtan och sorgen).
Jag förstår din känsla av kvarvarande hopp och din vilja att hålla ihop familjen och att inte ge upp för lätt! Verkligen!
Men för mig känns det bra att jag inte förnedrade mig själv ut ur relationen. Hon ville skiljas och jag gick därifrån (respektfullt) men med rak rygg utan att titta tillbaka.
Sedan är det fortsatta inre arbetet en balansgång mellan att våga se sina egna brister, sin egen del och en vilja att förbättra sig själv, å ena sidan.
Å andra sidan finns det en del lämnade här på forumet, som jag tycker lite för mycket tar på sig skulden, enligt devisen " det är ALLTID bådas fel".
Det är en sanning med modifikation och i en del fall (och trådar) är det mer eller mindre övervägande den ena partern som på grund av livskris, bristande empati, personlig omognad eller annat, agerar överilat, ologiskt eller själviskt.
Och att i de fallen ta på sig skulden för den andre partens karaktärsbrister är inget som hjälp framåt för den lämnade. Så se på din egen roll med objektiva, nyktra ögon, men skuldbelägg dig inte heller i onödan.
5 gillningar
Några blandade tankar som kommit under sommaren.
Många av de kvinnor min exfru jobbar med är skilda. Hon har alltså de sista åren varit omgiven av skilda kvinnor på arbetsplatsen. Några av dom pratar om sig själva som ”starka och självständiga” för att dom lämnat sina män.
Dom pratade också om hur underbart det är att vara fri, inte behöva anpassa sig etc.
Det är självklart inte hela sanningen, men jag är helt övertygad om att de kan ha påverkat min exfru.
Någonting jag reflekterat över i efterhand är att hon sista året ”skämtat” några gånger och sagt att ”om det någonsin tar slut mellan oss, så kommer du aldrig kunna träffa någon så bra som mig igen”. Paketerat som ett ”skämt”.
Jag la inte överdrivit mycket vikt vid detta, där och då. Men med tanke på att hon sedan lämnade mig ett år senare så kan jag inte annat än tro att en del av skilsmässan handlade om att hon helt enkelt kände sig för snygg eller på andra sätt för bra för mig. Att hon såg framför sig att hon skulle kunna byta upp sig. Klassik tanke att det troligen finns grönare gräs där ute.
Sedan vi flyttade isär har jag inte ringt eller skickat ett enda sms, om det inte har gällt något konkret kring barnen.
Hon däremot har hört av sig i perioder om saker som känns rent av påhittade. Bland annat vill hon ibland låna prylar (som inte ens kostar en hundring i butik), hon skriver och frågar mig när barnen har matcher, eller lovdagar i skolan (det tar ungefär lika lång tid att kolla detta i apparna, som att skriva sms till mig).
Jag har ibland upplevt henne som lite frustrerad över att jag har tagit skilsmässan som jag gjort.
Jag tror inte att hon egentligen vill såra mig eller vill mig illa, så elak är hon inte.
Men jag tror samtidigt att hon sett framför sig att jag skulle sitta gråtandes hemma, inte riktigt kunna komma vidare eller släppa taget och framför allt göra allt för att vinna tillbaka henne under lång tid framöver.
När det nu inte alls har blivit så, så är det som att det rubbar henne, som att hon har lite svårt att hantera att det.
6 gillningar
Otroligt intressant att höra detta!
Jag känner igen mig i din beskrivning av din exman! Jag är absolut inte ”trött och tråkig”.
Jag håller på med en del extremsporter, har många kompisar, älskar att resa ofta och gillar upplevelser.
Men, jag är strukturerad, känslostabil, ambitiös, principfast och gör aldrig saker på ren impuls.
Jag såg det som att vi kompletterade varandra bra, då hon är impulsiv och sällan tänker på kostnader eller konsekvenser utan mest bara kör på, i olika riktningar. Och ju mer jag upplevde henne som impulsiv och rent av oansvarig, desto mer kände jag att jag fick ta rollen som den tråkiga nej-sägaren.
Säkert finns det jättemycket likheter mellan dig och min exfrus syn på era exmän, och jag tror skilsmässa till stor del bottnar i att jag kändes förutsägbart, sällan bjöd på känslomässig utspel, toppar eller dalar, och därför kändes långtråkig.
Spekulation: Det var den stabila mannen hon behövde och sökte efter när det skulle bildas familj. Nu när barnen börjar närma sig skolålder och småbarnsåren är förbi så gick det mesta på rutin och hon ville ha en förändring, ett nytt kapitel i livet.
I det nya kapitlet handlar det inte längre om en stabil samarbetspartner att kunna lita på, utan det hon saknar är att få känna starkt igen. Och det hon nu vill ha är mer en renodlad älskare. Och då letar hon efter någon som är mer oförutsägbar, hot/cold, spicy, spännande osv.
Alltså även om hon inte inser det själv, så ”rolig för stunden” är nu viktigare än ”stabil i längden”.
Jag har alltid sett dessa sidor hos mig (stabil inkomst, stabilt humör, stöttepelare) som styrkor, och rent av nödvändiga för att funka bra som en vuxen man och bra familjefarsa. Och min exfru har ju ändå uppskattat det på många sätt.
Hon har aldrig behövt kämpa för att jag ska va hennes. Jag har stått vid hennes sida oavsett.
Men Ironiskt nog blev detta kanske också mitt fall.
damn if you do, damn if you don’t
Och hon sa uttryckligen att hon inte ville starta om familjelivet med någon ny, utan bo själv och på sikt ha en särbo/pojkvän. Det var hennes vision när hon ville skiljas.
Samtidigt bor det en liten osäker flicka i min exfru som ändå fortfarande behöver en stöttepelare i många delar av sitt liv. Det är därför jag tror att hon tänkt ut planen att skilja sig, få spänning och äventyr men behålla mig (stöttepelaren) som ”bästis”. Alltså att hon skulle kunna hålla sig med flera män i livet samtidigt, olika män för olika behov.
Jag hade nog tidigare bilden av att skilsmässa var den absoluta sista utvägen efter en lång period av konflikt och bråk, otrohet eller missbruk och när alla försök att rädda relationen misslyckats. Jag har nu insett att det inte är helt ovanligt att vissa lämnar relativt välfungerande äktenskap och män som dom fortfarande älskar, för äventyr och åtrå.
Om två månader fyller jag 40 och man fortsätter att lära av livet.
6 gillningar
Detta kunde varit mina ord! Exakt så har jag sett på det. Skilsmässa är sista vägen ut när man verkligen inte fungerar ihop längre. Men jag fick också erfara en skilsmässa där mannen drog för att han ”ville mer med sitt liv”. Hans exakta ord ”jag är 47år, jag har kanske 30 år till att leva, jag vill nåt annat, nåt mer med mitt liv”. Och sen var diskussionen slut. Eller, det var ingen diskussion. Han bestämde sig, och gick, och vägrade svara på frågor. Sen rullades en vidrig otrohetshistoria upp.
Jag skulle inte heller beskriva mig som tråkig. Stabil, ja. Tråkig, nej. Men exet tyckte jag och hela familjelivet var tråkigt. För mig är det fortfarande helt ofattbart att man kan bete sig så när man är vuxen och har andra än sig själv (barnen) att ansvara för. Men jag har lärt mig så mycket om människors beteende generellt och relationer människor emellan efter skilsmässan. Hade dock helst varit utan den erfarenheten.
6 gillningar
BREAKING NEWS: Jag fick nyss höra från en gemensam bekant att exfrun hade öppnat sig och sagt att skilsmässan inte överhuvudtaget blivit som hon hade tänkt sig.
Vad detta innebär är lite oklart?
Vår bekanta (ville nog inte skvallra alltför mycket) men sa att exfrun bland annat sagt att det kändes fruktansvärt ensamt.
Hon hade också sagt att hon hatade att vara singel.
1 gillning