Längesen jag skrev nåt här nu… Veckorna har gått långsamt förbi… Allt har kommit fram i ljuset, jag konfronterade honom efter några veckor då jag verkligen inte kunde hålla mig längre efter att jag bla sett dem vid ett tillfälle… Han tänkte fortsätta blåneka tills jag sa att jag sett dem en vecka tidigare… Då sjönk blicken och han klarade knappt av att titta på mig.
Han bedyrade att han inte varit otrogen… Att detta är en ny kontakt, som han dock träffat på i arbetet några ggr och känt någonting… Men sen var de på en fest och kom fram till att både känt nån form av kemi. Därav hans snabba vändning med oss och huset… Hur fasen man nu kan ta ett sådant beslut efter att ha setts några få ggr…
Jag står fast vid att detta är en form av otrohet, att föra mig och barnen så bakom ljuset och tillochmed köpa ett hus några dagar tidigare, och få oss att tro att allt är bra!
Men men, nu är vi där vi är… Han är tokkär (eller nåt), han har inte flyttat härifrån ännu men hållt sig borta i ca 6v, hos sin mor, sedan barnen fick veta om vår separation!
Nästa vecka får vi nycklarna till nya huset, men det ska ut till försäljning direkt…
Det känns så jäkla snopet allting!! Vad livet kan vända snabbt!!
Och jag har krigat dessa veckor, han har verkligen inte skött sitt ansvar kring barn, våra husdjur och hem, utan lämnat allt till mig mer eller mindre.
Jag har fått vara på och tjata för att få honom att göra iaf något. Barnen har blivit lidande, han har börjat bättra sig där efter mina ”hot ”… Men det är flertalet tillfällen som han satt den nya framför barnen, vilket gör mig rasande!!
Så nu har jag så jäkla tufft med att hantera mina känslor… Att han kör på i 100 med den nya, han ser detta bara ur sin egen synvinkel och vi som står här lämnade verkar han inte se alls.
Barnen fick reda på att han har en ny för några dagar sedan, då han betett sig så underligt och ljugit för barnen, så jag fick frågor och kände att jag inte kunde säga annat än sanningen! De är 10 och 13 år så väldigt vakna och uppmärksamma på vad som händer och märker när vuxna beter sig underligt och lögnaktigt!
Känns jobbigt att barnen ska behöva få ännu en grej att grubbla över… 
Men nu är det ju så det är, och orsaken till att vi hamnat i detta. Och jag känner att jag tänker inte ljuga, det räcker med att han gjort det. De måste kunna känna att de kan lita på vuxna! Tänker jag rätt?
Lögner är det värsta jag vet… Har blivit så fruktansvärt sviken av den mannen jag litade mest på… Och det gör så ont!
Det värsta är att han verkar tro att bara för att barnen vet allt nu så är det fritt fram. Han sa att de kan få träffa henne när de vill!!!
De vill inte ens träffa henne säger de till mig, de tycker detta är jättejobbigt att veta att han har en annan REDAN!
Men barnen har inte vågat uttrycka till honom hur de känner. De vill mest vara till lags tyvärr. Jag önskar så att de kunde ge honom en ordentlig reaktion så han fattar hur de mår i detta!
Nu är det jag som blir budbärare och han blir då arg för han tror att jag säger det för att förstöra för honom. Men det är barnen som är mitt fokus såklart!!
Återigen till mina krisande känslor, det är mycket ilska inom mig just nu… Jag vill bara förstöra för honom! Jag vill att han ska få lida för det han gjort… Men det finns inget jag kan göra som skulle ta på honom, utan det skulle nog slå tillbaka och bara förstöra för mig själv, så det är bara hämnd-tankar som blir kvar inom mig.
Samtidigt känner jag sådan sorg och saknad efter vår familj, jag vill inte hålla på och dela på barnen såhär… Jag vill flytta till vårat nya hus som vi köpte för några veckor sedan, som en FAMILJ. Men det är försent… Det är kört! Och jag hatar den känslan! Nu ska han leva sitt liv med henne…
Det är mycket som snurrar nu, praktiskt kring boende, försäljning mm…
Och den hemska känslan och tankarna på honom med henne… Hur han bytte ut mig från en dag till en annan som om jag vore lika mycket värt som en soppåse!
Till råga på allt så jobbar hon väldigt nära där jag bor, så är tvungen att åka förbi där dagligen… Det är psykisk terror… Att hela tiden bli påmind. Hon bor i en annan stad annars. Men det är klart att hon ska jobba där, och på ett jobb som ”man ser ute på vägarna” vilket gör att jag ständigt blir påmind. 
Exet har också ett sånt jobb som man ”ser på vägarna” så blir även ständigt påmind om honom…
Kommit fram till att jag bor i en för liten stad när man ska behöva ta sig igenom sånt här, där man lätt kan mötas i bilen eller stöta på varandra i affären eller så 🫣
Jag har svårt att hålla mig normal när jag träffar honom, blir så ilsk på nåt vis. Sedan har vi haft långa och bra samtal också, men just nu blir det mest småkonflikter. Jag försöker verkligen att hålla mig liksom trevlig mot honom, för barnens skull, men det bubblar ofta över! Hur fasen ska man komma förbi detta?
Jag vill bara försöka blicka framåt, komma till någon form av acceptans. Men det kanske är alldeles för tidigt… Det har gått 7v sedan jag fick reda på detta!
Känns som jag mått dåligt i en evighet redan…
Det kokar också i mig när jag tänker på hur hon kunde ge sig in i detta med honom när han var upptagen, och sedan precis i en separation som kom som en chock för oss i familjen! Hur kan man vara så hjärtlös! Hon har tydligen uttryckt att hon ”inte vill komma emellan”… Att hon är rädd för att vi ska uppfatta det så! Öööh, ja för det är ju precis det som skett! Hon har öppnat sin famn för honom trots hans situation. Sen är han den största boven, absolut, men hon är inte oskyldig!
Jag undrar hur mkt han berättat för henne, om hon verkligen förstår hur fult han gjort detta med husköp och ”låtsas-spel” med oss i familjen… Hade hon vetat det så borde hon avvaktat.
Jag har varit sååååå nära på att kontakta henne och berätta hela historien, kanske hon då också kunde få förståelse för att barnen är i en riktigt tuff sits just nu och att hon behöver ta ett steg tillbaka när det gäller dem, och att jag kanske ”beter mig som ett galet x” mot honom ett tag för att ha blivit behandlad så illa. Kanske hon skulle få en lite annan bild av situationen då, för jag är tämligen säker på att han lagt fram vår historia på ett helt annat sätt för att inte skrämma iväg henne!
Jag hade nog iaf ryggat tillbaka lite om jag träffade en upptagen man, som lämnade sin familj så abrupt och känslokallt, vad skulle han då kunna vara kapabel till att göra mot sin nästa…
Det blev långt detta, och rörigt, men behövde väl skriva av mig.
Istället för att starta en ny tråd så tänkte jag att jag fortsätter på den gamla, så finns även ursprungshistorien med om nån är sugen på att grotta ner sig! 
