Lämnad, helt oförberedd, förkrossad…

Min historia
1

Det känns som det är någon annans liv jag skriver om nu… Det här kan väl inte ha hänt mig?
Mitt liv som var så bra; nyss börjat på nytt jobb efter att ha bytt bana helt, barnen börjar bli ganska stora och vi har nu mycket mer tid för oss själva som vuxna… Ett nytt hus köptes för några veckor sedan där vi som familj skulle få en spännande nystart! Planeringen var i full gång med vad som skulle fixas i huset till en början, vilka möbler som skulle köpas, rensa ut det gamla hemmet… Jag/vi var så taggade och förväntansfulla!
Tills för knappt 2 veckor sedan…. Då det kom fram att min sambo inte längre har rätt känslor för mig! Han vill gå isär!! Som en jäkla bomb!!!
10 dagar efter att vi skrev på huskontraktet!! Samma dag som vi varit i nya huset och tagit mått tillsammans med våra föräldrar, så kommer detta fram!
Han var den som tog beslutet när vi la sista budet på huset!! Han har varit lika drivande i detta som jag!
Vad hände… Hur kan det bara vända såhär?
Han säger att han tänkt på detta ett tag… Att det känts som mer en vänskapsrelation, att den riktiga gnistan försvunnit… Men inte visat ett skvatt utåt, utan låtsats och varit precis som vanligt, och fått mig att tro att allt är bra!!
Varför gör man såhär mot någon man levt med i 16 år? Vi har två barn ihop. Vi har haft ett tryggt och bra förhållande… Kanske inte alltid så roligt och spännande, men framförallt tryggt och mysigt!
Jag är så totalt i chock och förkrossad hur någon jag litat så blint på kan behandla mig såhär!

Hursomhelst, vi har pratat mycket till början när detta kom upp och har varit snälla och trevliga mot varandra i denna process. Vi båda har uttryckt att vi vill kunna förbli vänner…
Jag har insett att jag inte kan vara så arg egentligen, känslor kan man inte styra över. Men situationen med huset och allt gör mig arg.
Och mitt hjärta är helt trasigt… Ångesten svider i bröstet och jag har gråtit floder.
Han däremot verkar helt oberörd, fast han säger att han inte är det!
Hur fasen tacklar man det här??
Nu de senaste dagarna har jag märkt att han tar mer och mer avstånd, kommer knappt hem, verkar inte vilja vara så mycket i samma rum som mig… Vad hände med att vi skulle vara vänner och sjyssta mot varandra?
Det är en väldigt otäck och konstig känsla hur någon man levt så länge med, blir som förbytt helt plötsligt och behandlar en som om man inte betyder ett dugg… Jag förstår att han inte kan vara som innan men vi har ju båda varit väldigt inställda på att vi vill ha en god relation även efter separationen. Då behöver vi väl ändå visa varandra respekt…

Jag funderar mycket på huset… Det vi precis köpt… Vem ska bo där? Har någon av oss råd att bo där själv? Vill jag bo där? Hur skulle det kännas om han får det?
För barnens skull har vi sagt att det ska bli kvar, de har längtat så efter att flytta dit…
Vi sa från början att vi kunde äga det ihop första tiden och hjälpas åt… Men nu känner jag mer och mer att det känns jobbigt, speciellt nu då jag känner hur han redan ändrats i sitt beteende gentemot mig… Vet inte om det är så smart att dela på ett hus då!?
Jag börjar mer och mer också tänka på mig själv, att jag måste se till att jag klarar mig ur det här på bästa sätt!
Ska jag då försöka behålla huset, eller se till att bli utköpt och få hitta nåt eget som känns mer som bara mitt?
Dessa tankar snurrar mycket just nu…
Jag känner att sorgen släpper taget ju mer jag försöker fokusera på mig (och barnen såklart), praktiska bitar som boende och ekonomi och sånt…

Jag känner att jag är i så olika faser flera ggr varje dag; chock, förnekelse, sorg, bearbetning, nyorientering mm mm… Det är fullständigt uppochner och kaos inom mig… De stunder jag inte känner nåt, de dyker faktiskt upp ibland, är så SKÖNT!!!
Det har knappt gått två veckor…… Och jag förstår att det är en lååååååååång väg att gå för att ta sig igenom det här! Men jag har bestämt mig för att det här ska få göra mig starkare och bättre som människa istället för att göra mig svag…
Men just nu är det mörkt!

Det är skönt att skriva av sig här och kunna bolla med andra i samma sits eller med liknande erfarenheter.
Jag pratar mycket med nära och kära om detta också, att prata om det är typ det som hjälper mest. Men att skriva är också väldigt bra för att få sätta ord på det man känner…

12 gillningar
2

För att krossa hela er tillvaro så chockartat, så krävs det mer än ett tveksamt “Jag har tappat känslorna och ser dig som en vän”. En normal person lämnar inte sin partner precis när man köpt hus och har barn tillsammans, bara för att man inte känner sig tillräckligt kär. Det krävs mer. För att krossa familjen, ekonomin och barnens trygghet, så krävs det att han hittat något som känns viktigare. Ledsen, men allt tyder på att han hittat en ny kärlek.

Hans beteende kan bero på att han vill göra det lättare för sig själv genom att hålla distansen till dig. Om han inte ser hur jobbigt det är för dig, så behöver han inte ha dåligt samvete.
Beteendet kan också bero på att han alltid varit en sådan man innerst inne, men att du inte sett det förut. Kanske han har visat upp en falsk fasad tidigare, eller kanske du bara inte har velat se det.

7 gillningar
3

Hej! Vad bra att du skriver och jag beklagar din sorg.

Jag tror det bästa du kan göra nu är att ta det lugnt, trots att hela din kropp skriker. Försök komma till samtal med honom och prata om vad han upplever är problem i er relation. Det är viktigt att du endast LYSSNAR. Du behöver inte hålla med, men det är Hans upplevelse, och för honom är det verkligt. Argumentera inte emot och bli inte arg eller sur om han öppnar upp sig och berättar saker. Det viktiga är att du lyssnar.
Ta inte upp husköpet. Han vet att det är högst olägligt att ni köpt hus nu, så du behöver inte sätta mer press på det.
Ta till dig av vad han säger som han tycker att ni brustit i. Tacka honom för att han berättar. Nu har du ett bra underlag att arbeta med. Finns det något med detta du kan bli bättre på? Om ja; jättebra! Det kommer ta tid, men vill man bli bättre i sig själv går det inte fort. Och det är viktigt att i så fall göra det för sin egen skull, ingen annan.

Jag vet inte om detta är något du vill höra i detta skede, men du verkar lugn och sansad nog att kunna ta till dig vettig information. Jag hoppas, oavsett hur det går, att allt löser sig. Just nu kommer det suga och göra ont ett tag. Och det är okej.

1 gillning
4

Vet att säkert många inte kommer hålla med mig men att göra som han gjort mitt i en sårbar tid för dig är oavsett vad man känner för sin motpart djupt oansvarigt och ovärdigt. Fattar inte hur man ens kan försvara det att vilja lämna ja det måste man alltid respektera oavsett hur ont det gör men om man har någon som helst respekt för den part man delat sitt liv med så bör man trots allt försöka göra det så ärligt och respektfullt man kan. Behandla andra som du vill bli behandlad själv borde inte vara så jävla svårt. Lider med dig. Men att behålla lugn och självkänsla är viktigt även om det inte alltid är så lätt…

5 gillningar
5

Jag håller med @Leaf, det finns absolut ingen rim och reson i att tro att detta dåraktiga beslut (även om det kan vara husköpet som var det mest dåraktiga) strax efter ni skrivit köpekontrakt skulle handla enbart om långvarig söndring och långvarigt tvivel.

Något väldigt omvälvande har med all sannolikhet hänt i hans liv i absolut närtid och jag tror oxå att det finns någon annan… om den personen har uppstått i hans liv de senaste tio dagarna är inte säkert, men något måste ha hänt där som fått honom att bara kasta allt överbord och blunda och hoppa utan eftertanke :woman_shrugging:

4 gillningar
6

Tack för svar…
Jo för mig är det mest logiska att han har hittat någon annan. Har sagt det till honom flera gånger och lagt fram det så det skulle ha varit lätt för honom att erkänna det, men han säger att det inte är så! Vet inte hur mycket mer jag ska gräva i det… Är rädd att bara bli ännu mer sårad…
Han är kanske rädd att göra situationen ännu värre genom att erkänna eller så är det ingen…
Men som sagt, det känns mest logiskt, varför skulle man annars ta steget och lämna i den situationen?

4 gillningar
7

Du får ransaka dig själv utifrån vad som känns bäst för dig. En del vill veta sanningen oavsett hur smärtsam den är medans andra hellre väljer att inte vilja veta. Den enda som kan svara på det är du själv gör det som känns bäst för dig. Alla är vi olika…

8

Fy vilken förfärlig situation han försatt er i! Håller med, det finns inget som tyder på långsamt avsvalnade känslor, inte enbart i alla fall. Något har hänt som gör att han plötsligt agerar. Jag hade också misstankar men valde att inte gräva utan lita på hans svar. Såg hans beslut som utbrott av sjukdom/plötslig olycka, nåt jag inte behöver försöka förstå eller lösa / bota. Men visst dök det upp en annan sen.

Jag tycker att du ska ge beslutet om huset lite tid. Landa lite mer i vad DU vill. Du är ju redan på god väg att hitta ett nytt perspektiv med dig och barnen i fokus. Klart att barnen sett fram emot att flytta in där. Men det är ärligt talat ett dåligt argument, deras familjeliv har för alltid förändrats. Ni skulle ju flytta in där tillsammans.

Jag tycker att du ska ha fokus på hur du vill bo, hur mycket husskötsel är du intresserad av, hur stort vill du bo osv. Finns det några alternativ? Om han vill bo där i huset så tycker jag inte att du ska försöka hindra honom. Just nu är det förstås smärtsamt, men det som är bra är ju att ni faktiskt inte hunnit bygga en massa minnen kring huset. Drömmar förstås, och det är ju illa nog. Så ge dig lite tid, säg till honom att du inte är redo att fatta beslut än, han får vänta in dig. Det ör inte bara han som håller i taktpinnen.

6 gillningar
9

Han ljuger av två anledningar. Den ena är att han vågar inte säga sanningen än. Den andra är att han ljuger för sig själv också. Har troligtvis intalat sig själv att det är inte pga den andra tjejen han lämnar dig. Han har målat upp en bild av ert förhållande som dåligt etc för att ha det att skylla på. Han gör det för innerst inne skäms han för han vet att han gjort fel men han har inte kommit till det stadiet att han vågar erkänna det för sig själv.

Nånting har hänt sista tiden som gör hans situation ohållbar.

Har han börjat nytt jobb? Håller på med telefonen? Köpt nya kläder? Ändrat träning? Intressen? Hur gammal är han? Vad har han för jobbarkompisar? Jobbresor?

Du behöver inget erkännande från honom. Kolla på vad han gör. Han är inte hemma nu när han borde ge dig stöd och reda ut framtiden. Han är hos nån annan.

Känslor kan man visst styra över. Dina tankar föder känslor. Där du vattnar växer det. Han har inte slutat älska dig alls. Men han upplever det så för han är troligtvis häftigt förälskad i nån annan och då blir allt annat grått och dött.

Älskar du honom? Vill du fixa det? Eller vill du gå isär?

6 gillningar
10

Inget nytt har hänt i hans liv, han är på samma jobb sedan några år, har kollegor som är goda vänner osv. Han är 40+ och varit lite 40-års-krisig tycker jag de senaste åren… ”vad gammal jag är”, ”missar jag nåt i livet”… Men jag har ändå känt att han varit tillfreds med oss och vår relation. Jag trodde liksom vi båda uppskattade det trygga och fina vi hade… Men han verkar söka efter något roligare plötsligt!

Jag pratade med honom igår om hur jag upplever detta, igen… Att det känns förjävligt att han är så avståndstagande och kall, jag har ju inte gjort honom nåt. Och att om vi nu ska ta oss igenom det här på ett sjysst sätt och som vänner så behöver han också tänka sig för i detta.
Även om det ”känns konstigt ” nu när han tagit beslutet, det är nog naturligt att man tar avstånd efter det, så känner jag att det blir väldigt respektlöst och jag tappar tron på att det kommer bli bra mellan oss framöver. Och det behöver vara på en bra nivå för barnens skull åtminstone…
När vi pratar så känner jag ändå att han är väldigt förstående och visar att han bryr sig…

Jag hade verkligen velat leva vidare med honom. Jag älskar honom så mycket och hade kunnat göra allt för att detta skulle funka.
Men han är tyvärr inte där alls i sina känslor, han känner att han tagit rätt steg säger han…
Men han säger att han älskar mig, tycker om mig och kommer alltid att göra, men mer på ett kompisplan och som hans barns mamma… Det känns tyvärr som han inte är alls intresserad av att kämpa och leta reda på de rätta känslorna!
Jag har sagt att jag hade verkligen kämpat om jag var i hans situation för att hålla ihop familjen som är det viktigaste! Verkligen ge det en chans innan man bara släpper taget…

2 gillningar
11

Jag tog upp igen om det är ”någon annan” som är anledningen… Han fortsätter att neka… Jag förstår inte varför han fortsätter neka om det nu är så, för då hade han ju lättare ”blivit av” med mig om det kom fram att det är någon annan… Då hade ju jag tagit mer avstånd och han kunde snabbare börja sitt nya liv… Varför försköna när han vill ifrån?

1 gillning
12

Antagligen för att han behöver den förskönande bilden inför sig själv :woman_shrugging:

Att säga högt och erkänna blir för jobbigt för honom… så även om han själv såklart vet, så “vet” han ändå inte riktigt så länge ingen annan vet och bilden av honom (i egna och andras ögon) riskerar att förändras.

Kanske har han problem med att hantera skuld&skamkänslor. Inte så ovanligt som man kan tro.

8 gillningar
13

Jag skulle gissa att detta inte är så plötsligt för honom, men han har säkert varit bra på att mörka även för sig själv.

Men något har ju fått honom att tippa över kanten, vad det är vet förmodligen ingen förutom han själv. Om han nu ens skulle erkänna inför sig själv :woman_shrugging:

2 gillningar
14

Vet att känslor inte är logiska men min kurator sa till mig vill du verkligen dela livet med någon som kan göra så här om det inte varit ditt ex. Det fick mig att tänka till mer än en gång och då insåg jag att nej du vill jag så klart inte. Säger absolut inte att jag är felfri på något sätt jag har många brister och fel men ärlighet står alltid överst. Efter det blev det lättare att hantera även om jag fortfarande är väldigt ledsen. Så fundera igenom noga om den personen som står på andra sidan är den du vill han ska vara eller är det någon annan. Ord och handling måste vara detsamma annars blir det mest tomma ord…

5 gillningar
15

Åh vad jag lider med dig!! Ungefär samma hände mig i våras. Min sambo sedan 9 år lämnade mig ä från ingenstans. Han gick genom dörren den 28/ 5 och har inte kommit tillbaka för att hämta sina saker…
Du är nu i en fruktasnvärd chock! Det kommer att komma massa känslor, sorg, besvikelse och så mycket mer… du kommer att vilja få svar på dina frågor men du får aldrig några svar…
Gör inga förhastade beslut nu under denna tid! Tillåt dig stt vara ledsen och älta över det som varit och ge dig tid. Det kommer göra väldigt ont en tid framöver men det kommer att lätta även om det känns omöjligt nu…
Vi är så många här som har upplevt detta! Så ta stöd härifrån och skriv här.
En stor kram till dig från en medsyster…:heart:

6 gillningar
16

Jag lider verkligen med dig. Jag vet hur smärtsam den första tiden var efter att mitt ex i våras gick från att peka på förlovningsringar och prata husköp, till att samma dag plötsligt lämna mig och aldrig mer höra av sig. Inga förklaringar, inga förlåt. Efter 5.5 år kastade han dessutom bara ut mig ur sin sons liv som med en axelryckning. Han nekade länge till att det fanns någon annna men när sanningen till sist kom fram så hade han givetvis gått bakom min rygg och inlett nåt med en kollega. Även om varje situation är unik så ringer alla mina varningsklockor för att din man träffat någon annan. Och det är inte säkert att han någonsin erkänner det. Men bli inte förvånad om det ganska snabbt nu dyker upp någon han påstår att han “träffat precis när ni gjorde slut”.
En annan sak. Du kan nog inte känna det just nu, men det blir bättre, smärtan klingar av, livet får tillbaka sitt glow. Men det tar tid. Ta hand om dig själv så gott du kan i denna tuffa resa.
Kram

6 gillningar
18

En sak har jag dock lärt mig av att hänga här ett tag, alla separationer är unika utifrån de personer som ingår i dem. Lyssna gärna och ta råd men låt det bli dina beslut som styr inte andras. Du är en fantastisk unik person så fortsätt vara det att utplåna sin egen identitet bara för att någon inte ser det i alla fall inte nu är inte värt att tappa sig själv i processen. Lycka till.

5 gillningar
19

Ofattbart egentligen att läsa sånt här från andra, så himla lång tid som jag var helt och totalt övertygad om att sån här komplett galenskap måste var extremt ovanlig och att det i princip bara hade drabbat mig…

På ett sätt skönt att höra att det finns andra, även om det är tragiskt för alla drabbade. Synd att jag själv inte kände till det här forumet då när det hände och jag var i begynnelsen av min egen resa och i sådan total chock och till sist krasch… men bättre sent än aldrig :muscle: :v: :heart_eyes:

8 gillningar
20

Har ni flyttat in i huset ännu? Om ni bara skrivit på kontraktet så skullejag göra vad jag kunde för att krypa ur det. Sannolikt är det för stort för att någon av er själv ska stå på det. Med den sjunkande fastighetsmarknad vi har riskerar det att bli en verkligt dyrköpt erfarenhet. Försök få honom att ta på sig att betala handpenningen då det är han som försatt er i denna situation.

5 gillningar
21

Han kommer aldrig erkänna det i det här läget. Han vet att han gjort fel och skulle han säga som det är så får han hela familjen, vänner etc emot sig.

Troligt scenario är att han har träffat en annan. Men han har ”försökt” fixa det mellan er genom att byta bostad, göra nånting nytt för att komma vidare. Han har nog trott att han ska komma över henne. Man skriver inte på ett husköp om man är osäker på känslorna för sin fru. Men nånting hände efter att ni köpt huset.

Jag tänkte på det där med att ni köpte huset för att få en nystart? Varför behövde ni det?

Vem sa att ni ska vara vänner? Det låter fint och så men vänner ljuger inte för varandra. Antingen så har han en ny som han ljuger om eller så har han tänkt på det här länge som du skriver att han sa. Men då har han ljugit också eller hur?

Har han sagt nånting om hur ni ska lösa detta? Jag tycker att den som slänger fram en sån här sak har ansvar för att ha tänkt igenom situationen med boende, barn mm

Nu är inte jag du. Jag skulle ha skickat hem honom till sin mamma och säga att du är välkommen tillbaka när du börjar prata. Och jag skulle även varit väldigt tydlig med att jag vill ha tillbaka honom oavsett vad han gjort (om jag vill det alltså). Vem vet han kanske vill ha dig också men är rädd att du ska flå honom om han berättar vad som hänt.

3 gillningar