En dag där allt som min hjärna verkar kunna tänka på är hur min älskade man (inte i juridisk mening), nu kommer bjuda ut en annan kvinna, köpa henne blommor och en dag fria till henne utan att hon ens behövt hinta om det. Mitt hjärta är trasigt. Jag saknar honom. Men han är nog redan förälskad i sin kollega, om jag pusslar ihop bitarna. Fint. Ena dagen älskade han mig, det var så mysigt att spendera tid med mig och allt. Några dagar senare vill han gå ut och äta med henne ?!
Känner igen allt som du upplevt angående kvinnan jag levde med.
Har fått reda på nu att hon hade många olika man bakom ryggen på mej i 6 ar. Jag anade inget då jag hade fulla dagar med hårt arbete med att bygga häst stall, bygga staket på flera olika hagar.
Skötte allt med hästar medans hon var ute med andra man.
Det tog ett år att komma över trots att jag inte hittat en ny kärlek.
Jag lovar dej att du kommer över allt en dag. Men lyckopiller ska man vara försiktig med, bättre att göra något så man blir trött. Lätt att saga i din situation, man bara ligger dygnet runt. Men orkar du göra något tungt arbete ska du göra det då går det fortare att komma över och gå vidare. Hoppas det går bra. Kram.
Ledsen att höra att du också blivit sviken, på än värre sätt.
Ja, det är nog så enkelt att det måste få ta tid att komma upp från det här. Lyckopiller, om du menar antidepp, så är det inte aktuellt, av flera skäl. Men jag är för mycket känslomänniska, högt och lågt. Och jag vill inte bli avtrubbad. Sömnen däremot har jag medicin för, tack och lov just nu
Imorgon har det gått 3 veckor sen jag blev lämnad.
Fortfarande begriper inte jag varför han inte kunde vara ärligare. Ena dagen planerade vi kommande vecka, pratade om semester, var fysiska. Några dagar senare hade han talat om för kollegan att han är intresserad av henne och vill gå ut och äta med henne !?
Vad fan, och jag antar att dom då redan haft en del kontakt även innan detta. Jag känner mig bortvald, lite förolämpad. Heartbroken, sviken och arg. Han vill helst inte ha nån kontakt med mig, vilket gör det svårt att få svar på frågor som kommer upp. Jag önskar att det kunde finnas en dialog så man åtminstone kunde förstå ordentligt, båda två.
Men han vill ju ta med sin kollega (som jag gärna vill kalla både det ena och andra men då jag låter bli eftersom jag faktiskt inte vet om hon vet om vår relation).
Idag fick jag en ny känsla. Den sköljde över mig som en lugnande våg och plötsligt var jag ävertygad om att HAN och jag kommer hitta varandra igen. Ja, jag hoppas på det. Till den dagen kanske kommer, så fortsätter jag ta hand om mig själv så gott jag kan.
Imorgon ska jag handla tidigt, då brukar inte HAN vara ute. Sen ska jag gå en promenad, sola lite solarie och sen blir det styrketräning. Träningen är nåt av det viktigaste jag har, och jag är tacksam som fan för den!
Sen ska jag göra hemmagjord pizza och ta ett glas vin till hockeyn som just nu pågår för fullt då det är slutspel.
Så. 3 veckor passerade och överlevda. Ikväll har jag unnat mig några glas vin och, som vanligt, tittat på hockey. Det ska medges att jag har en inre oro och har svårare än nånsin att fokusera på mer än en sak samtidigt.
Om jag ändå redan nu ska notera nåt som detta pågående helvete har lärt mig så är det att bli ännu bättre på att tala om för dom jag tycker om att dom är värdefulla för mig. Och att jag inte tänker ta erfter den nya skatans tant-klädstil…!
Skrev precis i en tråd nyss att detta med ljuga är dessvärre så vanligt i slutfasen av relation. Det här med att ljuga är ngt som verkar vara extremt vanligt för de som lämnar, särskilt när det handlar om att den andra träffat en ny vilket nog är lite skambelagt.
Grymt bra att du har ngt att fokusera på! Träning är väldigt bra för psyket och just nu behöver du det som mest. Om jag får gissa så är de första 3-4 månaderna de månader som kan kännas värst när en relation tar slut då man känner sig rätt så frustrerad över att den andra rör om i grytan o vänder upp o ner på hela ens liv.
Värt för dig att ställa dig frågan. Vill du ha tillbaka ngn som ljuger för dig, som träffat ngn annan o dumpat dig. Risken är att OM ni blir ett par igen att det kommer komma nya grejer.
Som jag säkert skrivit många ggr här så är det väldigt ovanligt att det går att lappa ihop relationen igen. Skadan är redan skedd och kan du få förtroende för honom igen?
Det här var ändå ngt man kunde skratta lite åt. Det var roligt skrivet! Själv så skrattade jag åt att mitt ex nya såg tjock och otränad ut. Men det är ju fint att han kanske var jättefin på insidan, i början iaf Det var ngt som jag gottade mig åt när hon dumpade mig för den pajasen.
@Vilsenman_74 jaa, jag försöker bete mig någorlunda även här, men om jag uttrycker mig så här. Hon ser inte ut som jag, och hon är inte en sån som jag avundas eller skulle vilja vara mer lik, tack gode
Okej. Min stad är inte den minsta byn. Men inte storstad heller. Och efter många år som anställd i äldrevården på olika ställen så känner jag mer eller mindre, ganska många människor.
Om mitt ex inte trodde att jag skulle få veta att han promenerade runt i sitt kvarter med sitt nya intresse så hade han fel. Tacksam för människor som låter mig få veta, även om jag förstår dom som inte riktigt vill lägga sig i.
Så var det med alla mina känslor siata dagarna, min tro på att vi skulle hitta tillbaka. Han älskade mig och vi planerade framtid nyss. Nu går han ut DAGTID med henne i kvarteret där jag varit en självklar del sista 5.5 åren ?! Han vet ju dessutom att jag känner flera där.
För 3 veckor sen pekade han på förlovningsringar, sa hur mysigt det var att umgås med mig och vi planerade framtid. Enligt honom har han dagar efter det sagt till kollegan att han är intresserad och vill gå ut och äta, och ytterligare ett par veckor senare går dom runt i hans kvarter ?!?
Hjälp mig här, någon. Kan man vinkla detta till att vara ett okej beteende ? Om han älskade mig och kände kärlek för mig bara dagar innan han flörtade så öppet med henne ?!
Fan ta honom för det hjärta han återigen har krossat och dom sista av hans tröjor som till sist åkte i soporna ikväll. Fan ta honom om han inte ångrar och lagar det här.
Jag har sällan varit så rasande arg som ikväll. Tack och lov har jag träningsgrejer hemma och vikterna gick upp i flera övningar i rena raseriet. Förlåt, grannarna, det var nästan livsnödvändigt.
Hej!
Han verkar vara mycket omogen känslomässigt. Jag förstår att det du går igenom är fruktansvärt. Jag som många andra här har också gått igenom liknande.
Rent krasst så är han ingen stabil och reko person…
Idag har jag varit hos kuratorn. Hon tyckte att jag tänker rätt i hur jag hanterar detta. Sömntabletter, träning, promenader och låta känslorna kännas.
Hon tvingade mig att inse, att när jag gång på gång går tillbaka i tiden och läser våra konversationer, funderar på allt som varit och varför det blev som det blev, så gör jag det delvis för att jag så gärna bill hitta något nytt, förstå något som kan förändra läget. Det kommer ju såklart inte hända.
I slutet av dagen är det den iskalla verkligheten, att mannen jag älskar så högt inte längre väljer mig, utan någon annan. Han som hade varit min nummer ett livet igenom, min fina, charmiga, snygga framtida man. Nu någon annans framtida man, eller ?
Det är den svåra verkligheten som smärtar djupast. Jag kommer igenom det här. Men inte idag.
Ja… ålderskris eller sjukdom tippar en vän, psykopatiska drag hävdar någon annan och en tredje gissar på flyktbeteende.
Jag kanske aldrig får svar. Kanske har han inte svaren själv.
Dessa förbannade kvällar. Krashar, saknar ihjäl mig efter hans röst, hans famn Jag vill inte leva ett helt jävla liv utan honom.
Mardröm. Jävla mardröm. Väck mig.
@Quinna Kvällarna är helt klart värst. Jag ser till att ringa någon av mina bästa vänner så fort barnen somnat. Eller att jag har någon fotbolls/ishockeymatch att se så snart de somnat.
De kvällar jag är arg tränar jag hemma så ilsket jag kan.
Kämpa vidare, han kraschar förmodligen likadant som du…men senare
UTBYTT. Igen och igen ekar dom orden i mitt egna huvud. Med allt vi hade. Ständig kontakt, kärlek och närhet. Till sista stund. Ja, vi har haft våra problem, och ja, vi pratade om det. Men att han skulle byta ut mig så snabbt, som om allt som var vi inte fanns.
I mitt huvud går jag förbi det jag VET, skapar 700 olika antaganden som jag tror mig kunna veta nåt om fast jag vet att jag inte vet…
I mitt huvud så tänker jag att han nu upplever allt det med henne, som VI hade när vi träffades.
Ni vet, romantiska dejter, kärkänslor, göra allt för varandra. Men vad VET jag ? Jag skulle lika gärna kunna anta att det inte kommer bli nåt mellan dom på lite sikt, att han inser att han inte vill ha henne, att han saknar mig och i detta nu funderar på om han ska kontakta mig.
Det är vanskligt med allt vi berättar för oss själva, allt vi tror. Åt båda hållen. Vi krossar oss själva med att anta att dom har det så bra, eller med att hoppas för mycket på en återförening.
Jag tror att insikterna här är ett bra steg på vägen. Sen behöver jag nog lite tid för att sluta med alla dessa historier som jag berättar för mig själv.
Träning idag, och snart 5e perioden i hockeyn, tackar vi för
När jag mitt i allt det här inte längre hittar glöden inom mig, så hittar jag den i träningen.
Träningen (löpning för mig) har alltid varit min ventil för att få ordning på tankar och gå ner i stressnivå. Under separationen har den blivit livsnödvändig.
Samma tankar som snurrar i ditt huvud snurrar i mitt. Känslan av att marken man står på försvinner. Men idag vaknade jag och tänkte, det där har vi inte lyckats göra för varandra den senaste tiden. Det där vi hade en gång i tiden. Även om det var jättebra även på slutet så var det inte samma sak som när vi var nyförälskade. Det hon nu gör för sina nya partner har hon inte gjort för mig på flera år.
Jag har också väntat på att bli kontaktad. Tittat på telefonen alldeles för ofta. Har jag missat ett samtal eller ett sms? När det kommer så handlar det inte om det jag vill att det ska handla om utan saker jag inte vill.
Det går upp och ner, jag vet precis hur det är. Försök ta vara på de stunder det går lite mer upp. Det kommer bli bättre!
Idag är en saknadens dag. Saknar min partner, mitt livs kärlek, min teammate. Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva resten av livet utan honom. Jag hoppas så att vi hittar varandra igen. Kanske när vi båda hunnit göra lite jobb med oss själva. Men någon gång. Snart.
Sommaren som jag brukar längta till ger mig ångest, allt vi gjort tillsammans är nu smärtsamma påminnelser om något som gått förlorat.
Helvete, livet, varför?!
Och så svänger det igen ! Plötsligt är ilskan tillbaka. Alla signaler jag såg, alla frågor han lämnade kvar. Hur i helvete är det ställt med empatin ? Jag har faktiskt frågat honom det flera gånger under vår relation. Och inte utan orsak.
Varför sa han när han gick att han var osäker på om han gjorde rätt ?! SKATAN, stod ju och väntade ! Jag tänker tillbaka. Blir arg över alla gånger jag anat saker men stannat för att han förnekade att något var fel. Han kunde ha besparat oss det här. Han kunde ha skött avslutet bättre.
Jag hatar hur han förnedrade mig genom att visa så mycket kärlek tills sista stund, för att dagar senare bjuda ut SKATAN. Jag hatar att medans jag la upp inlägg på sociala medier om saknad och föralltid han, så traskade han runt i kvarteren med SKATAN. Mina vänner visste innan jag.
Det var ngt som jag gottade mig åt när hon dumpade mig för den pajasen.
Jag vill inte leva ett helt jävla liv utan honom.