Så igår släppte hon bomben, hon vill lämna, min livs kärlek, som jag varit tillsammans med sedan jag var 20. Redan för 6 månader sedan så var det på gång men jag bad om en chans att göra allting rätt. Lite historia, vi är båda extremt dåliga på att kommunicera(konflikträdda), tydligen har hon gått och mått dåligt i ett par år och antingen är jag helt blind eller också är hon bra skådespelare för jag har inte sett tecknen. Vi har väl haft svackor som alla par har med en liten dipp i sexlivet som framförallt fått mig att tvivla på mig själv och dragit mig tillbaka mer och mer, naturligtvis så har jag heller inte sagt något utan snarare gått och tjurat utan att säga nått. Hur som helst, har legat här i natt, jag är osäker på vad jag egentligen känner, fällde inte en tår när hon sa det, har gråtit en sväng på kvällen och även nu på natten då hon åkt iväg till sina föräldrar för att sova där. Hon kunde tänka sig att sova hemma men jag vill inte ha henne här, min livs kärlek, fy fan, så här sårad har jag aldrig blivit någonsin, jag känner nästan mer hat/ilska/avsky än vad jag känner sorg just nu, nästan så jag önskar henne en släng av olycka. Jag vet inte, känner inte igen mig själv, fattar ingenting. Tror jag i grund och botten är vansinnig pga att jag aldrig fick en ärlig chans, tyvärr kan jag inte lägga det på henne heller utan det är lika mycket mitt fel då vi alltid gått å hållit sakerna inom oss pga rädslan för konflikter. I övrigt så är det som många andra skriver, noll matlust, känner inte ens hunger längre, känner inte för att göra nått, rädd att för alltid vara själv då jag närmar mig 40 och det andra är om man börjar dejta igen, hur går det ens till? Jag har varit den enda i sitt exets liv och hon är min andra jag haft umgänge med, förstår inte hur det ska gå till. Problemet jag har är att jag har egentligen inga riktiga vänner här, min familj och släkt bort långt bort, borde jag flytta hem till dom tills allt med bodelning etc är uppklarat? Är det fel att skriva fullmakt och låta min far sköta försäljningen av allt? Jag vet ärligt talat inte om jag orkar med det. Jag vet ingenting, vet inte ens vad jag känner. Jag har iaf inget jobb att ta hänsyn till då jag pluggar och just nu skiter jag ärligt talat i skolan. Vill inte riskera och sitta där då sammanbrottet kommer. Galet osammanhängande text, ber om ursäkt, ville bara skriva av mig lite
Jobbig situation för dig… jag funderar att iaf du måste vara ca 40 år (20+20=40) så min tanke blir ju om ni har några hemmavarande barn?
Vi har inga gemensamma barn tack och lov, ska jag känna såhär så hade det inte varit så kul med barn. Jag är mest bara tom, men så kommer dom där känslorna där jag bara vill skrika hur fan hon kan göra såhär mot oss/mig efter nästan 20 år. Sen kan de bli lite lätt gråt för att åter gå tillbaka till ilska. Sovit ca 30 min inatt….jippie, kommer bli en kul dag
Hej o välkommen hit ! Jag känner så väll igen din beskrivning av o bli lämnad o hur ont det gör ! Jag tycker du ska ta kontakt med din vc o fråga om du tillfälligt kan få något o sova på ! Sen skulle jag ta det väldigt lungt med stora beslut . Som fullmakt för din far tror det kan skapa nya problem både för din far o för hur du o hon löser allt ! Du skriver att hon kunde tänka sej o sova hemma ! Fins det då inte någon chans att ni kan sitta ner o pratta . Kanske ännu bätre gå o Pratta med någon som kan styra upp det ! Vet att det inte är lätt men ta det så lungt du kan o gör inget förhastat ! Ta hand om dej
Jag kanske får ringa dom och fråga, problemet är att jag har en historia med sjukvården i Sverige och förtroendet är inte på topp, snarare har noll förtroende för sjukvården.
Det är nog tyvärr kört ändå och jag tänker just på att det ska bli så snyggt som möjligt att min far borde sköta det då jag känner som jag känner. Att bli sårad på detta vis, jag känner så mycket ilska så jag tror det är bättre att nån annan sköter detta om mig annars är jag rädd att det blir riktigt dåligt. Jag har försökt allt, föreslog parterapi med förbehåll att hon skulle vara 100% med på att satsa, hon sa okej, veckorna gick jag kämpade som fan men kände inte hennes engagemang, tänkte jag förhalar den här parterapi grejen för att se om hon tar upp de. Men de gjorde hon aldrig utan sa istället att hon nu tagit beslutet. Ska tillägga att min familj är väldigt mån om min sambo och älskar henne som sin egen dotter så jag tror ärligt att hon får bättre förutsättningar om det sköts via dom
Kanske är en bra idé då att låta din pappa få fullmakt och sköta det juridiska, kan han sköta det neutralt så att det blir rättvist för er båda, så varför inte…
Med reservation för att jag själv har noll erfarenhet av hur detta med fullmakter kan fungera för vuxna människor utan funktionsnedsättningar, men det kanske är en väldigt enkel sak?!
Förstår dig, samma sak för mig fast efter 29 år och vägrar terapi. Det gör ont när man blir lämnad att det inte går att beskriva, men en sak jag har läst var snäll mot dig själv, “det var kanske mitt fel” är inte alls bra…det behövs två personer för att dansa tango…en sak ge inte upp…speciellt med skolan…tänk att själv måste vi hantera 4 barn (3 tonåringar + sladdis). Sladissen ville hon ha själv. Det som känns är att jag är 52 och vår sladdis 6 år. Själv är jag inte ledsen bara för att hon lämnar, men mest ledsen är jag för att hon trots 29 år och en massa kärlekslöften så vill hon inte ens försöka med terapi. Det tar emot…om du bor i Stockholm…kan ske kan vi träffas och ta en öl eller något…det är bra att prata och förstå att det finns flera i din situation…
Har du pratat med din pappa om han kan tänka sej o göra det ? Din pappa är kanske rätt person ! Men jag tror att en mer neutral person kan underlätta rent juridiskt är det inga problem ! Ta hand om dej
Jag känner lite att vill hon inte försöka, vill hon kasta bort dom här 20 åren då är det så, jag är klar med att försöka och kämpa. Hon kommer skriva ett sms sen å fråga hur det går för mig och om hon får komma hem eller om hon ska stanna kvar hos sin mor och far. Jag vet inte om jag ska vara ärlig eller bara iskall? En del av mig vill bara svara ”okej” medans en annan del vill skriva ”det känns som den som jag älskar och har älskat dom senaste 20 åren har kört ett svärd genom hjärtat, kastat de på backen och stampat på de” bor tyvärr inte i Stockholm men vem vet, får jag för mig att åka dit på weekend återkommer jag, hade varit skönt å snacka med någon som inte heller fick ett helhjärtat försök
Jodå han är helt fine med det, han är bra på sådana här saker så det kommer inte bli något problem
Samma känsla har jag…men jag övertygar mig själv att det är över…Jag vill inte hoppas…det bästa är att skapa avstånd till personen som har lämnat dig så att man kan gå in i sorgperioden och ta itu med mitt liv. Jag sade till min f.d. sambo att jag ville att hon skulle flytta ut så snabbt det går så att jag kan börja bygga upp mitt liv att vän vill jag inte vara, läste lite och det är sällan det funkar…när hon äntligen flyttar ut då skall jag ta itu med mitt liv, hela mig själv…gör det också sjävl…det är kört när en kvinna vill göra slut så vill hon det…och att vara ledsen är ok. Jag har gråtit en del och det hjälper, dock är det inte alls bra att “hoppas”, då kan man inte gå vidare…och det måste vi! Det är knappast att det går att andast pga smärtan, men vi är här…och har mycket att ge…
Hur hanterar man dessa känslor med att känna sig som världens sämsta sambo och pojkvän? Hur kan min hjärna lägga detta 100% på mig? Jag fattar inte självförtroendet är fullkomligt krossat, knappt så jag vågar åka hem och behöva titta min familj i ögonen, känns som att man är det stora misslyckandet
Utmärkt om det funkar . O du tror inte hon bråkar mer för hon känner att han är partisk ? Bara en tanke ? Om det funkar är det en bra ekonomisk lösning ! Dina känslor som du beskriver känner nog dom flesta som blivit lämnade igen för mej var den första månaden bara ett svart hål ! Har du någon vän/ vänner som du verkligen kan prata med om hur du mår o känner ? Ta all hjälp du kan få ! O kannon du hittat forumet här är vi alla lite tilltufsade av livet ! Ta hand om dej
Vi har inget bråk överhuvudtaget, det är jag som är rädd att jag inte kan sköta det snyggt pga mina känslor för henne. Nä har inga vänner här i krokarna som jag kan snacka med, men just nu känner jag bara för att vara själv, få gråta i min ensamhet. Se om jag tar bilen imorgon och åker hem till familjen, måste kanske de så jag får i mig mat, inte ätit på 2 dygn och känner inte för att äta heller. Har skrivit ihop ett brev till henne som jag tänkte skicka då, inget elakt eller nått sådant utan bara som ett avslut. Hur jag känner och hur jag ser på saken osv
Det finns alternativ till hjälp. Svenska kyrkan har väldigt bra hjälp. Ring till församlingen där du bor och se om du kan boka en tid med någon där. Man behöver inte vara medlem.
Just nu är du i en sorgprocess. Den tar tid. Att hitta vägar genom det är A och O.
När jag gick genom min livskris så var långa promenader A och O. Sedan hittade jag boxningen och fick ut ALLT som tyngde mig när jag fick slå på säcken.
Sömn var det jag aldrig hade problem med. Kändes som att kroppen skydda mig och när jag la huvudet på kudden då sov jag innan huvudet ens hade landat.
Jag blir dock lite fundersam. Hur menar du att du inte fick en ärlig chans? Du fick ju sex månader när hon ville separera först. Vad hände under den tiden?
Hej, verkligen passus från sidan och du kanske har skickat redan. Annars, vänta med det. Om du är så upprörd att du inte kan äta eller sova så är du mitt i den initiala krisen. Den lägger sig. Det du vill säga till henne nu kanske inte alls är samma om en vecka eller en månad, eller det kanske är samma men om du ger det lite tid kommer fomuleraningarna garanterat ändras.
Det är också alltid mycket bättre att prata, skrivna ord blir ofta tvetydiga eller överdrivet dramatiska även om de inte menats så.
Så skriv inga långa avslutsbrev, inte för att det inte är slut utan för att det du skriver riskerar att bli en missvisande ögonblicksbild som du inte kommer känna igen dig i sen.
Jag syftade mest på att hon inte gick in 100% för de trots att hon sa de…det jag menar med min ärliga chans
Fast det är ju inte så enkelt om man faktiskt sagt att man vill lämna. Hur lätt är det då att ge någon en chans? Och ”satsa” 100%……
Då måste stora förändringar göras och förmodligen drivas av den andra parten, så att man SER och därmed kanske kan KÄNNA att det blir något nytt.
Båda har naturligtvis det ansvaret men om man bara fortsätter som tidigare så lär man inte komma fram till någon annan slutsats.
Där tror jag att familjerådgivning kan vara helt avgörande.
Sant men hon sa även att hon sett att jag verkligen försökt. Men skit samma, mina hjärna fungerar inte nu, de märktes för vi la oss i soffan å höll om varandra å ja, då var de klart 4 liter tårar senare så börjar man sakna henne, skulle haft henne i andra änden av soffan ändå å bara prata….lätt å va efterklok