Sov över här inatt, sov oroväckande bra när jag fick hålla om henne, gick å la sig vid 22 och inte ens drömt eller vaknat till under tiden men vid 04 så kom paniken igen. Då fick jag kliva upp, sitter i soffan å tänker och tänker, OM, finns det några om! Hur fan bryter man efter så lång tid, den trygga famnen, att hon somnar i ens armar eller när man ligger sked och håller om henne å luktar på håret….hur fa-an ska man kunna glömma de….jag önskar fan inte min värsta fiende de här…
2 gillningar
Jobbigt att vara hemma hos föräldrarna med alla syskon och syskonbarn, hatar att gråta inför folk och framförallt min mor och far, känner mig så vek, så misslyckad, svag, sämre människa så jag måste stålsätta mig så fort jag visar upp mig, vill helst bara kura ihop mig i rummet och gömma mig i 1 år och hoppas att det bara försvinner. En annan sak jag började tänka på trots att jag fortfarande lever på ett hopp som jag inte borde är. Hur i helvete börjar man dejta igen när värsta krisen lagt sig, jag är så jävla introvert, blyg, försiktig och får jag säga de själv så är jag inte heller nån Playboy modell, känns som att jag aldrig kommer lyckas träffa någon…
2 gillningar
Tänk inte på dejting, det är sen. Nu är nu och nu räcker. Ta en sak i taget.
Känner igen känslan att man vill hålla fasad inför föräldrarna, men mina har förvånat mig i det avseendet de gånger jag inte kunde. Hur var det för dig? Hur reagerade de?
Tänker att det där med föreställningen att man ska hålla ihop är lite som oron för framtiden, tankarna innan är värre än när man väl är där.
4 gillningar
Nä dejting är långt långt borta men det är en oundviklig tanke som kommer tyvärr, för jag vill inte ens dejta, vill inte träffa någon ny, rädslan för att få sitt hjärta krossat igen kommer nog aldrig försvinna. Mina föräldrar är väldigt förstående och dom vet att jag inte är den som gärna visar känslor, men det märktes framförallt på farsan att han också är extremt ledsen för min skull. Eller för vår skull, min och x:et. Mina föräldrar älskar mitt x som sina egna barn så det är tungt även för dom. Jag såg att även han fick tårar i ögonen när jag berättade allt, men jag höll faktiskt ihop under tiden men fick lov att gå iväg sen för att attackgråta. Laddade ner en massa bok appar, sitter och läser och försöker fokusera på annat, vet knappt själv vad jag läser men skulle uppskatta tips från er som orkar läsa min tråd om ni har några bra böcker om separation och hur man hanterar det. Förstår om många inte fattar nånting av vad jag skriver, allt är osammanhängande å galet men de känns ändå bra att skriva och få lite respons, veta att de finns fler där ute som gått igenom samma sak och ni ger mig ändå styrka trots att livet känns som att det är över
2 gillningar
Det är inte särskilt osammanhängande och jag är helt övertygad om att det finns många här som läser vad du skriver och vet exakt hur det känns och vad du går igenom. Du är inte ensam.
Där ser du, de älskar dig och är oroliga för dig och dina föräldrar. De kan hjälpa till att bära din sorg om du låter dem. De skulle säkert vilja lyfta allt om de kunde.
Du kommer ta dig igenom, tankarna och känslorna rusar nu men det kommer bli lättare. Till sommaren kommer du inte känna som nu och till vintern inte som då och när våren spirar nästa gång så kanske du vågar se någon annan igen.
Ta det lugnt. Det är tungt nu, men det kommer bli bättre.
4 gillningar
Tack, man önskar bara kunde få svar på alla frågor man har…sen ännu värre när hon säger att hon älskar mig, ”detta kan vara mitt livs största misstag”. Har tappat bort sig själv, vet ingenting längre, jag tror att hon gick och fick utmattningssymptom och kanske även depression efter vårt husbygge, jobbade heltid och var i huset och grejade konstant dygnets resterande vakna timmar. Jag tror att vi både gjorde de, men jag fattade aldrig det förän i september att de kan va därför man har varit helt orkeslös och kanske inte lika rolig längre.
1 gillning
Tyckte jag hållt ihop det oroväckande bra, men nu brister det igen, trots att jag sagt att jag vill minimera kontakten så blir jag ändå så enormt ledsen över att hon inte skickar ett meddelande och bara frågar hur jag mår, betyder man ingenting efter nästan 20 år eller gör hon det bara för att visa mig respekt 
fan också, vilket jävla piss det här är, känns bara meningslöst allting
1 gillning
Det där med att sova tillsammans och ligga i soffan och hålla om varandra är ju rena tortyren för den som blir lämnad.
Det är ett självskadebeteende deluxe från din sida.
Det är bra att du försöker ha så lite kontakt med henne som möjligt. Jag vet att det är brutalt svårt. Jag fortsatte att kontakta mitt ex 2-3 månader efter att vi flyttat isär och det enda det gjorde var att skada mig mer. Jag skadade mig själv.
Alla frågor som du har kommer du aldrig att få svar på från henne. Men med tiden när du tänker klarare kommer du att kunna svara på/nå insikt kring många av dina frågor.
Ibland är det så enkelt som att man gled isär, man började ta varandra för givet och slutade lägga tid på förhållandet. Lägger man inte tid på själva förhållandet så rinner det sakta men säkert mellan fingrarna på en. Tills där inte finns mer av det som var.
Det här med framtida dejtande och att känna sig ful och ovärdig har troligen många som blir lämnade kännt. Självkänslan får sig en ordentlig smäll. Glöden försvinner från ens ögon och man är lite svullen och söndergråten lite hela tiden.
Men glöden kommer tillbaka så småningom i takt med att du blir mer dig själv igen.
2 gillningar
Jag är en lämnare. Och för min egen del så undviker jag att skicka sådana sms helt av den anledningen att jag inte vill ge falska förhoppningar och vill inte ge intrycket att “allt är som vanligt”.
Jag känner dock vid många tillfällen att jag gärna skulle vilja skicka något, mitt ex är ju trots allt fortfarande en viktig person för mig.
Men jag håller mig ifrån det, som du säger, av respekt. Rätt eller fel vet jag inte, men sån är jag i alla fall.
2 gillningar
Tack för svaret, det som gör mig så jävla ledsen är just att hon är världens mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat, aldrig känt mig så älskad som fick mig att känna. Men jag förstår du vill bara schysst och inte ge förhoppningar men de svider ändå så in i helvete. Kan väl iaf skriva å fråga och även va tydlig med att det inte är för att ge någon förhoppning utan för att man bryr sig om den människan som person men vad vet jag egentligen. Jag vet ju fan inte vem jag är längre
Du är nog inne i den initiala och värsta chocken. Vi är många som varit där. Det är fruktansvärt. Det är olika hur länge den håller i sig men det kan handla om ett par veckor eller något längre. Det är helt naturligt och ofarligt i sig. Det kommer att gå över. Du kommer att känna dig enormt mycket bättre framöver.
Men. Försök fokusera på det absolut mest basala.
Ät. Det smakar inte och du vill kanske inte. Men ät lite då och då, annars blir det bara värre.
Rör på dig. Gå promenader. Gråt och skrik när du promenerar om det är möjligt.
Prata med någon. Du har nämnt dina föräldrar, tillåt dig att prata och gråta med dem. De älskar dig och kommer stötta dig. Min erfarenhet är att även vänner som kanske inte är de allra närmaste kan vara ett mycket fint stöd när livet skiter sig. Jag har kommit mycket närmare vissa personer på grund av min skilsmässa och kris.
Sov. Försök behålla dygnsrytmen. Att röra på sig kan hjälpa med att bli fysiskt trött och det underlättar sömnen. Det är mycket vanligt att man sover dåligt, men viktigt att ändå försöka ha en normal dygnsrytm.
Kontakta vårdcentralen och se om de kan skriva ut t ex atarax som inte är beroendeframkallande på något sätt. Det kan hjälpa om sömnen blir dålig. Det är främst ångestdämpande men kan också göra en dåsig.
Ta en timme, en dag i taget. Kom ihåg att andas. Gör andningsövningar. Varje stund som går är du just en stund närmare läkningen. Även om det absolut inte känns så när det är som värst.
2 gillningar
Tack för alla kloka råd och uppmuntrande ord, jag försöker träna så mycket jag kan för att få utlopp för alla känslor! Sömnen har faktiskt börjat funka, trots att jag vaknar tidigt vilket inte är likt mig, men jag lägger mig även tidigt, klarar inte att vara social så länge varje dag så därför är jag även trött tidigt på kvällarna
1 gillning