Det känns som att jag gång på gång får nya insikter och får börja om i min krisbearbetning. Är det så här det är, och hur orkar man att dyka ner i jobbiga känslor gång efter gång?
I början av juni sa min make att han ville skiljas. Då hade vi varit gifta i 20 år, två barn tillsammans. Då sa han bara att inte hade några känslor kvar för mig. Han såg bara mörker framför sig, varken jobbet eller det han vanligtvis gillar var bra. Huset och trädgården som han älskar, det skulle jag ha, barnen såg han knappt. Jag trodde att han hamnat i en livskris, men jag kunde inte rädda honom eller relationen. Han flyttade i oktober. Varv ett i min krisbearbetning, baserad på att vi haft en fin gemenskap, ett bra äktenskap, men drabbats av en olycka som krossat äktenskapet.
Varv två: när jag blev lite starkare så började vissa pusselbitar falla på plats. Dessutom blev jag uppringd av en man som sa att han var /kvinnonamn/s sambo och att vi nog hade en del att prata om. Det var alltså min makes älskarinnas tidigare sambo i telefon. Nu kunde jag inte förtränga fakta. Maken hade inte drabbats av depression utan förälskelse. Jag kände mig oerhört lurad, men hade ju på något sätt ändå börjat forma ett liv utan honom, ett liv jag gillar. Och fokus på att vi skulle samarbeta kring tonårsbarnen några år till bara…vi hade ju funkat bra som föräldrar så länge. Men jag drabbades av ångest igen, klarar egentligen knappt av kontakt med honom. Han har inte erkänt den faktiska orsaken. Tiden för att kräva svar och vara arg är för länge sen förbi.
Varv tre: jag har kämpat, pressat, bett, försökt tvinga fram möte hos familjerådgivning och i förrgår var vi på andra besöket. Maken (ja vi är fortfarande gifta på pappret) vill egentligen inte, och jag förklarar att samarbetet inte i nuläget kan skötas genom att vi träffas bara vi två. Någonstans här börjar jag inse att det där sista gemensamma, att vi har en bra grund i föräldraskapet och håller det väldigt högt, inte heller är sant. Vårt äldsta barn tar studenten i juni (på nåt sätt, i covid19-tider…) på mötet så pratar vi om att planera för studenten. Efteråt så sms:ar vi och då kommer det fram att han inte vet om han kan/vill vara delaktig i studenten, för han har nog inte råd. Eftersom jag just köpt ut honom från villan så är det ju inte sant. Men han gör andra prioriteringar. Jag trodde att jag kände honom? Nu i varv tre börjar jag ifrågasätta allt vi haft, allt jag trott att VI valt och Vi gillade. Var det egentligen bara jag? Jag kan inte samarbeta med en person som sitter och håller med, vi kommer överens om vissa saker, men nästa stund så gör han tvärtemot. Men att inte samarbeta… det går emot alla mina värderingar. Detta var bara ett litet exempel, finns massor, men kan någon av alla kloka människor här säga hur ni orkat att ta er igenom krisen. 20 år, det finns så många lager, jag tror att jag förstått något, så några veckor senare så kommer nya insikter…
Ja… jag ser ju mönstret, lite för sent så att säga… Han är 57 och våra barn börjar bli stora, klart att det blir en slags kris. Kan ju tillägga att han varit gift tidigare, första frun var 6 år yngre, de fick två barn men klarade inte småbarnsåren, skildes snabbt. Efter två år blev han och jag ihop, han 32 jag 21 år… och nu nästa övergångsålder och då är han 57 och den nya ca 37… så jäkla patetiskt och jag avskyr att jag är en del av det här mönstret. Allt vi pratade om att om vi hamnade i en kris så skulle vi söka hjälp tillsammans, allt sånt är som bortblåst.
Tråkigt som fan @Uppochner, men jag misstänkte detta med en rätt yngre dam, att han ändå valde bort dig och barnen och kom ihop med en sån yngre dam när han hade dig - du är ju för fan inte gammal
Det finns goa människor här inne som har mycket bättre erfarenhet av otrohet än jag, dom kommer att hjälpa dig att må bättre.
Anklaga inte dig själv, det är din skitstövel som inte kan ta ansvar och drar sig undan skamligt för att i hans skalle finns bara en sak: en ny go kvinnokropp att leka med…
Tack! Nej, långa stunder så klarar jag att inte ta ansvar för vad han gjort. Jobbigast på kvällar och nätter, men… Nu har jag börjat rannsaka hela vårt liv tillsammans och undrar vad som egentligen var sant. Jag trodde att vi byggt ett liv som vi trivdes med, som vi valt. Men det var kanske inte så. Väldigt osäker på det som jag trodde var gemensamma värderingar. Men, det är väl som du är inne på. Hjärncellerna är bortkopplade och nu har han bara en sak i huvudet. Jag måste bara SLUTA tro att allt det andra är som vanligt, sluta utgå från att jag känner honom.
Det låter mycket bekant. Jag var en stark kvinna som var gift med en ganska svår man. Han älskade mig och barnen väldigt högt, men han var lite okänslig för vad vi ville och behövde. Så såg min bild ut av vårt äktenskap.
Efter skilsmässan fick jag gång på gång nya insikter, och till slut visste jag inte om någonting alls var sant. Det jag vet nu, är att han aldrig har älskat mig eller barnen. Han har uppskattat oss när vi har varit till nytta för honom på olika sätt, men när han hittade något bättre och roligare, så gick han utan att se sig om.
Det kommer säkert fler insikter, så jag kan inte säga hur lång tid det tar. Jag har varit medlem här på sajten i 5 år …
Oh, fem år! Ja, jag blir ju mer och mer insiktsfull, men hur mycket insikt ska man egentligen behöva Tack för din uppmuntran, det stärker! Svackan är ju inte alls lika intensiv som första rundan, men… Visst är det märkligt att när insikten väl är där, så är det så ofattbart att man kunnat bortse från alla bevis/signaler under många år. Men jag är inte ensam om att vara stark men partiellt blind tydligen.
Min första insikt var också att min man var otrogen. Då hade han haft en älskarinna i ett halvår.
Min andra insikt fick jag när jag läste på http://www.varningstecken.n.nu/ och insåg att jag blivit psykiskt misshandlad i många år.
Sedan har insikterna kommit då och då. I bland stora omvälvande insikter och i bland bara småsaker, som att jag upptäcker att han ljög den där gången för 15 år sedan eller något liknande.
Jag tror det underlättar om man har en bra terapeut av något slag, men det har inte varit möjligt för min del. Avstånden är för långa och jag är för fattig.
Tack @leaf och @nuggen! Två insikter idag, utifrån era inlägg faktiskt! Det är ju inte bara nu han är intresserad av en go, yngre kvinnokropp. Har ju alltid funnits där. Det var väldigt mycket fokus på det kroppsliga - dvs min då vältränade kropp - när vi blev ihop. Och de senaste åren en hel del ”förslag” att jag borde träna mer, och öka intensiteten… så vidrigt! Och att när jag verkligen behövt honom, då har han inte ställt upp. Bokstavligen. En gång behövde jag ta mig in till akuten - han förslog att jag skulle ta en taxi. Skyllde på att det var jobbigt för barnen att åka med så att det var bättre att han var hemma med dem. Nej, ingen partner att bli gammal med, direkt! Tack till de högre makterna att jag slipper! Två insikter funna - lite närmare målet att inte behöva dras med detta var och varannan dag!
Sitter här och läser era fantastiska inlägg och de ger mig styrka. Har en krypande ångest i kroppen och känner ett hämndbegär, men när jag läser era inlägg inser jag att han inte är värd att ödsla energi på. Varit tillsammans i 20 år, gifta i 18 år, 2 tonårsbarn. Otroheten var han för feg att berätta om, jag kom på honom. Han var otrogen på min födelsedag! När jag ser tillbaka på vårat liv så undrar jag om jag nånsin varit lycklig, har levt med hans psykningar och hot om att inte vilja leva och jag har stöttat och alltid funnits där. Då går han till en annan och bor nu med henne fast vi fortfarande är gifta. Har jag rätt att vara arg och göra livet surt för honom eller ska jag bara skita i honom? Är arg för att han säger att han mår så bra nu och lämnar mig. Hur orkar man fortsätta, är så arg och sviken.
Tror det är ofrånkomligt att vara arg. Ilska är dessutom bra för att få energi att ta tag i det som är praktiskt. När det gäller dina hämndkänslor vill jag rekommendera att vara smart. Du ska absolut inte göra något som i förlängningen kan skada dig själv, eller relationen till dina barn. Det allra smartaste hade förstås varit att bara skita i honom. Han är inte värd dig, och det verkar du redan inse.
Av det du skriver ovan verkar du ifrågasätta hela ert liv tillsammans. Och nu är han inte kvar i det, så det är ju inte så konstigt alls att din inre kompass snurrar. Vart är du på väg? Det måste du komma på! Jag kan rekommendera att ta hjälp av samtalsterapeut. Även om relationen inte varit på topp så är det en sorg när det tar slut, och den sorgen måste man igenom. Finns inga genvägar tyvärr.
Tillägg. Har sett det hur många gånger som helst här inne nu, inklusive min egen story. Personer som är otrogna. Den “nya” relationen bygger på ljug och smussel. Det är ingen bra grund för en relation. Din mans nya vet ju att han varit otrogen en gång, han kommer göra det igen. Jag skulle säga att du inte behöver göra något särskilt för att göra livet surt för honom, för det löser han så bra själv. Själv har jag hela tiden varit öppen mot omgivningen med vad/vem som är orsaken till att vi går isär. Uppskattades inte av mitt X.
Kram till dig först och främst tror att vi är många som delar din historia. Det fu beskriver är en del av sorgeprocessen. Först är man i chock sen bit efter bit bearbetar man vad man varit med om. Min exman berättade att han ville skiljas förra juli och det som har gjort mest ont är att jag nu insett att halva mitt liv bara har varit en lögn. Har sett mönster genom våra år tillsammans och idag vet jag faktiskt inte vem han är riktigt. Så länge det funkar med vår son är jag glad. Sörj och bygg upp dig själv igen genom att göra saker du tycker om
Det finns en annan sorts hämnd, fast den tar längre tid.
Jag gjorde ingenting. Även om jag inte försökte vara trevlig, så var jag iskallt artig. Snackade inte skit om honom i något sammanhang, utan alla frågor från barnen eller gamla vänner hänvisade jag till honom. “Jag vet inte varför han gjorde så” var mitt standardsvar.
Det störde mitt ex oerhört mycket. Han ville att jag skulle vara upprörd och ställa till drama, för att kunna peka på mig och säga att allt var mitt fel, för att jag var så obalanserad och hade utbrott.
Att jag höll på min värdighet, gjorde att omgivningen lade skulden på exet. Våra barn sade upp bekantskapen med honom. Efter 1 år hade han bara sin nya kvinna och ingen annan. Efter 3 år grälade de oavbrutet (berättade yngsta barnet, som behållit kontakten med honom). Exet och hans kvinna verkar vara djupt olyckliga och ensamma, för ingen vill umgås med dem. Nu har förälskelsen gått över för länge sedan och jag tror inte ens de gillar varandra längre.
En långsamt verkande hämnd, och jag har inte behövt lyfta ett finger …
Tack alla för att ni finns och delar era berättelser! Jag har läst, läst och läst… Att det finns fler som råkar ut för liknande, det är ju sorgligt på sitt sätt men hjälper också. Idag känner jag mig stark! Min son är hos mig och han verkar lugn och trygg. Nöjd med att vara här. Annars har det varit ett elände med barnen. De fick ju inte heller reda på sanningen. I juni sa alltså maken att han ville skiljas. Att han inte hade några känslor längre och det var ingen idé att diskutera saken.I juli så gav jag upp och vi skulle berätta för barnen. Försökte skildra det som ett gemensamt beslut, men maken satt bara tyst. Återigen blev ansvaret mitt trots att det var hans beslut. Men jag gjorde det för barnens skull, levererade ett oerhört jobbigt besked. Dottern, 14 år, har redan en psykisk skörhet, och hon har pendlat i känslolägen sedan beskedet. Tre månader sov hon i min säng, på min arm. Sen hatade hon mig. Nu vill hon bara bo hos pappa, men ringer mig för minsta huvudvärk… Sonen snart 18 år vill inte bo med henne, så har de växelvis varannan vecka, typ. Jag skulle gärna ha velat vara ärligare med barnen, men… Maken presenterade sin nya i oktober, veckan efter han flyttade ut. För barnen alltså. De dolde det för mig tills jag förstod det framåt december- januari. Och i februari förstod jag att den nya funnits med sedan april. Ett par månaders otrohet innan han kom sig för att begära skilsmässa. Superorolig för relationen till min dotter, och hur hon hanterar allt detta förljugna men på ytan så välfungerande, inga uppslitande gräl eller bråk. Fast hon borde ha lagt pusslet om vad som egentligen hände. Troligen före mig, men det vet hon ju inte. Så hon håller också tyst, är arg eller glad, gosig eller tvär, men yppar inte ett ord eller frågar om skilsmässan. Då är en vecka med sonen som balsam för själen. Han siktar på sin framtid, trots Corona. Har sökt teoretisk filosofi till hösten. Bara det är för mig en slags ”hämnd” då jag är den akademiska i familjen, och maken med nöd och näppe klarat grundskolan. Så ja, @Caro och @Leaf har helt rätt. Hämnd kommer av sig själv. På mycket mer intrikata sätt än man själv kan prestera.
Jag bor kvar i huset. Jag trivs ju här och jag klarar det! Med hjälp av nära och kära. Sotar pannan, bär pellets, osv. Har ju aldrig varit min grej, men jag kan! Och det är mitt val! Jag har ett eget liv, och har alltid haft det. Jag hoppas att maken och den nya snabbt kommer igång med sitt liv, det kommer bara att skynda på ”hämden” eller snarare karma. Hon har haft tidigare otrohetsaffärer också, så det är nog bara månader innan svartsjukan sätter in… hoppas att de hinner köpa hus osv så att det blir lite jobbigt att bryta upp. De kommer att sköta ”min hämnd” helt själva.
Kram till er alla ! Stark idag! Imorgon får bli som den blir…
Du har rätt att vara arg! Men försök inte förstöra för dem, det kan bara slå fel. Ta fram alla dina goda starka sidor. Du är DU och du är inte beroende av honom för din lycka, inte på något sätt, inte ens av att det går dåligt för honom, för det är ju också en slags relation. Du är oberoende av honom. Så försöker jag tänka. Ju snabbare jag kan göra mig känslomässigt oberoende av honom desto bättre, Jag är absolut inte där än, letar verkligen efter tecken på att han inte har det bra, men… jag har ett mål.
Mår bra, säger han. Tror du på det? På ngt ytligt plan, kanske men han har väl en del inom sig som han borde ta itu med… men istället skyller han på yttre omständigheter. Och inre oro eller vad det kan vara finns ju kvar. En vacker dag får han möta den, vare sig han vill eller inte.
Det är bara så svårt ibland att hålla inne sin ilska och bitterhet… men jag får bita mig i tungan och försöka att inte visa min bitterhet för honom. Ja, han sa att hans ”psykiska ohälsa” försvann på 2 veckor när han träffat henne, låter lite för löjligt bra för att vara sant.
Nej, långa stunder så klarar jag att inte ta ansvar för vad han gjort. Jobbigast på kvällar och nätter, men… Nu har jag börjat rannsaka hela vårt liv tillsammans och undrar vad som egentligen var sant. Jag trodde att vi byggt ett liv som vi trivdes med, som vi valt. Men det var kanske inte så. Väldigt osäker på det som jag trodde var gemensamma värderingar. Men, det är väl som du är inne på. Hjärncellerna är bortkopplade och nu har han bara en sak i huvudet. Jag måste bara SLUTA tro att allt det andra är som vanligt, sluta utgå från att jag känner honom.
Tack för din uppmuntran, det stärker! Svackan är ju inte alls lika intensiv som första rundan, men… Visst är det märkligt att när insikten väl är där, så är det så ofattbart att man kunnat bortse från alla bevis/signaler under många år. Men jag är inte ensam om att vara stark men partiellt blind tydligen.
tror att vi är många som delar din historia. Det fu beskriver är en del av sorgeprocessen. Först är man i chock sen bit efter bit bearbetar man vad man varit med om. Min exman berättade att han ville skiljas förra juli och det som har gjort mest ont är att jag nu insett att halva mitt liv bara har varit en lögn. Har sett mönster genom våra år tillsammans och idag vet jag faktiskt inte vem han är riktigt. Så länge det funkar med vår son är jag glad. Sörj och bygg upp dig själv igen genom att göra saker du tycker om
