Min blivande ex man har precis varit här och vi har gjort klart det ekonomiska och vet ni vad… han såg trött och sliten ut. Att hans psykiska ohälsa försvunnit, skulle inte tro det…jag känner att jag kommer klara detta men han…hm vet inte men han har själv valt det
2 gillningar
Yes! Poäng till dig @Annika18 Och maken lämnade just dottern här. Hon verkar inte superarg på mig denna gång. Och han går inte ens med in, trots att vi sagt att vi ska göra det för att kunna stämma av. Så han är nog inte så oberörd av att möta mig som han försöker göra sken av. Och göra något obehagligt för att det gagnar barnen, nej det är inte hans grej. Varje litet bevis för att det är så han tänker gör det lättare för mig att komma ihåg att det faktiskt är så. Han kommer inte kämpa för relationen till barnen, aldrig. Tre gånger har han hämtat/lämnat på 6 månader. Vår son tar oftast bussen, men dottern behöver skjuts med hunden. Oftast funkar det bra med mina arbetstider, men inte alltid. Jag har varit orolig för att han ska dyka upp här med sin nya på sonens student. Jag kan nog släppa det. Ingenting tyder på att han kommer sätta sin fot här igen, ännu mindre stanna ett par timmar. Det enda som talar för det är att JAG tycker att man firar sin sons student, även om den är hemma hos frun som man lämnat. För sonens skull. Men det lär nog inte hända.
1 gillning
Nu har dottern varit hos mig flera dagar, och äntligen verkar hon ha hittat tillbaka, att detta är hennes hem. Går runt och grejar, stänger inte in sig i rummet, växlar inte humör på nolltid. Lite tryggare, gladare, kreativiteten tillbaka. Gick bra tre dagar, idag förde jag på tal att hälsa Glad Påsk till mormor och morfar. På behörigt avstånd, utomhus, 20 min. Tvärstopp! Mormor är tydligen jättehemsk. Och det vet jag ju inte är sant, de två brukar ha så fina stunder ihop. Jag förstår ju varifrån detta kommer, X introducerar en ny släkt för barnen och på något sätt så måste han göra det genom att trycka ner andra. Pratar han bara hälften så mycket skit om mig och min släkt - barnens släkt - som han gjorde om första frun, ja, då är det illa. Då var jag 23 och tyckte synd om honom, som haft en så hemsk fru. Och svärmor. Och chef. Och mor. Jag fattar inte att jag inte såg det då, att han tänker så svart-vit, att antingen är man uppe på en piedestal eller så är man pest. Att inte kunna hedra det som var bra. Så snabb att se fel på andra. Jag är så rädd att dottern ska fastna i detta. På ett plan förstår jag att för en 14-åring mitt i en stor livsomställning, så är det kanske inte så farligt. Men på ett annat Så… är de väldigt lika. Jag älskar henne så.
Och familj har alltid varit viktigt för mig, vi har ställt upp för varandra, mina föräldrar, syskon osv. Om hon inte vill vara en del av det, jag tror inte jag klarar det. Man slänger inte människor på tippen. Om hon kommer att hantera relationer som sin pappa, nej, jag orkar inte… Det är lättare att skriva till andra att man ska vara lugn, trygg, stark. Kanske är det en fas. Och dagen har ju varit bra, till allra största delen. Aldrig blir jag nöjd. Nu var det bra mellan oss, och då vill jag att allt ska vara bra. Att vi ska kunna umgås med släktingar som funnits där hela tiden. Men nej, däremot ser hon fram emot att åka till pappa och träffa vuxen halvbror. Han som oftast inte ens grattat på hennes födelsedag. Och förstås nya styvmamma och bonusbror. Ja, jag är avundsjuk, och nej, jag fattar inte. Attt X ska leka lycklig familj och komma undan med bluffen. Men mormor och morfar, där hon sovit över så ofta, som lärt henne åka skidor, som uppmuntrat, glatts med henne hela hennes liv. De ska vi inte ens besöka.
1 gillning
@Uppochner, dra inte för stora växlar på dotterns beteende. Hon är 14 och man svänger vilt i känslor då, även utan skilsmässa.
Herregud, jag minns när jag var 14. Jag förstörde en hel familjesemester i Norge för att jag var tonårs-sur och av någon anledning bara hade bestämt mig för att jag inte ville med, ville absolut inte vara med familjen trots att jag i vanliga fall var familjekär. Kollar på kort från resan idag och skäms som en hund. Jag ser så jävla sur ut på vartenda kort. Fattar inte att pappa inte kastade ut mig ur bilen och lät mig gå hem till Sverige 
Minns att han var vansinnigt arg på mig men att mamma liksom höll honom tillbaka och försökte förmå honom till att bara ignorera mig så att övriga familjen kunde ha en trevlig resa.
Det jag vill säga med den här texten är att din dotter kanske plötsligt säger att mormor är pest, men det kan lika gärna vara ett eget plötsligt infall. Inget som kommer från hennes pappa och inget du behöver lägga ner någon energi på. Strunt i det! Tonårsfasoner går över.
1 gillning
Håller med @Fuzzy - det behöver inte betyda något alls. Mormor och morfar symboliserar kanske den trygga barndomen och eftersom hon är fjorton måste hon rikta avståndstagandet åt något håll.
Gör ingen stor sak alls av det. Kör inget skuldbeläggande, det brukar få motsatt effekt. Jag tycker du ska hälsa på dina föräldrar ensam en stund som planerat för att visa dottern att hon inte kan rubba dig. Du står trygg i dina vanor och dina beslut oavsett vad en osäker liten tonårstjej känner för tillfället. Men låt henne slippa, utan något analyserande.
Allt kommer inte vara bra på en gång. Just nu har jag en fas med min tonårsson där jag är helnöjd om hälften är bra. Om han verkar glad hälften av dagarna, om han är trevlig mot mig halva tiden, om han bara klagar på maten hälften av gångerna, om han fixar hälften av distansstudierna… 
Fokusera på de bra stunderna. Lyft fram allt som funkar och klappa dig själv på axeln för att du fixar att ha tonårsbarn i alla ups and downs. 
3 gillningar
Åh, tack, @Fuzzy och @Trassel! Ni har ju så rätt! Jag behövde verkligen få höra det! 
Så lätt att blanda mina egna känslor och oro inför framtiden med vad som sker med dottern, och som ni säger, är troligen helt normalt. Önskar er en fin dag!
1 gillning
Dagen slutade ju bra. Lämnade dottern hos hennes pappa. Det är fler ljusa stunder än mörka. Och då är det så himla konstigt att när det kommer en dipp, så är det som att helt tappa kompassen. Eller helt… men saker blir så oproportionerliga ibland. Så gott att det finns människor här som stöttar. Delar med mig av en Spotify lista, för en peppig påsk, om än lite ensam…
Starka singlar
1 gillning
Ok, nu blir det ett ytligt inlägg i dagboken. Saker som jag börjat eller slutat med de senaste månaderna:
- köpa falukorv. Nej, tack. Varje vecka år ut och år in. Det räcker.
- ja till räkor, hel kyckling och annan mat som kräver att man rensar. Allt behöver inte vara korv eller filé! Lättuggat är inte mitt prio ett.
- ja, bädda sängen med överkast. Kul med ett sovrum som ser fint och välkomnande ur. Det är jag värd!
- nej tack till mysbyxor så fort man kommer hem från jobbet. Spelar ingen roll om jag är själv eller med barnen.
- och tack gode gud för att jag slipper tattoo fixers och gränsbevakarna Australien på tv!
Det här nya livet har sina fördelar!
18 gillningar
För att du hittar fördelarna!
1 gillning
Det låter som betydelsefulla fördelar, i all enkelhet. Ska inte underskattas. 
1 gillning
Riktigt bra dag. Har kommit flera steg framåt i att inte ta ansvar för samarbete, Inte försöka förmå X att göra kloka val i föräldraskapet. Inte samarbete när det tär på min självkänsla.
Jag har haft så jobbiga tankar om detta med sonens student. Det var den första tanken han fick när vi berättade om skilsmässan - hur blir det med studenten? Och vi var ju överens i sept-okt att det är klart att vi ska ordna en fin student för honom tillsammans. Men tanken på att X inte kommer själv, utan har sällskap… i vår trädgård. Nej, så storsint är jag inte. Men faktiskt att det tog mig tid och mod att för mig själv kräva den respekten: att han inte har med henne. För jag hade ju sagt att det är klart att vi fixar din student…
Och så landade det plötsligt så bra: X pratade med sonen om att ha ett eget firande någon annan dag, för att det var jobbigt för HONOM att återvända till huset. Han stod för vad han kände utan skylla på mig. En sån jäkla lättnad. Pratade med en familjeterapeut jag träffar om detta, att jag någonstans kanske var nöjd att han hade det jobbigt. Hon såg det inte alls så. Utan menade att när han börjar ta ansvar för sina känslor, talar i jagbudskap osv, då lättar trycket för alla runtomkring. När han lägger av sin mask och liiite gläntar på att det är jobbigt också för honom, då bryts vår konstiga obalans där mitt självförtroende bara rasar inför honom, vilket förstås ger honom mer energi, och skapar värre obalans… så den lilla förändringen betydde massor. Och jag tänkte på de diskussioner vi för här i forumet, om karma, och den jobbiga känslan att man vill att den andre också ska lida. Till viss del kanske vi bara önskar att den andre ska vara någorlunda sann, för att få en balans i samtalet eller samarbetet.
Och nej, sonen verkade inte förkrossad över pappas ”idé”.
2 gillningar
X hade också vänligheten att vidarebefordra en räkning som kommit till hans mail. Ja inte direkt förstås, utan påminnelsen… med förseningsavgift, ränta osv…Tänkte svara något syrligt, men funderade på vad @Leaf och andra skulle rått mig till. Tänkte att ett sånt mail definitivt skulle passa bättre i tråden ”sms vi inte borde skicka”. Och raderade svaret. Stolt över mig själv! Det var förresten från Stadium, och de tog bort alla avgifter med en gång när jag beskrev vad som hänt.
5 gillningar
Påsklov hela veckan. Bytt däck på bilen, gick ju faktiskt bra! Mamma och pappa var här - igen - vad skulle jag göra utan dem? Och vi körde en del skräp till återvinningen. Sommaren närmar sig, snart ett år… Då satt han här i soffan och såg dyster ut. Ville absolut inte leva så här igen. Inte i hus. Visste inte något vad han ville. Allt var bara svart. Eller? Så oerhört övertygande om att jag skulle vara kvar i huset, och jag fattade ingenting. Nu fattar jag att allt var beräknande, nu när jag börjat greja med alla trädgårdsgrejer, förrådet, källaren… Tänker på dig, @mamma_mu som också går runt bland en massa grejer man inte vill ha. Det skulle ha tagit oerhört mycket tid att tömma och göra klart för försäljning. Tid som han inte var beredd att lägga, utan jag skulle bara ta över, köpa ut honom och så skulle han starta upp ett nytt liv, omedelbart. Så jäkla fult! Han ville inte ha särskilt mycket med sig, bara klippa allt. Inklusive barnens saker, inte ens foton var särskilt intressanta. Bara den biten är ett utnyttjande i sig, alldeles oavsett om det också fanns en otrohet.
I dagarna har jag funderat på om man verkligen kan säga att han var otrogen. Kanske överdramatiserar jag. Han kanske pratade med henne som vän, inget mer. Men… bara månader efter han flyttade ut pratar han med sin frisör (min kusin!) om att han planerar att köpa hus. Det är klart att jag fattar att de planerade detta ihop, de är ju så oerhört synkade. Och han var så himla noga med att påpeka att VI inte hade sex från april och framåt. Nej, jag vet inte om DE hade sex, men de träffades i smyg och de ljög båda om varför de ville separera. Och sov över hos varandra omedelbart efter separationen. Och när jag läser andra trådar om otrohet så är det väl ganska ofta det krävs bevis för att den otrogne ska erkänna? Många verkar blåneka tills det inte längre går. Långa stunder kan jag låta bli att gräva ner mig i detta, men idag fladdrar tankarna kring barnen. Vad kommer jag att säga om de en dag (och det kommer inte att hända snart, men…) frågar om varför vi egentligen skildes. Kommer jag säga att ”pappa träffade ju en annan”? Vem får skriva historien? Vinnaren, vanligtvis… Men hade relationen hållit om det inte vore för att han träffade henne? Hon är väl skälet till att vi skiljs just nu. men jag är inte längre säker på att vi hade levt lyckliga i alla våra dagar, om inte detta hänt. Levt olyckliga kanske.
Till sist så beslutade jag mig för att acceptera att ta över huset, men faktiskt inte förrän jag landat i att jag inte ville flytta mitt i värsta krisen. Jag är glad över det, men ibland är det övermäktigt. Även när det faktiskt går ganska bra. Som att jag klippt gräset idag. Fyllde tanken med fel bensin, men det gick ju att tömma ur, sen dryga timmen ute i ett moln av pollen. Snorig, kliande ögon. Det går, men fortfarande är så många saker en stor ansträngning, ekonomin funkar men… behöver nog byta värmepanna. Alla dessa beslut. När jag är mitt i det, diskuterar med VVS-firmor osv så kan jag känna mig stark, kompetent, men… det tar på krafterna. Jag vill ta bra beslut och för att känna mig trygg så läser jag på. Massor. Och just nu är jag så trött på att bara hugga tag i nästa område att lära nytt kring.
Sonen och jag åt middag på restaurang idag. Det kändes riktigt bra, en mysig stund.
Får bli Friskis imorgon förmiddag, det här går inte. Behöver fylla på med energi. Brukar växla mellan träning och brödbak, men nu är frysen ganska full. Känns som att jag kommit upp för en lång seg uppförsbacke, borde vara både stolt och lättad, men nu står jag här och kan inte njuta, pustar och har håll i sidan snarare… men visst. Det är 2,5 vecka sedan jag gick med här på forumet och då var jag i en riktigt djup dal. Det är bättre nu, men… Jag är väl lite osäker på min nya position.
5 gillningar
Känns som det är mig du skrivit om…
1 gillning
Hörru @Uppochner, ett tips nu när du är Villaägare.
Gå med i Villaägarna, en riksorganisation du kan läsa om, du får en massa rabatt inom olika områden och du ser vilken landsdel du bor i som erbjuder detta.
Ska du måla om hus eller annat så tjänar du pengar, försäkringar å annat.
Kolla hjärtat
,
2 gillningar
Tack, det ska jag absolut kolla upp!
Jag tog över radhuset då exet flyttade direkt in till sin nya. Tänker att det nog inte är så stor skillnad, jag har fixat det mesta vad gäller kontakt med hantverkare, stopp i avlopp, krånglade tvättmaskin, kolla vind, tak (även om jag skickat upp honom att byta pannor) och krypgrund etc. Han var inte så händig egentligen och inte speciellt noga vilket gjorde mig tokig. Nu bor han i hennes hus som är närmare 90kvm större än vårt. Så när jag hörde att de tänkte sätta upp en vägg för att bygga till ett rum om sonen vill bo där ofta tänkte jag mest lycka till om de ska göra det själva. Han säger att han var less på vårt hus för det var så mycket att göra så därför har jag väl hållit tillbaka när vi tittat på hus i höstas. Men jämfört med hus är det inte så mycket måsten med mitt.
Det kommer gå bra och man kan mer än man tror.
Min har också lämnat så mycket skit ”jamen den där passar ju så bra där” så har rensat så har han fått med sig en påse då och då med grejer som jag anser är hans. Vad ska jag med hans föräldrars broderade bröllopsdukar till även om de är i linne?
Han fixade mest med bilarna. När han tog det han ville ha från garaget så lämnade han den fulla soppåsen.
Han menar på att han minsann släng massor med saker. Bara det att det är ju sånt som han varit osäker på och därför tagit med sig. Samt rensat bland sina kläder, nytt liv ny garderob som måste passa till sin nya.
3 gillningar
Jag kommer inte att ha nån möjlighet att ta över huset. Nu just har han ändå lite dåligts samvete och betalar allt ännu. Är i tacksamhetsskuld och vågar inte vara så arg som jag skulle villa.igår var jag så sur o bitter så då for det nog tyvärr några fula sms… Har lovat mig själv att inte skriva nåt men… Nya tag idag… Egentligen va de inte alls elaka utan bara meddelanden om var jag var med båten och sista jag skrev var att jag satt mig på datingsidor…
det har jag INTE gjort…
1 gillning