x hittat en nyrenoverad lgh och fick kontrakt - känns som allt kommer att gå bra och tur fick idioten medan jag sitter kvar i sorgliga lägenheten och biter ihop medan jag väntar på ett byte av lgh. Vi vill ändå bo kvar i området men jag vill ha annan lgh där x inte bott! Börja på något nytt. Känns som att det kommer att ta lång tid och känns ensamt och få mer otur i framtiden.
Just nu är ljusglimten “mitt barn” som bor hos mig och vi kommit närmare varandra medan x “tappar” kontakten" med barnet.
“Rätt åt honom som hade så jäkla bråttom med skilsmässan” " bo själv" - som inte alls stämmer.
Är fortfarande arg - Inte ens bett om ursäkt för det som hände sist mot mig o barnet precis utanför vår entre där vi bor. “tråkigt att du kände det så” säger pappan till sitt barn. Grr det var en egoist som tänker så.
Känner precis som dej, ensamheten äter upp en, alla är lyckliga utom jag😞 jag mår skit och det är jobbigt när hon är så glad och åker å lunchar med vänner dagarna ut och in. Vet inte hur jag ska komma framåt, kanske blir bättre när man hittat varsin bostad
“Och han, som sitter så mäktig i Rom,
han får väl ock utan mig sin dom
med munkar och höga präster,
som kalla sig doktor och mäster.
Och herren, som sitter så stolt i sin borg,
han får väl att bära, han ock, sin sorg,
och sorgen den träffar väl hertig och kung,
på kejsaren själv faller sorgen tung,
och alla på villvägar vandra,
vi skulle jag banna och klandra?”
Från “En fattig munk från Skara” av Gustaf Fröding
Ja, det blir “lugnare” när man får bo själv utan att den andra är där, men det känns ju ensamt men ändå inte ensam då man har vänner och även här inne att kunna skriva/prata med.
Min planerar för fullt att åka på musikevenemang med övernattning på hotell med en gammal kompis. Det är sånt vi tjafsat om under åren, han har nog varit hemma för min skull fast han egentligen velat gå ut mer.
Men nu planerar dom allt möjligt, han ska tom iväg när ena barnet slutar nian. Vi har alltid hittat på något på alla avslutningar i alla år.
Jag har inga kompisar har gett upp allt för familjelivet, för att jag ville det. Nu känner jag mig så ensam och orättvist behandlad av honom, det känns som han vill ha tillbaka livet innan mig. Tror bestämt han har medelålderskris. Har ni funderat på om era kan ha det?
Känner samma som dej, har också satsat allt på familjelivet , för det var det jag vela ha, allt var underbart, nu är man ensam helt plötsligt, jag undrar också om det är en kris som händer med henne. Det för så ont!!
Tycker att det som gör ondast är att de ändrar sig så. Känner inte igen honom alls längre. Så känslokall, och otrevlig. Planerar sitt liv som singel. Jag kan bara tänka på allt det bra. Men han vill inte minnas det bra alls.
Kan inte sluta älta att det skulle kunna bli bra igen, sen undrar man om de aldrig tyckt det varit bra.
Det låter så när han pratar. Jag tänker bara att om jag gjort annorlunda eller varit annorlunda så hade det varit bra.
Ångesten äter upp mej, små saker som jag ej reflekterat över förut blir skit jobbiga. Alltid snabb puls och undrar om man någonsin kommer hitta kärleken igen, då man förlorat sin stora kärlek…när jag är med vänner så är även det jobbigt för mitt liv är på paus och kaos medans det är som vanligt för dom, fler som upplevt det?
Är i ungefär samma sits som dig, förutom att de var jag som lämnade. Jag kämpade med exet i över 1.5 år innan jag gav upp och mina kärlekskänslor hade försvunnit. Mitt x försöker verkligen nu att jag ska komma tillbaka, dock är de försent nu. Det jag vill säga är att vad du än gör…Va inte klängig, kolla inte upp vad ditt e gör.Kontakta knte exet hela tiden… Jag hade ett x som vart som en stalker…Då visste jag att de kommer aldrig bli vi två igen. Det vart bara motbjudande å jag började nästan känna hat gentemot mitt x. Så mitt tips ge andrum, så kanske exet börjar sakna dig .
Var hos en kompis igår och fixade, hans sambo är kompis med min exfru så vi är kompisar hela gänget och haft det kul tillsammans jämt. Det blev så påtagligt att jag var själv då, var tomt utan exfrun och då börjar man fundera ska hon umgås med mina vänner med en annan kille? Allt känns så fel att det inte är vi längre
Jag tycker alltid lite synd om mannen i huset då jag hälsar på. Förr pratade ju ofta männerna sitt och vi damer vårt. Nu går de oftast bort o sysslar med nåt eget för att inte störa vårt ” skvaller” Då känns det som om jag stör mera att vara ensam på besök.
Tror ändå inte att vännerna tänker så men… svårt är det.
Eller också är de här männen rätt nöjda med att få ägna sig åt sig själva en stund.
Jag är inte van vid den sortens könsuppdelade umgänge. När jag och mina ex har haft besök av andra par har alla pratat med alla. Det har inte varit kvinnorna på ett ställe och männen på ett annat. Alla har samlats runt samma bord.
Men om det nu hade varit så, då vet jag att båda mina exmän skulle ha varit rätt glada om det kom en ensam kvinna på besök, för då skulle de ha haft ett skäl att hålla sig undan ett tag och göra något på egen hand medan jag ägnade mig åt gästen.
vi tycks vara lite gammalmodiga här… kanske du har rätt att de tycker det är trevligt att gå bort
Men visst satt vi ju alltid i samma bord, diskussionerna var kanske annorlunda. Männerna pratade båtmotorer och vi nåt annat…
vi tycks vara lite gammalmodiga här… kanske du har rätt att de tycker det är trevligt att gå bort