Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

[Noomi]

Vet du… om din mans känslor vaknar till liv för dig igen så skulle sådant inte spela någon roll. Och att direkt eller indirekt underblåsa rädslan hos dig att känslorna aldrig kommer att vakna till liv om du inte gör si eller så… det är ju hänsynslös utpressning.

För ärligt, om du hävdar din självklara rätt att åtminstone bli rättvist behandlad och det isf skulle innebära att hans känslor aldrig kommer tbx… men, vad finns det då att hoppas på?

Och du… han vill ju att du bara rakt av ska köpa att han redan tänkt klart, att han inte vill mer, att han inte älskar dig, att han inte känner attraktion för dig, att det finns inget att göra, inget att försöka, ingen familjerådgivning eller parterapi… bara ingenting! Vad finns det då att hoppas på… som är så påtagligt att du dessutom är beredd att riskera din framtida ekonomiska möjlighet att ge dina barn och dig själv ett nytt hem… som är ditt och där de också ska trivas.

Har du förresten tänkt på vilket försprång med barnen han direkt skaffar sig genom att sitta kvar i orubbat bo, genom att vara den som blir kvar hemma med barnen medan du tom skulle kunna flytta till en sunkig lägenhet med kokvrå med tre barn varannan vecka bara det går fort som blixten. Hur länge tror du det dröjer innan barnen inte tycker att någon sunkig lägenhet är så kul, i synnerhet nu när det blir sommar och därmed hellre vill bo “hemma” (om han nu inte är alldeles hopplös så att de inte trivs med honom)… är det värt att riskera den stressen också bara för “chansen” att han ska börja älska dig igen om du är foglig nog?!

Den förälder som bor kvar i det hem som barnen är bekanta med och kallar hemma har en räkmacka i relation till barnen (om hen inte är helt lost som förälder) jämfört med den som flyttar till något som upplevs betydligt mindre attraktivt och trist att bo i. Den risken kan jag inte se att det finns minsta rimlighet i att den som är lämnad ska behöva ta… ska någon öht tvingas ta ett så pass ojämlikt boendealternativ som det han skissar upp för dig, då är det den som väljer att lämna. I min värld i alla fall.

.

PS: I barnens ögon så blir det dessutom du som “lämnar” familjen och familjens hem och flyttar därifrån… hur förklarar man sådant (och de bevekelsegrunder/förhoppningar som ligger till grund för ett sånt beslut går väl inte ens att förklara) för så pass små barn som 2, 5 och 7 år

[Skinny]

Sant att det inte skulle bli guld och gröna skogar bara för att hans känslor vaknade till liv igen. I så fall krävs nog en del innan jag skulle kunna lita på att han är trygg att leva med igen. Skulle nog kräva att gå i familjerådgivning eller liknande för att förstå vad som hände och varför det inte kan bli samma igen nästa gång det blir tufft av någon anledning. Men det är ju inte så troligt eftersom han är så säker på att han vill separera och själv ta risken att jag aldrig skulle ta honom tillbaka om han skulle ångra sig. Nu har jag varit tydlig med min kärlek till honom idag, men han måste ju förstå att de inte är någon garanti ändå någon längre tid under omständigheterna.

Jag kan säga att vi säljer nu, om det är det jag vill. Alltså det är ju självklart att jag kan, men han förstår varför jag skulle kunna vilja det helst. Få ut pengarna, kanske få lite mindre än om huset vore helt färdigt, men få göra klart direkt. Han respekterar det, på så vis är han beredd att ta ansvar för det han satt att igång. Han sa igår att han förstår att det är egoistiskt att be mig att vänta mest för hans skull, att jag ska göra som jag känner. Så jag tror ändå att vilket scenario jag än väljer kommer han acceptera det utan strid. Sedan hoppas han på att jag vill avvakta, men försöker inte övertala mig heller direkt. Jag tänkte ringa vår mäklare idag, och har ett möte med banken.

Han är en bra förälder, men barnen och jag har alltid haft ett extra tight band. Jag är mer uppmärksam på de små nyanserna, är mer närvarande i hur de mår och vad de behöver i stunden. Sedan har han sina styrkor, men jag känner mig inte orolig över att kunna fixa ett mysigt hem där de vill vara med mig. Tackade nej till “helveteslägenheten” eftersom den aldrig skulle känts som mitt hem och därför knappast som ett bra hem för barnen heller. Både jag och exet har inställningen att jag bor kvar tills det finns en lägenhet som blir ett bra boende.

För barnen blir det rent praktiskt jag som lämnar det gemensamma hemmet, men de ser hur ledsen jag ofta är. Och jag upplever att de nog förstår att jag inte vill lämna dem, men att jag ändå signalerar att det blir bra. De ska få ett fint ställe hos mig också, men det blir ju mindre lekytor, mindre egna ytor… Men jag är duktig på att inreda och sambon verkar gå med på att jag får välja ganska fritt i vilka möbler osv som jag vill ha med.

[Skinny]

Det är så overkligt allting.

Allt känns ena stunden som vanligt… Barnen leker med de andra barnen i området. Det är vår, vi sitter på den härliga uteplatsen och njuter av solens värmande strålar. Vi skojar med grannarna, med varandra. Men när vi går in och jag undrar om jag ska hacka upp tacos till oss båda som mat då minstingen lagt sig. Då säger han att han tänkte äta resterna från barnens middag, spagetti med köttfärssås. Han går in i badrummet, rakar sig. Tar en dusch. Duschar jättelänge. Så länge att jag börjar (jag fattar hur galen jag nu låter) se framför mig hur han tillfredsställer sig själv där inne. Nu när han är singel och vi inte har något fysiskt med varandra att göra. Då fixar han sig för sig själv och för andra kanske… Jag blir helt förtvivlad av det här. Tappar aptiten till de tacos jag står och fixar. Exet kommer ut, sätter sig med ryggen mot mig och äter rester, kollar sin telefon och har ena luren i örat, lyssnar på musik. Han är här, men ändå inte.

Han är kvar, men har ändå lämnat. Och jag är fast. Fast samtidigt som jag VILL bo här, med barnen och honom. Bara inte under de här premisserna… Blir också stressad. Han sa ju att vår enda chans är att separera snabbt , så vi inte “kör relationen i botten”. Då kanske vi kan ha en framtid en dag, vem vet. Jag har försökt allt jag kan, kollat alla hyresvärdar jag hittat information om, ringt på annonser på blocket. Men det finns inga lägenheter att få tag i än så länge Tiden går och vi lever på det här tillfälliga, konstiga sättet. Normalt men också heeelt fucked up. Som nu. Jag sitter på övervåningen och ser en serie, han sitter på nedervåningen och gör detsamma. Det är så deprimerande så jag mår illa. Så sorgligt. Hur fan ska jag orka?

Hur kunde han älska mig, se mig som kvinnan i sitt liv, mor till hans barn och efter en tuff period utan att vi prioriterat närheten till varandra tål han plötsligt knappt att vara i samma rum som mig? JAG ÄR SAMMA PERSON! Hur är det ens möjligt? Och det finns ingen annan, jag är så säker man kan bli på detta, av flera anledningar. Det är att hans känslor för mig har nötts ned och försvunnit. Så läskigt att en sådan sak bara kan ske sådär, i det tysta och dolda för den lämnade parten. Och hur kan min kärlek samtidigt vara så självklar och så stark? Förtvivlan är bara förnamnet. Oj vad svårt att ta sig vidare från här…

[Besviken]

Känner med dig. Det är så jävla jobbigt att plötsligt inse en dag att ens partner ignorerar en. Är där fysiskt, men inget mer. Tittar på en, men ser en inte längre. Är nån annanstans. De tre månader som jag levde med det, då det sista månaden var uttalat att vi skulle separera, var en fruktansvärd tortyr. Han hade inte bråttom sa han, vi skulle ta det lugnt, hitta boende osv. Han hade inga problem med att fortsätta bo med mig. ??? Herregud, kunde vi inte försöka hitta rätt då istället? Till slut fick jag nog, flyttade till min bror i en vecka, o sa till honom att nu hittar du nånstans att bo. Tyckte inte det var på mig att göra det, det var ju han som ville ha förändring, inte jag. Men se för fan till att lösa det då. Inom en dryg vecka hade han fixat en andrahandslägenhet. Han bodde hos kompisar i nån vecka tills han fick lägenheten. Där och då kände jag att jag delvis kunde ta ett visst kommando. Innan dess var ALLT på hans villkor. Från den dan han flyttade kunde jag börja bygga upp mig själv igen.

Släng ut honom. Låt honom lösa det, oavsett hur ni gör med huset på sikt. Han kan bo hos sina föräldrar, lr kompisar tills han löst det?
Det är omänskligt att gå igenom det du gör just nu, att ni fortfarande bor under samma tak, när det är ett ensidigt beslut från din man att separera.

[Skinny]

Han hade inte bråttom sa han, vi skulle ta det lugnt, hitta boende osv. Han hade inga problem med att fortsätta bo med mig. ??? Herregud, kunde vi inte försöka hitta rätt då istället?

Jamen precis EXAKT! Så känner jag med… eftersom det viktiga för min sambo är att det är definitivt slutkämpat, men däremot ingen brådska med att hitta en bra lägenhet för min del… så tänker jag precis så också. Vad är det som är så fel med att leva som vänner, gå i familjerådgivning och hålla möjligheten öppen att det faktiskt skulle gå att hitta tillbaka. När det inte stormar av konflikter som skadar barnen och relationen utan det går att ha det ganska harmoniskt ihop. När han dessutom säger sig vara osäker var vi står i framtiden, kanske finns en chans för oss om vi separerar nu. Varför inte se om chansen finns nu liksom? Förstår att min sambo tänker att det är en för farlig chansning, att om det går fel och vi blir ovänner och “kör relationen i botten” blir det väldigt tufft med allting framöver, hur vi ska vara två bra föräldrar om vi är ovänner. Jag tycker inte att det finns en självklarhet i att vi skulle braka iväg helt åt fel håll för att vi gick i rådgivning och försökte ge det hela lite tid. Men där tänker vi ju uppenbarligen olika.

Skönt att du tog tag i din situation, tog kommandot när det behövdes. Jag funderar fortfarande på vad jag tycker skulle vara bäst för mig i det här. Vore det bättre att skaffa en etta som vi kan alternera mellan att bo i och att barnen under tiden jag letar en bättre lägenhet kan umgås med den förälder som har sin vecka med dem i huset. Om det kändes självklart att det vore en bättre lösning, så skulle jag ställa det som krav. Men jag är inte helt säker på att det skulle kännas bättre. Som det är nu har vi möjlighet till var sin våning i huset ganska mycket. Vi funkar ok ihop för det mesta trots att det är sorgligt och tragiskt emellanåt för min del, jag känner mig bortvald om och om igen på något vis. MEN, jag är med barnen heltid ännu… bara det. Bara att få bo kvar en stund till i mitt fina hem… Inte direkt så att jag längtar till en sunkig etta varannan vecka jag heller.

Kan det inte bara komma ut en lägenhet som jag blir först i kön på som skulle funka ok som första boende för mig och barnen? Sååååå surt att jag inte hannförst på den möjlighet som dök upp i den stora vindsvåningstvåan som kom ut på Blocket i jättebra läge sett till närhet till skola, förskola, vårdcentral, matbutik osv. Men det är ju bara att acceptera att jag inte hann först

[Skinny]

Idag brast det för mig i bilen på vägen hem. Jag frågade honom igen, eftersom jag förstått att det är vanligt att neka bestämt hundra ggr i början till att ha träffat någon ny, även om man har det. Han blev irriterad eftersom han “känner sig ifrågasatt”. “Nej det är inte så, vad mer ska jag säga”? Känns jobbigt att jag behöver påminna honom om att det inte är han som lever i ett påtvingat helvete just nu. Högsta prio är inte att HAN ska slippa känna sig ifrågasatt, slippa förklara och slippa hjälpa mig förstå. Jag kämpar med att lägga pusslet med bitar intryckta på både rätt och fel ställen. Att den sits jag befinner mig i är att jag trodde vi skulle dela livet ihop, uppfostra barnen tillsammans, gifta oss och kämpa för allting de gånger de behövdes - men ingenting av det blev sant. Jag hade svarat ja på frågan om vi skulle gifta oss och blivit världens lyckligaste, istället lämnade han mig utan att kämpa en enda dag TILLSAMMANS med mig innan han gav upp. Vårt tredje och yngsta barn är TVÅ ÅR och vi skaffade henne av kärlek. Nu hoppas min sambo att jag ska kunna vara “polare” och äta middag ihop en gång i veckan framöver, och prata om veckan man haft med barnen. Han förstår att jag behöver ifrågasätta, att jag är i kris, att det blir svårare än någonsin att reda ut saker och känsligare att det blir konflikter. Han ska försöka hålla sig lugn och inte bli frustrerad osv sa han. Jag sa att jag tror inte han fattar hur smidigt det gått med tanke på vad han slängt i skallen på mig. En blixt från klar himmel och jag har hanterat allt ganska bra på mitt eget håll, visst har jag ifrågasatt men ändå försökt förstå, och försökt sätta barnen först och inte agera ut på mina känslor mot honom inför dem.

Hans känslor gick från 100 till 0 på två år. Mina var starkare än någonsin. Jag känner mig så JÄVLA lurad. Han såg mig som sin livspartner i 11 år, eller minus 2 då kanske så iaf 9 år. Och nu plötsligt är han färdig, ser mig som en polare, som mamman till hans barn och allt är bara hur bra som helst om vi separerar. Mitt liv är förstört. Jag mår så pissigt jävla dåligt just nu. Sa att jag känner mig lurad, kanske skrek jag det på vägen i bilen när vi skulle hämta barnen. Och SÅRAD. Innan jag sprang ur bilen sa jag att han stjäl hälften av barnens uppväxt från mig och att jag trodde han VELAT skaffa det tredje barnet med mig för att vi skulle UPPFOSTRA HENNE TILLSAMMANS. Sedan hoppade jag ur bilen och sprang därifrån, gråtande. Han fick hämta barnen själv, jag var galet uppriven.

Hur ska jag orka detta? Hur blev det här mitt liv? Jag känner ingen lust att ens leva längre. Samtidigt som jag skriver det vet jag att det inte ÄR SÅ men det känns så. Är så ledsen och så trasig. Känner mig som en bortslängd disktrasa och vet ärligt talat inte hur jag någonsin ska tro på kärlek igen.

Han tittade in här nyss. I tvättstugan där jag stängt in mig och gråter och skriver de här raderna medan mina trådlösa lurar ligger på laddning så jag kan gå ännu fler timmar på promenad med ljudböcker, nyss “vägen genom skilsmässan” och nu Martina Haags “det är något som inte stämmer”. Han stod länge och tittade på mig. Såg ut som det gjorde ont i honom också, som att han för en gångs skull kunde skymta det mörker jag lever i. Han frågade om jag ville äta bakad potatis som han tänkte laga. Jag stirrade på honom, tårar trillandes ner för kinderna. Jag vet inte svarade jag. Jag vet inte om jag ska äta eller inte, jag vet inte vem du är eller om den jag trodde du var är den rätta eller om det är den här personen. Jag vet ingenting. “Vi får prata när barnen lagt sig” sa han. Men vad ska vi prata om? Ingenting kan få det här helvetiska att ta slut. Eftersom han låst dörren och slängt bort nyckeln till den kärlek han en gång hade för mig ser jag inte att något vi skulle prata om skulle göra någon nytta.

Han frågade om han skulle stänga dörren igen, jag nickade. Han gick ut till barnen och gav dem mat. Tårarna slutar inte. Fallet efter många starka dagar. Det känns skönt att bara hulkandes gråta ur sig denna enorma, oändliga sorg, kändes skönt att bli arg. Men samtidigt gör det ju så satans ont också. Hur överlever man det här helvetet som aldrig tar slut???

[bellalella]

Kram till dig…Är precis i samma situation. Maila mig om du illa. Är 3 barns mamma också.

[Skinny]

Jag ska skicka dig ett PM @bellalella kramar så länge

[Skinny]

Jag känner mig förbannad. Blandat med så oerhört sorgset ledsen. Nu har Xet kommit fram till att våra problem började med min otacksamhet över huset och läget när vi väl flyttade hit efter huset var byggt. Jag mådde väldigt dåligt mitt i vintern, med nyfödd, utan att känna någon dit vi flyttade, en stor mörk och kall övervåning som vi själva tänkte få tid och ork att inreda. Dyrt och öfärdigt och jag såg mer på vilken utsikt de hade i första ledet mot sjön istället för att se vad VI hade. Jag skäms över att behöva erkänna det. Men jag mådde inte bra och en del av det var en mörk avundsjuka mot de som hade drömutsikten, färdiga hus och bättre inkomster än vi. Idag, när allt tas ifrån mig snart - så ser jag vad alla andra sett - vilken dröm vi levt i. Dels materiellt och vackert område och stort, nytt hus där vi valt hur allt ska se ut. Men främst familjedrömmen förstås.

Idag säger han att han började tappa känslor för mig när den sidan kom fram som längtade till något ännu bättre samtidigt som han hittade hem. Han älskade stället från start. Jag förstår helt och fullt att det varit oerhört tufft att leva med någon som inte var nöjd när man själv såg allt man redan hade.

Han menar att han inte fått ut av vår relation vad han vill ha ut av en relation de senaste åren. Inte kunnat ge mig bekräftelse och älska mig som jag förtjänar att älskas heller. Det är så sorligt, känner mig så DUM som gått runt i en fantasti av att vi träffat varandras livspartner, självsfrände, att vi skulle dela hela livet ihop och gifta oss den dag då tajmingen var rätt och hela familjen kunde delta och fira med oss. Istället står jag här med ett bultande hjärta och undrar vad som hände, samtidigt som den jag trodde älskade mig ungefär lika mkt som jag älskar honom - säger att han kommit över mig sakta men säkert och nu ser mig som mamma till barnen och en god vän. Tack för den. Han menar på något vis att den kärlek vi kände när vi bestämde oss för ett tredje barn, den var en tillfällig “high” efter en kris, och ganska snart efter kände han inte rätt saker igen.

Jag har så svårt att ta att han nu är helt iskall. Yngsta är som jag skrivit förut bara 2 år. Jag känner mig verkligen lurad på något vis. Jag hade koll på mina känslor, jag skaffade inte tre barn med någon som jag kom på därefter “ojdå, den här människan passar inte mig alls och det löns inte ens att kämpa i familjeterapi, SÅ dålig matchning är vi”. Tycker det är riktigt dåligt gjort faktiskt. Att inte kommunicera bättre än så, och att inte ha koll på sina egna känslor och vartåt det lutar bättre än såhär. I min värld gick det här rasande snabbt från att jag fick veta att det var ett problem till att det var över. Men han hävdar att “du vet att jag inte tar överilade beslut, och det här är inte ett sådant”. Vi har nog lite olika referensramar. För mig är det ganska hastigt att vara kär och älska och skaffa ett tredje barn och 2 år senare är känslorna som bortblåsta .- har dessutom varit det i 2 års tid hur han nu får ihop det hela till något rimligt. Jag är arg, förvirrad, FÖRTVIVLAD. Vill spotta på alla hans kläder. Vill inte bo med honom mer, men lyckas inte trolla fram en hyreslösning. Det känns hopplöst.

Hur faaaaan ska jag orka det här? Familejrådgivning på måndag. Vet inte ens vad jag vill ha ut av tiden längre. Om jag ska fokusera mer på hur det kunde bli såhär eller om jag ska fokusera bara på att komma över idioten, hur vi ska kunna kommunicera framöver när vi nu endast ska fungera som föräldrar på olika håll. Genom tre små barns hela skoltid.

[Besviken]

Ja, hur ska man orka? Sån berg-och dalbana av känslor. Det är nu 2.5 månad sen mitt ex flyttade… Det börjar kännas bättre, jag har dagar när jag känner mig stark och tänker att jag klarar mig och barnen utan honom. Vissa delar är ju faktiskt bättre utan honom… jag pratar och umgås med mina barn på ett annat sätt nu, lägger mer fokus på dem.

Men så kommer de där dagarna när jag känner sån extrem sorg. Hade en bra kväll i tisdags, kände mig stark. Onsdag morgon började i moll, kände mig sorgsen, satt i ett möte på mitt jobb och blev tvungen att lämna och gå in på toa och storgråta i 10 minuter! Vet inte vart det kom ifrån, det bara kom över mig. Saknar honom! Nåt så oerhört emellanåt. Bara att få prata med en vuxen hemma, ligga sked när vi går och lägger oss, säga godmorgon när man vaknar…

Har fortfarande inte riktigt förstått varför han vill lämna… Han har inte samma känslor som tidigare… Nej, det har inte jag heller, men vi har så mycket annat bra. Och framförallt, låt oss jobba på det. Det är ju ”I nöd och lust” av en anledning, man kan inte gå omkring och grubbla själv och inte säga nåt förrän det är försent! Personligen tror jag att det mesta går att lösa om man har rätt inställning.

Vi ska träffa ft ihop igen om ett par veckor, vill prata om två saker; varför hamnade vi här, vad hände? Känns som att han inte vill säga fullt ut vad han känner för att han inte vill såra mig. Men samtidigt gör det att jag har svårt att förstå, och därmed kunna få ett avslut. Han har tex inte sagt att han stör sig på mig, jag har frågat honom. Det är ju jobbigt att få höra om mina dåliga sidor, men å andra sidan hur ska jag förstå varför han vill lämna om han inte kan vara fullt ut ärlig med vad han grundar sitt beslut på. Det andra jag vill diskutera är hur han vill att vi ska förhålla oss till varann framöver. Vet inte fullt ut vad jag vill, men nu vill jag höra vad han vill. Hittills har han bara anpassat sig till vad jag har sagt. Jag när fortfarande en ”dröm” om att nu när vi kommit ifrån varann på riktigt, så kanske det finns en chans att känslor uppstår från hans sida igen, att han börjar sakna oss, om vi umgås lite ihop med barnen. Äter middag ihop nån gång osv. Då kanske han kan se det bra med vår familj och börjar ifrågasätta sitt beslut… Greppar efter halmstrån, och jag vet inte om jag orkar att träffa honom, blir kanske bara mer ledsen… Men, jag vill veta vad HAN vill.

Sorry, kapade din tråd med min egen historia, behövde skriva av mig…

[Sorgsen_man]

Jag är så ledsen för din skull! Jag vet EXAKT hur du känner det! Jag blev väldigt berörd när du skrev att du grät nere i tvättstugan och han helt oberört frågade om du ville ha potatis? Det är så det är. Dom kan inte eller vill inte ta in smärtan man känner. Det är över och dom vill bara gå vidare. Dom vill egentligen inte vara där eftersom dom vet att det är dom som är orsaken till smärtan. Det är enklare för dom att fly så dom slipper tänka på det.
När jag skulle fylla i min namnteckning på skilsmässobrevet som vi skulle skicka till tingsrätten så skakade min hand så mycket så min namnteckning inte alls såg ut som den brukar göra.
Min fru sa då “Är det där verkligen din namnteckning”?
Helt oberört! Bara ett konstaterande. Sen ville hon att vi skulle beställa sushi. Det är ofattbart för mig att någon kan bli så otroligt förändrad. Så grym och känslokall. Det gör så ont för det är inte samma människa som man älskar.
För mig är detta ett mysterium! Nu har jag inte varit kär i någon annan på så länge som jag kommer inte ens ihåg hur det kändes men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle vara så känslokall mot någon som jag älskat så mycket i så många år. Jag får en sån ångest ibland av denna smärta så jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till…

[Skinny]

Måste bara uppdatera. Värsta dagen hittills. Jag frågade igen om det kunde finnas en ny, är ju vanligt att det är förklaringen vid hastiga separationer där en var helt oförberedd. Han blev irriterad att behöva säga samma sak igen att det inte finns någon. Jag sa att jag blir ännu mer nojig över att han blir irriterad. Aggressivitet kan ju vara ett försvar när det blir obekvämt, som när man ljuger. Han visade på NOLL empati över min situation, ingen förståelse för att jag fortfarande har svårt att få ihop det.

Vi kämpade ett år med att bli gravida med barn nummer tre. Hon är idag 2 år. Han var väldigt peppad på att skaffa henne när vi var igång, och nu är hans känslor så döda för mig -utan förekomst av en ny - att han redan VET att familjerådgivning inte kan hjälpa. Han har förklarat exakt varför allt är logiskt trots att det inte finns någon ny menar han. Jag har inget kvar att undra över. Jag sa att jag förhoppningsvis förstår och kan vända blad till nästa kapitel på måndag, på familjerådgivningstiden. Då blir han aggressiv. Alltså verbalt. Förutsättningen att han ska gå på rådgivningstiden är att vi ska prata separation ENBART. Hur vi ska gå vidare på bästa sätt isär. Jag faller nästan baklänges - så jag får inte prata fritt menar du om vad jag vill prata om? Du ska bestämma vad jag FÅR och INTE FÅR ta upp? Jag har sagt MÅNGA gånger att jag vill att han följer med på tiden så jag får hjälp att lägga klart pusslet och se framåt och att han ska vara ärlig och rak med sin önskan att gå isär och inte kämpa alls för relationen. Han har alltså inte lyssnat.

VEM ÄR HAN??? Den här iskalla jäveln som är så EGOISTISK, men kallar MIG egoistiskt med översittarröst. Han vet att det är mig det är fel på, han tycks vara perfekt. Jag tog bilen, åkte iväg. Tryckte gasen i botten. Tänkte - händer det här eller är jag med i en dålig film??? Jag skrek. SKREK det värsta, det högsta, det galnaste jag kunde. Har konstiga toner i öronen nu, förhoppningsvis inte tinnitus på gång… Men jag skrek och skrek och skrek JAG HATAR DIG JAG H A T A R DIG JAG HATAR DIG DIN JÄÄÄÄÄÄVLA IDIOOOOOOOOOOT osv osv

Hur blev mitt liv den här helvetiska jävla sörjan???

[Pappatill3]

Du lever i paniken. Du kommer ur det men vi är många, mig inkluderad, som upplevt sitt x som iskalla, egoistiska idioter. Han är i försvarsläge och kanske är han lik mitt x som kan stänga av det jobbiga.

Alla frågor du ställer och vill ha svar på ser han förmodligen som ett anklagande från dig. Den tråkiga verkligheten är att du förmodligen inte kommer få svar heller. För de svaren törs han förmodligen inte stå för inför sig själv heller.

[Skinny]

Jag är jättenervös. Ska på familjerådgivning om 2 timmar. Vet inte om X ska med eller inte. Vet inte vad jag själv riktigt vill ha ut av det. Jag vill ha ut hur det blir bättre framöver, bra saker att tänka på. Upplägget med att behålla huset ett tag till, är det varning på det t.ex. Vill berätta om min besvikelse och sorg över att jag visste vad jag gjorde när vi skaffade tre barn och det känns så orättvist att jag aldrig fick kämpa för relationen innan han bestämt att kampen var över. Vill se mest framåt. Också ta med att den X är nu inte är någon som passar mig och eftersom jag enligt honom inte passar honom och hans behov så är separationen nödvändig. Tips om hur vi får kommunikationen att fungera för barnens och vår skull är nog bra.

Egentligen vill jag kanske hellre gå dit ensam. Få prata om det jag vill prata om, inte riskera jobbiga känslostormar, sårande ord. Men jag skulle bli väldigt sårad över hans egoism om han inte dyker upp. Har uttryckt önskan flera ggr att han kommer med på ett samtal (det som är idag) för min skull, kunna få ett bättre avslut på det som varit. För vår kommunikations skull som behöver fungera för barnens bästa.

Kommer han inte så är det en väldigt tydlig signal om vilken fegis han är som inte vågar stå för vad han vill och känner och tycker ska hända. Kommer han dit skulle jag ha något slags hopp om att han tänker på andras mående än bara sitt eget. Jag vet att han sätter barnen högst. Om han inte kommer är det nog för att han inte velat se vilka brister han och vi haft i vår relation kommunikationsmässigt. Och vad bristande kommunikation kan ställa till med.

[Sorgsen_man]

När jag frågade min x varför hon gjort så här igen trots att hon svurit på att hon aldrig skulle göra så igen.
Hon har alltså gjort detta tidigare och sagt att hon nu är en helt annan människa. Hon sa t om att hon trodde att hon måste ha lidit av nån psykisk sjukdom under den tiden eftersom hon var så kall och likgiltig.

Det var en fruktansvärd tid. Nästan lika illa som nu.

Nu är hon exakt likadan igen. Likgiltig! Hon har krossat en familj och vi alla får gå genom ett helvete men hon är likgiltig. Hon som alltid har satt familjen och sina barn först bryr sig nu inte nämnvärt. Hon blev den människa hon svurit på att aldrig bli igen och hennes svek denna gång är så djupa och så fula.

Det jag lärt mig på detta forum är att jag inte är ensam om att uppleva detta. Jag har läst fruktansvärda historier om människor vars hälft helt plötsligt blivit som en helt annan människa. Det ger i alla fall mig lite tröst. Kan inte förklara riktigt varför. Kanske för det känns som att hon ändå inte har en riktig psykiskt sjukdom? Hennes svar till mig när jag frågade om varför. Det var : “Det kändes så just då”.

Så mycket betyder en ed för någon som blivit kär. Jag hatar den kvinnan!

[Skinny]

Jadu @Sorgsen_man … Vad får våra X att vara så känslokalla, från varm till iskall lika hastigt som man släcker en lampa. X smsade 45 min innan rådgivningstiden och drog sig ur. Vi är för långt ifrån varandra i vad vi vill prata om skrev han. Den han är just nu får stå för honom, jag försöker vara konstruktiv och inte triggas att bråka. Fick med mig tips om hur man pratar och kan göra rent praktiskt med barnen. Hon tyckte det var synd att X inte följde med. Jag ska försöka få honom att ta nästa tid själv och den efter komma båda två. Men vägrar han får jag ta dem själv och representera vår situation ensam. Jag gör vad jag kan för en bra framtid för mig och barnen, känns bra i mig även om det är sorgligt att han inte vill med. Han känns nästan hatisk mot mig, som att det är jag som gjort honom illa och inte tvärtom.

[Skinny]

Jag skrev till honom på sms lite kort om terapistunden. Att terapeuten skulle önska att han också kom dit. Att han gärna får ta nästa tid själv och att vi kommer tillsammans på den efteråt. Jag tänkte direkt att han aldrig kommer gå med på det, så rädd som han är för terapin kommer han ha en ny ursäkt varför det inte är aktuellt. Men han svarade mig att han absolut kan gå själv nästa gång. Så det blir ju intressant. Men den tiden är om en månad, så det är inget att hänga upp att klara vardagen på. Utan jag får försöka kämpa vidare på min egna kant. Han smsade mig efter svaret om rådgivningstiden att han har AW, fotbollsfest och sommarfest på g om datumen funkar för mig.

Tips om hur man inte tar åt sig när han helt iskall ska på fester helt plötsligt? Jag förstår att han vill bort från att vara fast i huset med mig. Bra med paus för oss båda. Men det sårar mig att han helt iskall smsar om fester i en lång radda. Det känns som att han tycker sig ha rätten att vara kylig mot mig istället för tvärtom. Fast jag kanske läser in för mycket i det. Han kanske bara vill vara med nu när han ska skapa sig ett eget liv. Förut var han inte så sugen på fester, gick bara ibland, men det här läget är ju ett helt annat så naturligtvis agerar han annorlunda till inbjudningarna nu. Bra att jag också är borta på olika träffar med kompisar och ägnar mig åt intressen. Vill inte ha känslan av att sitta hemma och undra vad han håller på med medan jag inte helt kommit över honom än. Men lite så känns det

[Besviken]

Förstår precis hur du känner. Det är tungt när man inser att exet är på en annan plats i sina tankar, och prioriterar annat än familjen och sin (fd) fru.

Har flera gånger reagerat över exets handlingar och sätt att uttrycka sig på. Jag tolkar ju honom utifrån mitt känsloläge, medan han inte alls tänker så för han har ju gått vidare.

[Skinny]

Det är nog sant. Man befinner sig i så olika verkligheter helt plötsligt, och kommunikationen kan verkligen skära sig helt från ingenstans.

[villintevillinte]

Skrev i din andra tråd om hur jag kände igen mitt ex agerande i din sambos. Just det där abrupta (för oss) i att han inte längre känner samma sak, och vägran att vilja jobba på relationen eller ens förklara på djupet vad det är som ändrats. Det känns på nåt sätt tröstande att andra också upplevt ex som blir helt icke-kommunikativa, bestämda och benhårda. Det kanske är så psyket hos vissa fungerar, att de vill klippa och bara bli av med problemet. Bort bara bort med det jobbiga. Inte stöta och blöta och försöka nya vägar. Och det är ju inte så konstigt att vi som är mer reflekterande (kanske även ältande, jag iaf ) och kommunikativa hamnar på ett forum som detta!

Fegt av honom att dra sig ur terapitiden måste jag säga, mycket fegt.

En person som bestämt sig för att lämna och som inte känner sig kär längre, den personen ser ju på sig själv som en egen person, inte som en del av en tvåsamhet. Han har haft möjligheten att bekanta sig med tanken på att inte vara en del av er som par. Samma möjlighet har inte den som blir lämnad, den måste också gå igenom den processen men ligger ju långt efter lämnaren. Och här tycker jag verkligen att lämnaren borde ha förståelse för det. Tyvärr verkar det sällan så.

Ah det här var väl inga revolutionerande tankar, haha. För varmt för att tänka idag!