Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

Så ledsen för din skull, om än inte förvånad - tyvärr. Jag, och säkert många med mig här inne, förstår hur fruktansvärt det känns i detta nu. Som du vet var det en arbetskamrat även i mitt ex fall, som han började träffa redan innan jag flyttade ut. Tyvärr inte alltför ovanligt. Sedan kan man tycka vad man vill, känna sig kränkt, förtvivlad och så vidare - med all rätta - men det skenande tåg den andre hoppat på går tyvärr inte att stoppa. I alla fall inte nu. Därför behöver du fokusera på dig och barnen, exet förtjänar inte mer av din uppmärksamhet nu.

Mitt råd är att du i detta läge ser till att undvika honom så mycket som möjligt. Överlämning av barn kan ske via skola/dagis. Vid lov be någon annan vuxen hjälpa till. Ta bort honom från alla sociala medier. Kontakt endast gällande barn och praktiska saker och då skriftligt. Detta för att du behöver skapa distans från honom för att kunna börja läka.

Du har blivit illa behandlad, och alla dina känslor nu är helt rimliga. Men du kommer inte att må såhär alltid. Du kommer igenom, och en dag står du där och tänker att nu har jag det bra igen. Tillåt dig att vara ledsen nu men tappa inte hoppet om framtiden!

3 gillningar

Tack för era svar, tankar, att ni bryr er :heart: orkar knappt finnas till därför svarar jag såhär för just nu fixar jag inte att svara på varje meddelande för sig. Att det kan vara så mardrömslikt att finnas till. Jag har större delen av mitt liv varit rädd för döden, tacksam för livet, tyckt att det varit så kort tid man har på sig att vara medveten och uppskatta sin existens. Jag vet att jag har tre guldklimpar. Att jag tycks vara frisk, de är friska, jag har fina vänner och familj. Att det finns mycket att leva för. Men det gör så ont så jag kan knappt tro att det är verkligheten som omger mig. Är det möjligt att må såhär och att ta sig helt ur det? Jag tvivlar. Men jag vill. Och som @Sorgsen_man skrev är det bra att hoppet nu är stendött. Eller mördat kanske jag ska säga för nu handlar det inte längre om att passivt önska att han har en ålderskris och flippat ur och kommer inse vad han har slängt bort. Nu har han svikit mig på ett sådant sätt att jag inser att jag inte känner honom, eller att han är en fulare variant av den jag trodde. Den här människan ska inte jag ha som kärlekspartner, aldrig igen. Han förtjänar mig inte. Han kan inte se att jag är någon att kämpa för, han behandlar mig som skräp vilket jag definitivt inte är. Han har nog frågat hur jag mår för att döva sitt samvete, men för min skull är det knappast. Han har varit för otrevlig, lögnaktig i övrigt för det.

Jag hade aldrig i hela livet gjort det på det här sättet om jag lämnat honom för en ny. Skulle INTE ljugit någon med aggressiv ton rakt upp i ansiktet, försökt behålla kontakt med familjen till den jag lämnat och ljugit också DEM rakt upp i ansiktet. Skulle inte varit iskall, och sniken och bara tänkt på mig själv, skulle aldrig ens kunna låtsas vara helt utan empati för vad jag utsatt den andra för. Han är alltså på riktigt en sådan person som vill skaffa tre barn med någon och 2 år senare lämnar familjen efter att ha kämpat med sina känslor i tysthet och inte kan vänta med att gå ut inför alla med sin nya relation innan jag ens är ute ur huset. Passar på att umgås med min familj, låna vattenskoter, skratta, skoja, visa upp sig eller vad han sysslar med när det snabbt blev bar överkropp första lämning av barnen.

Nä jag känner mig så sviken, så respektlöst behandlad, så lurad. Fika ihop på söndagar, GLÖM DET. Aldrig i helvete att det går nu. Dela abonnemang, skrattretande. Plötsligt ter sig en formell, skriftligt rapport helt utmärkt som kommunikation efter man haft barnen på sin vecka. Jag vill aldrig mer se honom, prata med honom muntligen. Utom då jag måste typ barnens uppvisningar/matcher. Vill aldrig ens träffa den tjej han nu garanterat visar en drömkille mot. Något han inte är. Ganska läskigt att han är så bra på att spela att vara hela kittet, hon har liten chans att läsa av den risk hon tar. Att han knappast kommer släppa in henne på riktigt, prata om viktiga saker, kämpa för henne. Men hon kanske är mer speciell i hans ögon. Han sa till mig att han skulle bytt sin 6åriga relation han hade innan vår mot våra 3 månader såhär {knäppte med fingrarna}. Så är det säkert för honom nu också, att när glöden försvunnit slänger han bort, tar en ny.

Helt overkligt att min drömkille, mannen i mitt liv, pappan till mina barn, nu slängt mig åt sidan, skiter fullständigt i mig och har förälskat sig i en ny. Det kan inte vara mitt liv. Hur fan hamnade jag här? Overkligt hur en idiot kan ha sådan stor makt över om man vill leva eller dö.

3 gillningar

Usch, känner din smärta och är så ledsen för din skull :pensive: vilken jävla kliché han är, på riktigt, vilken fasad han målat upp och vad lite substans det verkar finnas därunder. Så typiskt att det är en tjej på jobbet. Min exman gjorde samma sak, började ett nytt jobb, det blev fullt fokus på fester med nya jobbkollegor och gymmande och att väga små matlådor med exakt anpassad nyttig kost… Kände inte igen honom. Han försäkrade när han ville skiljas att han inte träffat nån ny, men det visade sig sedan vara en tjej på jobbet. Så klart. Så otroligt vanligt och så fegt att inte våga stå för det. De lämnar oss, sina expartners, i en sådan oförklarlig förvirring när de inte kan vara ärliga om sina motiv.

Och jo, det är möjligt att må som du gör och ta sig ur det. Det är till och med möjligt att bli starkare, klokare och mer insiktsfull av det, det kanske känns som tomma ord nu men jag lovar att du kommer komma vidare och att det kommer bli bättre. Det tar sin tid dock… och under tiden så finns vi här och hejar på dig :heart:

3 gillningar

Känner med dig! Jag är väl i samma läge, går bara och väntar på att smset ska dyka upp där hon bekräftar att hon nu är med någon ny och kanske är det lika bra att du fått veta så du kan gå vidare hur jävla vidrigt det än känns…

1 gillning

Ja,det är möjligt att må såhär och att ta sig helt ur det… möjligen kommer det att finnas ett ärr kvar… men det lär man sig att leva med.
Sköt om dig… du är din bästa vän… :rose:

1 gillning

Jag fortsätter tjata om mina promenader. I december fick jag chockbeskedet att den sista människa på jorden jag trodde skulle vara otrogen var det. Min fru. Jag kastades ner i det svartaste hål jag någonsin varit i. Paniken rev i mig dag som natt, kunde inte sova, fungerade över huvud taget inte alls. Jag kunde inte läsa, titta på tv eller äta. Jag ville bort, kanske inte dö men ville bort från allt. Jag var krossad.

Jag blev sjukskriven, fick medicin för att kunna sova och för att kunna överleva känslostormarna som rev i mig.

Jag tvingade mig, och jag menar tvingade, ut på promenad varje dag. I början var det ett helvete, jag grät, det snöade, jag halkade och stirrade rakt ner i marken. Men jag höll fast vid promenaderna för det var det enda fasta i mitt liv just då. Jag gick i drygt en timme varje gång. Efter ca två veckor började jag så sakteliga kunna ta in omgivningen och se vad som hände och skedde runt omkring. Jag hade alltid en bok eller musik i öronen. Efter en månad ungefär klarade jag att heja på de jag mötte.

Nu, ett halvår senare längtar jag ut på mina promenader. Jag går fortfarande nästan varje dag men nu är det med lätta steg och jag njuter verkligen av naturen och motionen.

Hitta något som du skapar till en rutin. Promenader är lätt för de kräver knappt något alls mer än att du tar dig utanför dörren. Orkar du jogga/springa så kör på det.

Håll i och håll ut!

1 gillning

Slår också ett slag för promenader. Låt han ta barnen och ut och gå. Jag gick och gick, grät och pratade för mej själv och med träden. Svor och levde om i skogen. Som tur är var var jag själv annars hade jag väl suttit bakom galler nu. Det låter banalt men vi är många här inne som det fungerat på.

Och ja, det går att bli lycklig igen. Jag tror det i alla fall. För mej har det snart gått 1 år. Jag dippar fortfarande i bland, men det blir sakta lite bättre.

Ta hand om dej och försök att fokusera på den skitstövel han förvandlats till. Inte på den han var. Han finns inte.

1 gillning

@Skinny känner med dig! Vi två verkar (verkade ?) ha varit undantaget som har ex som inte träffat ngn ny innan separationen var ett faktum. Hur länger säger han att han har träffat henne?

Funderar på att skicka ett mess till mitt ex nu och fråga om han träffat nån ny än, påminna om att vi (liksom ni) varit överens om att informera varann när det händer. Jag går nu och när ett litet, litet hopp om att han ska ångra sig… Men han verkar rätt nöjd med livet nu, så han kanske oxå träffat nån nu (lr redan tidigare…).

Kram Skinny!

@Skinny, nu fick du i alla fall svart på vitt till sist och nu vet du vad/vem du har att göra med. Ändå lättare, eller egentligen inte, men det är trots allt bättre att veta än de där förlamande osäkerheten/hoppet som gör det så lätt för dem att vagga in i obskyra och halvkvädna förhoppningar/utfästelser.

Håll huvudet kallt och se till att gå vinnande ur detta På alla sätt. Det här var vad han hade i åtanke redan från början, allt tal om åratals funderingar skulle jag lämna därhän. Han bytte jobb och träffade henne och så gick det som det gick. Låt honom inte skinna dig ekonomiskt också, jag skulle vilja säga att du ska låta chocken sjunka in och sedan se till att värna din och barnens framtid. För nu vet du hur lätt det var för honom att föra dig bakom ljuset en (eller flera) gånger… låt det inte hända igen utan samla kraft och förekom honom nu när du vet att du inte med det bidrar till att bränna dina förhoppningar om att han ska komma tbx till dig. Han har varit emotionellt och empatiskt borta sedan länge så tillåt honom inte att fortsätta sko sig på dig med hjälp av dina kvarvarande känslor längre.

Illa nog att han varit så rutten att han haft mage att göra det i flera, flera månader :nauseated_face: :face_vomiting: :-1: :facepunch:

Styrkekram! :blue_heart:

2 gillningar

Å Skinny. Styrka till dig.

1 gillning

Usch jag lider med dig :cry: där du är nu var jag för ca 1 och ett halvår. Sommaren 2016 var jag orolig märkte att något var fel men nej då mitt ex var irriterad., sur och dum mot mig varje kväll för att dagen efter be om ursäkt och skicka gulliga sms att han älskade mig. Han hade den nya unga under ett halvår och planerade att flytta med henne. Sedan visar det sig att något liknande var på gång för 10 år sedan erkände aldrig då. Så att vissa människor kan vara väldigt egoistiska ,kalla och beräknande vet jag också tyvärr. Men man lär sig leva med detta svek men jag kommer aldrig bli vän med mitt ex har vuxna barn det äldsta lika gammal som den nya :thinking:. Du får försöka ta hjälp av e.v. syskon ,vänner och sjukvården om det behövs. Jag fick en deppression av all skit som blev fick en neurologisk sjukdom ca 8 år innan detta. Och hade nog inte bearbetat denna heller. Jag var sjukskriven i 5 månader och fick äta stämningshöjande i ca 3 månader. För min del så cyklar jag istället för att gå promenader p.g.a.mina stela ben och det är skönt att komma ut i naturen h få av sig lite ilska. / kram

2 gillningar

@Skinny - åhhh och aj som f-n!

Måste väl säja att jag hade det på känn eftersom ditt x ändå verkade relativt opåverkad - vilket är klassiskt när man har nån ny på g.

Tyvärr.

Tänkte bara slänga in en liten varning - o jag hoppas innerligt att jag har fel - men i ditt x ögon har han nu troligen inte gjort nåt fel.
Mitt x har berättat för bekanta att ”han träffade en ny ganska fort” jo tjena ren lögn eftersom jag kom på honom, DET har han nog inte berättat för varken sin nya lr nån annan!

Ditt x har kanske inte hoppat i säng med nån annan (o det tror jag inte mitt x gjorde heller) MEN en total upplobbning i nåt nytt är lika mycket om inte mer svek i mina ögon.

Så var beredd på att du nu kommer att bli det elaka trollet i den här sagan - som inte velat begripa att det är över. Han är ju en reko kille som inte började nåt nytt innan han avslutat med dej (sen att bara han la in en ”karens” på några fattiga veckor kommer han troligen tycka kanske var lite snabbt men vadå? Han har ju varit ärlig liksom…)

Att man själv o resten av familjen står kvar som förtvivlade övergivna sommarkatter verkar bara vara…konstigt…
O troligen är det t o m ojuste att man inte önskar dem lycka till.

Styrkekramar till dej nu.

5 gillningar

Du har så rätt, vilken kliché. Och att hela tiden intala sig hur perfekt han hanterat allting för att slippa ta ansvar, slippa ha dåligt samvete. Slippa jobba på något alls förutom att få kroppen liiite mer perfekt vill säga. Känns inte helt otroligt att han har någon slags empatibrist annars, om det nu är så att han försöker det bästa han kan att vara schysst i den här situationen. Mer ego får man leta efter, och ändå är det jag som är den egoistiska av oss två enligt honom.

Låter likt, din situation som min varit och är.

Tack för de här orden. :heart: Att du skriver dem gör att jag tänker att det möjligen finns ett hopp ändå, fastän allt är så oerhört mörkt just nu.

1 gillning

Hej
Var där du är för tre månader sedan. Bodde fortfarade ihop. Delade fortfarande säng(dumt). Då låter fanskapet meddela att han ska dejta en 13 år yngre tjej på jobbet och nu är det det dem. Visst det hade gått fem månader sedan jag fick.veta att han ville skiljas, men vi fortsatte dela det mesta (tyvärr) även efter det och efter 18 år tycker jag att det är fortändå. Men tänker på det som ovan talare sa. Det kommer se ut som att JAG är en galen looser som inte tål att han går vidare och som nu vägrat se honom under snart två månader och så får det fortsätta länge. Kram och styrka. Vet vad du går igenom. Smärtan och ångesten är sjuk!

Fy sjutton för alla lögnhalsar som finns överallt. Jag säger som övriga, det blir bättre, nollkontakt (så gott det går med små barn) är ett måste. Du måste ”avgiftas”
Styrkekram till dig, håll huvudet högt!

Känner så väl igen den här situationen. När vi gick i familjeterapi lyckades mitt X också charma terapeuten (trots att det var en man!) och jag kände mig hopplöst ensam i rummet. Sista gången vi var där fick jag nog och reste mig och gick efter typ halva tiden. Det var liksom bara förnedring rakt igenom. Har i efterhand insett att terapeuten inte var särskilt bra. Min bästa vän är psykolog och när jag berättade för henne hur de där mötena hade varit blev hon inte imponerad…

Det är jättebra att du går i egen terapi. Det gör jag också sen i höstas.

All styrka till dig. Vi är många som kämpar i samma vidriga situation. Men jag tror också som någon här skrev att du ska vara väldigt glad över att han inte varit otrogen. Det sveket är i princip omöjligt att komma över känns det som. Det är dessutom svårare att någonsin skapa en vettig relation för barnens skull. Jag klarar än så länge inte ens av att se mitt X. Han bedrog mig under flera månader och jag kom på det tre veckor före vårt bröllop. Jag försöker verkligen inte förminska din situation, jag fattar verkligen att du lider som fan. Jag tycker ditt X verkar oerhört omogen och egocentrisk. Det är bra att du iaf i vissa stunder kan se honom för den han verkligen är. I de stunder där du bara kan tänka på honom som den perfekta kan det hjälpa att tänka just så, det är inte verkligheten, du har ett äckligt rosaskimrande filter framför ögonen som får honom att framstå som mkt bättre än vad han är. Han är omogen, feg och egocentrisk. Det räcker att läsa vad du skrivit här för att förstå det. Han är alltså allt annat än perfekt och du verkar vara en stark, cool kvinna! Du klarar det här!

Sorry, det här svaret skrev jag till något du skrev mkt längre upp i tråden men det hamnade sist (har inte förstått mig på hur det här funkar än uppenbarligen). Nu när jag hamnade längst ned med min kommentar och försökte scrolla bakåt såg jag att han minsann har en ny kvinna. Så jag är ledsen att jag inte läste hela tråden…

Det jag skrev gäller förstås ännu mer nu. Det är inte DU det är HAN som är en svag jävla fegis!

En annan sak jag tänkte på. Precis som många har skrivit här vet jag att du kommer att må bättre när du inte längre bor i er gemensamma bostad. Så kommer det att bli. MEN bered dig på att de första veckorna i den nya bostaden kan bli svårhanterliga. Man känner sig inte hemma, allt känns så definitivt och overkligt. Men när du tagit dig igenom den första tiden i den nya bostaden kommer det att vända, det är jag säker på. Ville skriva det här till dig eftersom jag själv var så oförberedd på den känslan. Ville bort och ut men när jag väl var där kom alltså de andra jobbiga känslorna. Nu ser jag dock min nya lägenhet som mitt hem och känner mig trygg där.

1 gillning

@Skinny av alla här inne tror jag att du har den tuffaste resan att göra.
Dels har du redan lagt enormt mycket krut på er civiliserade separation.
Dels visar det sig att den var lika usel och självisk som nästan alla andra skitiga affärer är.

Men dessutom går du från att, olikt exempelvis mig som redan visste att X inte var perfekt i nästan något avseende men ganska perfekt för mig, ha din partner som idol och din egen Adonis till att nu måsta leva utan denna gud.
Vi bodde inte på gräddhyllan
Vi var inte särskilt ojämnställda i inkomst.
Hon var bara lite mer fit än mig, (Kanske ännu men inget som inte 3 månader på spåret kan fixa.)

Fram till nu har du upplevt situationen som besvärlig och enormt påfrestande men du har som jag tolkar dig närt ett hopp.

Nu måste du börja om i stora delar.
Nu är det kris på riktigt, skulle åtm vara i min värld.
Nu tar det ont på riktigt för nu är svek med i bilden.

Nu börjar du lägga pussel bakåt i tiden och den ilska du lyckats arbeta upp kommer av sig och förmodligen blir det sörjande, idealiserande och anklagande tankar istället.

Förhoppningsvis har du kommit så långt att du redan har klart för dig att det är honom och inte dig själv det beror på, inte bara i ord utan även i känslan.

Likväl så får du ställa in dig på att det kommer att bli värre.
Inse att det är krig och att du måste slåss.

Inse att någon annan kommer åka med på räkmackan.
Bo i ditt hus, åka i din BMW, umgås med dina grannar och vara deltid med dina barn och din vackra man.

Inse att det förmodligen var planerat, minst från hans håll, kanske båda var införstådda?

Det ni har byggt upp tillsammans vill han nu dela med någon annan utan att skämmas.

Var också beredd på att idealpappan kommer att vara mycket upptagen med sin nya och helt i molnet vad gäller deras relation och givetvis sin tjusiga kropp.

Dina barn kommer att känna sig osedda hos pappan och troligen ta ut den ilskan hos dig som är närvarande.
Kan gissa att han också kommer att försöka flytta mer barntid till dig till förmån för sina egna förehavanden.

Att hantera en situation som ditt X nu gör där han både ljuger för dig, duperar sin omgivning och glatt ser fram emot sin nya relation etc är inte heller ovanligt alls. Så agerar nästan alla skitskallar.
Det händer både i slott och koja.

Men du behöver verkligen inse att den vackra utsidan är skalet på en rutten individ.

Bara en fullkomligt fullsprungen fullblodsegoist beter sig som ditt X.
Givetvis ungefär dubbelt så ego som nykär än annars.
Och han kommer att lämna även sin nya vad tiden lider.

Instämmer med tidigare talare: Klipp all kontakt, knappt ens SMS.

Tror också att du behöver få tillgång till samtalsstöd.
Det är en djävla brant ruschkana med iskallt vatten du hamnat i.

Styrka! :-:heart:

7 gillningar

Jo… Kanske är det lika bra. Han sjönk ännu mer i mina ögon även om han själv tycker att han kan hålla huvudet högt. Att han tycker det är att sköta det hela snyggt att ljuga om att det fanns en ny, ljuga om var han varit för att han inte kunnat hålla sig från att träffa henne innan jag kunnat få mig ut ur huset. Jag tänker att de personer kan bryr mig om tror jag inte är så lättlurade att han enkelt kan charma dem att tro att han beter sig exemplariskt på alla sätt i den här separationen. Och skulle ingen se det, så vet jag. Det finns bra stöd runt mig som han inte kan vilseleda… De är på min sida. Och jag är på min sida.
Det här ska faan inte knäcka mig.