Befogad fråga! Och när jag besvarar den mitt uppe i kärleksyran, försöker jag vara så objektiv som jag kan.
Jag har inte varit smartast när det gäller att välja kille i det förflutna. Jag har varit tävlingsinriktad, haft sviktande självkänsla och behövt bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Jag har valt killar som varit de populära, de långa, mörka, snygga. Valt den “starka tysta typen” för det har representerat manlighet för mig. Jag trodde på riktigt att det skulle kännas mindre manligt och attraktivt om jag valt en kille som pratat och kommunicerat ordentligt om känslor, rädslor, behov på samma sätt som jag kunnat. När jag blev tillsammans med mitt ex var jag helt tagen från början, det var jag, för jag valde honom på grund av ett otroligt vackert yttre och fick känslan av “allt på köpet”. Han var inte bara snygg utan han verkade dessutom vara väldigt trygg, smart och rolig också. Men vad jag inte fattade att jag borde funderat kring, var om vi verkligen kunde kommunicera så bra. Och om det kanske egentligen var så att kommunikation var något jag faktiskt behövde för att må bra.
Jag minns att jag var lyckligare än någonsin dittills. Jag hade träffat killen med stort K, och förälskelsen gjorde mig nästan deppad ibland, “tänk om jag förlorar det här fantasiska”. Jag såg mig för två gånger innan jag gick över vägen. Livet var mer värt att leva än någonsin. Mitt ex hade aldrig blivit lämnad förut, och var det någon som skulle lämna honom så var det enligt honom jag. På den här tiden såg jag det som pluspoäng att ingen hade lämnat mitt ex. Det betydde att han var helt fantastisk, alla som fick chansen ville behålla honom i sitt liv.
Om vi då förflyttar oss 11 år framåt i tiden. Så kan jag idag se, att mitt ex knappt sett mig, knappt bekräftat mig, inte tagit ansvar för att uttrycka sina behov. Tyckt att jag ska vara tacksam som fått vara med en så fin kille som honom trots att jag är en ganska besvärlig person att leva med. Under tiden vi var tillsammans ansåg han att jag inte borde kräva så mycket, utan istället vara villkorslöst glad över det jag hade.
Och idag. Kan jag säga att det här är annorlunda? Jo jag kan verkligen göra det, för den här gången valde jag för första gången i hela mitt liv INTE efter yta först. Min kille, mitt livs kärlek såsom jag känner det, han är attraktiv, inget snack. Men det mest attraktiva av allt är sättet vi kan kommunicera. När jag är tillsammans med honom är jag så lycklig så jag inte vet var jag ska ta vägen, och det bästa av allt… Han känner minst lika starkt. Han har uttryckt vid två tillfällen att han skulle vilja tacka mitt ex för att han släppte taget om mig. Tur för honom i och för sig menar han, “your ex is nuts”. Grejen är att det inte bara är en förälskelse grundad i attraktion eller fabler. Den här killen, när han pratar om vad han (faktiskt) älskar med mig, så hör jag att han SER mig. Han ser MIG. Både det vackra, det knepiga, och han tycker att den han ser är helt fantastisk. Han ser mig som jag ser mig, fast han är dessutom galet kär det han ser Och den här killen, han blev liksom jag lämnad för en ny. Han fick liksom jag, ingen möjlighet att kämpa för familjen och relationen. Vi är båda två kommunikativa, älskar den andra genom att visa det, prioriterar vår partner, kämpar om det behövs. Vi väljer varandra, känslorna finns där, resten är “practicalities” som man löser om man vill. Jag KAN säga att det är annorlunda, för jag har har nu en kommunikativ kille som jag snackat med i sååååå många timmar (sömnbristen är helt vansinnig, snittat 4-5 h på två veckor) och som jag bara vill ha mer av. Vi blev tillsammans innan vi hade sex av någon anledning, det kändes så rätt så det fanns inget att fundera på. Och skulle det inte funka bra i sängen, så tar vi några powerbars och “get back to work” skojade han om. Nu visade det sig att sexet är helt galet bra. Närvaro, kontakt, det är så hett, så kärleksfullt… Blir snurrig när jag tänker på det. Det här är annorlunda, eftersom det inte handlar om yta. Det handlar om att må bra, att prioritera sociala relationer och varandra, att uppleva istället för att det främst ska se bra ut utåt. På vår första dejt tänkte jag att jag skiter i alla ytliga hang ups jag haft så länge. Wow, här har vi något … något otroligt intressant. Vad är det här??? En chans jag inte kan missa. Och att vi båda fick från dejten med samma känsla, aha det var inte att jag inte var redo innan utan det var att det inte var rätt person innan.
Jag tror att jag träffar min livspartner. Han är så fin på så många sätt att jag inte har tid och plats att räkna upp dem här, och behandla mig så kärlekslöst och icke kommunikativt som mitt ex, det kommer inte hända i den här relationen. Sedan kan det säkert komma utmaningar som är svåra att se nu, men det vet vi båda om. Det finns inga sunda relationer utan konflikter ibland, ingenting är perfekt, men vi vill ändå bara ha varandra.
Rädslan för att dö ifrån mitt lyckliga liv finns nu också. Men nytt är, att jag går omkring på dagarna och tänker och tror att jag antagligen är den lyckligaste människan på hela jordklotet. Den känslan är ny. Att det kunde kännas såhär att vara i en relation, det hade jag ingen aning om. Jag är så tacksam så ord kan inte beskriva, att mitt ex släppte mig fri. Jag hade kämpat för en kärlekslös relation i flera år till. Med en man som tillskrev det goda på sig och onda på mig, som inte hade en tanke på att försöka utvecklas eller anstränga sig Konstruktivt för relationen. Nu har jag kärlek i mitt liv, någon som verkligen uppskattar mig, ser mig som sjukt sexigt till både det yttre och framförallt det inre. Den är en fantastisk relation, och i mitt fall - det är i princip som att jämföra äpplen med päron.
Men då ska man nog tänka på att jag utvecklats enormt från där jag var, av den här krisen. Mina väreringar i livet har ändrats en hel del. Hur jag ser på mig själv har ändrats, och vad jag sökte i en partner har blivit rätt så annorlunda. Många här inne kanske hade valt en passande partner för dem innan, jag kan tänka mig att jag är lite mer udda i att inte tidigare kunnat se vad som passade mig och inte.