Jag tror att det viktiga här är om han bara ska ändra sig och vara snäll. Då är det en ytlig grej som han orkar med så länge det gynnar honom. Det har jag absolut varit med om. Men mitt ex gjorde aldrig mer, klarade aldrig att prata om sina egna svagheter. Jag tror att det hade varit nödvändigt om han skulle ha förändrats på riktigt, men nu spekulerar jag: Om han inser på djupet att han varit elak, då borde han känna ånger och vara bekymrad över hur han har blivit sån här. Vilja ta itu med sitt förflutna, inte skylla på omständigheter eller ”alla andra”. Det är ett rejält renoveringsprojekt, och absolut inget som mitt ex någonsin närmat sig.
Men du, det är totalt ljuvligt att vara fri och avgiftad från en sån relation!
Tack snälla för alla kloka ord! Jag tänker på det här non stop, hela dagarna. Blir mer och mer säker på att jag måste lämna och har just nu ångest över hur det kommer att påverka barnen. Jag känner mig som världens skurk…
Man måste välja mellan pest och kolera.
Stanna kvar innebär att barnen dagligen får se deras pappa vara elak mot deras mamma. Dessutom utsätts förstås barnen själva för hans trick och ja, det tar de skada av.
Om du lämnar honom, så slipper barnen ha honom runt sig 24/7, men risken finns att han kräver v/v boende. Då kommer de att tvingas leva med honom halva tiden utan någon som kan skydda dem från det värsta.
För mig slutade det med att pappan inte ens ville ha umgänge. Fördelen med det är att han inte kan göra mer skada nu. Den skadan han redan gjort räcker ändå och blir över.
Ja, det är verkligen en relevant fråga. Mina barn är nu nyss fyllda 15 och 18, och det har gått drygt ett år. Om jag ser på hur de påverkats så drogs dottern, då nästan 14, in i hans nät. Hon sa till sin kurator att det känns som att pappa dör eller försvinner om hon inte är där. Hon har kämpat för att liksom leva i pappans bubbla, och inte alltid velat bo hos mig, men för en vecka sedan så släppte hon taget och kom även mentalt tillbaka till mig. Och nu bubblar alla oförrätter upp, alla gånger som det blivit tokigt, hur han inte månar om henne när hon är sjuk, saker han sagt eller gjort. Jag har varit väldigt mån om att vad hon än gör eller säger till mig, så ska jag se till att ha kontakt med henne, alltid hålla dörren öppen. Det har varit många, många tillfällen då jag liksom hört mitt ex ord fast genom hennes mun. Men jag förstår ju vad hon går igenom. Jag har tagit ut min förtvivlan hör i forumet istället, och litat på att hon hittar tillbaka till mig. Och det gjorde hon. Ett år är långt, men ändå inte så länge som jag befarade.
Sonen och jag har undan för undan fått en bättre relation. Han står inte nära sin pappa, inte så nära som jag trott. Han har inte alls genomskådat pappans sätt, men ändå har vi kommit närmare varandra. Jag kan vara mer mig själv, och jag försöker vara så mycket MIG jag bara kan, trots Corona. Jag blir junfaktiskt bättre utan honom, och då är jag också bättre för barnen.
Det kan bli väldigt bra för dina barn, men det kanske blir en guppig väg dit.
Att vi nu har skilt oss innebär att barnen kan bearbeta sånt de upplevt i barndomen. Jag tror att det är bra.
Exet vill ha dottern exakt 50/50 hos sig. Han vill inte ha mer tid än nödvändigt. Pengar är väldigt viktigt och han vill inte betala underhåll. Första året hade vi en överenskommelse som skulle gälla oavsett var barnen bodde, just för att jag inte ville att han skulle pressa barnen att vara hos honom för att slippa betala underhåll. Det kan bli så att dina barns pappa släpper taget om barnen, särskilt om man kan få bort någon drivkraft för att hålla kvar i dem, förutom den äkta föräldrakärleken…
Precis såhär känner jag inför min ex man, han lämnade sina föräldrar för 13 år sedan, stängde bara av. Nu när han lämnat mig är jag avständgd och han är tillbaka i relation med sina föräldrar. Jag får ingen information bara passivt aggresiva sms, småaktighet, dolda hot (avseende bodelning)och ibland försök till att skriva det han tror jag vill höra(avseende barnet)
lite amatörpsykologi, ta det för vad det är: Ett kännetecken för personer med narcissistiska drag eller borderlineliknande drag, är att det liksom bara finns två lägen för personer runt omkring dem: antingen sätts man på piedestal, eller så åker man ner, långt ner. Och uppe på piedestalen finns det heller inte plats för särskilt många. Så om någon ny kommer in i bilden, så måste den som redan är på piedestalen skickas ner till ”helvetet”. Eller i alla fall sluta att existera, man blir osynlig.
En sak som är bra med att man ser det här mönstret är att det blir mindre personligt. Just nu är det du som ska kickas ner, förut var det hans föräldrar. Jag gissar vidare utifrån min egen erfarenhet: var det Kanske även chefer tidigare? Vänner som ena dagen var toppen, sedan inget värda? Det spelar inte så stor roll vad du gör, eller exakt hur du uttrycker dig. Det handlar om vilka han vill ha på sin piedestal just nu, vilka som kan ge honom det han vill ha utan motprestation. Eller?
@Snurrar Jag har levt/lever med samma typ av man som dig men jag har kommit lite längre i min resa. Du hade kommenterat ett av mina inlägg och jag har svarat på det.
Jag har grubblat och funderat i flera år vad det är för “fel” på min sambo, hans sätt att nedvärdera mig, vrida diskussioner, skuldbeläggandet mm. Jag gick hos en kurator som sa att han har många narcisstiska personlighetsdrag. Jag har läst massor och rekommenderar dig att följa Michael Larssons blogg på separation.se, läs boken You go girl och sen finns det bra grupper på både Instagram och Facebook som får en att förstå vad en narcissist är.
Jag är på väg att bryta upp, får en lägenhet inom kort men det är inte lätt. Jag våndas varje dag om jag egentligen tar rätt beslut, har ångest kring barnen, funderar om jag ändå inte skulle ha gett honom en till chans, finns det ändå inte hopp om förändring hos honom??
Jag har i alla fall bestämt mig för att inte låte känslorna styra, den här gången ska jag ta mig ur och löpa linan ut. Jag har varit på väg att lämna honom förut men gått tillbaka.
Det här känns precis som det kunde varit mina egna ord, som jag tänkte i våras och somras, innan jag slutligen fattade beslutet om att jag ville lämna. Tror man måste gå igenom den här tankeprocessen som du gör nu, och rätt som det är känner du dig klar över ditt val. För mig blev det tydligt när jag drabbades av ren panikångest vid flera olika tillfällen, en kväll satt jag i ett hörn i trädgården och bara hulkade. Jag tänkte, vill jag ge mina barn detta, att jag mår så här dåligt i mitt äktenskap? Vill jag vara så här svag, kommer jag överhuvudtaget orka, eller blir jag inlagd? Då stod det klart, jag förstod då vad jag skulle välja, att jag skulle vara sann mot mig själv, ärlig för mina barn.
Nu har jag bott i drygt en månad i ett hus jag hyr för mig och barnen. Jag ångrar inte mitt beslut om att lämna honom en sekund. Jag känner fortfarande stark oro för barnen, och det är när de är med pappa, då han inte beter sig helt friskt. Resan är verkligen inte käpprak, men jag känner att det sakta ändå går i rätt riktning, även om jag faller i gropar, eller kör tillfälligt av vägen. Jag har ett mål, att barnen och jag ska få lugn och ro och harmoni, så gott det går i livet. Jag står upp för mig själv och för barnen på ett helt annat sätt. Jag känner att jag inte har något att dölja för barnen, utan är mig själv, och vill visa och lära dem det också. Jag känner trots allt som händer ändå en styrka. Jag har börjat hitta mig själv igen, hon finns där, den jag en gång var, och den kraften använder jag för att kämpa på.
Tack snälla för att ni delar med er! Det här är ju så sjukt, jag skulle aldrig skilja mig. Så står jag här och undrar om jag kanske gift mig med en man som har en empatistörning och misstänker att vi aldrig någonsin kan få en relation där jag mår bra. I så fall är det ju ett bättre alternativ att skilja sig.
Tror att det finns en punkt man måste nå när man på allvar ger upp hoppet om en framtid tillsammans. Jag är inte riktigt där än, men väldigt nära.
Ibland får jag nästan panik när jag tänker på vidden av beslutet att lämna. Kanske kan man ändå orka lite till för barnens skull?
Jag uppskattar verkligen att få läsa om er som är eller varit i liknande situationer och hur det har gått. Det verkar som att det finns en möjlighet att det kan bli bra till slut. Det är bara så oerhört långt dit just nu…
Detta känner jag också mig väl igen i. Min man har också drag åt det narcissistiska hållet. Det har jag förstått först detta året, innan visste jag inte vad det var. När jag läst på och utforskat om det, har jag förstått det allt mer. Jag har känt att det varit något jag vill försöka fixa, men det gick inte att sätta fingret på vad det var. Det har som @Uppochner skrivit tidigare, lite enklare att förhålla sig till det när man ser ett mönster. Jag lyssnade på ett poddavsnitt i podden ”Livsvision”, och då trillade många mynt ner. Jag är själv vad jag tror högkänslig, och det är inte ovanligt att hsp-personer dras åt personer med narcissistisk personlighet. Min blivande exman är vad jag tror i grunden också högkänslig, det var där vi möttes, men med en otroligt dominant pappa, mycket överbeskyddande fr sin familj mm, i kombination med sviter från en akut hjärninflammation för fyra år sedan, har hans narcissism förstärkts alltmer. Hans syster och mamma omhuldar honom något otroligt, och försöker lösa hans liv åt honom. För mig blev allt för mycket, det fanns inte något vi kvar.
Hur gör man med barnen? Vad säger man?
Vi har barn i varierande åldrar och han behandlar ju barnen olika. Kan va elak mot den största och försöka att vända syskonen emot varandra osv.
Barnen tror ju att hans sätt att vara är normalt och dom gör allt för att va pappa till lags.
Ser att ett av barnen tar efter han väldigt mycket och tycker han är bäst på jorden.
Jag tycker verkligen inte att det är enkelt med barnen. De måste få upptäcka vissa saker själva, och när de börjat upptäcka konstigheter, så kan man hjälpa dem att förstå och dra slutsatser. Men inte i förväg, för då kommer det att tas som skitsnack.
Att syskonen behandlas olika verkar tyvärr vara ett mönster. Mitt ex sa till och med:ja, då får jag satsa på sonen nu. (Istället för dottern). Jag tror att man kan beskriva det som att hen ser relation och kärlek som en bestämd mängd. Att hen har t ex en liter. Om båda barnen ska få, så blir det halvbra för båda. Och när relationen strular med en, så blir det mer över att ge till en annan. Plus just detta med att satsa på någon åt gången inte bara handlar om syskon utan alla relationer. Därför är min son nu orolig för att när dottern bor mer hos mig så kommer han automatiskt få mindre kärlek. Så jag försöker väva in lite då och då att kärleken växer, relationer utvecklas och kanske till och med bättre när den får näring från flera håll. Att vi tre ihop blir starkare och knyter starka band, inte på bekostnad av den andre.
Jag försöker att bygga mina band till barnen starkare och starkare, även när de försöker ”välja” pappan, eller pappan försöker få dem att välja sida. En dag kommer ditt barn - som nu hyllar pappan - att hitta rätt igen, bara du håller ut, är tydlig med dina val och inte stänger några dörrar. Vi vet ju hur komplex relationen till dessa människor kan vara. Fortsätt att bjuda in ditt barn till gemenskap och närhet.
Jag har lärt mig en hel del av mina misstag. De två viktigaste sakerna du kan göra för barnen:
Sluta att ursäkta pappan inför barnen. Jag försökte ständigt trösta barnen genom att säga “Nej, pappa menade det nog inte så illa som det lät!” eller “Pappa var nog bara lite stressad!”. Gör inte så. Det är en svår balansgång mellan att ursäkta honom och snacka skit om honom. Du måste ligga där i mitten någonstans. Jag började säga “Jag förstår att du blev ledsen. Det är ju inte roligt att bli kallad dum i huvudet.” eller “Du får vara arg. Ingen ska behöva finna sig i att få en massa skäll hela tiden.”
Prata om kärlek, omtänksamhet, vänskap. Att vara lojal, att uppmuntra andra osv. Prata om hur din kärlek till barnen är villkorslös. Försök lära dem vad som är normalt (om du minns det själv). För att någon gång kunna genomskåda honom, så måste barnen förstå vad som är normalt.
Ett exempel är vad en förälder tänker om barnets framtid. Vad vill jag? Att barnet ska få vara friskt och lyckligt kanske. Hitta kärleken och ett meningsfullt jobb. Det är ett normalt tänkande för en förälder. Något som inte är normalt är att kräva att barnet blir framgångsrikt och tjänar massor med pengar. Kräva högsta betyg i allt, för annars tycker man inte om barnet längre. Om barnet är lyckligt och mår bra spelar mindre roll, så länge barnet presterar.
Mjo. Jag. Det tog mig 20 år att inse att min fru som jag älskade aldrig fick nog. Jag känner igen mig i det du berättar, hon har framställt sig som den duktiga dottern, forskaren, den drivkraftiga. Jag har återkommande blivit problemet, den instabile, svartsjuke maken.
Du skriver att det kostade dig allt. Vad var det som hände?
Jag hoppas så innerligt att min man ska fortsätta ”vara vettig” även om vi väljer att separera, att han ska vara schysst, ärlig och försöka göra det bästa för barnen. Samtidigt är jag väldigt orolig att hans personlighet ska göra att han blir helt förändrad. Jag kanske blir en skurk i hans ögon om jag inte längre vill vara hans fru.
Du måste vara beredd på allt. Jättebra om han samarbetar och är “snäll”. Då är allting som det borde vara.
Men om han går tillbaka till sitt vanliga jag, så måste du vara redo och inte bli så chockad att du inte reagerar. Kanske han bara blir irriterande. Kommer med syrliga kommentarer och nålstick och sätter käppar i hjulet för dig. Om du har tur blir det så, men räkna inte med det. Den man du beskrev i ditt första inlägg, kommer bara att tänka på sig själv och vad han vill. Han skiter totalt i hur du och barnen mår. Han kanske försöker lägga beslag på alla pengar och ägodelar. Hur barnen ska få mat, kläder och någonstans att bo? Inte hans problem.
Kanske han gör något mer aktivt? Kontaktar socialen, skattemyndigheter, polisen och hittar på lögner om dig. Ganska vanligt. Ännu mer vanligt att ljuga för alla vänner och släktingar. Han kanske säger att du varit otrogen och att du slår barnen. Var beredd!
Var framförallt beredd på att han kan vilja hämnas. Slå sönder dina saker eller slå sönder dig. Allt kan hända.
Hennes lögner, manipulation, otrohet. Det ledde till att vännerna tog hennes sida. Bästa kompisen hoppade i säng med henne (inte första då hon legat med större delen av bekantskapskretsen, med eller utan min vetskap eller godkännande).
Det har nu lett till att hon polisanmälde mig för att jag bad henne fara åt helvete. Hon är en jävla skit.
Det här låter helt vidrigt, men jag tror jag behöver höra det. Vi är ju inne i en ”bra” period nu, men jag har förstått att det kan ändras snabbt.
Tack för att du pekar på möjliga saker han kan hitta på, jag hade lite svårt att föreställa mig vad han kan tänkas göra.
Vill vara så snäll och generös som möjligt i det här, men inte blåögd och dumsnäll.
Har du/ni några tips på hur jag kan förbereda mig, utöver mentalt? Har redan insett att jag behöver spara ner alla gamla foton och skaffa en ny mailadress som han inte kommer åt…
Jag tog ut 1000 kr i veckan i kontanter, och de pengarna gömde jag. Jag köpte också nya vinterkläder åt mig och barnen och en basgarderob så jag skulle klara mig i några år.
Ganska fort började jag också gömma undan vissa saker som jag var rädd om. Min 10-literskastrull t ex. Jag upptäckte att han snodde med sig saker och gav till sin nya kvinna. Min värmedyna som jag hade för en ond rygg, motorvärmarkabeln, bröllopskorten (!!!) och lite av varje. Han drog sig inte för att ta mina personliga prylar.
Jag bokade tid hos en jurist för fri ekonomisk rådgivning. De flesta ger en halvtimmes rådgivning gratis, som ett slags reklam för deras firma. Mycket värdefullt!