O ja. Vi var gifta i 25 år, men jag fattade aldrig att det var något fel på honom förrän efter skilsmässan. Jag trodde alltid att han var en man som andra män och att det skulle vara så.
Ja, jag
Välkommen till Sveriges bästa forum
Det tog mig ungefär två år efter vår separation innan jag insåg att jag varit gift i nästan 30 år med en narcissist.
Nu är jag så tacksam att jag kom undan med vettet i behåll
Det starka medberoende man lever i kräver professionell hjälp, jag borde gjort det så skulle jag förmodligen inte behövt två år för att fatta
Min dotter var snabbare än mig och tog hjälp av en kvinnomottagning specialiserade på våld i nära relation. Nu vågar jag inte ta hjälp, är rädd för att ”öppna dörrar” som kanske är bättre om de hålls stängda.
Jag har några få vänner som vet allt. Det är svårt eftersom mitt x också var den perfekta mannen och pappan utåt, ingen, inte ens min bästa vän visste vad som hände när ingen såg på
Ja det är så svårt att förklara vad man varit med om då mitt X aldrig slog mig eller sa fula ord, så det är som folk inte förstår misshandeln man blivit utsatt för.
Oförklarligt är det.
Skönt att din dotter tagit hjälp.
Min stora dotter har blivit väldigt tystlåten efter alla år med Xet. Hon vågar inte utrycka sig för hon är så van att bli kritiserad.
Det tog 2 år för mig också, men jag har nog inte känt att jag har vettet i behåll. Har fått hanka mig fram ändå, så gott jag har kunnat. Hittade ingen professionell hjälp. Även många proffs verkar ha svårt att förstå vad en narcissist är och vad som händer när man utsatts för psykisk misshandel i åratal.
Det finns en på Youtube som heter dr Ramani. Hon har många praktiska och användbara råd. Ett av råden är att aldrig säga till en terapeut eller psykolog att man varit utsatt för en narcissist, för en del har ingen utbildning på sådana störningar och en del gillar bara inte att man sätter en amatördiagnos på sitt ex. I stället ska man bara prata om vad som hänt, vad de sagt och gjort, hur det kändes osv. Om terapeuten då hela tiden viftar bort det och tycker man gnäller eller överdriver, då ska man byta terapeut. Om terapeuten däremot tar det på allvar och verkligen förstår vad man pratar om, då är det en mycket värdefull hjälp man kan få.
Jag har haft kontakt med kurator via vården i flera år. När jag har tagit upp dessa frågor, som handlar om narcissism, då jag undrat om min blivande exman hade drag åt detta håll, har hon uppriktigt sagt att hon inte har kunskapen om detta. Hon har tipsat bl a om familjefridsteamet i kommunen, hon har tipsat om att kanske personer där visste mer. Jag tänker även att kvinnojourer och sådana som jobbar med våld i nära relationer har kunskap om detta. Jag har faktiskt bokat tid med en person som jobbar med sånt här för att lära mig mer om hur jag ska bemöta min blivande exman och hur jag kan hjälpa mina barn att bemöta vissa grejer när de är med honom och jag inte är med.
Det finns en hel del sidor på nätet om detta. För mig var det bekräftande och givande att höra på en podd om att vara medberoende i destruktiva relationer. Jag är själv åt det högkänsliga hållet, och det är inte sällan att dessa två väldigt olika personligheter dras till varandra har jag förstått.
Ja, det är samma här. Någon gång kunde jag nämna för vänner hur exet uppfört sig, och de bara skrattade. “Typiskt karlar!” var en vanlig replik. De fattade bara inte. Vem som helst kan ha en dålig dag och klaga på att frun inte uträttat tillräckligt hemma om hon varit hemma med sjukt barn en dag. Men vem som helst klagar inte på det dag efter dag i 25 år. Vem som helst klagar inte heller på maten varje dag i 25 år …
Det finns en hel del sidor på nätet om detta. För mig var det bekräftande och givande att höra på en podd om att vara medberoende i destruktiva relationer. Jag är själv åt det högkänsliga hållet, och det är inte sällan att dessa två väldigt olika personligheter dras till varandra har jag förstått.
[/quote]
Michael Larsen skriver väldigt bra om hur det är att vara i ett förhållande med en narcissist. Han har också Webbinarier som man kan va med i.
Intressant då jag själv läst om HSP och känner igen mig väldigt mycket där.
Och när man läser om Covert Narcissist så är det mitt X på pricken.
Mitt ex vill ha barnen varannan vecka. Han gillar att spela rollen som bästa pappan i världen.
Han behandlar barnen väldigt olika, vilket är fruktansvärt. Han kritiserar och tar alltid ut sin frustration på dem.
Ja, vi har flera barn, men när vi skildes var det bara 2 av dem som fortfarande var minderåriga. Mitt ex ville inte ha ansvar för barnens vardag, utan han ville bara “låna” dem någon gång i bland för att göra en utflykt, åka och fiska eller så. Fast sedan kom han på att han egentligen bara ville låna yngsta barnet, för den andra var så tråkig och konstig.
Vi har vuxna barn också, och han ville gärna fortsätta umgås med sin svärson, för han var en kul kille tydligen. Men dottern var det inte så noga med. Typ …
Hej! Min exmake har tydliga drag av narcissism. Jag tror att en försvårande omständighet är att narcissister inte söker hjälp och därför inte blir diagnostiserade. Det ligger ju i sakens natur att de inte erkänner att det är något ”fel”, och det blir ju också svårt att erkänna att en terapeut vet något som de själva inte behärskar. Att visa sig sårbar, låta sig utmanas av terapeuten osv. Nej, det funkar ju inte. Så terapeuter och psykologer borde ha ytterst svårt att få förstahandserfarenhet av detta, för att inte tala om att nå så långt som att ställa en korrekt diagnos. Om då vi drabbade kommer och säger att Hen är narcissist Så blir det lite konstigt.
Jag tror absolut att det är en framkomlig väg att utgå från sina egna känslor och upplevelser och därefter komma till partnerns beteende.
Jag har absolut inte haft det värst, när jag tänker på hur begränsat hans förtryck av mig varit, jämfört med vad andra råkat ut för, och ändå så var det så smärtsamt att separera - ja, då förstår jag något litet av vad andra går igenom.
Just det här känner jag så mycket igen. Jag upplever att min mans drag förstärkts efter att han drabbades av en hjärninflammation för några år sedan, och att det blev ”ärr” efter det. I samband med det har vi blivit erbjudna massa samtal, men de ”biter” inte. Han är ”bra” på att prata, snirkla sig ur frågorna, skapa medlidande kring sin skada, få uppmärksamhet kring det han gör, det slutar alltid med att samtalsstöden tycker synd om honom på ngt vis; att de håller med honom, vi står på ruta ett när vi går därifrån. Oerhört frustrerande för den som sitter bredvid och som märker att det finns uppenbara bekymmer!! Hans föräldrar har också varit av den gammaldags sorten, ”inte ska han väl gå och prata”. Det bästa som hänt i vår separationsprocess var att komma t familjerätten, för där är det fokus på barnen, inte på honom, inte på relationen på det viset (förutom att samarbetet måste funka förstås). Men även där vet jag inte om de helt förstår hans personlighet. Det blir lätt ”tycka synd om”, även jag faller i den fällan. Men hos familjerätten är de i varje fall bra på att styra in det mot barnens behov hela tiden.
Får se vad de säger på familjefridsteamet när det gäller att bemöta denna typ av personligheter, hur man ska hantera dem, och vad som kan vara till hjälp. Om de har den kompetensen.
När man tänker på det, så är nog detta en utmärkt väg! Att han inte står i centrum är väl jättesvårt för honom? Då kommer ju hans svårigheter fram inför alla! Att på riktigt ta itu med hans inre och hur han fungerar det är nog bara att glömma.
@Divorced jag känner så igen mig. Varför skaffade jag barn med honom? Vid separationen så fördjupade jag mig för första gången i våra telefonabonnemang, för sånt hade han skött i alla år. Han och sonen hade dyrare telefon, mycket mera surf, dottern mindre och jag minst. Inget problem med mig, men dottern har fått så mycket förebråelser för att hon använder upp all sin surf… Det är väl inte en stor sak, men så elakt så det skär i hjärtat…
Vi måste släppa tron på att de blir bättre, och försöka rusta oss själva och barnen för att bygga upp en styrka att hantera honom, att gå vår egen väg. Det finns ingen bot mot personlighetsstörning.
Gud vad jag önskar att det fanns ett nätverk med människor som varit ihop med en narcissist, ska vi starta en stödgrupp? Jag känner att det verkligen inte är någon som verkligen förstår - förutom de som själva varit ihop med en narcissist. Att bli konstant nedtryckt på olika sofistikerade sätt under åratal bryter verkligen ner en bit för bit, men i efterhand är det så svårt att peka på exakt vad det var han gjorde som var så hemskt så att andra förstår (inklusive en själv).
