Japp. Exakt detta. Typ ‘det var ju inte så snällt sagt kanske’ är de reaktionerna jag fått
När jag till slut fattade att mitt ex var djupt störd, så var det just den här tanken som gav mig självmordstankar. Hur hade jag kunnat utsätta barnen för honom? Hur hade jag kunnat låta bli att fatta? Varför förstod jag inte att barnen skulle ta skada av hur han behandlade dem?
När jag ser hur barnen mår i dag, så kan jag i bland vika mig dubbel av smärta. Ett barn äter ångestdämpande och säger att hon fortfarande hör hans kritik så fort hon gör de enklaste saker. Ett barn äter antidepressiva och har tappat lusten att leva. Båda har klippt all kontakt med sin pappa, men det hjälper inte mot en förstörd barndom.
2 gillningar
Ja, jag har inte hittat någon stödgrupp någon annanstans. Bara på engelska, och jag skriver inte tillräckligt flytande för att klara det. Ingen som inte varit med om det, kan fatta grejen. Inget han gjorde var olagligt (i stort sett i alla fall) och väldigt få saker går att bevisa. Det blir alltid ord mot ord.
1 gillning
Jag känner EXAKT likadant. Ingen förstår för misshandeln är så klurig att man i många fall har svårt att förklara det.
En stödgrupp har jag tänkt mycket på och det hade varit toppen om man kunnat starta en sån!
2 gillningar
Det är jättesvårt för utomstående att förstå
Det som hjälpt mig mest är att jag har klarat mig så bra och X har ingenting förutom sitt troll.
Han är väldigt skuldsatt, Kronofogde och inskrivningsmän jagar honom, han bor i en gammal husvagn, han har ett ”ungdomsjobb”, alla hans företag och även trollets har gått åt skogen, han har ingen kontakt med sin dotter, nästan ingen kontakt med sin son
Allt detta har hänt utan att jag varit delaktig i någonting då kan det inte vara mig det är fel på tänker jag
Sedan är våra 30 år tillsammans väldigt suddiga i minnet, det kan jag tycka är tråkigt för det är mitt liv som försvunnit ur minnet mer eller mindre, men jag försöker leva här och nu och då har jag och mina barn det väldigt bra 
1 gillning
Du behöver inte hålla på att begränsa dig själv genom att jämföra med att du inte haft det värst. Det var tillräckligt hemskt för just dig vad som hände.
Likaså som många skriver här, att terapeuter mm inte vill ge någon beskrivning på våra respektive har i grund och botten ingen användning egentligen för att lyfta upp sitt egna mående igen. Det är på sätt och vis bättre att berätta vad som hänt, och försöka få en förändring på de händelserna att de inte händer igen än att bara ge våra respektive en diagnos, för då är det ju risk att nästa person man har förhållande med är precis likadan.
Men visst, det är svårt att hitta rätt samtalshjälp när man varit med om något så tungt som narcissism eller någon annan psykisk misshandel. Det är som många terapeuter/psykologer inte lyssnar på det helt och hållet. För mig så var jag hos 3 st innan jag fick hjälp. En tom skrek tillbaka att allt var mitt fel så…
3 gillningar
Herregud 
Vilka människor det finns alltså.
Hej är ny här, gick med tack vare just denna tråd(ensamheten är otrolig) jag är i precis samma sits 
jag har blivit lämnad ( det var egentligen ett ”utspel” från hans sida(nu lämnar jag henne så får hon se hur svårt det är utan mig, då ska hon nog snart foga sig) jag var i en ”självupptagen” kris, min far hade dött, så när han spelade ut ”jag lämnar dig kortet”) Jag kände mig fullständigt övergiven och såååå trött på att det alltid är hans behov som ska prioriteras, jag och barnen ska anpassa oss, ursäkta oss och vara lyhörda för stämningen/hans humör. Jag hade helt enkelt ingen kraft att ”spela med” så jag stod stadigt kvar i mig själv och mötte inte honom en cm. Det startade nån form av panik i honom och de här sex månadernas betänketid har kantats av hot, hån, anklagelser, självömkan, förakt och min ofruktsamma kamp för att bli hörd… jag är så TRÖTT och har varit i sorg/chock och nu sista månaderna kommit till mer och mer insikt om vem han är, jag börjar smaka på lättnad och en spirande tacksamhet att vara fri, fri att vara den jag är och få plats i mitt eget liv inte bara vara assistent-hejarklack i hans. Jag är i ekonomiskt underläge då mina 16 år som hans fru har bytt ut mitt ingångsläge (bra jobb, bostad, frisk, skuldfri) till dagens (sjukskriven, arbetslös, bostadslös och skuldsatt) så bodelningen skrämmer mig, han har inte svarat på mitt förslag jag skickade och när jag ringde upp 3 veckor senare säger han att Jg är orimlig och det finns minsann lagar att följa, det som triggar är min önskan om att han gåvar sin halva av landet till mig eller äldsta sonen(inte hans biologiska, men han har kallat honom pappa i 20 år, nu får han inte ens ett sms 
som kompensation för utebliven löneutveckling, pension)lång krånglig historia, orkar inte gå igenom allt just nu
Men min livskamrat(nåja den jag delat livet med även om jag i efterhand ser det otroligt ensidiga kamratskapet) i 25år( hade en paus några år då jag återhämtade mig från första halvan av vår relation(fan att jag lät mig luras) Äsch tappar ju tråden helt…
Jag ser allt tydligt idag och det är hemskt, och otroligt läskigt att ha ett gemensamt barn med honom, som dessutom har funktionsnedsättning, just nu bor han sen 1 månad heltid hos min exman som köper hans närvaro(grabben är 16) men samtidigt är det jag som har allt ansvar för möten och kontakt med myndigheter och sjukvård… å det arbete jag gör från mitt håll, det tar han helt utan att ens blinka och presenterar som sitt, jag blev så obehaglig till mods sista mötet vi hade som vi båda var kallade till, då han sitter och berättar om sitt fina samarbete med sonens skola(han fick numret till mentorn 2 dagar innan mötet) han nämner mig inte, jag behöver inte nån cred, jag har gjort allt arbete i 16 år utan hurrarop, men det skulle kännas tryggare helt klart om han bekräftade min insats som ett samarbete
Åh fy så osammanhängande jag är, men jag kan väl avsluta såhär.
Det är mycket som skrämmer mig just nu, och det kändes otroligt fint och validerande att läsa alla era inlägg(även om jag innerligt önskade att ingen av oss behövde vistas i denna tråd)
Tack för ordet 
3 gillningar
Hej,
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag är också i ett väldigt underläge ekonomiskt.
Har varit hemma med barnen och är föräldraledig nu och har inget jobb att återgå till.
Mitt X tjänar väldigt bra.
Ja, när Xet sa att han ville göra slut (han gillar att se mig ledsen) så tyckte han att vi skulle bo kvar i huset tillsammans ändå.
Det var ju en jätte bra lösning för honom=jag fortsätter göra allt och han kan göra vad han vill.
När jag inte orkade hålla tillbaka alla känslor längre (som man alltid får göra annars) så bad jag han att dra härifrån och att jag vill inte se han förtillfället, då det inte är första eller andra gången han gör så här mot mig. Plus allt annat man står ut med.
Han blev ju väldigt arg och på någon dag har han skaffat en stor hyresrätt i stan 50 min bort från byn vi flyttade till tillsammans bara för något år sedan.
Och han tycker inte alls det är konstigt att vi ska rycka upp barn från förskola/skola. Och inte behövde han prata med mig innan han tar sådant beslut för sånt förtjänar man enligt han om man ”går emot” han.
Han vet också att det är omöjligt för mig att få lgh.
Suck.
3 gillningar
Ja precis så, jag får heller ingen information alls om nåt. Jag har absolut inga rättigheter men en aldrig sinande ström av skyldigheter 
Det är en dunkel uppförsbacke man hamnat i.
2 gillningar
Ja, och man känner sig så ensam i detta då folk verkligen inte kan förstå. Går inte att förstå om man inte själv varit i en sån relation.
2 gillningar
Vår son har också funktionsnedsättning i början höll mitt x på likadant när vi gemensamt var på möten, han vart trodd på och jag misstrodd
Sen bestämde jag mig för att alltid ha separata möten med ex.vis soc, bup då vände det. X ställde in sina möten så han fick endast info (inte från mig) Då stal han min post ( bodde kvar i huset då. Dumskallen gav hela högen med post till sonen vid ett tillfälle så det är så jag vet att det var han som stal den) under en period så kallelser till bup och BUMM inte skulle nå mig, då köpte jag ett lås till brevlådan
Nu har jag förmånen att sonen bor heltid hos mig och det har underlättat så klart
Nu har jag kört med nollkontakt i över två år, i början skreks det och gapades på telefonen och sms, men jag gav aldrig något gensvar så han tröttnade till slut
Tyvärr är det allt man kan göra, hålla sig så långt borta som möjligt och aldrig blotta någon form av svaghet, då göder man deras grandiosa självbild
4 gillningar
Jag har också blivit lämnad av mitt ex som jag misstänkt varit narcissist. Jag kände aldrig till personlighetsstörningen under vår tid tillsammans utan läste om det efter att det tog slut. Jag var väldigt beroende av honom även fast han inte var så snäll mot mig. När det tog slut så märkte jag hur pass beroende jag faktiskt varit och det gjorde det även svårt att påbörja resan av att gå vidare från honom även fast jag var medveten om att han inte alls förtjänade mig.
Ens värld vänds verkligen upp och ner och är så ledsen att jag föll offer för detta. Har dock lärt mig otroligt mycket från den relationen även fast jag fortfarande kan känna mig skadad från det. Tilliten till andra människor har minskat och jag har själv blivit en aning ”hårdare” då jag inte velat bli nedtystad och en dörrmatta att trampa på mer. Svårt att förklara men har förändrat mycket hos mig. Och smärtan och upplevelsen man känt är svår att förklara för ens omgivning och för dem att ens förstå för känns som att allt låter som en överdrift i deras öron
3 gillningar
Där är en av de största anledningarna till att mina stora barn inte har någon kontakt med sin pappa. Han berättade öppet att han tyckte vi (mest jag) inte hade brytt oss tillräckligt om honom och att jag lagt för mycket uppmärksamhet på vår svårt sjuka tonåring. Därför hade vi i princip tvingat honom att söka uppmärksamhet på annat håll och hitta en kvinna som brydde sig mer.
Du sörjde din pappa i stället för att fokusera på att ta hand om din man. Jag tog hand om vårt sjuka barn i stället för att ge min man all uppmärksamhet. Bara en djupt störd människa kan ställa krav på att alltid alltid komma först i alla lägen. Min man skämdes inte för att säga det heller, och han är fortfarande bitter för att de stora barnen skällde ut honom och sedan helt tog avstånd från honom.
3 gillningar
Som @Luckepucke beskriver så gjorde även jag så i början, och på samma sätt landade sedan i att han själv får ta ansvar för att skaffa sig den information han har rätt till. Som skilda föräldrar så ska man ju samarbeta, man ska ju inte låta sin besvikelse gå ut över föräldrarelationen, det säger ju alla…så det satt långt inne. Faktiskt tills en kvinna på familjerådgivningen sa till mig att jag inte måste utplåna mig själv för samarbetets skull.
Min dotter har växlat en del med sitt boende. Jag försöker att ha och ta ansvar t ex genom att vara aktiv med vårdkontakter, självständig kontakt med skolan och hennes lärare osv. Det kan nog mycket väl sluta med att jag sköter allt sånt men att hon ändå bor allra mest hos pappa. Vi som själva har varit utsatta vet hur svårt det är för barnen att hantera relationen. Man får försöka att hålla sin egen relation med barnet igång som ett separat spår oavsett barnets relation med pappan. Rättvist blir det inte, men det är ju inte ett mål heller. Jag kräver inte separata möten, men jag tar egna kompletterande kontakter före/efter. Har funderat på att be om eget möte, men just nu kan jag låta honom tro att han ser och vet allt.
2 gillningar
Den här tråden var extremt intressant för mig!
Jag är gift med en man och är mitt upp i att försöka förstå vad som händer och om vår relation någonsin kan bli bra. Kanske ni har några kloka svar.
Jag har nog alltid haft på känn att det är något fel med vår relation, men det har varit extremt svårt att sätta fingret på problemet. Jag får ofta en klump i magen och brukar ofta inte vilja gå hem efter jobbet.
Några exempel:
Han ber aldrig om ursäkt. Ett gräl kan bara få en upplösning om alla blir överens om att det var mitt fel och jag ber om ursäkt.
Han köper aldrig min version av verkligheten. Om jag berättar hur jag känner så brukar han komma med exempel som motsäger och förklara varför jag borde känna på ett annat sätt.
Han tröstar mig inte om jag är ledsen. Han brukar istället känna sig anklagad och bli irriterad på mig.
Han måste vara bättre än mig, speciellt i andras ögon. Tonar ner mina framgångar och framhäver sina egna.
Det finns otaliga exempel på knäppa saker som har hänt, men, precis som ni skriver, finns det inte många händelser som i sig är tillräckligt för att man ska förstå hur illa det är. Han har t ex aldrig slagit mig.
Nu har jag börjat prata om skilsmässa och han vill inte det. Han har bytt personlighet fullständigt och är numera alltid snäll. Anstränger sig till och med för att inte avbryta mig och lyssna när jag berättar något.
Det jag undrar är om det här kan hålla? Kan han med vilja påverka sitt sätt så att jag från och med nu kan leva med honom? Eller har han en personlighet som är empatilös och destruktiv, som kommer tillbaka?
Vad tror ni?
2 gillningar
Det beror ju på. Jag känner en som är gift med en narcissistisk man. Han hade alla de där typiska dragen. Men - det satt liksom inte så djupt i honom. Han var ende sonen i en familj från ett kristet ortodoxt land, där män i allmänhet är värda mer än kvinnor. Han hade blivit uppfostrad till att se sig som mer värd än sin fru och trodde att det skulle vara så. Hon skulle lyda honom och göra allt hemma, medan han skulle sitta och bli uppassad.
När skilsmässan var hotande nära, så vaknade han till. Numera är han inte direkt som en jämställd svensk man, men han är ändå en helt annan person. Han kunde lära om, för han var villig att göra det för sin frus skull.
En “äkta” narcissist har inte förmågan att känna villkorslös kärlek. Han älskar sin fru, så länge hon är snygg, gör som han säger och jobbar hårt. Den dagen han inte har nytta av henne längre, så slutar han älska henne.
Han har inte heller förmågan eller viljan att ändra sig. Eftersom han tycker att det är han som är rätt och alla andra är fel, så är det förstås de som ska ändra på sig. Visst kan han låtsas och luras ett tag, men sedan visar han sitt rätta jag igen.
Om din man kan ändra sig eller inte, beror mest på om han är störd på riktigt eller bara dåligt uppfostrad.
5 gillningar
Älskar din formulering ”Om din man kan ändra sig eller inte, beror mest på om han är störd på riktigt eller bara dåligt uppfostrad.” Låter helt rimligt!
Har ingen aning om hur man kan veta det. Han har aldrig visat någon ånger, bara en vilja att ändra sig framåt. Kan det spela roll?
Kan ju handla om att inte vilja hänga kvar i “det dåliga”, skuld och skam etc utan att direkt omvandla det till energi för att göra bättre framöver. Kan kanske vara en konstruktiv strategi, samtidigt finns väl risken att man hoppar över moment som eg inte går att hoppa över.
Blir det någon ändring framåt, då? Mitt ex och jag har två omgångar med familjerådgivning bakom oss, med flera års mellanrum. Det har hjälpt men bara tillfälligt förstår jag nu.
Jag tänker om exet att han har väldigt svag egen personlighet. När han träffade mig och min familj, så tror jag att han tyckte det verkade vara ett trevligt liv. Han försöker liksom leva som jag - delvis. Men han har egentligen ingen aning om vad som är viktigt för honom. Allt som var viktigt under 20 år har han kastat bort och han lever efter helt andra värderingar även om det på ytan ser normalt ut. T ex att fira våra barns födelsedagar…
Jag har faktiskt gjort en tidslinje över hans liv, och då ser jag att han gjort så här flera gånger: bara vänt sig om och gått, brutit med allt han kan bryta med. Med andra ord så var de förändringar som vi uppnådde under familjerådgivning och genom mitt ihärdiga arbete inom relationen inget bestående.
Jag tror att personer med svag/otydlig egen personlighet och narcissistiska drag absolut kan leva i den där bubblan ett tag, de liksom spelar ett spel, så länge det gynnar dem.
Det är jättesvårt att veta om din partner kan ändra sig på riktigt - men det kräver ju massor med arbete att ändra sig i grunden. Ska du hålla ut på hela den resan? Kommer han att hålla ut, jobba på, ta itu med grundorsaken? Samtalsstöd? Eller ska han bara ”bete sig” snällt ett tag?
1 gillning