Säger precis som @stark1 att detta sätter hela historien i ett annat ljus. Han har uppenbarligen redan fått en extra chans men valt att strula bort den. Det får mig dessutom att undra om det inte finns mer som han inte berättat. Han säger att han varit trogen de senaste åren men precis som du också säger är det ju inget som du faktiskt vet.
Alltså du ska inte ha dåligt samvete för hans skull. Det är han som har gjort valet att vara otrogen och om er relation nu tar slut så är det en följdeffekt av hans handlingar.
Ja precis, det har han gjort i nyktert tillstånd. Även skrivit med olika tjejer på messenger/snapchat.
Den tjejen han träffat vid ett flertal tillfällen hade han även träffat nykter vid nåt av tillfällena.
Hade allt detta hänt nu nyss så hade jag lämnat direkt, men att det var 5 år sedan det hände, gör att jag tvekar. Han kanske har mognat och skärpt till sig. När jag pratar med min kille om det så säger han att han mognat och att han inte är samma person längre, att detta var såpass längesedan att jag borde se mer framåt istället, fokusera på det som är bra och inte kasta bort hela vår framtid pga dessa snedsteg.
Men känns som jag inte kan släppa det han gjort och hur han behandlat mig, och jag går hela tiden och funderar på om det hänt fler saker de senaste åren som han inte berättat om. Man blir ju tokig.
Oavsett vem man lever med riskerar man att bli lurad.
Så kanske har han fortsatt, kanske har han mognat.
Vad känner du behöver ske från hans sida för att du ska kunna fatta ett beslut?
Jag skulle börja med att få gå igenom allt han äger för att se om han fortsatt.
Sedan verkligt sätta upp tydliga ”regler” för vad som gäller framöver. Du har ju inte lämnat så reglerna är ju för att vara överens om framtiden.
Vi lyssnade på The Good fight. Den killen hade varit otrogen sedan start men nu hade de en gemensam grund. Min make fick ett rejält uppvaknande.
Du har helt rätt!
Egentligen så känner jag att jag innerst inne redan bestämt mig för att lämna, då jag känner att jag inte kan stå ut med tanken på vad han gjort mot mig, och tror inte att jag kommer stå ut med att leva i ovisshet om han varit otrogen fler gånger än vad han berättat om.
Men har liksom svårt att komma till skott, går och velar fram ch tillbaka. Är rädd att jag ska ångra mig. Bli ensam resten av livet. Är rädd att alla ska tycka att jag slänger bort något bra, vår framtid, hus osv. Att andra ska tycka att jag är löjlig som gör slut pga detta. Många i min närhet är av åsikten att man ska hålla ihop oavsett, och att man kan lösa alla problem genom parterapi osv. Att otrohet är något som är såpass vanligt och något man liksom bara måste jobba sig igenom.
Fast alla argument håller väl bara om man faktiskt bara gjort ETT misstag?
Jag tycker du ska gå och prata med någon, det kan hjälpa dig.
Det är jobbigt att separera.
Det här är något som jag tycker är väldigt vanligt. Att det känns som att det är denna person eller ingen. Lätt att veta vad en har och svårt att veta vad som finns där ute osv.
Jag har ganska många i min krets av vänner, bekanta, på jobbet etc som är skilda/separerade. Av de som varit separerade lite längre har i stort sett alla träffat nya och ofta säger de att denna nya passar dem bättre än den gamla partnern. Låt inte rädska för det okända vara det som håller dig kvar. OM du ska vara kvar ska det vara för att det är det här relationen du vill satsa på. (Vilket jag ärligt talat tycker som att du redan har bestämt dig för att det inte är.)
Jag har sagt till honom nu att jag bara vill vara vänner och har tillfälligt flyttat in hos en kompis.
Men jag saknar honom jättemycket, och tvekar på om jag gör rätt.
Frågan är om jag saknar honom eller om jag saknar det vi hade, huset osv.
Så förvirrad.
Mycket av saknaden kan vara att man blir så sammanlänkade som ett par att det är som en extra kroppsdel som saknas, som en fantomsmärta! Det går dock över.
Ja det är typ så det känns! hoppas att det går över och att jag känner mig mer och mer säker på mitt beslut snart. Får väl ge det lite tid. Vi har varit ihop i 9 år så hade ju vart konstigt om man inte kände så. Känner stor sorg också, nu när vi äntligen fått vårt drömhus så slutar det på detta sättet. Huset är dock materiella ting, och ska väl försöka att inte värdera in det i beslutet.
Det klart att jag skulle kunna kämpa, men någonstans så känns det som att sveket är för stort. Att det hänt upprepade gånger gör att det känns så oförlåtligt. Hur kan man gång på gång begå samma misstag när man vet hur mycket det sårar. Eller det har han nog inte förstått ioch försig förrän nu.
Sveket är hemskt . Att inte ens var värd sanningen. Jag jobbar ff på ett år efter o insett att det inte går förlåta. Vi är värda en man som inte lämnar alls . Inte en som lämnar o sedan kommer tillbaka . Men tiden och vad vi är med
Om formar oss som människor. Kanske får vi nytta av det som formade oss? Tänk dom
Män som får vara med oss i framtiden. Kan man hitta bättre tjejer? Nej. Heja oss❤️
Ur mitt perspektiv så skulle jag ha något extremt svårt att lita på någon som har utsatt mig för sådant som du ha utsatts för. Förtroendet skulle ha brutits direkt och tilliten förevigt vara försvunnet. Jag skulle säga att det går att förlåta, men tilliten är desto svårare att reparera och finns inte den så är det kört. Hade jag varit i ditt ställe så skulle jag ha väldigt svårt att tro på allt han säger. Har det hänt förut har det säkert hänt fler gånger än vad han säger. Så länge man har ett tvivel så kommer det vara svårt att gå tillbaka.
Jag tycker att du har resonerat klokt i den här tråden. Alla personer reagerar olika på samma saker, men det som absolut är viktigast för dig är att följa den riktlinjen som leder dig till harmoni och frid oavsett vad.
