Du har helt rätt!
Egentligen så känner jag att jag innerst inne redan bestämt mig för att lämna, då jag känner att jag inte kan stå ut med tanken på vad han gjort mot mig, och tror inte att jag kommer stå ut med att leva i ovisshet om han varit otrogen fler gånger än vad han berättat om.
Men har liksom svårt att komma till skott, går och velar fram ch tillbaka. Är rädd att jag ska ångra mig. Bli ensam resten av livet. Är rädd att alla ska tycka att jag slänger bort något bra, vår framtid, hus osv. Att andra ska tycka att jag är löjlig som gör slut pga detta. Många i min närhet är av åsikten att man ska hålla ihop oavsett, och att man kan lösa alla problem genom parterapi osv. Att otrohet är något som är såpass vanligt och något man liksom bara måste jobba sig igenom.
Fast alla argument håller väl bara om man faktiskt bara gjort ETT misstag?
Jag tycker du ska gå och prata med någon, det kan hjälpa dig.
Det är jobbigt att separera.
Det här är något som jag tycker är väldigt vanligt. Att det känns som att det är denna person eller ingen. Lätt att veta vad en har och svårt att veta vad som finns där ute osv.
Jag har ganska många i min krets av vänner, bekanta, på jobbet etc som är skilda/separerade. Av de som varit separerade lite längre har i stort sett alla träffat nya och ofta säger de att denna nya passar dem bättre än den gamla partnern. Låt inte rädska för det okända vara det som håller dig kvar. OM du ska vara kvar ska det vara för att det är det här relationen du vill satsa på. (Vilket jag ärligt talat tycker som att du redan har bestämt dig för att det inte är.)
Jag har sagt till honom nu att jag bara vill vara vänner och har tillfälligt flyttat in hos en kompis.
Men jag saknar honom jättemycket, och tvekar på om jag gör rätt.
Frågan är om jag saknar honom eller om jag saknar det vi hade, huset osv.
Så förvirrad.
Mycket av saknaden kan vara att man blir så sammanlänkade som ett par att det är som en extra kroppsdel som saknas, som en fantomsmärta! Det går dock över.
Ja det är typ så det känns! hoppas att det går över och att jag känner mig mer och mer säker på mitt beslut snart. Får väl ge det lite tid. Vi har varit ihop i 9 år så hade ju vart konstigt om man inte kände så. Känner stor sorg också, nu när vi äntligen fått vårt drömhus så slutar det på detta sättet. Huset är dock materiella ting, och ska väl försöka att inte värdera in det i beslutet.
Det klart att jag skulle kunna kämpa, men någonstans så känns det som att sveket är för stort. Att det hänt upprepade gånger gör att det känns så oförlåtligt. Hur kan man gång på gång begå samma misstag när man vet hur mycket det sårar. Eller det har han nog inte förstått ioch försig förrän nu.
Sveket är hemskt . Att inte ens var värd sanningen. Jag jobbar ff på ett år efter o insett att det inte går förlåta. Vi är värda en man som inte lämnar alls . Inte en som lämnar o sedan kommer tillbaka . Men tiden och vad vi är med
Om formar oss som människor. Kanske får vi nytta av det som formade oss? Tänk dom
Män som får vara med oss i framtiden. Kan man hitta bättre tjejer? Nej. Heja oss❤️
Ur mitt perspektiv så skulle jag ha något extremt svårt att lita på någon som har utsatt mig för sådant som du ha utsatts för. Förtroendet skulle ha brutits direkt och tilliten förevigt vara försvunnet. Jag skulle säga att det går att förlåta, men tilliten är desto svårare att reparera och finns inte den så är det kört. Hade jag varit i ditt ställe så skulle jag ha väldigt svårt att tro på allt han säger. Har det hänt förut har det säkert hänt fler gånger än vad han säger. Så länge man har ett tvivel så kommer det vara svårt att gå tillbaka.
Jag tycker att du har resonerat klokt i den här tråden. Alla personer reagerar olika på samma saker, men det som absolut är viktigast för dig är att följa den riktlinjen som leder dig till harmoni och frid oavsett vad.
Eller hur! Och nu när han väl blev påkommen så berättade han inte hela sanningen med en gång. Fick dra ur honom orden och flera dagar senare så kom det fram mer och mer och han erkände mer och mer saker efter att jag ställde honom mot väggen. Hade varit enklare om han bara erkänt allting rakt upp ochner när han väl blev påkommen. Detta gör ju att man fortfarande går och tror att det finns mer saker som han inte berättat om. Varför inte bara lagt korten på borden med en gång? Hade varit så mycket enklare då. Detta betyder ju att han uppenbarligen fortfarande ljuger för mig, fastän att han nu mognat så himla mycket senaste åren som han säger…
Ja jag ser det som att allt man är med om är en erfarenhet, och oftast går man starkare ur jobbiga situationer. <3
Tack för ditt perspektiv på det hela!
Håller med dig helt och hållet, känner även att nåt mellan oss gått sönder, det intima som jag trodde att bara jag och han delade, det har han liksom delat med flera andra tjejer. Usch det gör så ont.
Ja det är precis detta som är så svårt, han säger att otroheterna hände långt tidigare i vårt förhållande och att inget hänt de senaste 5 åren. Men vågar man lita på det, det är frågan. Om det skulle komma fram nåt ytterligare som hänt så hade jag hatat mig själv om jag tog tillbaka honom nu. Vågar jag riskera det…
Känner att lämna är det rätta, men är rädd att jag är för svartvit i mitt tänk och övereagerar, kanske behöver jag ha en mer nyanserad bild kring detta med otrohet jag vet inte…
Om han nu inte gjort nåt de senaste 5 åren, då kanske jag slänger bort nåt bra… Men om det däremot har hänt fler saker under dessa åren som han inte berättar så hade jag ju hatat mig själv ifall jag skulle få reda på det längre fram.
Känns som en helt omöjlig situation och vet inte hur jag ska få fram svaret på hur jag ska göra.
Ja han har varit otrogen i minst ett halvår med en kollega. Jag ´har då vi har barn o ville inte rusa iväg gett det ett år. Men såhär i efterhand ångrar jag mig. Jag är så ledsen o arg och bär så mycket ilska inom mig. Så för mig personligen har året varít det värsta man kan man kan vara med om som människa. Så mycket smärta på ett år tror jag inte vanliga människor upplever under en livstid. Men nu i dagarna ska han ut. Han ska låna en lägenhet så får vi se. han vill att jag ska få ro och jag vill nog skiljas. Vi får se. Vi börjar så. Hur mår du?
Så respektlöst mot dig. Har han varit ärlig och berättat själv? Eller upptäckte du det på något sätt?
Kan verkligen förstå hur du känner, usch det är inte rättvist.
Känner igen mig i dina känslor. Känner mig också arg och ledsen, och sorg över att det blev såhär. Och mycket tvivel fram och tillbaka om vilket beslut man ska ta.
Jag kom på dom. Första gången de inte hade sex på arbetstid utan på fritid(vår tid) . Jag hade märkt han bytt kod på telefonen men kunde aldrig aldrig tro detta om honom. Men jag knäckte koden den morgonen. Och vad ser jag??? Kan säga att mitt hjärta aldrig slagit hårdare. Fy vad höll min man på med?
Han erkände direkt. Valde på en gång att avsluta. Och nu håller han på gå av då han känner allvaret i att bli lämnad av mig. Han kommer verkligen tappa allt.
Tänk o leva med detta? För honom! Kan man det??
Egentligen väldigt konstigt. Vi som blir bedragna är ju redan lämnade sedan ska vi ta ställning inom vi ska lämna… konstigt
