Jag och min kille har varit ihop i 7 år, upptäckte i somras att min kille varit otrogen och haft sex med iallafall 4 olika tjejer (vad jag vet) under vårt förhållande, och en av dem hade han träffat vid ett flertal tillfällen. Den senaste otroheten hände för 4–5 år sedan, och sedan dess säger min kille att han inte varit otrogen fler gånger. Jag upptäckte det hela genom att jag hittade gamla sparade konversationer på min killes mobil. Jag har genom hela vårt förhållande misstänkt att han varit otrogen vid ett par tillfällen då jag sett att han skrivit med olika tjejer på messenger/snapchat, och frågat honom, men då fått till svar att det endast varit vänskapligt och inget mer. Har i perioder mått dåligt över detta, gått och oroat mig men ändå intalat mig att min kille talar sanning. Blåögd som jag är så har jag trott på honom, men nu har det alltså visat sig att min magkänsla varit helt rätt. Min första tanke är att göra slut då jag känner mig så sviken och kan inte fatta hur han kunnat göra så mot mig och dessutom ljugit om det.
Han skyller på att anledningen till otroheterna har varit alkohol, att han tappat omdömet och alla spärrar helt och tappat allt konsekvenstänk.
Men om han nu inte gjort något på de senaste åren så kanske han har mognat, (vi har förlovat oss, byggt hus osv) är jag då löjlig som gör slut på grund av detta?
Förövrigt så har vi det bra i vårt förhållande, men jag är så arg på honom och har svårt att släppa att han gjort såhär mot mig! Dessutom vet jag exakt vilka dessa tjejer är, vilket gör det hela ännu värre.
Nej du är inte löjlig.
Du måste bestämma om du kan leva med detta eller om det är för stort för att ”komma över”. Ibland läker tiden, men ibland har tid motsatt effekt. Saker blir större.
Det är lätt att säga lämna, speciellt om ni inte har familj.
Kanske beror det allra mest på hur du ser på din pojkvän idag, kan du lita på honom? Vad känner du om han skulle gå ut och ta några öl med grabbarna? vette sjutton om jag skulle lita på en sådan kille, 4 tjejer, fylla kan man kanske skylla på en gång men flera? Sedan låter ni unga och visst mognar man men har du också legat runt? Förmodligen inte eller? Kan man då försvara det?
Hur reagerade din kille när du upptäckte honom? Försökte han skylla ifrån sig, stryka ett streck över det och gå vidare, eller gör han nu allt för att du ska känna dig trygg i relationen och få bearbeta? Är han villig att jobba med sig själv i t ex terapi för att hindra att det händer igen? Om han t ex skyller på alkoholen, har han gjort något för att minska drickandet? Hur förklarar han att det hände inte bara en gång utan fyra? I hans beteende tänker jag finns en nyckel. HAN ska kämpa för din förlåtelse.
Ett tips är att läsa tråden Välja att stanna som handlar om bearbetningen av en otrohet. Tycker att det finns många poänger i diskussionen där och vad som krävs för att en relation ska överleva och att det framför allt är den som svikit som ska göra jobbet.
Tycker också att du ska fundera över vilka anledningarna skulle vara att stanna kvar. Det är lätt att tänka att de investeringar som gjorts i relationen (förlovat sig, byggt hus etc) motiverar att stanna kvar, men försök att undvika att tänka så. Tänk framåt istället. Det låter som att ni är hyfsat unga så du har mycket framtid kvar.
Det är min tråd som Endagitaget refererar till (Välja att stanna).
Min man la sig platt sekunden efter att jag hade konfronterat honom. Han hasplade ur sig en dum kommentar “det var inte meningen att du skulle få reda på det” och sen la han sig och tog emot allt skit jag hade att kasta på honom - och tro mig jag hade en hel del att ta ut!
Din kille verkar inte vilja ta ansvar för det han har gjort utan skyller ifrån sig. Om han nu tappar alla spärrar när han dricker brukar han stå och pissa mot husväggar, kasta flaskor på bilar och annat skit? Om han inte gör sånt så är det BS att han har tappat omdömet och alla spärrar.
Det är inte förlovningen och huset som ska göra att du väljer att stanna i en relation. Det ska vara kärlek, trygghet och tillit. Tror du att du någonsin kommer att kunna lita på honom igen?
Vad kommer att hända när/om ni bestämmer er för att skaffa barn? Sex blir lite omständigt då för vissa. Kommer han att “lösa det själv”?
Jag och min man har gjort en jäkla resa. Det tog mig närmare 2 år att komma tillbaka och känna mig trygg igen. Tilliten är inte där till 100% än men det kommer. Han har bevisat om och om igen att han är vid min sida (när jag hamnade på sjukhus med blodpropp under pandemin, när han hittade mig nedbruten på golvet i sovrummet, när jag var så trött att jag inte klarade av att göra mig i ordning för att gå och lägga mig, när jag sms från jobb att jag höll på att gå under körde han raka vägen hem… listan kan göras lång) vad gör din kille för att du ska känna dig trygg?
Det är så jag känner också, jag kan absolut acceptera och förlåta ETT snedsteg. Men att det hänt så många gånger gör att det känns mer som ett beteende än bara ett snedsteg…
Ja jag vet, jag väger både för och emot men har så svårt att komma till ett beslut. Vi har inga barn, så för den sakens skull så behöver vi inte hålla ihop.
Det tråkiga är att jag ser honom på ett lite annat sätt nu, efter jag fått reda på detta. Man frågar sig vem har jag levt med. Hur har han kunnat ha samvete att göra såhär, och ljuga om det.
Visst mognar man med tiden, och det vet jag att han har gjort på många sätt. Men hur ska jag kunna lita på att inget hänt nu de senaste åren. Har han kunnat ljuga tidigare så kan det ju hända att han fortfarande ljuger.
Jag själv skulle aldrig kunna göra så mot någon, usch! Får dåligt samvete för minsta lilla så det skulle jag aldrig klara av.
Men om ha nu talar sanning, att inget hänt de senaste åren, att han har mognat, tänk om jag då “slänger bort” vår framtid pga detta.
Men om det däremot är ett beteende som skulle upprepa sig i framtiden så skulle jag hata mig själv för att jag inte lämnade.
I början så erkände han inte sanningen, fick dra ur honom orden för att tillslut få honom att erkänna. Därefter har han gjort allt för att det ska bli bra igen och tagit på sig hela skulden. Han är villig att jobba med sig själv och gå i terapi, och han har hållt sig ifrån akohol. Så det är jag jättetacksam för att han verkligen tagit ansvar för situationen. Men har så svårt att släppa att han har kunnat göra så mot mig och ljuga. Scenarion spelas hela tiden upp i mitt huvud på honom och dessa tjejer, och blir helt äcklad.
Att det hänt flera gånger menar han beror på alkoholen, att alla spärrar släpper då. Men har man något konsekvenstänk överhuvud taget så tycker jag ju att man då borde inse att man inte kan dricka så mycket om man inte kan hantera det.
Tror precis som du skriver att många anledningar till att stanna är investeringarna i relationen, förlovat oss, byggt hus osv. Vet att det inte ska vara en anledning egentligen, men det blir lätt att man fastnar i sådana tankar.
Så himla svårt att ta ett beslut, innerst inne känner jag att jag inte förtjänar att ha behandlats så, även om han nu ångrar sig och har mognat. Tycker inte det är rättvist. Men sen i nästa stund så är jag rädd att jag gör fel val och kommer ångra mig, och bli ensam resten av livet.
Min kille har nu tagit på sig ansvaret för situationen och vill förändras och göra allt bra igen.
Men precis som du skriver så har han inte gjort nåt annat skit på fyllan direkt, vilket isåfall är märkligt, om han nu tappar alla spärrar som han säger. Därför blir man ju tveksam, tycker att det ör en ganska dålig ursäkt.
Du har helt rätt, såklart ska man inte stanna av den anledningen. Jag vet inte om jag kommer kunna lita på honom igen, frågar mig hela tiden om han ens pratar sanning nu. Han säger att inget hänt de senaste åren, men hur ska jag kunna lita på det.
Innan detta uppdagades så hade vi planer på att skaffa barn, men just nu känns det miiilslångt bort.
Förstår vilken resa ni gjort tillsammans! Det ger hopp om att det går att ta sig igenom otrohet.
Det jag funderar på är bara om det är värt det för vår del, när man ännu inte har barn än. Är det enklare att bara släppa varandra och börja på ny kula med någon annan?
Kan även tillägga att jag tidigt i vårt förhållande (blev ihop 2013) förlät honom efter att han strulat med en av mina kompisar och hittade nakenbilder på hans telefon som han sparat från snapchat på en tjej i hans kompisgäng. Därför gör det så ont att få reda på att han fortsatt med detta beteende trots att han sett hur sårad jag blivit efter dessa första händelser.
Vill inte känna mig som en dörrmatta som bara förlåter och förlåter. Önskar jag fått reda på de sista otroheterna tidigare, och gjort slut redan då. Känns så dumt att göra slut nu, några år senare, om han nu mognat och är en bättre person nu än då. Och nu när vi har hus, förlovat oss osv. Eller förstår du hur jag menar?
Hade du skrivit det tidigare så hade jag svarat direkt att du ska kasta ut honom.
Vill du alltid leva i undran om han är dig trogen?
Du är för ung för att behöva stå ut med något sådant hela ditt liv.
Han kommer att göra om det för han har ju kommit undan så många gånger.
Jag tror på att man kan läka, förlåta och gå vidare men inte när någon upprepar och väljer att skada om och om igen.
Tänk dig noga för innan du investerar mer i honom.
Du ska tänka på dig själv i första hand. Du förtjänar inte att bli behandlad så här. Du undrar om han har mognat för att han säger att han inte har gjort det de senaste åren. Vad händer när nästa villiga brud dyker upp och skickar naken bilder till honom?
Jag har 22 år tillsammans med min man. Jag valde att stanna för att jag ville inte kasta bort alla de år vi har levt ihop. Jag valde att ge honom en chans att visa att han ångrade sig. Jag ställde krav och var tydlig med att det var att lyssna och göra enligt mina krav eller så var det dörren. Han valde det först nämnda och fyllde på min kravlista med sina krav på sig själv och längre fram på önskemål på oss båda för att vårt äktenskap skulle överleva och bli starkare.
Skulle jag få reda på något nu, ovasett om det har hänt får många år sedan eller igår, så åker han ut omedelbart.
Jag har också funderat på det där, att jag känner mig för ung för att behöva stå ut med något sånt här resten av livet. Förstår andra par och som i ditt fall som levt ihop så länge, att man inte lämnar i första taget, utan man vill ge det en chans till.
Förstår din situation och håller helt med dig!
Det är så orättvist sånt här tycker jag! Samtidigt som man fått detta i knät så blir man också den ansvariga för att avsluta eller inte avsluta förhållandet.
Funderar varje dag på vilket val jag ska göra, och om jag stannar så känner jag mig på något sätt lite “överkörd”, som att jag accepterar att bli behandlad på detta sättet, och om jag lämnar så får jag så dåligt samvete för min kille och att han ska bli ledsen, sälja huset och krossa vår framtid och gemensamma drömmar. Mår så dåligt av tanken på båda alternativen.
Måste bara kommentera att det är inte tiden ni har bakom er som blir det viktiga utan den ev tid ni har framför er, det är den som går ”förlorad”. När detta nu kommit fram så måste ni fundera och välja varandra igen. Läs gärna tråden ” fem år senare”.
Det är så lätt att stå på barrikaderna och skrika: lämna den uslingen, tills man hamnar där själv.
Om du inte är helt mesig, vilket jag betvivlar, så tycker jag inte alls att stanna betyder att man accepterar detta beteendet. Jag antar att du faktiskt rört upp himmel o jord för detta.
Du klargör väl snarare att du inte accepterar detta beteende. Du kan dock inte göra detta ogjort. Det är naturligtvis skitdåligt gjort men inte sjutton accepterar du det.
Jag tycker det låter väldigt hoppfullt att din pojkvän är villig att gå i terapi osv, du ska banne mig inte behöva tvivla på honom en nanosekund under resten av ert liv. Det måste han säkra.
Man kan och ska ha stolthet, men läs lite om Pyrrhus-seger. Det är en dyrköpt seger. Det är typ att man vann, men alla dog, eller att min minsann hade rätt men man själv o ev alla inblandade blev mer olyckliga än tidigare. Jag har på gränsen själv denna sjuka stolthet men även jag som är 50+ försöker att höja mig över denna ibland barnsliga stolthet.
Säger precis som @stark1 att detta sätter hela historien i ett annat ljus. Han har uppenbarligen redan fått en extra chans men valt att strula bort den. Det får mig dessutom att undra om det inte finns mer som han inte berättat. Han säger att han varit trogen de senaste åren men precis som du också säger är det ju inget som du faktiskt vet.
Alltså du ska inte ha dåligt samvete för hans skull. Det är han som har gjort valet att vara otrogen och om er relation nu tar slut så är det en följdeffekt av hans handlingar.
Ja precis, det har han gjort i nyktert tillstånd. Även skrivit med olika tjejer på messenger/snapchat.
Den tjejen han träffat vid ett flertal tillfällen hade han även träffat nykter vid nåt av tillfällena.
Hade allt detta hänt nu nyss så hade jag lämnat direkt, men att det var 5 år sedan det hände, gör att jag tvekar. Han kanske har mognat och skärpt till sig. När jag pratar med min kille om det så säger han att han mognat och att han inte är samma person längre, att detta var såpass längesedan att jag borde se mer framåt istället, fokusera på det som är bra och inte kasta bort hela vår framtid pga dessa snedsteg.
Men känns som jag inte kan släppa det han gjort och hur han behandlat mig, och jag går hela tiden och funderar på om det hänt fler saker de senaste åren som han inte berättat om. Man blir ju tokig.
Oavsett vem man lever med riskerar man att bli lurad.
Så kanske har han fortsatt, kanske har han mognat.
Vad känner du behöver ske från hans sida för att du ska kunna fatta ett beslut?
Jag skulle börja med att få gå igenom allt han äger för att se om han fortsatt.
Sedan verkligt sätta upp tydliga ”regler” för vad som gäller framöver. Du har ju inte lämnat så reglerna är ju för att vara överens om framtiden.
Vi lyssnade på The Good fight. Den killen hade varit otrogen sedan start men nu hade de en gemensam grund. Min make fick ett rejält uppvaknande.
