Jo, du har rätt. Han är på många sätt det finaste jag upplevt och jag känner igen det du skriver om att gosa och ha det jättebra, för att plötsligt bli avvisad. Han var väldigt avvisande i perioder under hösten och nu då jag vet vad som hänt parallellt blir det extra svårt att acceptera.
För mig är lögnerna oxå det svåraste.
Innan honom var jag gift i 18 år och den skilsmässan har jag just och just hämtat mig från. Det är pga skilsmässan jag är här, och inte pga pojkvännen.
Så det känns ju som att kraven är ganska höga nu. Strul är inte det jag behöver inleda det nya livet med.
Förstår verkligen att du inte orkar med något struligt förhållande nu efter att ha gått igenom en skilsmässa också! 
Jag har jättesvårt för lögner. Det kan vara nästintill omöjligt att få tillbaka tilliten även när lögnen inte burit med sig svinerier av den här nivån. Och att han verkligen aktivt valt att förstöra mitt liv. 
Jag ser det så iallafall.
1 gillning
Och idag efter middagen kom samtalet plötsligt in på otrogna svin och hur personer min familj kände sket i sina barn vid minsta flört och liknande. Höll på att bli helt knäckt och dessutom arg så det rök ur öronen på mig! Min msn blev visst illa till mods och avbröt samtalet för hundpromenad.
1 gillning
Hur går det @RisingDragon?
Ja, hur går det? Det känns så fruktansvärt tungt!
Vi är hemma efter semestern nu och min man är borta ett par dagar på tjänsteresa igen. Det känns skönt!
Hos min familj i opakas kom ämnet otrohet upp ytterligare en dag. Jag var så jävla arg och pratade om otrogna lögnare och deras svinerier, och hur dom skiter fullkomligt i sin fru - och ännu värre sina barn! Min ”stackars” man blev tvungen att gå undan.
Jag har också tänkt så mycket på den gången han faktiskt valde sitt svärmeri för en kvinna framför barnens välmående.
Vi har ett gemensamt intresse som vi tidigare utövade varsin vardag kväll. Och barnen också varsin vardag kväll. Så ett halvår hade vi pratat om att barnen skulle må bättre och få det lugnare om vi skulle lyckas frigöra en vardag kväll så familjen skulle vara samlade två kvällar. Min man flörtade med en person i sin grupp på aktiviteten även dom gånger jag var där med honom.
Plötsligt var det en som hoppade av aktiviteten i min grupp och jag bad min man först att byta grupp för att vårt förhållande skulle må bra av att göra något roligt tillsammans och få vara glada ihop. Just då var det kämpigt för äldsta barnet. Han var inte ett dugg intresserad av att byta grupp för vårt förhållandes skull så klart. Den andra kvinnan var mer intressant. Så då påminde jag om att vi pratat ett halvår om att barnen skulle må bättre om alla var hemma ytterligare en kväll. Han sa att han inte var beredd att släppa sin grupp för den sakens skull.
(Kan tillägga att han ofta sa att hans grupp var tråkigare än min, förutom kvinnan han svärmade för)
Första kvällen han hade varit i sin grupp kom han hem och sa att han tänkt på det där med barnen och att dom skulle må bättre om han bytte. När jag höjde ett frågande ögonbryn erkände han att anledngen till att han ville byta var att kvinnan hade slutat i hans grupp pga graviditet…
Efter det övervägde jag ett halvår att skilja mig dels för förnedringen att en kvinna som sket fullkomligt i honom var viktigare än vårt äktenskap. Men framför allt för att det var första gången han satte sin förälskelse (en timme i veckan 14 veckor) före sina barns välmående. Det kändes så jävla vidrigt och sunkigt!
Istället gick jag all in på att satsa på äktenskapet och kämpade hårt ett helt år för att slippa skilja mig från mannen jag älskade. (Det var då han förklarade hur het han var och hur mycket jag ville ha honom)
Jag grämer mig som fan att jag inte dumpade då!!! Jag vet att det inte hjälper att älta men det går runt så jävulskt i huvudet på mig nu
1 gillning
Han framstår som otroligt svag!
Ibland tänker jag att när vi blir kära så är den en själv som ger sin älskade hans egenskaper. Vi ser vad vi vill se, inte vad som verkligen finns där.
Javisst har jag sett det jag vill se. Jag har också förstärkt dom bra perioderna och negligerat dom dåliga. Det ät jju också så att vi haft långs fina perioder och han är otroligt snäll, omtänksam, kärleksfull och väldigt familjekär. Annars skulle jag ju lämnat för länge sen. Han är också smart och rolig. SAMTIDIGT som han har perioder av att visa mig att andra kvinnor betyder mer, ignorera mig när jag vill prata om något viktigt eller utesluta mig i familjesammanhang.
Men jag känner mig så orolig om han kommer ”glömma” barnens bästa för varje förälskelse han går in i efter skilsmässan. I bästa fall träffar han någon att leva med direkt. Vore lugnast så! Samtidigt litar jag ju på honom som pappa, han ör en jättefin pappa och vill ju verkligen vara familj med barnen. Men tänk om han får en knäpp igen när han blir kär/kåt/småförtjust igen!?
Det är så fruktansvärt tungt nu! Har fått tillbaka lite ångest, som när jag ”vaknade upp” ur min långa förnekelse. Jag känner mig handlingsförlamad så fort jag är hemma, oavsett om han är hemma eller bortrest. Orkar inte laga mat, diska, umgås normalt med barnen. Jag har inget att säga, utan sitter tyst och känner mig helt paralyserad i hjärnan.
När min man är bortrest känns det skönt. När han kommer hem blir jag glad och vi gör saker som familj. Sen säger han nåt fel och jag börjar fräsa och sura. Det känns som om jag inte har koll på mig själv och är en helt annan människa än mitt vanliga jag.
Känner sån sorg över det jag kommer att förlora när mitt äktenskap går i graven. Jag kommer att sakna min man, eller drömbilden av honom, så vansinnigt mycket. Allt vi gör som familj. Vi hittar på rätt mycket saker tillsammans och har så roligt.
Samtidigt längtar jag inte efter annat än att separera och slippa dela mitt liv med den som har utsatt mig för det smärtsammaste jag varit med om. Tänker oftare på min lilla tvåa och den börjar kännas riktigt trivsam i mina framtidstanksr.
Men tänk om jag fortsätter att vara handlingsförlamad efter skilsmässa och bara är sur och trött? Ligger på soffan och inte ens orkar resa mig för att äta mat? Låter ungarna roa sig bäst dom vill när dom behöver stöd att känna sig trygga i nya lägenheten?
Så många tankar som snurrar och så mycket gråt som bränner bakom ögonlocken!
Samtidigt kan jag verkligen uppskatta många saker i livet så fort jag kommer utanför dörren till vårt gemensamma hem. Det känns lite hoppfullt!
Jag tror att det kommer att gå bra. Man kan vara låg ett tag, det tar inte barnen skada av.
Jag har liknande tankar som du. Det här med att man kommer att sakna tillfällen när allt var bra och man var en familj. Känns tungt tanken på att förlora sin bästa vän.
Ja så tänkte jag också i början? Hur ska man klara att vara ifrån den som varit ens bästa vän och förtrogne i 20 år!! Kan hon inte bara komma tillbaka så fixar vi det så allt blir som förr!!
Men… Efter några veckor när chocken släppt och hjärnan började fungera igen så börjar man tänka lite klarare!! Vadå bästa vän? Är ens bästa vän en som hugger en i ryggen och som ser dig i ögonen och ljuger för dig verkligen en vän? Får en riktig vän en att leva med en oro i kroppen hela tiden? Är en vän någon som ger rädsla och misstro?
För att vara en riktig vän så krävs respekt! Utan tillit till någon så finns det per automatik inte heller nån respekt! Det faller ju på sin egen orimlighet!
För att komma vidare och över alla vidriga lögner så måste man acceptera! Man behöver inte förlåta något eller försöka försonas i nåt som ska vara vänskap eller bli “kompisar”.
Däremot så måste man acceptera läget och lära sig att släppa förtreten och gå vidare. Är det någon som du ska förlåta så är det dig själv! Det är inte det lättaste att göra när man är förgiftad av hat! Det är en kamp!!
1 gillning
Kanske är det rent av så att barnen också vill förstå att man är ledsen över att inte vara familj längre? Se att man inte är känslomässigt avstängd? Jag försöker hoppas det.
Otroligt tungt! Hela fina familjen borta i ett svep. 
Förstår inte hur någon kan göra så mot sin egen familj! Han kunde ju ha lämnat mig på ett ärligt hederligt sätt och träffat vilka kvinnor han ville sen!
Det bästa (eller är det kanske tragiskt) är att jag inte sett honom som min bästa vän. Det jag har kunnat prata väldigt förtroligt med honom om är barnen och våra familjer. Kommer sakna att kunna prata om barnen tillsammans på det sättet. Ovant att inte vara en del av varandras familjer sen också. Jättekonstigt!
Jag känner också så, att han kan inte räknas som någon sorts vän eller kompis alls nu. Jag är inte vän med personer som sviker mig, ljuger och gör mig så illa! Samtidigt som vi helt enkelt MÅSTE samarbeta kring barnen och djuren. Det känns som att det kan bli otroligt komplicerat! Går ju inte att sköta överlämningar utan att träffas då. Säkert måste vi diskutera massa kring djuren varje vecka. 
Ja varför kunde vi inte fått ett avslut utan att blivit bedragna. Kommer inte bli vi igen jag vet det fast kan inte fatta det. Ena stunden vill jag ha till baka honom. Nästa stund att han ska försvinna från jordens yta. Känner inte igen mig själv längre. Humöret åker bergodalbana.
Känner precis likadant! En riktigt illamående resa på bergochdalbanan. Känner mig så fast besluten att lämna samtidigt som en del av mig bara skriker ut i panik att jag borde ge det ett försök. Men nej, det ska jag absolut inte, men det gör så vansinnigt ont!
