Ja så tänkte jag också i början? Hur ska man klara att vara ifrån den som varit ens bästa vän och förtrogne i 20 år!! Kan hon inte bara komma tillbaka så fixar vi det så allt blir som förr!!
Men… Efter några veckor när chocken släppt och hjärnan började fungera igen så börjar man tänka lite klarare!! Vadå bästa vän? Är ens bästa vän en som hugger en i ryggen och som ser dig i ögonen och ljuger för dig verkligen en vän? Får en riktig vän en att leva med en oro i kroppen hela tiden? Är en vän någon som ger rädsla och misstro?
För att vara en riktig vän så krävs respekt! Utan tillit till någon så finns det per automatik inte heller nån respekt! Det faller ju på sin egen orimlighet!
För att komma vidare och över alla vidriga lögner så måste man acceptera! Man behöver inte förlåta något eller försöka försonas i nåt som ska vara vänskap eller bli “kompisar”.
Däremot så måste man acceptera läget och lära sig att släppa förtreten och gå vidare. Är det någon som du ska förlåta så är det dig själv! Det är inte det lättaste att göra när man är förgiftad av hat! Det är en kamp!!
1 gillning
Kanske är det rent av så att barnen också vill förstå att man är ledsen över att inte vara familj längre? Se att man inte är känslomässigt avstängd? Jag försöker hoppas det.
Otroligt tungt! Hela fina familjen borta i ett svep. 
Förstår inte hur någon kan göra så mot sin egen familj! Han kunde ju ha lämnat mig på ett ärligt hederligt sätt och träffat vilka kvinnor han ville sen!
Det bästa (eller är det kanske tragiskt) är att jag inte sett honom som min bästa vän. Det jag har kunnat prata väldigt förtroligt med honom om är barnen och våra familjer. Kommer sakna att kunna prata om barnen tillsammans på det sättet. Ovant att inte vara en del av varandras familjer sen också. Jättekonstigt!
Jag känner också så, att han kan inte räknas som någon sorts vän eller kompis alls nu. Jag är inte vän med personer som sviker mig, ljuger och gör mig så illa! Samtidigt som vi helt enkelt MÅSTE samarbeta kring barnen och djuren. Det känns som att det kan bli otroligt komplicerat! Går ju inte att sköta överlämningar utan att träffas då. Säkert måste vi diskutera massa kring djuren varje vecka. 
Ja varför kunde vi inte fått ett avslut utan att blivit bedragna. Kommer inte bli vi igen jag vet det fast kan inte fatta det. Ena stunden vill jag ha till baka honom. Nästa stund att han ska försvinna från jordens yta. Känner inte igen mig själv längre. Humöret åker bergodalbana.
Känner precis likadant! En riktigt illamående resa på bergochdalbanan. 
Känner mig så fast besluten att lämna samtidigt som en del av mig bara skriker ut i panik att jag borde ge det ett försök. Men nej, det ska jag absolut inte, men det gör så vansinnigt ont!
Usch, imorgon är det dags för det fruktade samtalet. Och jag känner mig som en skurk! Fattar inte hur jag ska överleva morgondagen.
Det kommer att bli bättre!
Vi är värda något bättre! Någon som visar oss respekt! Älskar man någon går msn inte bakom ryggen! Styrka till oss som blivit lämnade 
1 gillning
Håller med dig så väl @Heartbroken71. Så tråkigt att det ibland är otrohet inblandat mm. Jag känner fortf stor sorg över att vi ej är en familj. Själva enheten. Stor kram till alla!!! Och trevlig helg!
1 gillning
Känner mig väldigt förvirrad efter vårt samtal förra helgen. Trodde att han typ skulle bryta ihop och erkänna, men han satt som ett frågetecken och förnekade otrohet.
Den faktiska lögn han dragit om att han ”glömt” koden till sin mobil körde han lögnarstrategierna att förminska betydelsen av lögnen, lite crazy making och att jag missuppfattat honom och han sagt helt andra saker. Dessutom försökte han komma med nån lam förklaring om varför jag inte skulle ha koden, men i det fallet hade sanningen varit mycket enklare än lögnen + hans plågade skuldtyngda ansiktsuttryck när han uttalade lögnen gång på gång i flera månader.
Skägghistorien trodde han knappt på och sa att det måste varit ett skämt. I så fall lär han ju ska ha berättat det när jag blev sur och kallade honom gubbe i flera månader.
En del av sakerna i samtalet kändes otroligt bra att prata om. Jag var inte beredd på min vilja att verkligen hålla ihop familjen och leva tillsammans.
Jag har gjort klart för honom att jag inte litar på honom och har krävt familjerådgivning. Men dom har stängt till hösten.
Han är såååå glad, lättad och kärleksfull nu. Om jag själv falskeligen blivit anklagad för otrohet hade jag blivit förbannad, pratat och pratat med min man och rett ut det. Känns som om han agerar som en tvättäkta lögnare av rang!
Nu är jag glad och kär när vi är tillsammans och arg och bitter när vi inte är det och jag tänker på hans lögner. Jag känner mig förrådd av min hjärna och mina känslor! Fattar ingenting!!! Jag var så säker på min skilsmässa.
Imorgon ska jag tack och lov till min kurator. Försöker pausa processen inom mig lite till familjerådgivningen men det är svårt. Som tur är drunknar jag i jobb och sysslor nu.
1 gillning