Men fy! Så respektlöst att jag blir kräkfärdig av det! 
Det där är min stora skräck, att min man ska bli helt psycho och blanda in mig i nya kvinnor innan vi flyttat isär.
Måste du fixa huset själv eller ta hjälp innan ni kan sälja?
Stor kram till dig!
Precis, så sant som det är sagt och det kan överhuvudtaget inte sägas bättre 
Jag vill börja med att säga, fy vilken jobbig situation du befinner dig i. Jag har en liknande situation som började med otrohet men sen fyllts på med andra tråkigheter. Det är aldrig bra att stanna i en sådan relation. Jag har tagit samtalshjälp, lägger uppdateringar här och har fantastiska vänner/familj som stöttar mig. Jag hoppas att du tar den hjälpen du behöver. Jag ser ljuset nu och vår skilsmässa kan gå igenom i juni. Du kommer också komma dit. Vill du pm mig är det bara att skicka💜 du är stark som kommit så här långt
God morgon @RisingDragon
Jag läste igenom din tråd nu, och sitter och tänker på det du skriver.
Du skriver att han har en levande kommunikation med barnen, medan du ligger och glor på skärmar och fräser en sur kommentar ibland. Antagligen en lite hård beskrivning av situationen, men jag fattar bilden.
Och då tänker jag så här:
Du vill ut ur ert äktenskap på grund av hans otrohet, och nedvärderande behandling av dig. Bra där! Det är nog hög tid att ta tag i ditt liv, och din självkänsla.
Men det är din fajt. Inte kidsens. Det är inte de du ska ta ut din frustration på. Gör det här inne istället. Eller ta en terapeut till hjälp, för din man verkar inte vara rätt person att hjälpa dig igenom detta 
Dina barn är rädda för förändring skriver du. Jag är okunnig om Asperger och liknande diagnoser, men jag tänker att deras beteende kanske egentligen stammar från den energi ni vuxna utstrålar. De kanske går in i rädslan för förändring som skydd emot det för dem obegripliga otäcka som hänger i luften.
Det kommer bli en förändring, men till det bättre! För ingenting är värt att leva kvar för i ett dysfunktionellt förhållande.
Och om din man älskar sina barn, och är bra mot dem så hallå! Det är ju fantastiskt!! Det kunde vara så mycket värre. Han kunde vara en skithög emot dem. Ett dåligt föredöme. Ett våldsamt alkoholiserad svin. Så se det som en positiv sak i hela geggan. Att ni faktiskt är två. Se inte det som ett hot utan en möjlighet.
Jag har (hade) en fru som jag inte vill leva med längre. Hon har en egoistisk ådra som är så ofantligt oattraktiv, och som jag naturligtvis ser att hon i viss mån för över till barnens personligheter. Men hon är inget as! Hon är en jävla självupptagen egoist MEN också en bra mamma som jag litar på. Det ser jag som en tillgång i vår separation. Och om de skulle välja att bo hos henne så hade mitt ego fått sig en törn, men det är också det ENDA det innebär. De två liv jag älskar mer än mitt eget väljer kanske (tills sanningen börjar krypa fram igenom hennes fasad) att bo hos henne. Det står i deras fulla rätt att välja. Det skrämmer mig inte, för hon är ansvarsfull gentemot dem. Och jag tänker fanimig inte låta mig dikteras av mitt ego längre. Det tycker jag inte du ska göra heller. Så sluta slicka såren. Ta tag i ditt liv. Ditt nya vackra starka liv där du är värd precis allt. Låt dig inte styras av skuld. Inte av hat. Inte av ånger. Inte av vad som borde ha blivit. Stäng av skärmarna du glor på och börja leva igen. Var med i diskussionerna. Ta med dem på nya upplevelser, stora som små. Räkna igenom hur många timmar du tittar på hjärndött skit på tv, och ta de timmarna i skogen med kidsen, eller en sista minuten till ett hav. Låt ditt förnuft och hjärta skapa dig ett nytt liv. Den energin kommer helt säkert få dina barn med på tåget. Om så i en liten 2:a . <3
Tack! Jag har börjat läsa din tråd sent igår när jag hade lagt mig. Det gjorde ont i mig att läsa hur du blev lämnad! 
️
Jag har träffat en kurator vid ett tillfälle och det kändes otroligt bra! Ska träffa henne igen efter att jag pratat med min man och det känns så skönt att veta att hon finns där. Det var en otrolig lättnad att prata med henne och hon hjälpte mig verkligen att öppna ögonen för vad jag har varit med om.
Ibland tänker jag ljust på framtiden och ofta är det väl mest katastrof. Försöker att ta till mig av det jag läser här i forumet. Jag tror verkligen att jag behöver göra det här för mig själv!
Som tur är är det maken som mina sura fräs riktar sig till, men barnen kan tyvärr råka höra. 
Ska verkligen försöka resa mig upp ur den här jäkla paralyserande skiten och göra nåt med ungarna istället. Lyckades häromkvällen spela ett roligt spel med yngsta.
Svärmor har berättat att min man också hade extremt svårt för förändringar som barn, så det har nog med den där manliga genen att göra, som jag och svärgerskan brukar skämta om.
Vet inte hur jag skulle orka leva om barnen också väljer bort med. Med tanke på att jag redan längtar efter döden av min mans dumpande så skulle det bli mycket värre om jag inte får dela mitt liv med mina barn. Skulle dom bo hos sin trygga pappa på heltid är det lättare för mig att dö. Jag kommer aldrig att lägga ansvaret för min lycka på mina barn, utan det får jag bygga upp själv. Men nej, jag har så svårt att se att jag kan välja att leva utan dom så länge dom är i livet.
Fantiserar iallafall glada tankar om min lilla lägenhet.
Det hjälper otroligt mycket att ta del av andras historier. För man känner sig väldigt ensam och utsatt när man är i början av sin egen historia. Har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har nu efter de gånger jag fått genom jobbet skaffat en egen terapeut. De är verkligen det bästa jag gjort. När jag ser tillbaka på allt jag godtagit under åren och hur stark jag är nu, då slår det mig att han aldrig hade kunnat fortsätta med detta. Jag hade brutit mig fri, han gjorde det bara så mycket enklare. Jag är rätt säker på att du kommer känna likadant till hösten när du kommit en bra bit på vägen❤️
Nej han är här och fixar det vi vill ju båda ha så mycket pengar som möjligt för huset.
Det är bara så synd att man skall behöva uppleva det här och bli sååå nedvärderad o kränkt man är ju så knäckt så man kan inte komma längre ner och så blir man sparkad på hela tiden . Men jag har börjat må bättre nu kan blicka framåt dyker ner i gråt träsket också men det blir inte så som det var förs.Har inte visat honom några tårar på ett bra tag känns skönt för min självkänsla .Har sagt till honom att jag vill inte bli idiot förklarad mera från honom!
@RisingDragon ok, om du har tankar om att inte vilja leva, så skaffa hjälp omgående. Professionell hjälp, för den nivån av destruktiva känslor kan man inte laga själv. Om du verkligen har sådana tankar, så ta dem på största allvar.
Om det mer är en känsla av uppgivenhet inför berget av saker som måste tas tag i nu för att detta ska kunna hända, så koncentrera dig på just de ljusa tankarna. På tanken om hur du ska inreda ditt nya hem. Hur du kommer få SÅÅÅ mycket härligare kvällar med kidsen. Alltså, jag har haft mina kids nu i 3 veckor i sträck. Och jag bara älskar att få vara JAG hela vägen ut. När mina barn säger att jag “är för mycket” för att jag bara spricker av ny energi. Det är underbart! Och så livgivande. Om du inte redan fått följande råd av någon annan så får du dem nu av mig. Jag fick dem när jag började stoppa in huvvet här:
Du är på väg. Sluta vänta nu!
Håller med! Redan när jag började läsa här kändes det lättare. Och nu när jag skriver känns det som att den värsta bördan lättat. En dum sak med mig är att jag bara berättat för en person om det här hittills (alltså en nära vän, inte ”proffsen”). Skulle ha berättat för min ena syrra, men vi hann inte träffas då. Tror det känns ännu bättre när fler närstående kan hjälpa till att lyfta mig. Det är ju dom som får mig att inse att jag inte är värdelös, ensam och oviktig bara för att jag känner så pga min man.
Tror som du att jag förr eller senare hade varit tvungen att lämna det här förhållandet. Har redan tänkt tankar om hur bra det är att jag fått upp ögonen nu och verkligen tvingar mig själv att ta ansvar för att bryta min olycka och välja en annorlunda framtid. Behövde kanske få hamna långt ner i skiten för att klara av att samla mig, bryta mig loss från hans bild av mig och slippa fortsatta angrepp mot min självkänsla.
Heja, bra att du sätter ner foten!
Visst är det för jäkligt att man måste vara med om detta hemska. 
Samtidigt undrar jag hur länge jag inte hade varit kvar om han inte passerat mins gränser med råge. Om jag inte hade blivit lika förnedrad, känt mig värdelös och blivit en människa jag inte vill vara?
Wow, tusen tack igen!
Jag har pratat med min läkare exakt om hur jag mår och börjat träffa en kurator. Det är otroligt bra! Mina svåraste tankar kommer i perioder och just nu har jag mest varit förlamande nedstämd, men inte tänkt på döden. Men paniken när katastroftankarna kommer får min plan b att gå runt ett extra varv. Men tror det mest just nu är uppgivenheten och normal krisångest.
Ja, jag rör mig mycket på promenader. Har varit nitisk med min sjukgympa (har verkligen just kroppsliga problem som gör att jag har sjukersättning på halvtid. Som tur är har jag djuren. När jag är ute med hunden eller k stallet kan jag faktiskt uppskatta livet trots den ständiga strömmen av tankar på framtiden och min mans lögner. Det är skönt att kunna släppa!
Får erkänna att jag ätit väldigt dåligt senaste 1,5 veckan. Nu är vi på väg till fjällen med mina föräldrar, så jag ska lätt få bra mat att äta närmsta veckan iallafall. 
Sprit ger jag fan i eftersom jag inte kan sova även om jag bara tar minsta glas vin. Är superkänslig vad gäller sömnen.
Tabletter har jag allt hemma mot värken. Har för många år sen använt dom mot ångest men har tack och lov inte gjort det nu. Tror mim räddning är att jag jobbat 15 år med missbruk och beroende, och det vill jag inte lägga på mins bördor!
Att börja prata med dom som står mig närmast MÅSTE jag verkligen börja göra! Skäms över att jag inte gjort det än! Det var en otrolig lättnad när jag pratade med den fina vån som jag umgås mest med.
Vissa dagar sitter jag på balkongen i min nya tvåa. Där har jag odlat lite sallad, sockerärtor och bönor minsann!
Jag hoppas att det inte behöver gå så långt💜 du har tagit det här steget och då kommer det andra att komma också. Du har ju redan inser att du är värd mer👍
Ja, det kan du nog räkna med att de redan gjort.
Och oavsett om det är riktat till din man eller till någon annan i din närhet så plockar nog barnen upp den ”energin” och det beteendet.
Jag har en hel del erfarenhet av autism/asperger. Min äldste har autismspektrumdiagnos (mer specifikt en variant av Asperger)
Hela hens tillvaro och tolkning av världen runt ikring honom bygger på att hen har problem att vara rationell, generaliserande och läsa av sociala sammanhang.
Svart ELLER vit.
Av ELLER på.
Hen är i extremt stort behov av trygghet, förutsägbarhet, repetition, lugn, stabilitet från min och X sida (och av alla andra i hens närhet)
Hen klarar förändringar finfint OM hen ser att jag är lugn, trygg och att jag har en plan samt förbereder och informerar.
Hen klarar förändringar skitdåligt OM hen känner att jag är orolig (sur å snäsig),rörig och oförberedd samt att vi inte har pratat igenom saker.
Skitenkelt egentligen!
Så vill vi ju alla ha det (om det går!)
Kryddar jag (eller X) detta med allmänstress, dåligt humör och allmänt ”surt” beteende så havererar hen inom kort.
Hen är och har alltid varit tryggare med mig än med X just av de anledningarna.
Jag är mer förutseende, strukturerad, stillsam, analyserande, lugn och ganska säker i mig själv.
Har jag en plan så håller jag mig lugnt till den och har jag ingen vettig plan så läser jag på, frågar personer med kunskap osv. Behöver jag justera planen så sätter jag mig och förökar hur, varför, när…Ja, du hajar.
(Mitt X sammanfattar dessa egenskaper och mitt levnadssätt mer allmänt som: ”tråkig och okänslig”).
Mitt X är superspontan och därav ganska ostrukturerad, väldigt glad och positiv (när allt flyter på och inget ansvar/konflikt behöver tas) samt i de flesta lägen en kul och trevlig person som säger ”Ja!!” Innan frågan ställts färdigt. Lika snabbt kan hon bli osäker, snäsig, och trött om det inte går som hon vill.
(Mitt X sammanfattar det som: ”Yolo” samt ”spontan, öppen och levnadsglad känslomänniska”)
Det är naturligtvis en bedräglig självanalys (som hon nån vacker dag kommer att haja) eftersom ALLA människor har känslor, bara inte precis de känslor som HON har just nu. Hon har därav ett ENORMT stort behov av att bekräfta sig/få bekräftelse genom att spegla sig mot andra för gensvar om hon är ok/rätt/bra/kul/klok osv.
Hon växlar därför blixtsnabbt i humör med små, små tecken (går med hårda snabba, klampande steg, lämnar rummet när hon inte får som hon önskar, smäller i dörrar, skakar på huvudet, himlar med ögonen, mumlar småsurt osv. osv.
Inga stora bråk och draman alltså!
Likförbaskat ganska långt ifrån lugnt, stabilt, stillsamt, icke dömande mm.
Till pudelns kärna:
Detta har vårt äldsta barn alltid läst av och känt.
När hen är med X så är hen därför i konstant ”stridlednings-läge” och är mer orolig, trött, nära till konflikt och har kortare tålamod/överseende.
Jag (och även BUP/psykologer) har pratat med X om detta men då det är hennes personlighet så har hon givetvis svårt att bara ”ändra” allt.
Sedan separationen så har det tyvärr blivit värre.
Våra bägge barn vill dock absolut inte vara utan X eller välja bort henne!!!
Känslan av att de ”har” sina bägge föräldrar är stark och detta är något som både jag och X är sjukt noggranna att stötta varandra i, tydligt kommunicera mot barnen och aldrig strida över. Gör vi inte det får vi bägge problem bums!
Var därför inte så orolig över vem dina barn ska välja. Lägg istället energin på dem och mindre på ditt X. Precis som @rannsakan skrev.
Styrka 
Vad härligt att höra hur fint du resonerar och agerar kring AST-barn.
Min sambo har ett barn med Asperger, där tyvärr mamman gör allt vad hon kan för att underminera relationen mellan barnet och pappan så pass att mamman har egen vårdnad om detta barn (eftersom mamman inte vill behöva samarbeta med pappan om något) och barnet bor heltid hos mamman (pga att hon ljugit för barnet om pappan, att pappan inte vill komma på möten, bara vill bråka osv)
Till råga på allt så förstår hon uppenbarligen inte varken barnet eller diagnosen då hon t.ex. säger att barnets uppfattning om pappan beror på att barnet SER hur mamman MÅR och FÖRSTÅR vad det är som är orsaken (som svar på frågan om mamman har pratat illa för barnet om pappan). Hon har också uttryckt att barnet stöttar mamman när hon mår dåligt. Mamman har egna psykiska problem som i beskrivningen stämmer mycket väl överens med Boarderline-diagnosen.
Resultatet är idag att barnet är hemmasittare, självskadebeteende, vänder på dygnet, ingen kontakt med annat än nätkompisar (varken gamla kompisar eller tvillingsyskonet, någon i faderns släkt, inte ens kusinen som var nära), soc gör inget vid orosanmälningar än att ringa till mamman (som säger att allt är bra).
Som parentes kan jag berätta att jag kände familjen sedan tidigare så det här är inte bara återberättat av min sambo. Det är så jävla sorgligt alltihop och sambon är totalt maktlös…
Så jävla illa.
Tack, det är helt sant att jag inser just det! Det känns samtidigt så sorgligt att minsta allt som varit fint och bra. Så otroligt sorgligt! Därför fokuserar jag väldigt mycket på just det dåliga och svåra just nu. Sorgen och det fina som jag ska sakna får jag ta tag i senare.
Å, vilket fint och bra inlägg! Både jag och mannen är väldigt lugna, ostrukturerade och spontana. En sak som jag har som mål för framtiden är just en mer strukturerad vardag. T ex har 11-åringen önskar att vi ska ha planerade matlistor för hela veckan, men vi tar oss aldrig för. Ska försöka börja med det redan nu, så jag har känslan inne när det är dags att flytta.
Jag tror att jag kanske ger en överdrivet eländig bild av mig själv 
men ska ändå börja fokusera på vem jag vill vara för mina barn redan nu. Och jag vill ju verkligen ha bra samarbete med mannen och aldrig nånsin få barnen att tvivla på att jag tycker att han är en bra och fin pappa.