Det låter som ett krångligt sätt. Är det inte bättre att hon köper en lägenhet för sin del av villaförsäljningen och att du eventuellt låter henne få lite extra om det behövs? Det är ju lite slarvigt av henne att inte stå i bostadskö, för att ställa sig i en kö har ju inget med ekonomi att göra. Men, visst, det är vanligt. Jag skulle om jag vore du hjälpa henne till en nystart genom en liten bostadsrätt, men sen får hon klara sig själv.
3 gillningar
Tack för input @Honungspaj . Ja det blir kanske onödigt trassligt att göra på det viset. Tror att om vi väl kommer till en skilsmässa, så vill man nog egentligen bryta så “cleant” som möjligt.
Vi har tyvärr inte jättemycket övervärde i villan, och med det nedåtgående prisläget blir det svårt att sia om eventuellt försäljningspris. Tror dock hon kan få hjälp av sina föräldrar med en insats, så det ordnar sig säkert för henne i alla fall.
Er relation verkar från dag ett haft en inbyggd obalans där hennes kulturutövning och ditt stöd till henne har varit ett substitut för det barn som annars kunde ha bundet er samman.
Undrar också vad det är du egentligen önskar omkring det ekonomiska? I och med att ni inte haft barn har ni väl reelt haft samma standard som alla andra eller vad har du saknat? Kan förstå att du är irriterad över rättviseaspekten i att du har fått subventionera hennes kulturutövning genom åren, men det har väl varit själva grunden till erat förhållande så varför blir du först missnöjd nu?
Helt klart har det från början funnits en inbyggd obalans i förhållandet. Det har altid varit en “öm tå” mellan oss och en starkt bidragande orsak till (efter ett par år med ökad prioritering av kulturutövningen framför “vanligt jobb” från hennes sida) att jag tog upp att jag ville skiljas där för ett drygt år sedan.
Tror att det helt enkelt ändå varit lättare att bortse från problemet när förhållandet var nyare och det kändes som det fanns planer.
Tror kanske efter att jag nu passerat 40 så börjar man reflektera mer över hur mitt liv ser ut och hur jag vill leva resten av det. Då har det helt enkelt börjat kännas som ett större problem.
Nu när det under senaste året ändå skett en del förändringar, och vi har kunnat prata om de här (och andra) problemen, så kanske det ändå känns som att det inte bara var obalansen och ekonomin som var problemen…
Ang. att vi reellt haft samma ekonomi som alla andra… Tja, det stämmer ju kanske om man ser det från den vinkeln. Men det som gjort ondast har varit att hon tidigare så starkt prioriterat sina egna intressen, på bekostnad av våra gemensamma ekonomi. Som sagt har det blivit bättre nu. Jag ser och känner att hon ändå förstår och bryr sig om hur jag ser på saker.
Kanske har vår barnfrihet lett till att jag har haft lättare för att “ta hand om” henne, och även bidragit till obalanser i förhållandet. Inget jag reflekterat över direkt , men känns inte helt långsökt.
Det är inte helt lätt detta…
Uppdaterade titeln på min tråd (tidigare: “Lämna pga ekonomi och obalans i förhållandet”) då jag tycker jag på något sätt kommit ifrån det som var problemet förra vintern.
Nu känner jag mer att trots att jag tycker om och på sätt och vis även älskar min fru, så är jag inte säker på att det är på rätt sätt.
Vi har försökt med parterapi, vilket varit positivt. Men på samma gång har det fått oss att vrida och vända på saker. Analysera och skärskåda. Ibland känns det som att förhållandet på något sätt blivit mer av en analysuppgift, än ett nöje och en lycka. Vi har en terapisession inbokad om ett par veckor, kanske något att ta upp till diskussion.
Någon som känner igen sig i det efter att ha gått i parterapi?
2 gillningar
Tack Tailor för dina kommentarer.
Jag skriver att jag älskar henne därför att jag gör det. Eller, jag tänkte att jag gjorde det…
Jag försöker skriva vad det är jag älskar med henne, men kan i ärlighetens namn inte precisera det.
Det jag hela tiden landar i är att jag älskar mycket av det vi har, inte det vi eller hon är. Vi har så klart fina stunder där vi connectar och allt helt plötsligt känns lyckligt och bra. Men sedan finns det andra stunder med en avgrundsdjup svärta där vi verkligen missmatchar. Tror faktiskt att terapin har spätt på detta genom att göra oss (eller kanske framför allt mig) mer uppmärksamma på dessa stunder.
Det känns ledsamt att skriva att jag inte kommer på vad det är hos henne jag älskar… Men det kanske är ett tydligt tecken att det inte är henne, utan det vi har, vi upplevt och iden om vårt förhållande som jag älskar…
Ekonomin är nu ingen issue egentligen. Jag har förlikat mig med detta och situationen är mer jämlik nu. Dock verkar det ju inte ha gjort så mycket för att förbättra eller förändra mina känslor.
Ååh, jag tror jag vet vad jag behöver göra. Men minnena av hur det kändes förra gången är fortfarande starka. Jag ser verkligen inte fram emot att såra henne igen 
3 gillningar
Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Tror ni att man kan vara en person som “inte passar i ett förhållande”?
I mitt första förhållande (ca 8 år i 20-års åldern) var det lite samma sak. Jag kände under en stor del sv förhållandet att jag ville ut, men var för feg för att ta steget. Istället blev tog det slut först när hon träffat en annan som hon ville satsa på. Det var mycket välkommet från min sida. Men när det skedde hade jag velat lämna i säkert 3-4 år.
Vid ett tillfälle var jag otrogen och det är något jag aldrig vill vara igen. Min flickvän fick aldrig reda på det, men jag hade så otroligt dåligt samvete och det vill jag inte uppleva igen. Jag ser mig ändå som en schysst kille, och vill inte vara en svikare.
Dock funderar jag ofta på vad som hade varit annorlunda i mitt liv om jag hade lämnat redan 3-4 år tidigare. Jag hade sluppit leva i ett trist sexlöst förhållande, och hade kanske träffat någon annan som jag passat bättre med. Jag hade kanske träffat någon som jag skaffat barn med. Inte för att det är någon garanti för ett lyckligt liv eller hållbart äktenskap, men kärleken till sina barn har jag förstått är något speciellt.
Min poäng med det hela är dock att man inte vet vilka upplevelser och möten man missar medan man sitter i ett förhållande som man helst vill lämna. Det gäller ju både för mig och för min fru. Är det schysst av mig, som är 40+ men ca 10 år yngre än min fru, att vänta ytterligare några år, när jag är rätt säker på att jag till slut ändå kommer att lämna. Eller är det bättre att riva plåstret direkt och he oss båda en större chans att finna fotfästet och kanske även ett nytt förhållande?
När jag skriver “finna ett nytt förhållande” så tänker jag i första hand på min fru. Själv har jag ingen längtan efter något nytt förhållande. Jag har i min bekantskapskrets en “evig ungkarl” som lever ett liv jag gärna skulle vilja ha. Fritt, resor till när och fjärran, mycket umgänge med vänner och familj. Det finns ju helt klart ett värdigt alternativ till tvåsamhet.
Nu i mitt andra (och nuvarande) förhållande, har jag under ganska många år också känt en längtan efter oberoende. Inte för att jag har vantrivts med min fru, vi har haft det bra med mycket värme och närhet, men det är någon djupare drivkraft som får mig att längta bort.
Det är därför jag undrar ifall jag helt enkelt inte är en “förhållandekille”. Jag känner mig inte schysst mot min fru när jag känner att jag inte är helt dedikerad. Å andra sidan får jag hugg i bröstet när jag tänker på verkligheten i en skilsmässa. Hur vi säger “hej då” till vårt liv tillsammans, vårt hus som vi arbetar så mycket på.
Jag höll på att också skriva minnen, men de har man ju faktiskt alltid kvar.
2 gillningar
Det är intressanta tankar, det kan absolut vara så. Det finns en tvåsamhetsnorm i samhället som är stark. Man ska vara i ett förhållande eller sträva mot det. Och man tar det till sig och formar sig efter det helt omedvetet. Att våga se ärligt inåt och konstatera att man vill ha sitt liv på ett annat vis än det som förväntas av en är starkt.
2 gillningar
Jag är en person som rent generellt trivts bra som singel. Mina singelperioder hör till de bättre perioderna i mitt liv
Så jag håller med om att livet som singel kan vara både bra och värdigt.
Men däremot finns det ett par saker som jag reagerar på i dim text.
Jag upplever att den präglas rätt mycket av det jag tror brukar förkortas FOMO, dvs en rädsla av att hela tiden missa något eller gå miste om något. Det verkar vara mycket spekulationer kring hur livet skulle ha sett ut om du gjort det ena eller det andra, osv.
Jag tror därför att det finns en risk att du inte kommer att vara nöjd med något, oavsett vem du träffar eller vad du väljer.
För förmågan att trivas som singel tror jag inte handlar om att jaga nya sensationer, utan mer om att kunna vara sig själv nog och kunna uppskatta sitt eget liv just för att det är ens eget liv. Det är knappast någon Edens lustgård (som tidigare användare klokt uttryckte det), och det är inte ett dugg säkert att det blir särskilt spännande eller omvälvande.
Om du är helt okej med ett leva ett rätt normalt liv på egen hand och ändå känna mer av glädje, tacksamhet och välbefinnande än vad ett förhållande kan ge dig har du rätt i att det är bäst att avsluta din relation så fort som möjligt hellre än att låta din partner leva i en lögn.
Men vore jag du hade jag nog tagit mig tiden att fundera över orsaken till att du verkar ha detta mönster
4 gillningar
Samma tanke har jag haft eller kanske har, ”passar jag i en relation?” Jag har inte svaret på det ännu. Men jag undersöker saken genom att gå djupare i mig själv. Jag lär mig att skilja på mina känslor och andras. Jag funderar på vad som är viktigt för mig i livet. Jag tänker att självkännedom alltid är en viktig ingrediens om man vill vara två.
Att ångra saker från förr eller grubbla hur det hade blivit om…är sällan produktivt. Konsten i livet är att försöka befinna sig precis där man är. Medvetet. Så när du är med din fru, se henne, känn dina känslor, var där i stunden inte i dina tankar som tvekar i hur ditt liv ska styras upp. Inga praktiska tankar på hennes eventuella nästa relation, det är inte din sak att planera för hennes liv i framtiden. Det är nu du bör vara. Prata med henne. Oftast är det i samtalet man kommer närmare eller hittar en förståelse. Eller en insikt för den delen.
2 gillningar
Tack för ditt svar!
Jag är och har generellt varit ganska bra på att vara i nuet. Jag lägger, intellektuellt i alla fall, snabbt saker som hänt bakom mig.
Det jag skrev var mer som exempel på rationella tankar och funderingar på att ett avslut inte behöver betyda att man slutar att leva. Nya dörrar och andra vägval kan öppna sig.
Såklart finns det säkert (vilket också blivit tydligare i terapin) saker som hänt och upplevts som blir kvar som mönster. En del av det kan nog vara nyttigt att bearbeta, men jag funderar på en sak.
Mycket av terapin går (tycker jag i alla fall) ut på att förstå varandra och att fungera bättre som ett par. Jag tycker även att vi blivit bättre på att prata om saker och att identifiera när våra mönster triggas. Men för att det ska lyckas, och förhållandet igen blomstra, så krävs det nog att båda är helt inriktade på det och har hela hjärtat investerat. Vet inte om jag är där…
Vi har ett terapisamtal inbokat snart, funderar på att ta upp mina funderingar där. Min längtan efter att “leva själv” och tankar på ett öppet förhållande. Är det vettigt, eller är det oschysst att ta upp en sån sak för första gången under terapin?
Har du funderat på vad ett öppet förhållande innebär för dig? Vad är det du hoppas på med att öppna upp relationen? Vad längtar du efter med att leva själv?
Jag har lyssnat en del på en podd som heter Evas relationspodd. Hon pratar ofta om att paret behöver sära på sig och bli individer för att kunna mötas igen. Ibland växer par ihop och blir ett ”vi” i allt de pratar om. Det är inte fel att vara ett jag också.
Hur ser ett förhållande ut som blomstrar tycker du?
1 gillning
Nu har jag inte läst allas kommentarer i denna tråd, men jag tror att det är jättesvårt att leva i en väldigt ekonomiskt ojämlikhet relation, för båda parter.
Men det är kanske för att jag inte själv skulle vilja vara i beroendeställning…. Men som sagt, jag tror det är vanligt att det innebär fler utmaningar än i en någorlunda ekonomiskt jämlik relation. Så då är det naturligtvis svårt för mig att sätta mig in i din situation.
Hela vitsen med terapin är väl att ni måste vara ärliga, mot varandra och mot er själva. Att leva själv måste du nog ta upp… att ha ett öppet förhållande, jag vet inte, jag är själv inte alls öppen för det , så för mig skulle jag nog ta illa upp, kanske mer än om min partner skulle vilja separera…. Jag vet inte, kanske är jag bara konservativ, monogam och inte så öppen… 
Jag vet någon här som skrev att det brast lite för honom när frugan föreslog det….
Men ska terapin leda någon vart så måste du ju vara öppen med vad du känner.
Jag önskar dig i alla fall lycka till, oavsett utkomst!
1 gillning
Jag har funderat ett par dagar på din fråga, som jag tycker är intressant. För mig är nog ett “blomstrande” förhållande, ett där man känner att man ger varandra styrka och energi. Man har gemensamma mål och projekt, men man ger också varandra utrymme för ens egna projekt, intressen och egentid.
Som jag läst många andra skriva tidigare, att förhållandet ska ge båda parter mer tillbaka än man lägger in. För oss tror jag inte det är så längre.
Jag vaktar min tunga för att inte säga något som kan uppfattas som kritik. Hon passar sig för att hon inte ska göra något som jag ska tycka är “fel”.
Jag blir oftast den som får ta tag i att planera eventuella aktiviteter (hotellnatt, semester, tur till stan et.c.). Hon har tidigare sagt att hon gärna skulle gå mer på museer eller teater, men hon tar liksom aldrig tag i att planera eller kolla upp vad som finns.
Det är möjligt att jag tidigare varit negativ om hon tagit upp och föreslagit något, vilket såklart kan ha påverkat hennes vilja till att föreslå saker. Men ofta är jag ändå positiv till att göra saker. Men det blir liksom ändå aldrig av om inte jag tar tag i det.
Jag tror varken att hon eller jag är några dåliga människor, men jag tror att våra olikheter blivit tydligare med åldern. Vi har slitits mot varandra i det tysta, tills vi inte längre är vad vi varit. Jag känner att jag ryggar undan för närhet. Jag tvingar mig till det för jag vet att hon behöver mycket uppmärksamhet, både verbalt och fysiskt. Har flera gånger varit den som har sex för “husfridens” skull, trots att jag helst skulle slippa.
När jag skriver det här så blir det ju väldigt tydligt att jag har tappat gnistan och den romantiska kärleken. Jag håller fortfarande av henne, men mer som en god vän än som en hustru…
3 gillningar
Varför kan ni inte testa särboförhållandet?
Låter trist att ha sex för husfridens skull flera gånger.
Va särbo och ut och res med dig, känns som om du behöver lite nytt blod i ådrorna.
Jag tröttnar också, fortare än dig tror jag. Jag trivs också själv, men många saker har blivit trista att göra själv med åren. Så ett särboförhållande hade varit perfekt, man träffas går på bio har sex, osv. Sen har man ändå sin egen vrå, nåt alldeles eget, total återhämtning, total sinnesro, bara du själv, dina tankar, dina behov, inget jäkla kompromissande/inget måste ta hänsyn till nån annan, man kommer hem och stänger dörren efter sig och är fullständigt i sin egen värld i sitt eget hem. Det är oslagbart.
1 gillning
Ja…jag brukar säga att om jag är med någon där jag blomstrar är det rätt. Fast det är ändå en halvsanning. För tänk att ständigt blomstra? Vad betyder det egentligen? Kanske att vara det bästa av sig själv? Svårt att ständigt vara det.
Det som sätts in lönar sig kan man säga. Men i perioder när en part inte mår bra, kan det vara så att den ena får sätta in mer, tro mer, vara den starkare i relationen. Bara det åter blir balans igen.
Det här är själsdödande. Sex handlar om mer än att göra någon annan nöjd. Ta en sexpaus på en bestämd tid. Nästa gång ni har det igen, låt det vara härligt, nyfiket, lekfullt, prestationslöst, roligt och nära. Döda inte sexlusten genom att ”ställa upp”.
Tänk om alla i lyckliga relationer kunde ha ett hörn här för att starta diskussioner om vad som känns rätt och fungerar i stället som vi ofta gör här, fokuserar på gruset i relationen som växer till stora klippblock.
Jag hoppas du kommer på vad som är rätt för dig.
2 gillningar
Ytterligare några månader har gått, och läget är mestadels detsamma. Vi har det bekvämt, och ganska behagligt med varandra.
Sommarens bestyr sköts med samarbete och respekt.
Trots detta känner jag mig varken glad eller lycklig. Min hjärna och min kropp längtar efter något annat. Under många år har jag trott (eller intalat mig själv att tro) att det är det här bekväma livet jag vill ha. En trygg partner, gemensamma mål och aktiviteter. Ett hus att fixa med. Men i ärlighetens namn dränerar det mig.
Som jag skrev i en annan tråd längtar mitt hjärta efter att få vara ensam. Leva mitt eget liv för mig själv (låter väldigt själviskt). Eftersom vi inte har barn känner jag inte att jag är skyldig någon att stanna kvar för deras skull.
Det som håller mig tillbaka är rädslan för att åter ta upp mina tankar. Denna gång skulle det inte finnas någon återvändo, vilket kanske är bra.
Om det är något jag är skyldig är det att vara sann och ärlig mot mig själv och min fru. Det är inte schysst varken mot henne eller mig själv att vela i förhållandet.
Under semesterns aktiviteter, där vi träffat släktingar med långa äktenskap, har jag ytterligare stärkts i min övertygelse att detta liv inte är något för mig.
Efter sommaren kommer jag att ta steget och säga som det är. Det mynnar ut i “det är inte du, det är jag”. Jag vill göra förändringar i mitt liv och dessa förändringar lämnar ingen plats för min fru eller andra traditionella förhållanden.
Kanske tar jag rätt beslut, kanske blir det fel i slutändan. Men det är ett beslut jag måste ta.
En utmaning är att man i ena stunden kan känna sig stark och säker, för att i nästa känna ren skräck över de oundvikliga förändringarna som kommer.
3 gillningar
Ny här på forumet och läste denna tråd och kände så väl igen mig i det du beskriver - en längtan att få leva själv och inte i en traditionell tvåsamhet. Nu är jag sjukt nyfiken - hur har det gått nu efter sommaren - gjorde du slag i saken? Hoppas verkligen det 
1 gillning
Vilken resa! Har inte samma omständigheter men känner igen mig så i det här tvekandet och resonerandet fram och tillbaka och hur man liksom pressas fram till en viss punkt. Tack för att du delat med dig så öppet det gör en annan mindre ensam.
2 gillningar
Hej! Vad “roligt” att någon annan känner igen sig i mina bryderier.
Jadu, egentligen har inget hänt sedan sommaren. Man vill ju gärna hitta det perfekta tillfället att säga något. Och även om det ju inte finns något bra tillfälle, så tycker jag ändå det är bättre nu efter helgerna med våren i antågande.
Dock tog jag idag så till slut upp det igen. Reaktionen blev som förväntad. Besvikelse, förvåning, chock, ifrågasättande. Men jag känner mig starkare i min ståndpunkt nu två år sedan förra gången. Jag vet att om jag backar nu, så kommer samma situation ändå uppstå igen förr eller senare.
Nu är bollen då återigen i rullning. Det känns väldigt sorgligt, men också nödvändigt och rätt. Jag får ta på mig och bära rollen som svikare, lämnare, den som inte vill kämpa och allt annat. Det har jag styrka nog nu att göra. Jag har vänner och sammanhang som jag vet kommer finnas till stöttning.
Nu kommer dock den biten som jag bävat inför, allt det praktiska. Sälja och fördela all egendom. Bodelning… Känns som ett berg jag ej kan se toppen på. Men jag vet att det är många som varit där på toppen, och kommit ner helskinnade igen. Så jag får se till att bara sätta ena foten framför den andra, och repetera så länge det behövs.
4 gillningar