Lämna någon man tycker om (ekonomi, obalans, frihetslängtan)

Lämnare
21

Særbo kan fungere fint. jeg har god erfaring. Det kan være at din kone setter seg på bakbeina og ikke vil være særboer med mindre du betaler alt igjen, da er du like langt. Et krav må jo være at hun får seg jobb og forsørger seg selv, tror du hun er villig til det?
Du har i mange år tilrettelagt så hun kan gjøre det hun har lyst til, ikke enkelt for henne å ta seg selv i kragen og jobbe fulltid.
Så lenge du synes det er fælt å stille krav til henne og så lenge du lar hennes velbefinnende gå foran ditt eget, så tror jeg hun vil ha et grep om deg som forhindrer deg i å komme deg ut av situasjonene du er i nå.

Stå på nå, heia deg!

1 gillning
22

Vet du jag tror faktiskt att med lite perspektiv och tid isär så vilken frihetskänsla din fru kommer känna!
Tänk att få packa matkassarna, laga mat precis som hon vill. Att få måla något utan få förmaningar om exakt hur det ska göras för att någon annan ska bli nöjd. Själv hade jag nog målat en vägg och helt struntar i underarbetet bara för att jag kunde.

Jag hoppas hon sedan träffar någon likvärdig med samma intresse och passion för kulturen. Hon kanske är alldeles tillfreds med att bo billigare mindre utan att resa runt eller vad det nu är som kostar massa pengar. Vad är hennes dröm och vad är egentligen dina?

Hur gammal är din fru och har hon bott ensam tidigare?

Det här är nog kärnan till det mesta, varför tror du att hon känner så? Du tar själv på dig en pappa roll. Du vill ändra på henne och att hon ska bli mer som dig. Du vill att hon ska sluta med något hon älskar och brinner för för att du tycker att det är en hobby. För att du vill att ni ska få in mer pengar.
Vad jag förstått så jobbar hon deltid och verkar väldigt engagerad i kulturen. Inte så att hon sitter i soffan och latar sig och kräver att du ska betala allt. Jag tror att det kommer gå alldeles utmärkt för henne när hon får andas själv.

1 gillning
23

Starkt ändå att du tagit tag i det. Visst man kan argumentera fram och tillbaka för att hon prioriterar att jobba med det hon älskar över att tjäna pengar, men uppenbarligen fungerar inte det livet för dig och du har all rätt att välja bort det och kanske söka dig någon som mer vill samma sak i livet som dig och som du passar bättre ihop med. Tycker inte alltid man måste döma ut motpartens livsstil, man kan ju bara konstatera att man verkligen inte passar ihop och inte kommer hitta en kompromiss som funkar för båda, det är modigt och bra att kunna komma fram till det.

24

Hej, håller helt med om detta. Jag vill börja skriva att jag förstår din frustration och tvekan. Som nyskild är jag lite nervös inför att i framtiden hamna i ett ekonomiskt ojämställt förhållande. Jag kommer vara rädd att det ska ge slitningar. Jag beundrar de som klarar att leva ekonomiskt ojämställt.

Nu har ni gift er och i en skilsmässa kommer ni dela på vars och ens sparande samt skulder - om ni inte kommer överens om nåt annat förstås. Har läst flera inlägg här där männen inte tar initiativ till sånt som rör familjen. Du beskriver att hon inte tar initiativ till er trädgård mm. Ojämlikhet är vanligt i relationer och även orsak till att par tillslut glider isär. I flera inlägg här finns kvinnor som har t ex hästar som kostar mycket.

I en skilsmässa måste man splittra allt och kvinnan är ofta ekonomiskt underställd mannen. Statistiken säger att kvinnor statistiskt sett tjänar 80 % av mannens inkomst.

Enligt försäkringskassan tar kvinnor ut 75% av föräldrapenningen. När jag var föräldraledig tog männen ut 9% vid första barnet och 11%vid andra.

Detta gör att kvinnor har sämre pension och troligen mindre eget sparande.

Jag levde i en jämställd relation där även lönen var ungefär densamma. Vid skilsmässan hade han ändå lyckats spara 100 000 kr mer än mig samt lika mycket mer i pensionssparande. Jag tror att det berodde på att jag betalade mer i vardagen, presenter, mat, kläder, hushållsartiklar. Och jag kan inte säga att det gick till mina egna kläder.

Jag råder dig att prata, prata och prata med henne även om ni börjar bråka , hon gråter och du känner dig jobbig. Om ni inte gör det så kommer ert förhållande spricka. Låt inte detta bli för stort.

1 gillning
25

Hej alla, tack för intressanta tankar och nya infallsvinklar.

Vi har pratat mycket idag, något som jag varit alltför dålig på att initiera själv. Jag har varit avskräckt av tidigare diskussioner om detta.

Nu när vi har kunnat prata om hur vi båda känner, och har känt, så börjar en plan att utkristallisera sig.

Jag tror nu i efterhand att det största problemet har varit allt som behöver göras på huset. Dräneringar, takbyten, ommålningar mm på inte alltför lång sikt har fått mig att känna mig väldigt pressad. Både för de faktiska projekten och inte minst för de ekonomiska åtagandena som jag sett att jag själv kommer att få bära lejonparten av.

Vi har därför beslutat att vi gör oss av med huset och flyttar till lägenhet. Hon kommer också att öka sin arbetstid och nedprioritera de andra projekten.

För mig, och även vad det verkar för henne, så känns detta som en stor lättnad. Jag förstår att man kan ha åsikter om att jag inte accepterar henne som hon är eller fokuserar på något så banalt som ekonomi. Men för mig var detta ett konstant sår, och för henne ett konstant dåligt samvete.

Vi har under dagen gått igenom och listat för/nackdelar med att bo i huset. Det visar sig att nackdelarna blev ganska många! Vi älskar vårt hus och att bo där vi bor, men vi offrar också mycket. Vi vill inte offra vårt förhållande utan att ha provat att göra något åt det.

Det har varit två omtumlande dagar minst sagt. Jag har lärt mig mycket om både mig själv och min fru. Jag trodde faktiskt att jag kunde tänka it det hela på egen hand, utan att prata om det med någon. För mig visade det sig att det jag såg som det stora problemet, kanske inte egentligen var det största problemet…

Vi tar sakta gemensamma steg framåt. Sen får vi se ifall vi fortsätter bo tillsammans i en lägenhet eller ifall vi tror det blir bäst att fortsätta som särbo.

Tack för att ni läst och bidragit med kloka ord och perspektiv :pray:

9 gillningar
26

Låter som ett väldigt bra samtal från båda håll. Där ni kommit fram till kloka saker. Fortsätt med det :heart:

För ett par år sedan så framkom det att mitt ex tyckte det var jobbigt med hus. Jag tyckte att då säljer huset men det ville han inte, så vi bodde kvar. Inte för att det ändrat något för vår del sannolikt för han hade nog inte förmågan att ha det samtalet ni hade.
Ett hus kostar och är det äldre tar det även tid med allt som behöver fixas.

1 gillning
27

Helt rätt! Inget hus är värt att offra ett förhållande för. Vad trevligt att läsa om ett lyckligt slut här på forumet.
Bor i lägenhet och tycker själv att det är rätt befriande att slippa bry sig om trädgård, tak, energiförbrukning, etc.
Önskar er lycka till!

3 gillningar
28

Varmt lycka till! Finns det kärlek, finns det hopp! :heart_eyes:

2 gillningar
29

Hej igen,

Tänkte jag skulle gå in och återkoppla lite i min gamla tråd.

Vad har hänt sedan sist? En del är förändrat, annat är sig likt.

Vi bor fortfarande i huset, men vi båda har justerat våra förväntningar med avseende på renoveringar mm. Huset tar fortfarande en stor del av vår fritid, pengar och energi. Men vi får också mycket tillbaka då vi båda trivs med boendeformen och alla små projekt man kan ta på sig. Överlag känns det dock inte som så stort ok över axlarna som det gjorde tidigare.

Vi har gått hos en parterapeut regelbundet sedan förra vintern. Jag tror det har varit väldigt nyttigt för oss båda. En utomstående diskussionspartner kan verkligen ge andra perspektiv och hjälpa till o samtalet. Vi har fått utrymme att utforska våra egna sociala mönster och det blev fort ganska tydligt vad det var som drev mig till den punkt att jag sa att jag ville skiljas. Mitt mönster handlar mycket om att inte känna mig viktig, medan min frus mer handlar om att hon behöver bekräftelse och få höra att hon duger.
På ett intellektuellt plan har vi nu mycket lättare att prata om våra problem, istället för att gå tysta här hemma som vi gjort tidigare i alla år. Men jag känner att det är ett konstant “work in progress” att hantera och bryta mönstren.

Ekonomiskt är det bättre. Min fru bidrar och arbetar mer. Inte heltid, men mer än förut. Vi har också lättare att prata om ekonomin och om behovet av att dela på utgifter. Jag betalar fortfarande mer, vilket är helt ok då jag har en större inkomst. Men nu känns det mer rättvist och att förståelsen emellan oss är större.

Men trots att situationen är så mycket bättre än för ett drygt år sedan, så känner jag mig ändå tveksam…
Tror för mig det började som en 40-årskris. Jag börjar tänka att “är det så här jag vill leva resten av mitt liv??” “Vill jag leva det med henne??”. Vet ärligt talat inte ifall jag kan svara ja på dessa frågor.
Jag känner en längtan efter att få sköta mig själv, utan alla kompromisser som ett förhållande innebär. Men samtidigt så älskar jag min fru. Hon är en jättefin partner och en av mina bästa vänner. Men räcker det?

Jag lutar åt att jag inte är gjord för att leva i en relation. Inräknat mitt nuvarande så har jag haft två långa förhållanden, och jag känner så väl igen känslorna från mitt första.
Däremot vet jag ju också att singeltillvaron inte nödvändigtvis är en dans på rosor…

Kanske skulle ett särboförhållande vara rätt, i alla fall för mig. Vet inte hur min fru skulle ställa sig till detta. Det är otäckt att tänka på en förändring. En förändring som man egentligen inte vet hur man vill att den ska bli. Men kanske är vi nu i en bättre situation för att kunna prata om de här känslorna.

Tack för att ni läst! Jag ville nog mest bara skriva av mig lite. Det är jag som måste ta ett beslut om hur mitt, och vårt, framtida liv ska se ut.

6 gillningar
30

Vad är det som du upplever att du måste kompromissa så mycket på? Vad är det du vill sköta själv? Klart man alltid måste kompromissa i ett förhållande men det känns som om detta är en stor grej?

1 gillning
31

Well, egentligen inget speciellt jag tänkte på. Mest alla vardagens kompromisser som ska till i ett förhållande. Allt från heminredning, helgaktiviteter och semesterplaner.

Men mer tror jag det är en känsla som jag har om någon slags individuell frihet som jag känner att jag saknar. Det är säkert mest i tankarna och fantasin. Jag tror nog inte att jag skulle få för mig att ta mc-kort och köra jorden runt om jag blev singel, även fast tanken kan kännas lockande.

Sen har jag nog ett annat område där jag känner att jag inte vill vara i samma situation i hela livet. Det har med intimiteten och sexlivet att göra. Vi har regelbunden sex och det brukar vara bra. Men när jag tänker på att min fru är den enda jag kommer ha sex med i resten av mitt liv, så får jag lite lätt panik. Jag vill inte vara otrogen, och har heller ingen “på gång”. Men att ha möjligheten att träffa andra är även det väldigt lockande.

Ett alternativ skulle kunna vara ett “öppet förhållande”, men jag tror att det skulle ta död på vårt äktenskap om det kom på tal. Kan inte riktigt se mig själv i en sån situation.

Sen till sist så tänker jag… Ska jag kämpa vidare, och kanske komma på andra tankar. Eller kommer jag bara sparka burken längre nedför gatan, med den enda skillnaden att frun och jag “slösat” ännu mera tid. Vi båda är 40+, frun några år äldre. Som jag skrev i mina första inlägg så har vi inga barn, vilket ju också gör att vi har mindre saker som knyter oss samman. Men på ett sätt gör det ju att förhållandet mellan oss två känns ännu viktigare, eftersom det är det vi har.

Åh, det är många tankar fram och tillbaka. Speciellt i perioder. Jag får försöka ta upp mina tankar med min fru helt enkelt. Det jag tagit med mig från parterapin är att det är bättre att prata om saker, än att bara idissla sina tankar för sig själv.

2 gillningar
33

När jag läser dina inlägg tycker jag det känns ganska tydligt att du skulle må bättre av att lämna relationen. Tänk själv att du först kan leva själv och känna dig fri, om än även lite ensam. Därefter kan du om du vill träffa någon som du känner starkt för, någon som kompletterar dig på ett bättre sätt än din nuvarande fru. Då känns det säkert inte som en uppoffring att leva i en relation. Jag brukar inte föreslå människor att de ska skilja sig bara för att förverkliga sig själva, men i ditt fall tycker jag att det verkar som det du behöver.

2 gillningar
34

Jag är nog också lite inne på Honungspajs spår här. Du verkar vilja dra åt ett helt annat håll än din fru och trots att allt är någorlunda bra är det ändå inte bra. Ni pratade förut om att flytta till lägenhet och jag tror ändå den tanken är något att hålla fast vid. Du skulle frigöra så mycket mer tid åt dig själv, samtidigt finns risken att du då inte har något att göra.
Överlag känns det inte som ditt hjärta längre är med i leken och frågan är om du ens önskar involvera det igen.

1 gillning
35

Kan meddela här från andra sidan strandkanten att det inte nödvändigtvis visar sig ha varit värt att simma över den grumliga ån för att inse att det var tomt på grönskande gräs, guld och skogar. = Det är många som får leva ett liv helt utan att ligga åren efter separation. Men ja, visst har vi MÖJLIGHETEN. Men exakt vad är det för lågt hängande frukt du direkt tror kommer uppenbara sig bara för att du separerar?

Berätta gärna vägen till denna Edens lustgård, för dit vill jag också, tack.

2 gillningar
36

Ja det är ju ungefär vad jag intellektuellt sett kan förstå att tillvaron förmodligen kommer se ut. Skulle förmodligen inte bli mycket mer liggande än under tidigare singelperioder, dvs ca 0 :rofl:

Jag tror egentligen det är bara en av många manifestationer av en längtan till att “få vara sin egen”. Och jag har inga illusioner om att ett singelliv skulle förflytta mig till något slags magiskt land där man alltid är lycklig och solen skiner.

Ja det är inte alltid lätt att veta vad man vill egentligen…

1 gillning
37

Är det så att ni valt att inte försöka få barn eller är det så att ni inte kunnat? Förlåt om frågan är för privat, den ställs för att jag tänker att en identitetskris i form av önskan efter att få vara ”sin egen” kan hänga ihop med detta.

Jag som har två barn kan iof tycka att om jag hade en relation utan barn hade jag haft eoner av tid att vara min egen, utforska mitt och utvecklas på eget håll med det jag gillar samtidigt som jag kunde haft tid att följa och vara nyfiken på min partners utveckling, utöver den tid vi kunde lägga på det vi byggde tillsammans.

Jag har ingen åsikt om huruvida du bör hålla ihop med din partner eller inte. Men oavsett vilka ni är för varandra kommer en annan relation också innebära kriser och prövningar. Det ingår lixom i paketet. Har du en dröm, eller fler och en partner som inte hindrar dig att vilja utforska och sträva så har du det rätt bra…

1 gillning
38

Vi försökte för ca 10 år sedan, men det gick inte. Ingen av oss hade någon jättelängtan efter barn. Det var nog mest för att det var “sista chansen”.
I efterhand, trots att alla vänner och bekanta nu har barn, är det inget som jag saknar eller längtar efter faktiskt.

Jag kan förstå att min situation för många kan tyckas som en väldigt fri tillvaro med oändliga valmöjligheter för personlig tid och utveckling. Så är det säkert också. Men återigen är människan väldigt bra på att längta efter det man för tillfället inte har.

I första hand är min längtan inte riktad mot att starta ett nytt förhållande. Jag känner mig själv såpass väl nu att jag vet att jag förmodligen skulle hamna i samma situation även med en ny kvinna.
Skulle det någonsin hända så skulle det behöva vara under radikalt annorlunda premisser.

1 gillning
39

En sak som jag tänker mycket på är att, om det skulle bli så att jag lämnar och vi skiljer oss, så skulle min fru kunna få det tufft.
Med sin begränsade inkomst blir det svårt för henne att hitta nytt boende i närheten av arbete. Hon står inte i någon hyreskö.

Denna situation, och att jag “sätter henne i skiten” är en stor orsak till att jag tvekar. Jag tycker ju fortfarande om henne, och vill att hon ska ha det så bra det går. Men samtidigt kan jag ju inte stanna för att jag tycker synd om henne.

Är det någon på detta kloka forum som haft att brottas med samma tankar? Hur har det blivit när skilsmässan väl gått igenom?

En tanke jag har, eftersom jag har ganska bra kötid i stadens hyreskö - tror ni det skulle kunna fungera att sälja villan, skaffa en hyresrätt och senare skriva över den på frun? Har läst att det ska kunna gå med hyresvärdens godkännande, men först efter varaktigt sammanboende (ca 3 år). Någon som lyckats få till en överlåtelse efter kanske 6 månader?

3 gillningar
40

Det låter som ett krångligt sätt. Är det inte bättre att hon köper en lägenhet för sin del av villaförsäljningen och att du eventuellt låter henne få lite extra om det behövs? Det är ju lite slarvigt av henne att inte stå i bostadskö, för att ställa sig i en kö har ju inget med ekonomi att göra. Men, visst, det är vanligt. Jag skulle om jag vore du hjälpa henne till en nystart genom en liten bostadsrätt, men sen får hon klara sig själv.

3 gillningar
41

Tack för input @Honungspaj . Ja det blir kanske onödigt trassligt att göra på det viset. Tror att om vi väl kommer till en skilsmässa, så vill man nog egentligen bryta så “cleant” som möjligt.

Vi har tyvärr inte jättemycket övervärde i villan, och med det nedåtgående prisläget blir det svårt att sia om eventuellt försäljningspris. Tror dock hon kan få hjälp av sina föräldrar med en insats, så det ordnar sig säkert för henne i alla fall.