Lämna någon man tycker om (ekonomi, obalans, frihetslängtan)

frih · 4 December 2021 12:55

Hej,
Har nyligen hittat till detta forum fyllt av livshistorier och klokskap. Jag känner att jag vill dela med mig av min situation, som kanske inte är den helt typiska. Tacksam för svar, både från de sim kan relatera och de som tycker jag tänker helt åt skogen

Jag är en man, 40+ som lever i ett äktenskap sedan drygt 4 år. Vi har varit tillsammans i nästan 13 år. Vi har inga barn, dock har vi ett gemensamt hus.

Överlag älskar jag fortfarande min fru, men det finns några saker som ger mig en klump i magen, en “ihålig” känsla som egentligen har följt med genom åren.

Min fru arbetar inom kulturen som utövare. De flesta vet att det inte är särskilt välbetalt. Jag som tjänar en bra bit över medel har då alltså stått för lejonparten av de gemensamma kostnaderna, samt för saker vi hittar på. Semestrar till USA, fjällen, Brasilien mm.

Vårt hus är av äldre modell där underhåll och renoveringar kostar en hel del. Även här står jag för lejonparten, mestadels med pengar som är kvar efter gemensamma utgifter och sparande mm

Utöver sin kulturutövning så har min fru även ett deltidsjobb delar av året. Det är i princip hennes enda inkomst, ca 10 000 i månaden.

Jag har flera gånger tidigare i vårt förhållande försökt få henne att förstå den ekonomiska realiteten, och att hon kanske skulle skaffa ett heltidsjobb och göra kulturutövandet till en hobby. Detta har varit ett mycket känsligt ämne med mycket gråt och förtvivlan, vilket har fått mig att backa varje gång.

Utöver att hennes kulturutövande egentligen inte bidrar någonting ekonomiskt, så tar det extremt mycket tid. Skulle säga att om hennes deltidsjobb är på ca 40% så spenderar hon övriga 60% samt stora delar av helgerna med sina projekt, som efter flera år aldrig blir till något.

Jag tror att jag helt enkelt, efter dessa år som “provider” ledsnat. Jag vill ha en kvinna som bidrar på lika villkor och som är självständig och realistisk. Det känns väldigt jobbigt och tungt att hennes fokus är på något som jag rent krasst (av erfarenhet) tror aldrig kommer bli något. Det håller oss tillbaka i vår vardag med sådant vi båda vill göra.

Jag har under de senaste månaderna mer och mer tänkt att det kanske får vara slut nu? Jag älskar henne fortfarande, men jag älskar inte vårt förhållande på de villkor som finns.

Är det någon som har befunnit sig i liknande situation? Har ni gått vidare med skilsmässa eller har ni lyckats tänka om?

Känner att jag behöver få rätsida på detta som har följt mig genom alla år.

Någon kanske undrar varför vi gifte oss?? Som jag sa så älskar jag min fru, och då vi gifte oss så fanns en tendens och bra plan för framtiden med mer inkomster, som tyvärr visat sig åter att inte bli till annat än sand…

Noomi · 4 December 2021 14:33

Det är ju hög tid för henne att inse att hon inte bor med sin pappa som supportar hennes fritidsaktiviteter som om hon vore ett barn fortfarande. Människor kan verkligen vara märkliga, trots att de är vuxna så beter de sig som småbarn.

Kanske dags för henne att få testa vingarna och se hur enkelt det går att leva på sin hobby som ensamförsörjare

frih · 4 December 2021 15:46

Tack för svar! Intressant att du skriver detta. För en pappa är verkligen det jag känner mig som ibland. Detta har inte endast med ekonomin att göra utan det är nog en sån där destruktiv roll som jag sjunkit in i.

Det kan uttrycka sig så att jag ofta får ta kommandot när saker ska planeras (resor, renoveringar mm) - annars blir det inte gjort. Detta kan såklart ha med den ekonomiska situationen att göra också, då det är svårt att planera utan att ha resurserna.

Men det uttrycket sig också som att jag gärna kommenterar när jag tycker hon gör något på fel sätt (matlagning, packa matkassar - you name it!). Jag inser att det inte är en särskilt positiv egenskap och jag försöker så gott jag kan att lägga band på mig, men när det är något vi pratat om massor av gånger och som vi kommit överens om ska göras på ett visst sätt (inte smälla igen ytterdörren tex.) så blor jag väldigt frustrerad.

Det kan också vara att vi ska göra något i trädgården och då måste jag säga åt henne precis vad hon ska göra, hon tar inga initiativ alls som att bära fram grejer eller hjälpa till med något jag kämpar med. När jag frågar varför hon inte hugger tag så säger hon att det är för att jag ändå tycker hon gör fel…

Tror absolut jag skulle behöva bättra mig och släppa kontrollbehovet, men det är intressant att det är en papparoll jag tar på mig, som ju även reflekterar vårt ekonomiska förhållande.

Largo · 4 December 2021 16:55

Tror att det bästa för er skulle vara att vara särbo. Delat boende, delad ekonomi. Det skulle ta blott några veckor på sin höjd för din fru att förstå att hon måste fixa sin försörjning.

Du hade kommit ur den jobbiga “papparollen”.

Hädanefter när ni träffades hade hon haft sitt shit together och du och din fru hade varit varandras jämlikar.

För det kan INTE kännas bra för henne heller innerst inne att vara så beroende av dig för sitt uppehälle. Det kan man vara tillfälligt kanske om man pluggar eller blir sjuk. Men inte år efter år.

Nimue · 4 December 2021 19:14

Har svårt att se att det är rimligt att hon byter jobb för att du vill att hon ska tjäna mer. Jag hade kunnat tänka mig att leva på 10 k i månaden, särskilt utan barn, för att få jobba med något jag älskar hellre än att kasta bort sin korta tid på jorden på nått som inte är kul.

Kan ni annars testa med delad ekonomi och att ni lever på en nivå som motsvarar vad hon har råd att betala hälften av? Går hon inte med på det är hon en parasit såklart. Eller är det du som inte vill leva så utan hellre skiljer dig?

Nimue · 4 December 2021 19:16

Largos förslag om särbor är också bra

Noomi · 4 December 2021 19:56

Det är ju såklart en prioriteringsfråga, under förutsättning att du drar dig runt på egen hand på 10’ i månaden.

Jag tycker det är beundransvärt med människor som rättar munnen efter egen matsäck för att få göra enbart det de själva vill, när de vill… även om det inte ger några direkta inkomster

Att göra enbart det man själv “älskar” och har lust med genom att leva med och på andra för att gå iland med det… not so much beundran för det faktiskt. Med ett enda undantag, att ta hand om de gemensamma barnen som del av en ömsesidig överenskommelse parterna emellan.

Nimue · 4 December 2021 20:21

Fast träffar man någon som jobbar med kultur, tjänar dåligt och själv lever på de inkomsterna, och väljer att gifta sig med den, köper man inte paketet då? Eller ska man låta bli att gifta sig om man lever så/vara beredd att ge upp sin livsstil för att ha en relation? Sen var hon yngre då och det är kanske inte jättekonstigt om TS tänkt att det antingen blir något stabilare av det eller att hon kommer ge upp och skaffa sig ett “vanligt jobb”. Men det finns faktiskt många som lever på små inkomster för att syssla med det man älskar, och det tycker jag inte är fel, i synnerhet inte om man inte heller har barn att ta ekonomiskt ansvar för.

Det låter ju egentligen inte som att det är kvinnan som tvingar TS att betala mer, utan mer han själv som drar igång projekt med resor och renoveringar - och betalar för dem.

Jag tänker att det kan vara så att de helt enkelt har olika synsätt och prioriteringar, TS tycker man skaffar sig ett “riktigt jobb”, tjänar bra, reser köper hus och renoverar. Kvinnan kanske tycker att det är viktigare att jobba med det hon älskar, och kan ta konsekvensen av en mindre ekonomi. Jag tycker inte nått av de sätten att leva är fel, och TS erkänner ju själv att han har tendenser till att försöka ändra på kvinnan för att få henne att vara och göra som han tycker att man ska, det omvända verkar inte förekomma. Att då kräva att hon ska ge upp det som verkar viktigast för henne för att ytterligare pressa henne in i en mall han har för hur man ska leva tycker inte jag verkar så långsiktigt sunt för en relation.

Men visst kan det också vara så att hon resonerat annorlunda om hon faktiskt behövt leva på sina inkomster, om inte annat kanske hon då blivit mer uppfinningsrik att hitta sätt att faktiskt ta betalt för det hon gör, medan hon nu unnar sig att lägga upp sin utövning på sätt som inte lönar sig. Svårt att säga utan att faktiskt låta henne göra just det (leva på sina egna inkomster, eller att de lägger sin gemensamma ekonomi på en nivå som funkat på 20 000 i månaden för två)

ensamistan · 4 December 2021 22:23

Vi är ju alla olika som personer, men det här hade drivit mig till vansinne. Kanske därför jag blivit ensam också, eftersom jag ofta råkat på den här typen av man som skall “ta över” så att man knappt hinner tänka efter vad och hur man vill göra.

Hon känner sig antagligen styrd och upplever att det hon gör inte är tillräckligt bra. Det kan döda vilket förhållande som helst. Den här typen av par (kan också vara en kvinna som är kontrollerande) dyker ofta upp i tv-programmet Arga snickaren. Byggprojektet står still, både perfektionisten och hens partner har tappat sugen för länge sedan.

Du beskriver att hon ägnar sig åt sin livspassion även under fritiden, helger och vardagar. Är lite nyfiken på vad som kan ha gjort att det inte omvandlades till något lönsamt. Var sprack planen? Är hon en person som gärna startar projekt, men inte kan fullfölja dem? Skulle hon kunna dra nytta av att teama upp med någon som har ett mer pragmatiskt synsätt och mer affärssinne? Här tror jag kärnan till era problem finns. Hon väljer bort dig till förmån för sitt intresse och skulle ni lösa den knuten kanske det ekonomiska inte spelar så stor roll. Det är klart att du blir sårad när din livskamrat inte prioriterar dig tillräckligt mycket.

Sedan det här med att hon “snyltar” på dig. Det är ju lite mer kulturellt acceptabelt att en kvinna lever på mannens tillgångar och jag har ofta tänkt att det är sådana kvinnor många män vill ha (jag vet - det är fördomsfullt). Läste nyligen om en undersökning som visade att många parrelationer kraschade när kvinnan började tjäna mer än sin man. Läser ditt inlägg lite med förvåning. Trodde att män generellt gillade att vara providers.

ensamistan · 4 December 2021 22:56

Reagerade på en sak i det här stycket. Att din fru börjar gråta när du tar upp det här med ekonomin. Det känns osunt, som någon sorts emotionell utpressning. Omoget. Naturligtvis måste man kunna ta upp och diskutera den gemensamma ekonomin inom en parrelation utan att den andre får ett bryt.

frih · 5 December 2021 08:13

Stort tack för alla infallsvinklar. Jag känner att när jag bara tänker på de här sakerna i mitt eget huvud så går det bara runt och runt utan att jag får någon struktur. Att läsa er input hjälper verkligen.

@ensamistan Ja, jag förstår ju att det inte är roligt att bli mästrad hela tiden. Men tro mig, jag har blivit bättre på att tygla mitt kontrollbehov och ofta har vi ändå ganska bra samarbete om saker. Det är kanske mest initiativet som saknas.
Ett exempel från verkligheten hur det kan se ut: hon vill att vi ska måla om något. “Toppen” säger jag, “tänk bara på att göra grundarbetet ordentligt så att det blir snyggt och håller”. Och där någonstans så dör initiativet. Om det mot förmodan skulle gå vidare så är det jag som får åka till bygghandeln och köpa sandpapper, penslar, maskeringstejp, målartvätt, grundfärg och täckfärg. Trots att det är “hennes” projekt. Jag har sagt någon gång att hon får ta reda på hur man gör och vad som behövs, men då tycker hon det är bättre ifall jag säger till henne eftersom jag redan vet…

@Nimue Det är inte riktigt så enkelt som att det alltid är jag som drar igång allting. Absolut vill jag bättra på vårt hus (behöver en refresh då de tidigare ägarna inte gjort mycket sedan 90-talet), och jag vill gärna ut och resa ibland. Innan pandemin åkte vi en längre resa ca vartannat år, och kanske en långhelg i fjällen. Inget extravagant tycker jag för ett par i arbetsför ålder utan barn.
Gällande renoveringar så har hon flera gånger tagit upp om att hon vill göra nytt kök. Jag håller med om att det vore roligt, trots att det inte är några större fel på det nuvarande. En gång så frågade jag (lite retoriskt, jag erkänner) dock min fru om hur hon hade tänkt finansieringen, ifall hon hade sparat några pengar till detta? Svaret var att hon nog inte hade tänkt något på det, och sedan dess har hon faktiskt inte tagit upp frågan igen.
Jag vet att jag inte kan kräva att hon ska byta jobb, eller gå upp i tid. Men å andra sidan vill jag inte känna att vår ekonomi bromsas av hennes val. Ang. parasitism så var det lite varning på det i början av vårt förhållande. Exempelvis så stod jag alltid för matkostnaderna vid veckohandlingarna. Det var aldrig ens en fråga om att hon skulle bidra. Efter ett tag tog jag upp detta och då kom vi överens om att hon också ska bidra. Sedan dess betalar hon ca 1/3-1/4 av matinköpen. Jag har blivit bättre på att säga till att “vi delar väl på det här köpet” när det gäller andra saker (växter till trädgården tex.) och det går hon med på. Men det är aldrig hon som tar upp att vi ska dela.

Som ni alla förstår så är den ekonomiska verkligheten inget nytt för mig, utan det har varit svart på vitt under hela vårt förhållande. Jag har varit väldigt stöttande i hennes kulturutövning, jag diskuterar, stöttar, peppar, hjälper till med praktikaliteter (innefattar en del logistik och tid som måste läggas ned i perioder). Det som för henne tar mest tid just nu är dock vad man skulle kunna kalla “sidoprojekt” som pågått ca 3-4 år utan något resultat över huvud taget. Från början var det tänkt att detta sidoprojekt skulle bli en ny verksamhet och kunna bidra med inkomster. Dock känns det som att det prokrastineras hela tiden. Tiden går åt till webinarier, coachsamtal skriverier mm men det verkar aldrig komma närmare ett slutresultat…
Jag har försökt hjälpa till att tänka projektmässigt med milestones och tidsramar. Hon tycker det låter jättebra när vi talar om det men sedan händer inget, utan allt går tillbaka i samma hjulspår.

Jag låter kanske bitter, och som att jag inte längre accepterar det jag signat upp på när vi blev tillsammans och sedan med giftermålet. Det kanske inte är schysst att förvänta sig att någon ska “klippa sig och skaffa sig ett jobb”. Vid en tidpunkt kände jag nog att jag var nöjd och glad med det vi hade, och att det inte gjorde så mycket att hon hade en svagare ekonomi då hon trots allt jobbade på med sitt deltidsjobb och sin kultur. Men på senare tid så känns det som om projekten går i stå, utan att hon riktigt bryr sig…

Kanske har jag förändrats över åren? Jag tänker ibland på vad vi skulle kunna ha haft för liv, om hon bara hade haft en genomsnittlig heltidsinkomst och betraktat kulturen som den hobby den de facto är.

@Largo Särbo med helt delade ekonomier låter faktiskt inte helt dumt. Känner en del särbopar och det verkar vara en fungerande lösning för många. Kanske är något man kan fundera mer på.

Noomi · 5 December 2021 08:17

Faktiskt så gör man nog det till stor del, som det gamla talesättet säger att “har man tagit f-n i båten, då får man ro h*n iland själv”… eller lämpa överbord och låta simma iland på egen hand

Hög tid för det och då kommer det visa sig… antingen klarar hon att göra det (vilket är otroligt då bara boendekosntanderna kommer att sätta käppar i hjulet) eller så fördelar hon sin tid efter inkomstbringande arbete och hobbysysselsättningar så att det ger inkomster nog till det behövliga som alla funktionella vuxenpersoner förväntas begripa att alla måste göra (om de inte försörjs av andra privatpersoner eller staten)… eller så skaffar hon sig en annan provider

Noomi · 5 December 2021 09:39

Det är definitivt “schysst”… för att inte säga rakt ut att det är ren j-a basic om individen inte är villig att bosätta sig under en gran och äta blåbär

Bara en intresserad (och lite nyfiken) fråga som du såklart kan strunta helt i om du vill… men hur kommer det sig att ni efter 13 år tillsammans och 40+ har valt att inte skaffa barn?

Eller är det kanske inte ett frivilligt val från er sida?!

frih · 5 December 2021 10:18

Vi försökte lite “pliktskyldigt” i början, men det funkade inte. Varken min fru eller jag har någonsin varit jättesugna på barn, så vi kände att vi inte ville dra igång med assisterad befruktning. Det valet känns helt rätt och jag tror vi båda är lika överens om det.

Honungspaj · 5 December 2021 17:33

Du beskriver det ju väldigt bra och tydligt här. Du skulle kunna säga det rakt ut och se om ni kan ha ett ärligt samtal om era respektive önskemål. Eller be henne att gå med dig till parterapi för att få stöd utifrån. Som det låter på din beskrivning skulle ni kanske behöva skilja er eftersom ni nog prioriterar olika saker och de olikheter som ni attraherades av i början nu har övergått till för stora skillnader. Men, i parterapi skulle ni kunna få syn på något annat som är så viktigt att ni båda vill göra tydliga förändringar för att få detvatt funka. Om det tar slut så är parterapi ändå ett bra sätt att få tala ut med varandra på.

Nimue · 7 December 2021 10:56

Okej, men då förstår jag dig bättre och ser vissa likheter med mitt ex, även om vi inte hade den ekonomiska problematik ni har. Det kanske egentligen inte handlar så mycket om pengarna som den dynamiken ni har mellan er, där det känns som att du drar lasset och hon mest åker med?

Jag tror inte du kan ändra på henne, och att det blir destruktivt för er bägge två att försöka. Hon är som hon är och kommer troligtvis inte kunna göra några större förändringar. Visst kan ni kanske nå någon kompromiss om att hon går upp i tid på deltidsjobbet eller att ni lägger upp er privatekonomi på ett sätt som tvingar henne att bidra mer jämlikt, men det kommer ju inte att ändra på de grundläggande personlighetsdragen som hon har och som du (förståeligt) verkar reta dig på. Hon kommer antagligen fortsätta att vara dålig på att både dra igång och slutföra projekt.

Nä, jag tror att du ska ge upp på det här TS. Risken är att man börjar förakta sin partner när man har så olika synsätt och sätt att göra saker. Det vore destruktivt för er båda två. Däremot tror jag kanske inte att du ska tänka på det som att du lämnar “pga ekonomin” utan mer att ni är två i grunden väldigt olika personer och att du har svårt att stå ut med hennes sätt att göra (inte göra) saker. Ekonomin är ett utfall av det, men det verkar finnas flera. Att säga att det är pga ekonomin ger intryck av att om det bara funnits mer pengar vore allt perfekt och fantastiskt. Så verkar det inte vara egentligen.

För egen del drömmer jag ju också om att få träffa och testa att vara ihop med någon som faktiskt kan ta initiativ, lägga upp planer och genomföra dem någotsånär åtminstone. Det är lite av en graal att hoppas på. Och hade jag stannat med min expartner hade det varit ett fullständigt fåfängligt hopp.

frih · 7 December 2021 18:25

Tack Nimue för kloks tankar. Det känns som att vissa saker har hamnat i ett annat perspektiv.

Det är egentligen inte fel på varken henne eller mig, bara att våra mål och personligheter inte (längre?) sammanstrålar.

Jag får ta mig en ordentlig funderare på detta. Tack för de tänkvärda råden från alla i tråden.

ensamistan · 7 December 2021 21:40

Känner att jag initialt var lite för hård mot dig i början av tråden. Du verkar, till skillnad från din fru, ha en hel del självinsikt om ditt beteende. För börjar man föreslå nyrenovering av kök utan att vara den som ska tjäna in pengarna till renoveringen har man ingen känsla för vad pengar är värda.
Om ni ska fortsätta som par är det kanske inte så viktigt att ni har mycket pengar tillsammans, men hon måste komma till insikt om vad det innebär i tid och energi att tjäna ihop pengarna som ni använder tillsammans i hushållet. Får lite Lyxfällan-vibbar av kökshistorian.
Och hon behöver också ägna mer tid åt förhållandet, eftersom du (som jag tolkar dig) känner dig tagen för givet och försummad pga alla tidskrävande projekt hon ägnar sig åt.
Vidare måste hon sluta använda gråt som ett sätt att hindra dig från att ta upp jobbiga problem. Världens äldsta kvinnotrick
Har ni möjlighet att testa parterapi? Det blir ju du som får betala, men det kanske det kan vara värt. Tror att om en utomstående får rota lite i era problem att din fru kanske förstår bättre.

frih · 12 December 2021 21:06

@Nimue Jag hittade din långa tråd som jag har läst under helgen. Det var intressant att följa din resa och jag är glad för att du lyckades hitta en lösning till slut.

Våra situationer är inte alls särskilt lika egentligen. Både min fru och jag är verbala och hyfsat sociala och vi har oftast ganska roligt tillsammans.

Vad som är likt dock är att jag oftast är den som får ordna med det vi hittar på, även om själva saken är hennes initiativ. - Hon tycker det vore trevligt att gå ut och äta, jag får bestämma restaurang, boka och betala.
Hon tycker det vore roligt att gå på museum eller teater, jag är inte så intresserad - så då blir det inget eftersom ingen planerar och genomför.

Jag tror till viss del att det grundar sig i att hon känner att hon inte har ekonomin och därför inte känner sig bekväm att bestämma. Men jag tror att hela grejen har passiviserat henne då ekonomin inte borde vara ett hinder för ett museibesök till exempel.

Det som också är lite olustigt är att när jag tänker på hur jag vill att vårt förhållande ska vara, så kan jag inte riktigt känna att jag vill att det ska bli bättre. Jag vill att det ska ta slut.

Liksom dig @Nimue har vi ett hus med påbörjade renoveringar/ommålningar. Jag känner att dessa måste bli klara innan en försäljning. Ganska bra då jag ju även får lite extra betänketid. Kanske händer något och detta visar sig åter vara en tillfällig (men återkommande) svacka.

frih · 1 Januari 2022 21:58

En uppdatering här då.

Jag tog idag upp att jag har tänkt en tid och att jag ville skiljas.

Mina ord slog ned som blixt från klar himmel. Hon var först chockad och sedan ledsen. Jag blev också väldigt ledsen när tankarna vandrade till alla fina minnen av saker vi gjort. Alla foton och små saker i huset ser jag nu i ett helt annat ljus.

Det känns så stört, för jag tycker fortfarande om henne väldigt mycket. Men så fort jag tänker på ekonomin så svartnar det igen.

Jag funderar nu på om det kanske vore värt att prova ifall ett särboförhållande skulle passa oss. Är det någon här som har erfarenheter som särbo? Kanske speciellt om man gått från gifta/sambos till att bli särbos.

Som särbo tänker jag att vi skulle kunna ha mer utrymme för oss själva, vilket jag vet är viktigt för henne också. Samtidigt skulle vi båda behöva “stå på egna ben”.

Ska ta upp det imorgon.