Lämna ett destruktivt förhållande

Min historia
1

Jag har varit tillsammans med min man sen jag var 19 år. Nu efter 28 år tillsammans så har jag lämnat honom. Jag gjorde det för fem månader sen när jag upptäckte att hans väckarklocka i vårt sovrum var en spionkamera. Den filmar i mörker sätts igång vid rörelse och sänder direkt till mobilen.
Jag tog kläder och drog. Jag trodde han skulle lämna huset erkänna och stå för vad han gjort. Men nej han vägrade. Han har inte gjort något, han har trott det var en helt vanlig klocka. Det blev jag som lämnade det blev han det vart synd om. Hur kan du lämna allt och hur kan du lämna barnen. Jag hamnade hos våld i nära relationer på soc. Det här var droppen av en rad med oacceptabla saker han gjort mot mig. Och det blev jag som blev utan allt.
En dålig mamma som lämnar sina barn, flyr från sitt ansvar etc.
När jag tillslut sa att jag vill skiljas så blev han desperat det var först då känslor kom. Han älskar mig över allt annat, kan inte leva utan mig. Han ska ändra sig har insett hur han betett sig. Tar ansvar men inte för kameran. Kan jag bara ge han en chans att visa mig hur han har ändrats.
Saker han gjort tidigare, skrikit, gått nära mig och skrikit. Fått utbrott i bil, kört fort och inte släppt av mig. Straffat ut mig genom tystnad i dagar. En gång spottat mig i ansiktet.
Hans humör har varit oförutsett, reaktioner har inte varit i proportion till sak överhuvudtaget. Men efter varje händelse så har han ändrat sig och det har hållit ett bra tag tills nästa explosion.

Jag har verkligen försökt lämna men han får mig att tveka gång på gång.
Vi har såklart haft många fina stunder också. Vi har två barn ett fint hus en gemensam historia osv.
Han ger mig också extremt dåligt samvete, plus att jag tycker konstigt nog synd om honom. Till och med barnen säger det, hur ska pappa klara sig utan dig. Han älskar dig det ända han gör är att prata om dig och sitter och gråter.

Det slutade med att han öste dåligt samvete över mig. Hur kan du ge upp allt? Var vi inte mer värt än så här? Hur kan du göra så här mot barnen? Varför kan du inte ge oss en chans? Och när det inte funkar så, om du vill skiljas så vill jag aldrig mer prata med dig. Du behöver se över ditt mående, du är inte psykisk frisk, det är inte bara jag som ser det, du är inte dig själv.
Allt det här ledde till att jag tappat all kraft.
Jag har inget stabilt boende, inte mina barn och inget stöd från min familj.

Jag kände att okej jag försöker att ge han en chans men vet innerst inne att jag inte kan det kommer aldrig gå.
Så nu är det där jag är, jag åker till huset som inte längre är mitt. Försöker vara där så länge jag står ut. Vara med barnen och prata med honom. Men han är inte nöjd, han vill så mycket och lyssnar inte på mig, hur det här är för mig.
Hjälp jag är fast i ett Limbo som aldrig tar slut. Och jag håller på att förlora mig själv.
Finns det någon som varit med om något liknande?

6 gillningar
2

Du måste rädda barnen. Hur länge dröjer det innan han behandlar barnen som han behandlat dig? Har du kontaktat Kvinnojouren? Det bör du göra. Och ta strid för att få vårdnad om barnen!

Skriv ned en lista med fakta. Vad han har gjort mot dig. Silent treatment, spottat, kört fort för att skrämma dig. Att han satte in en övervakningskamera i sovrummet för att kontrollera dig, det är mer än sjukt. INGEN normal människa gör så!
Att barnen står på hans sida beror på att de inte genomskådat honom. Han har haft möjlighet att hjärntvätta dem sedan de föddes, och det kommer att ta lång tid för dem att ta sig ur hans grepp. Så länge de bor med honom kommer de aldrig att göra det.

Mina barn genomskådade sin far för 8 år sedan. Ändå sitter många gamla tankar från honom kvar i dem. De är inte ens medvetna om att det kommer från honom. Ett av mina barn upptäckte nyligen att hon gillar jordgubbar. Hon har alltid trott att hon avskydde det, för det var liksom “hon och pappa” som stod emot alla jordgubbsälskande galningar. Hon har aldrig ens kommit på idén att smaka förut, eftersom hon visste att hon hatade jordgubbar …

6 gillningar
3

Barnen är stora, en under 18 år.
Men jag vet jag har tänkt på dem men så vitt jag kan se så far de inte direkt illa nu. Förutom att jag inte längre finns där.
Jag är hos Socialtjänsten, våld i nära relationer. Men allt är så svårt.
Det finns inte så mycket konkret. Jag vet det låter galet. Men jag har väl blivit hjärntvättad långsamt. Det är svårt vi har känt varandra hela mitt vuxna liv.
Han vädjar ju hela tiden till mitt samvete, tar ingen egen skuld för kameran och lovar mig guld och gröna skogar.
Men man kan ju redan säga att jag lämnat eftersom det nu gått nästan ett halvår.
Det är bara det att inget blir klart inga papper osv. För det blir övermäktigt. Det blir en storm som kommer som jag inte klarar av.
Tack för ditt svar.
Jag ska samla ihop mig på något vis

6 gillningar
4

Glömde fråga, har dina barn kontakt med sin pappa idag. Har du någon kontakt?
För det verkar vara allt eller inget i mitt fall och det känns så extremt

1 gillning
5

När vi skildes var 2 av barnen under 18. Nu har båda fyllt 18, men de bor kvar hemma. Den lilla kontakt jag har med pappan, är när han kommer med en present om någon fyller år. Jag träffar honom kanske 2-3 gånger om året, men första två åren var det annorlunda. Då kom han hit ofta och skyllde på att han skulle hämta någon kvarlämnad pryl. Och så gick han runt och kommenterade och kritiserade förändringar jag gjort.

Mina barn har tre olika varianter av kontakt med pappan.
Två av barnen har blockat honom överallt och har inte träffat honom sedan skilsmässan (annat än av en slump ute på stan eller så).
Den yngsta pratar med honom i telefon ett par gånger i veckan. Hon hälsar aldrig på honom, men de träffas någon gång i bland och äter en pizza eller så.
Övriga barn svarar om han ringer, de är artiga mot honom och hyfsat trevliga. Men de kontaktar honom aldrig själva.

2 gillningar
6

Ja det blir en knepig bit att hantera, väldigt glad att jag inte har småbarn.
Men på ett vis så kan det bli hemskt för iallafall mig om barnen väljer att bo med sin pappa.

Skönt att dina barn hittat sätt att hantera det och att du låter dem göra det som är bra för dem.

1 gillning
7

Lever i samma limbo-
Försökte lämna för ett och ett halvt år sedan men blev tillbakalockad av löften om förändring som jag redan då tänkte var klar manipulation och så var det ju, lovar lagom för att inte tappa mig men kommer snart tillbaka i samma mönster som innan. Bor i egen lägenhet men åker fram och tillbaka till huset och är där tills jag inte står ut längre.

När jag lämnade blev han först ett offer, förkrossad, kunde inte förstå, allt var så orättvist efter allt han gjort för mig, det måste vara någon som påverkar mig att göra så här, för det här är ”inte jag”.
Sen kom hoten ”jag ska berätta för alla vem du egentligen är”, ”när jag är klar med dig kommer barnen aldrig mer vilja se dig”, ”ingen vill väl ha en ensam, det gammal hagga, vem tror du att du är”…
Det här låter inte så illa men efter 15år av nedbrytande verbal misshandel så ger ilska från den här mannen mig total panik, jag blir iskall, fryser och får en enorm ångest. Allt jag vill är att få honom glad så han slutar…

Och sen kom ”ska vi inte ta den där resan tillsammans du alltid pratade om”, ”nu är jag ju där jag skulle vara, vi kan väl njuta av livet nu tillsammans”, han började laga mat helt plötsligt, bjuda på dejt, riktigt läskigt faktiskt.

Han är en mästare på att kasta mig fram och tillbaka i relationen, upp och ner, det är fantastiskt eller katastrof med verbal misshandel, jag tycker alltid att det är mitt fel när det händer men samtidigt vet jag innerst inne att jag inte har med det att göra, det är hans problem och osäkerhet som kommer fram, det har inte med min lilla felaktiga kommentar att göra - utbrottet står inte i proportion till mina fel.

Det finns så mycket knäppt i vår relation
Kontroll, verbal misshandel, ekonomiskt utnyttjande, manipulation, lögner om vad andra säger till honom om mig och jag får ändå ångest av tanken på att lämna, mycket för att han hela tiden talar om hur fel det skulle vara att gå isär och hur gigantiska konsekvenserna skulle bli för alla jag bryr mig om- han vet precis var han ska trycka…

Jag vet inte hur man tar sig vidare men en sak har jag lärt mig-
Jag har slutat skydda honom och bara det är skönt- när han beter sig som en idiot för att sätta mig på plats så säger jag rakt ut som det är till folk istället för att bete mig som en idiot också för att folk inte ska få veta.

Förr eller senare kommer vi ut det här- det är bara att stå på sig för att vara själv måste väl ändå vara bättre än att leva med en kontrollerande man som är verbalt elak?

5 gillningar
8

Ja, absolut! Det känns inte så i början, men när man börjar se verkligheten i stället för den lilla bubbla man levt i tidigare, då släpper hjärntvätten lite i taget.
Det tog lång tid innan jag rätade på ryggen. Jag fortsatte att liksom huka mig och gick nästan på tårna för att vara så tyst som möjligt. Tjocka bylsiga kläder och en frisyr som dolde halva ansiktet, så ingen skulle se hur ful jag var. Men med tiden började jag slappna av. Den ständiga huvudvärken försvann. Klumpen i magen blev mindre. Tänk när jag första gången kunde slänga mig ner i TV-soffan med en kopp kaffe, utan att sitta längst ut på kanten beredd att kliva upp så fort jag hörde minsta lilla ljud …

4 gillningar
9

Jag längtar efter att vakna en morgon utan ångest och vilja göra något själv. Alltså att faktiskt våga vilja göra något-
Först slutade jag våga drömma, det var så jobbigt att bli besviken… sen slutade jag drömma på riktigt, nu vet jag inte vad jag vill längre. Så konstigt!
En av de frågor som han älskar att spydigt fråga ” ja men vad vill du då? Bli som din mamma, en jävla fet looser”

Låter skönt att man till slut kommer ur iallafall, hoppas att du mår bra nu och att du hittat något du vill i livet :two_hearts:

1 gillning
11

Jag tror dina barn förstår mer än du tror. Det gör iallafall mina som är i samma ålder som dina.
Försök vara ditt bästa du mot barnen, dra inte in dom i kampen. Din man kommer göra det, håll dig till lugn sanning men börja förklara din syn på hädelserna så öppnar dom nog ögonen.
Jag slutade bortförklara mina barns pappas beteende och började vara ärlig med mina känslor i situationerna, alltid mycket noga med att inte tala illa om pappa men ändå konstatera att jag blev ledsen eller är stressad för….
Men det bästa tror jag är att försöka fortsätta vara den förälder du vill vara och inte låta den kontrollerande idiotien sparka ut dig ur barnens liv. Bjud barnen på en promenad, picnic, resa, det du har råd med och visa dom att du vill ha en relation med dom- överge dom inte och spela idioten i händerna….

2 gillningar
12

Det är precis där jag är. Jag vet att inget kommer ändras och jag vill inte tillbaka det.
Mitt förnuft vet men han kommer åt mina känslor och det är svårt att inte känna för någon man varit med hela sitt vuxna liv.
Nästan allt du beskriver stämmer in på mig.
Att säga att man inte tar sitt eget beslut, påverkad av nån annan i mitt fall är jag inte psykisk frisk. Hur kan du göra så här? Och allt ska ändra sig.
Hur tänker du om din situation? Tänker du att du ska lämna på sikt eller har du kapitulerat?

1 gillning
13

Jag vet att de har sett hur han är. Jag har inte berättat om varken kameran eller tidigare händelser då jag inte vill varken hänga ut deras pappa jag vill att de ska kunna ha kvar sin pappa. Men jag förstår ju nu vart jag hamnar. Utanför allt, ingen förstår, hur kan du lämna dina barn? Barnen vet att han har behandlat mig dåligt det har de själva sett, det får räcka som förklaring.
Jag träffar dem så ofta de vill. I perioder ofta. Men när jag säger att jag vill skilja mig så brakar helvetet lös. Då blir det så synd om min man och han säger helt sjuka saker om mig och då blir det svårt för mig att nå dem?
Allt blir liksom mitt fel, även de är nog förvirrade.
Så om jag lämnar helt så blir det ett sånt kaos så att jag inte står ut.
Men frågan är om jag måste stålsätta mig och ta kaoset? Det är bara det att jag klarar det inte psykisk…

1 gillning
14

Det är svårt att råda dig när man inte är där- men kanske prova släppa garden till någon, bara en person och se hur det går. Jag tror
Att du kommer få stöd-
Varför ska du vara lojal mot någon som inte är lojal med dig? Det betyder inte att du ska göra saker som inte är i linje med dina egna värderingar, du ska bara sluta skydda någon som beter sig illa mot dig- säg endast och endast sanningar och se vad som händer? Jag bröt ihop en middag med min enda kvarvarande vän efter ett par glas vin, jag skäms än idag men hon sa något magiskt, hon sa
”Vi har sett, vi förstår, vi finns här”
”Du är min vän och jag överger dig inte”
Kanske har du en sån också? Kan tillägga att han fått mig att inte prata eller träffa henne på tre år innan detta hände….
Min bästa vän finns där och det betyder så mycket!

3 gillningar
15

Varför vill du att dom ska ha en sån pappa förresten?
Har du samma ärr som jag med en frånvarande pappa?
Ibland är en bra mamma bättre än en dålig pappa….

3 gillningar
16

Tack, jag har berättat för flera vänner inte exakt allt men nästan.
Där har jag stöd, men det räcker inte det är ingen som riktigt är med mig.
Min familj mamma syskon tror mig inte riktigt, jag har berättat om kameran och hans våldsamma humör, men de kan inte ta in det.
De menar på att jag har min del i det och att jag övergett han och barnen. De förstår inte att jag flyttade för att jag var rädd och inte ville gå under.

Nu har jag ingen stans att bo så jag måste flytta hem, kanske löser sig saker av sig självt när han och jag måste möta varandra igen
Åtminstone får jag vara med mina barn igen, det kommer iallafall att få mig att må bättre.

Fint att du fått stöd du behövt av din vän :heart:

1 gillning
17

Han är ändå deras pappa och han har många fina sidor också.
Det verkar som att han har blivit bättre på att ta hand om dem när jag inte är i närheten.
Men jag får se hur saker utvecklar sig.

Jag förstår din poäng.

18

Flyttar du hem är du rökt!
Du vill inte vara där och han har lyckats bryta ned dig, han har fått din omgivning att tro att du har del i detta och flyttar du hem så har han kontrollen igen.
Dessutom undrar jag, du lämnade och nu har du skrämt upp honom att du kan lämna. En man med kontrollbehov som du skrämt upp att du klarar dig utan honom kommer bli oändligt mycket värre än innan om du flyttar tillbaka. Men det handlar inte om det
Det räcker med att du inte vill ha relationen, det behövs två för att vara tillsammans men bara en för att separera!

4 gillningar
19

Klart han har, ingen är alltigenom ond men är han bra för dig?

20

Åh kära du, kan säga att du är verkligen inte ensam. Det kunde ha varit jag som skrev ditt inlägg. Känner igen det plötsligt ändrade beteendet, när man sagt att nu är det nog. Känslan av att det är så manipulativt som så mycket annat… Via soc: får du någon form av samtalsstöd? Själv tog det mig något år av terapi innan jag förstod vad jag behövde göra, att lämna ett förhållande som bryter ner mig allt mer.,att det han utsatt mig och barnen för inte är ok. Och du är så stark att du gick, du hade en helt sund reaktion. Lyssna mer på din egen magkänsla om rätt och fel, få stöd för det genom samtal. Har samma oro som dig, att familjen inte ska visa förståelse för mitt beslut, dem lever inte mitt liv och har verkligen inte samma bild av min partner - såklart. Imagen utåt sett är något helt annat än vad man lever i bakom stängda dörrar. Beklagar att du upplever att du inte får stöd.
Jag är fortfarande i processen av att ta mig härifrån, letar boende, vi har ännu inte berättat för någon om att vi går isär eller att jag vill det- han, nu helt förändrasd, kämpar med allt han har att vi ska försöka igen, jag får påminna titt som tätt om att jag tagit ett beslut som jag inte backar ifrån, som väcker starka känslor hos honom, han kräver att vara delaktig i ett sånt beslut mm försöker ta livet av sig, allt som möjligt… Helt galen tillvaro. Man blir helt slut mentalt.

3 gillningar
21

Du säger det själv, du står inte ut.
Du måste lämna, nu har du ju försökt och det går inte.

Era barn är stora och personligen skulle jag inte kunna ”skydda” en person som gör mig så illa genom att inte berätta alla konstigheter. Det som föranlett varför du inte kan bo kvar, varför du måste skilja dig. Normalisera inte eller försvara din man.
Sedan behöver man inte svartmåla någon, men fakta är fakta.
Att barnen säger att pappa inte kommer att klara sig… det är ju också en ganska sjuk kommentar. Vi vuxna är ansvariga för oss själva, inte att bära andra vuxna. Självklart ska man stötta varandra i en relation, men det är något annat.

Jag tycker ändå att du är fantastisk som lyckats lämna hemmet. Jag tycker att du ska prata med kvinnojour för att få stöd.

3 gillningar