Tycker det låter som att du redan vet hur du vill ha det och du formulerar det bra! Du har under lång tid kommunicerat dina känslor med maken och gett honom och er flera försök. Nu återstår att ta beslutet om din lycka, din stund på jorden, din längtan är mindre viktig än de jobbiga känslorna du får av att lämna honom.
I mina ögon har du gjort allt du kan. Du har pratat med honom, uttryckt vad du vill och vad du behöver. Du ser hans tillkortakommanden i form av oförmåga att uttrycka sina känslor och stötta dig i ljuset av hans uppväxt. Fint och klarsynt.
Varje människa är ansvarig för sitt eget liv, att leva det fullt ut. Vi har bara ett. Han är ansvarig för sitt. Och du för ditt! Lev det fullt ut!
Du har verkligen tänkt mycket och nått så många insikter. Jag vet inte riktigt vad som skulle hjälpa dig att komma vidare… Det finns en del likheter mellan det du skriver och min numera avslutade relation. Kanske kan något vara till hjälp?
Det här med att partnern har svårigheter med kommunikation, så tänkte jag också om mitt ex. Och vi har likadan bakgrund som ni: jag är akademiker och han grundskola (med stöd). Jag en stabil familj där man träffas, han en känslomässigt fattig familj med viss sjukdom. Klart att hans kommunikativa förmåga inte är lika hög som min! tänkte jag. Klart att om vi lyssnar noga på varandra och verkligen tror gott om den andres avsikter så kommer vi ändå att förstå varandra. Kommunikation är ju liksom bara paketeringen, och det viktiga är väl innehållet? Det som jag har insett i efterhand är att även den empatiska förmågan är mycket låg. Det var inte paketeringen bara, det var också innehållet. Detta att vara så oberörd inför din sjukdom och din sorg när din mamma gick bort. Jag känner igen det till punkt och pricka. Att han inte knöt an till din fyraåriga dotter - samma sak. Svårigheter med relationer till sin egen familj och få vänner (de ringer honom, det var ju snällt) Min exmake har inga vänner. De få vänner han bjöd på vårt bröllop hade jag inte träffat före, och inte efter heller. Han har av och till tappat kontakten med sina stora barn, sina föräldrar och all annan släkt.
Jag förstår nu att mitt ex är ingen jag vill bli gammal med. Inte bli skröplig och sjuk, behöva varandra och lita på att den andre finns där för konkret hjälp likväl som känslomässig. Nu lever jag ensam, men då luras jag i alla fall inte att tro att jag har en partner om det skulle hända något. Jag tror att din make har fler brister än kommunikation, det handlar säkert även om empatisk förmåga.
Jag har också tänkt att ett dåligt självförtroende är orsaken till många av exets svårigheter. Så bara jag och vi runt honom kan stärka honom så kommer det att bli bättre. Det visade sig helt omöjligt. Det hjälper inte, han har en väldigt snedvriden bild av sig själv, kanske framför allt hans eget ansvar för sitt liv och sina relationer.
Jag tycker att du ska börja göra upp en konkret plan, se över ekonomi, fundera på boende. Gör dina funderingar på ett annat liv konkreta.
Tack så mycket Anna8! Ja det här kommer inte som en blixt från klar himmel! Inte för honom och inte för någon som känt oss senaste 18 åren. Känns ändå skönt att vi försökt allt och inte gett upp för lätt. Jag är inte bitter på honom alls men tycker så klart att det är trist att det aldrig blir vi som flyttar till Grekland dom pensionärer… Ja man måste fånga dagen och göra det bästa! Ha en fin kväll och tack för input!
Hej uppochner och tack för input och svar! Vi verkar ha väldigt lika erfarenheter! Ja absolut saknas empati och förmåga att inse hur hans egna tillkortakommanden påverkar alla runt omkring honom. Han lägger sig platt inför kritik och förr kunde han helt tystna i flera dagar när han upplevde att jag klandrat honom. Alltså det saknas mycket självkänsla och självförtroende men jag har inte lyckats stötta honom i det. För massa år sedan fick jag honom att gå till terapeut eftersom han själv upplevde sig oroad över att han var känslokall. Han gick max 7 ggr och menade att terapeuten bedömt honom som socialt omogen. Jag ville att han skulle gå för att prata om sin passivt aggressiva framtoning och oförmåga att stanna kvar och reda ut en konflikt. Han vill som sagt aldrig mer gå till terapeut och det står han fast vid nu också, även att gå som par. Nej jag har gjort allt som står i min makt. Jag får ta mitt ansvar för resten av mitt liv. Han är inte mitt stöd i livet inte ens när man är såpass sjuk som jag har varit. En skilsmässa med denna man blir enkel om han gör som han gjort tidigare vid separationer: han tar dina personliga tillhörigheter och lämnar allt annat… Till min sorg naturligtvis för jag vill ha snygga avslut. Den här gången ska det inte få påverka mig alltför mycket hoppas jag! Ha en fin kväll! Jag ska läsa igenom din “resa” vid tillfälle för det verkar finnas så många likheter!
Känner igen mig mycket i din berättelse, även om vi är 20 år yngre och just den fysiska biten inte varit så frånvarande. Sambon är väldigt tystlåten, upptagen av sina datorspel och tycks sakna vilja, driv och förmåga till intiativ. Hans uppväxt verkar också, iaf från mitt perspektiv, torftig och trasslig med både ekonomisk fattigdom, psykisk sjukdom och annat strul. Min bild när jag träffade honom var att han satt på sitt rum och gömde sig vid datorn, ganska avstängd från sina närmaste, som ett sorts skydd. Men jag trodde ju att när han väl började lita på mig skulle han upptäcka att det är fint att ha någon att prata med (inte bara om känslor och sånt utan överhuvudtaget), kul att komma ut och hitta på saker etc.
Men nej, hans beteenden sitter i, nu är det mig och barnen han flyr från och stänger ute istället för sin uppväxtfamilj. Jag vet inte om han helt enkelt blivit så skadad av det att han inte kan förändras (inte med mig iaf), om det är något mer grundläggande hos honom som inte har med omgivningen att göra, eller om sanningen helt enkelt är att han har varit nöjd ensam, tyst och utan att visa prov på egen vilja hela tiden, och det helt enkelt är så han vill leva sitt liv. Hursomhelst har jag ju kommit fram till att efter snart 15 år av att ha gjort mitt bästa för att han ska öppna upp och visa någon egen vilja eller engagemang i något så är det iaf bara att konstatera att det finns iaf inget JAG kan göra som kommer ändra läget.
Men jag fasar också för att ta upp det med honom. Dels är jag väl bara konflikträdd och rädd för förändringen. Men jag tror också att det handlar om att jag jobbat så hårt, så länge, på att få honom att känna sig trygg, älskad och accepterad som han är. Det har ju varit huvudinslaget i mina planer på att få honom att vilja prata och umgås med mig, nå någon sorts närhet. Och även om vi inte är nära finns det väl ändå någon sorts bräcklig länk mellan oss i det som han inte har med andra. Om jag meddelar att det är slut så blir det ju på något vis att demolera hela det arbetet som lagts ner, för då kommer han ju garanterat inte känna sig trygg, älskad eller accepterad som han är, och det band som ändå finns kommer klippas. Han kommer, förmodar jag, ha fått ett kvitto på vad det känns som han tycker och tänker om sig själv redan, som jag försökt “bota” men i grunden misslyckats med.
Ja, alltså min man lämnade allt, men för en annan kvinna. Det är i efterhand jag blivit fullt medveten om hans mönster. Jag hade alla pusselbitar, men klarade inte av att lägga samman dem medan relationen pågick.
I efterhand förstår jag att jag steg för steg minskade mitt stöd till honom, och då gav inte relationen honom något längre. När jag blev mer utåtriktad och upptagen med mitt eget liv, lät hans passiva aggressivitet bara vara, när jag inte tog ansvar för att återskapa en god stämning när han surade, när jag struntade i hans överkänslighet för kritik och så vidare… då höll det inte längre.
Hej! Ja vilka dilemman vi hamnar i! Utan att måla fan på väggen så tror jag tyvärr att vi får svårt att förändra våra män hur väl vi än vill dom! Förändring måste komma inifrån dom själva. Vi stöttar och pushar, är förstående mm och till slut verkar dagen komma då man själv inte har mer att ge. Jag har ju inte sett någon varaktig förändring på våra 18 år annat än jag till slut fick honom till att ta körkort vid 42 års ålder. Han använde alltid som skäl till dålig självkänsla mm att han inte hade körkort. Han kände sig omanlig utan körkort och det påverkade hur han avstod intimitet mm. Ja jösses! Mycket ska man höra innan öronen trillar av! Skönt att han tog sitt körkort men övrig förändring blev det icke! Jag kapitulerar inför faktum att jag kan inte göra mer och han gör inget. Jag får förändra mig och mitt sätt att se på vårt äktenskap. Känns som att du nästan är där jag är men att jag har ett litet försprång. Jag är ju äldre såklart och det påverkar säkert plus det faktum att livet är mig ännu kärare nu efter svåra behandlingar! Jag håller mina tummar för dig att du fattar rätt beslut för dig!
Hög igenkänning här! Jösses! Skillnad dock att min sitter fast i hemmet… I soffan tills läggdags… Ibland tänker jag lite fult att det vore bättre om jag blev brädad av en annan kvinna än av dator, tv o soffhörnet. Jag har aldrig känt mig mer oattraktiv med någon annan i hela mitt liv. Man hör ju ofta motsatsen - att kvinnan är ointresserad…
Jag gör som du nu när jag orkar mer - träffar väninnor och gamla klasskamrater, ja personer dom betyder mycket för mig. Han får väl sitta där i soffan. Jag tror inte att han kommer att pryda soffhörnet alltför länge till…
Det var ju verkligen helt galet med körkortet. Hur kunde han tro att det hängde på den saken, och har han själv kommenterat hur det kommer sig att denna mirakelmedicin inte gjorde underverk? Förstår verkligen att du vill satsa på att leva och ha det bra nu, medan du kan! Det är du självklart värd, han verkar ju knappt ens bry sig, och om han gör det men inte uttrycker det får han faktiskt skylla sig själv.
Jag börjar känna mig rätt klar, så nu bearbetar jag mest hur jag ska hantera de reaktioner som kan komma. Förstås kanske inget man kan förbereda sig på helt, men jag är inte den mest spontana typen. Jag är rädd för att han kommer reagera just sådär, tystna ännu mer, dra sig undan, möjligtvis sura men på ett totalt icke-kommunikativt sätt. Och jag kommer, min vana trogen, direkt vilja springa efter och försöka släta över, få honom att känna att jag gillar honom ändå fast jag inte vill leva med honom mer, försöka få någon sorts kontroll på att han inte mår allt för dåligt. Och det går ju inte, avslutar jag måste jag ju släppa honom och låta honom falla om det blir det han gör. Vi har små barn ihop och jag tvivlar på att han skulle hitta någonstans att ta vägen i första taget, det skulle ju kräva massor med initiativförmåga.
Jag tänkte föreslå en sista gång att vi kan gå i parterapi och prata om saken, har föreslagit det flera ggr förut men inget intresse har funnits från hans sida, men annars har jag slut på uppslag och ger upp. Så det gäller väl nu mest att få mig själv i ordning så att jag kan göra det, ge upp på honom, och inte samtidigt försöka trösta eller bibehålla någon sorts band.
Jag är så glad över min vuxna dotter! Förr stannade jag kvar och tog tillbaka också på grund av henne. Även om han inte bidragit då mycket känslomässigt så har han varit en trygg person i hemmet. Tyvärr har han ju inte kunnat vara en manlig förebild så som jag hade önskat. I min romantiska värld så kan mannen fixa middagen, ta ut bonusdotter i lekpark, visa din kärlek mot de han lever ihop m.m.
Om jag amatörgissar så kommer min man att höra som han gjorde vid en tidigare separation då han bodde själv i nästan ett år - äta, sova och arbeta. Inget mer. Han gör nästan inget mer nu heller om inte jag talar om att vi behöver handla, gå en promenad, hälsa på min pappa m.m Det finns ingen motor…
Blir spännande om din partner denna gång förstår allvaret och vill gå på terapi! Om inte så tyvärr hår nog båda våra män klara sig själva…
Ja, det är otroligt. Så tänkte jag också, vet inte hur många avsnitt av Tattoo fixers och gränsbevakarna Australien som ”vi” sett… men det fanns lite tid för annat också, så att säga, även om jag ör rätt säker på att det var en ganska lågintensiv relation. Men telefonen, telefonen. Jag borde blivit mer misstänksam när han ändrade från pinkod till ansiktsigenkänning OCH fingeravtryck… Nu säger jag inte att din partner är otrogen, men kände så väl igen det där med att sitta passiv i soffan, och att jag minns nu att jag kände den där distansen, att han får väl sitta där, då… Hade inte han ”löst” situationen så hade jag nog om några år stått där du är nu.
Sörjer ju mest familjen, att barnen dragits in i en krånglig situation etc. Inte honom som person.
Min man använder inte sin telefon alls nästan förutom i jobbet. Han svarar inte ens när någon ringer en gång kanske två i veckan på kvällstid och han vet att det är hans ena syster. Paddan har jag full koll på men det finns verkligen ingenting. Kollar historiken om han möjligen är ute på sidor som jag skulle bli ledsen över men nej då. Aftonbladet sport, väder, banken m.m Inga sensationer någonstans!!!
Idag började jag morgonen med ett test. Maken satt i köket vid 6 och jag klev upp för att gå på toa. Tänkte att det var väl ljust i köket och struntade i att gå dit och ge honom en puss som jag brukar. Reaktion noll. Tittade ner i sin Ipad efter att ha sagt godmorgon. Jag gick in och lade mig igen och kollade forumet. Han hade kunnat komma till hallen eller till sovrummet och gett mig en godmorgonpuss om det hade funnits intresse.
Ikväll blir det klassträff med klasskompisar sedan 1:an och det brukar vara galet roligt! Tänk att det är 48 år sedan vi började i ettan och kan fortfarande träffas! Det är värdefullt!!
En kompis till maken har ringt flera ggr i veckan och vill att de träffas för att äta på restaurang. Mannen kan inte bestämma eftersom det ska regna… Vännen erbjuder sig att avstå alkohol, ta bilen till oss och handla med sig mat. Maken kan inte bestämma sig. Han är nog värd att spendera sitt liv, ensam och bitter i ett soffhörne med sin Ipad. Helt jävla omöjlig! Man skulle tro att han är deprimerad men det säger han att han inte är. Ärligt talat tror jag inte det heller men det hade ju kanske gett lite mer förståelse till hur han är.
Ensamvarg. Eremit. “Vill någon mig något kontaktar de mig. Jag föredrar att hålla mig i min lilla vrå.” Så jag känner igen mig. Förutom att har jag en hjärtevän vill jag gärna ta i och på henne.
Jag har haft en bra fredag och lördag! Fredagen träffade jag klasskamrater sedan 48 år tillbaka! Det är alltid roligt! Igår umgicks jag med min dotter hela dagen och hade bror och far på middag. Min man hade varit ute på fredagen (kors i taket!) Men blev tyvärr så packad att hela dagen igår spenderades på soffan framför tv. Jag slapp se eländet för jag var inte hemma förrän maten skulle fixas.
Jag kan ärligt säga att jag ignorerade min man igår. Han vågar inte konfrontera mig och fråga varför jag beter mig på det viset. Han vet att jag hatar riktigt äckliga fyllor och det var så han kom hem. Sov med kläder o skor på sig i hallen… Jag lämnade honom där… Han har inga alkoholproblem men dricker ibland för mycket då han väl dricker. Han vet att jag hatar honom i det skicket och jag tog bilder och skickade till honom för att han kan se eländet själv. .
Igår kväll gick jag och lade mig innan honom. Inga samtal på kvällen. En godnattpuss så var det bra.
Söndagsmorgon… Han gör frukost på helgen och väcker mig. Likaså idag. Tyst frukost med paddan på bordet! Jaja då tar jag min också så har vi lika kul…
Efter frukost sätter jag igång med bak, matlagning och städning. Vi bor på 50 kvadrat och maken gör allt jag gör från sovrummet där han ligger med paddan. Nu är det snart lunchdags och jag undrar om han planerat något… dumt av mig - det gör han ju aldrig. Han satte sig vid tv:n nu.
Jag skulle vilja att han bara blev förbannad och började ifrågasätta men det sker inte. Han är enbart passivt aggressiv… Jag har sådan lust att bara säga - nu räcker det för helvete! Man up din jävla fegis! I mina mer sansade tankar tänker jag att jag kan lika gärna bara säga att jag vill skilja mig då mina känslor är slut. Han skulle aldrig ifrågasätta det. Jag vinner ingenting på att försöka få svar på varför han inte gör eller gör på ett visst sätt för han lägger sig platt och klandrar sig själv. Mitt mål är inte att förgöra någons sista självkänsla. 18 år är inget man bara sopar under mattan…
Här ringer det varningsklockor, blåljus och larmsignaler för full orkan. Hur ofta dricker han då?
Dricker han för mycket när han väl dricker stavas det i min hjärna “alkoholproblem”.
Hej Rulle!
Tack för din omtanke kring ämnet men jag jobbar inom socialtjänsten med missbruk och jag lovar att inga larm eller blåljus behöver ljuda! Det var minst fem år sedan han ballade ut på detta viset och det ända som händer är att han somnar. Det är den ännu större konflikträdslan som infinner sig som är intressant… Han blir ännu mindre när han vet att det tillståndet är det äckligaste jag vet
Lustigt hur den tysta mannen helt plötsligt får för sig ringa och undra hur jag mår… Jag blir inte klok på honom. Han lät levande i telefon och inte det trista och tysta han uppvisat i helgen. Detta är en man som fungerar allra bäst då han jobbar. Då har han självkänsla och självförtroende. Han kan till och med bli arg. Jösses! Han har genom åren alltid sagt att jobbet är viktigast för honom. När jag då har opponerat mig och frågat om inte bonusdottern och jag är det har han skruvat på sig och sagt ja… Jag vet dock att han kan klara sig utan mänskliga, nära kontakter men han skulle aldrig klara sig utan sitt arbete. Han skulle inte vara någon. Detta är hemskt såklart men hans pappa var likadan. Dock hade pappan en mer social sida så han kunde träffa folk på jobbet utan att hela tiden vara igång och jobba. Hans pappa arbetade tills han dog en natt och då var han över 75. Min man kommer nog att göra på liknande sätt om inte jag är med. Hoppas inte men risk finnes.
Jag vill släppa bomben men hittar inget givet tillfälle. Jag vill bete mig respektfullt och sakligt. Ha en bra dag därute!
Natten till 1 oktober 2020
Vaknade efter två timmars sömn och direkt går hjärnan på högvarv. Samma tankar snurrar dag och natt! Vill prata om att mina känslor är slut och att jag vill vandra vidare i mitt liv utan honom. Om han inte var så jävla snäll! Han gör mig inget ont men han gör mig inte heller så mycket gott. Han märker att något är på gång men han vågar aldrig konfrontera mig. Som alltid ligger allt ansvar i mitt knä.
Jag väntar svar från vår hyresvärd om han kan ta lägenheten vid skilsmässa trots att jag står på kontraktet. Jag vill helst behålla lägenheten för jag har gångavstånd till mitt jobb. Samtidigt vet jag att jag är mer framåt än honom när det gäller att ligga i och söka.
Jag vill inget ont men jag vill inte leva i en relation där jag känner mig ensam. Jag är rädd för att jag åter igen vill separera och sedan vill ha honom tillbaka, så som vi höll på innan vi gifte oss…
Jag är beredd på att låta honom behålla både bilen och största delen så vårt sparkapital. Detta pga dåligt samvete… Jag har tack vare min man och mig själv förstås blivit helt skuldfri. Inte ens CSN lån kvar… Om jag känner honom rätt drar han bara utan att ta med sig något och av den anledningen vore det bättre om jag flyttade. Många turbotankar är det… Tillfället blir söndrig rätt. På måndag är det 18 år sedan vi blev ett par. Jag fyller år den dagen och det kanske vore den bästa presenten till mig själv - att ta steget. Ibland kan jag, väldigt fult, önska att han hade träffat någon eller gjort något riktigt dumt så jag kunde göra slut av en anledning. Jag vet att det är anledning nog att mina känslor är borta men visst hade det varit lättare att bryta om det fanns något rejält att ta på. Och framför allt om han hade gjort något… Han gör ju absolut ingenting… Någonsin… Sitter bara där. Existerar bara… Kravlöst… Tråkigt som faaan… Natti lilla dagboken- det blir inte bättre än så här i natt…
Nu säger jag inte att din partner är otrogen, men kände så väl igen det där med att sitta passiv i soffan, och att jag minns nu att jag kände den där distansen, att han får väl sitta där, då… Hade inte han ”löst” situationen så hade jag nog om några år stått där du är nu.