Hej!
Min historia är lång… Jag träffade min man för ganska exakt 18 år sedan och vi har varit gifta i snart 7 år. Vi är nedan i 55- års åldern och jag har en dotter sedan tidigare relation. Han har inga barn och kom in i vårt liv då dottern var 4 år.
Det har varit många stökiga år med återkommande problemområden. Kommunikationen fungerar dåligt oss emellan och har gjort egentligen hela tiden. Jag är universitetsutbildad och har i hela mitt yrkesverksamma liv arbetat med människor och är därmed van att bemöta alla möjliga frågor, sinnesstämning m.m. Min man har gått grundskolan och inget utöver det. Han växte upp som skilsmässobarn i en familj där mamman och ena systern (av2) led av psykisk ohälsa. Även mormodern led av allvarlig psykisk ohälsa och låg mest inlagd och kunde därmed inte stötta min mans mamma som ung, ensamstående och psykiskt nedsatt. Min man har beskrivit en uppväxt som för mig bedöms som känslomässigt torftig. Jag kan också tänka mig att denna mellanpojke valde att vara med kompisarna utanför hemmet så mycket som möjligt för att undvika olika konfrontationer och scener i hemmet. Man träffades lite i min mans hem. Där jag kommer ifrån var det en stabil kärnfamilj där vi träffades dagligen och stämde av dagen m.m Det har varit lätt att prata om något skaver. Dock har det inte varit idealt alla gånger heller eftersom den tiden familj fortfarande hade mycket Luther på axlarna.
Nåväl att kommunicera har vi arbetat hårt med men min bedömning är att det är rejält bräckliga och håller inte jag liv i det så blir det tystare och tystare. Dottern har flyttat för flera år sedan och stjäl inte längre showen om man säger så.
Redan inom första halvåret av vår relation märktes tydligt att vårt sätt att kommunicera inte var kompatibelt och att vår sexlust inte var jämlik. Jag märkte också att jag var mer utåtriktad och han mer introvert. Han stöttade inte när det gällde min dotter och tog aldrig med henne ut självständigt och utan mig. Jag tyckte trots detta att den här mannen är en bra man. Han hade aldrig levt med någon innan och för mig förklarade det en del. Inte heller egna barn och det var lätt att tänka att det där löser sig så jag valde att stanna i relationen. Vi flyttade ihop något år senare och samtliga ovan beskrivna problem kvarstod. Då tänkte jag att det blir annorlunda när vi verkligen bor tillsammans…
Man kan få lång näsa… Samtliga problem fanns kvar och jag skulle säga att samtliga finns kvar idag. Min dotter är 22 år och anledningen till att hon som 16 - åring flyttade hemifrån var att hon har ADHD och behövde med stöd i skolan än vad bår storstad kunde erbjuda. Hon har genomfört sitt gymnasium där och har nu bott ensam i 6 års tid. Det har gått över förväntan men var och är fortfarande vissa perioder där hon behöver oerhört mycket stöttning och guidning i livet. Där är jag enormt viktig för henne! Genom åren har det varit ångest, depressioner, självskadebeteende, rymningar, sjukvårdsbesök, BUP m.m Jag har känt mig väldigt ensam i detta förutom de gånger hennes pappa varit delaktig. Min man har alltid hållit sig o bakgrunden och menat att han inte ska ta pappans roll. Jag har menat att vi alla är viktiga vuxna och att jag är i behov av hans stöd för att inte gå sönder. Här kommer kommunikation och omtanke åter in. Han kan inte!
Min man har inte skills att kommunicera och inte förmågan att hantera när andra personer behöver ett känslomässigt stöd. Han har det inte i sig på något sätt och jag tror att det handlar om dålig självkänsla. I hans familj stöttar de aldrig varandra. På 18 år har hans familj aldrig varit hemma och besökt oss trots att vi bor i samma stad. För länge sedan har jag slutat tro att förändring ska ske… Udda för mig men normalt gör dom…
Jag kan såklart inte få med allt här och det är lätt att tappa den röda tråden när man skriver på telefon. Skit samma! Problemen genom åren har lett till att kommunikationen fortsatt är usel och jag blir alltid initiativtagare. När det gäller ömhet, närhet och sex är det borta sedan flera år då jag fick nog av att ta initiativ. Min man kommer hem från sitt jobb och väntar på att maten ska bli klar. Därefter intas ett bad och sedan är resten av kvällen ägnad åt soffa med Ipad och tv. Han träffar aldrig några vänner och jag skulle säga att han idag har två vänner som ringer honom ett par gånger om året. Han tar inga initiativ.
Jag sa till min man för flera år sedan att det måste bli lite bättre i vårt äktenskap på alla plan för annars kommer jag att gå vidare. Han ville inte ta hjälp av familjeterapi - absolut uteslutet. Han tycker att han har det bra… Nåväl han tror han fick 8 månader på sig att visa att han var kapabel till någon förändring för vår skull. Ja han gick med mig till gymmet ett par gånger och satt då vara på motionscykel och led. Han såg inget nöje i att ha en gemensam aktivitet. Min mamma blev kort därefter sjuk I cancer och avled i mars förra året och hans deadline var i februari. Självklart flyttades denna deadline fram utan diskussion för det passade såklart inte in i livet att toppa dödsfall med skilsmässa… Blev dock uppenbart hur lite känslomässigt stöd jag fortfarande har att hämta från min man som jag tycker borde veta att en kram kan vara viktig även om man är rädd att säga fel ord. Det är mig han känner bäst av alla människor i världen… fan trot ibland.
Nåväl efter begravning och allt som hör till prickade vi in en flytt för att komma närmare min gamle far. Jag skaffade nytt arbete nära mitt jobb och tänkte att nu är väl livet i ordning ett tag… Jaja man ska inte tro för mycket… Hittade en knöl på min hals i december och det visade sig vara metastaser. Allt rullade igång med operationer, cellgift och strålning för att få bort cancer i tungbasen, alltså i svalget. Här har maken åter igen visat prov på hur man stöttar någon praktiskt genom att köra till och från sjukhus men vilka brister som finns när det gäller psykologiskt och känslomässigt stöd. Sådant stöd får jag inhämta från familj och vänner. Det gör mig ont. Inte någon gång under behandlingstiden har jag fått höra att jag kämpar på och är tapper, duktig mm trots att jag varit det. Ingen gång har jag fått en kram. En gång fick jag en blomma men det var då han såg blomman min dotter budat till Mors dag. Den helgen hade jag två buketter…
Vi har de senaste åren haft ett glädjeämne som är gemensamt och det är resor till framför allt Grekland. Vi reser kanske 2-3 ggr om året varav den ena av dessa resor är en månadslång. I år har det bara blivit en vecka pga Corona. Den veckan är jag glad över eftersom jag trodde att min sjukdom kanske skulle sätta stopp. Mer än så blev det inte och nu finns ingen resa att se fram emot. Detta påtalar maken flera gånger i veckan och undrar om jag bokat för nästa år…
Han fick till sig för några veckor sedan att jag inte vet om jag vill stanna i äktenskapet på grund av att jag vill leva mitt liv fullt och att jag behöver kärlek, beröring, omtanke och att vara lycklig. Intimitet är också viktigt och han vet att bollen ligger hos honom när det gäller att ta initiativ. Åter igen fick han påminnas om att jag åtminstone under 14-15 år tagit initiativ lämnat stafettpinnen till honom. Han uppger att han inte tänker på sex. Han vill fortfarande inte gå till terapeut och han vill inte ta något testosteronprov heller. Han vet inte om det är något fysiskt fel och det är pinsamt att gå iväg till vården. Han sa så här: om du vill skiljas så kan jag gå direkt.
Jag tycker det är respektlöst mot våra 18 gemensamma år att han säger så. Dock vet jag att han gör det utifrån sin bristande förmåga att kommunicera, hantera samt känna in hur han sårar en annan människa. Han har en del brister som jag liknar med Aspberger och jag tror att jag kan ha lite rätt i det.
Jag har min familj nära mig. Min dotter är på väg att flytta hem till samma stad. Jag har många väninnor varav flertalet är singeltjejer. Jag har ett fast arbete på gångavstånd från hemmet. Jag har tillräcklig lön för att klara mig själv och leva ett gott liv. Jag är färdig med mina cancerbehandlingar ned förhoppningen om att det inte kommer tillbaka. (Friskförklaras efter fem år så det är en stund kvar… ) Jag tror inte att det blir snack om vem som ska bo i lägenheten vi har eftersom han var redo att dra för några veckor sedan…
Jag vet inte vad som håller mig tillbaka! Allt som alltid varit problemet för oss finns kvar. Jag har inte skrivit om det men göra separerade vi ofta av samma orsaker men kom snabbt tillbaka till varandra. Då hade vi sommarstuga och då var det lätt för honom att sticka iväg. Han har också haft egen lägenhet en period. Eftersom det alltid fanns känslor kvar och vi återvände till varandra så bestämde vi oss för giftermål för 6 år sedan. Det lugnade ner och har inte inneburit några separationer under tiden. Knappt några bråk heller eftersom min dotter inte bott här. Dock har det ju inneburit att livet blivit riktigt trist.
Om livet hade varit enkelt för en stund och om jag kunde stänga av min empatiska sida så hade jag sagt till honom att det är över nu. Lämna hemmet. Ta med dig bilen och halva sparkontot och hör inte av dig igen. Jag är färdig med försök. Vi är inte kompatibla och jag vill leva lycklig under de år jag har kvar. Jag har nosat på döden och vill leva livet fullt ut! Jag vill inte falla på nytt tillbaka i en relation som jag anser har fått många mer chanser än lovligt.
Gott att skriva av sig! Ha en fin dag därute!