Lämna äktenskapet efter allvarlig sjukdom och återkommande problem

Hej!
Min historia är lång… Jag träffade min man för ganska exakt 18 år sedan och vi har varit gifta i snart 7 år. Vi är nedan i 55- års åldern och jag har en dotter sedan tidigare relation. Han har inga barn och kom in i vårt liv då dottern var 4 år.

Det har varit många stökiga år med återkommande problemområden. Kommunikationen fungerar dåligt oss emellan och har gjort egentligen hela tiden. Jag är universitetsutbildad och har i hela mitt yrkesverksamma liv arbetat med människor och är därmed van att bemöta alla möjliga frågor, sinnesstämning m.m. Min man har gått grundskolan och inget utöver det. Han växte upp som skilsmässobarn i en familj där mamman och ena systern (av2) led av psykisk ohälsa. Även mormodern led av allvarlig psykisk ohälsa och låg mest inlagd och kunde därmed inte stötta min mans mamma som ung, ensamstående och psykiskt nedsatt. Min man har beskrivit en uppväxt som för mig bedöms som känslomässigt torftig. Jag kan också tänka mig att denna mellanpojke valde att vara med kompisarna utanför hemmet så mycket som möjligt för att undvika olika konfrontationer och scener i hemmet. Man träffades lite i min mans hem. Där jag kommer ifrån var det en stabil kärnfamilj där vi träffades dagligen och stämde av dagen m.m Det har varit lätt att prata om något skaver. Dock har det inte varit idealt alla gånger heller eftersom den tiden familj fortfarande hade mycket Luther på axlarna.

Nåväl att kommunicera har vi arbetat hårt med men min bedömning är att det är rejält bräckliga och håller inte jag liv i det så blir det tystare och tystare. Dottern har flyttat för flera år sedan och stjäl inte längre showen om man säger så.

Redan inom första halvåret av vår relation märktes tydligt att vårt sätt att kommunicera inte var kompatibelt och att vår sexlust inte var jämlik. Jag märkte också att jag var mer utåtriktad och han mer introvert. Han stöttade inte när det gällde min dotter och tog aldrig med henne ut självständigt och utan mig. Jag tyckte trots detta att den här mannen är en bra man. Han hade aldrig levt med någon innan och för mig förklarade det en del. Inte heller egna barn och det var lätt att tänka att det där löser sig så jag valde att stanna i relationen. Vi flyttade ihop något år senare och samtliga ovan beskrivna problem kvarstod. Då tänkte jag att det blir annorlunda när vi verkligen bor tillsammans…

Man kan få lång näsa… Samtliga problem fanns kvar och jag skulle säga att samtliga finns kvar idag. Min dotter är 22 år och anledningen till att hon som 16 - åring flyttade hemifrån var att hon har ADHD och behövde med stöd i skolan än vad bår storstad kunde erbjuda. Hon har genomfört sitt gymnasium där och har nu bott ensam i 6 års tid. Det har gått över förväntan men var och är fortfarande vissa perioder där hon behöver oerhört mycket stöttning och guidning i livet. Där är jag enormt viktig för henne! Genom åren har det varit ångest, depressioner, självskadebeteende, rymningar, sjukvårdsbesök, BUP m.m Jag har känt mig väldigt ensam i detta förutom de gånger hennes pappa varit delaktig. Min man har alltid hållit sig o bakgrunden och menat att han inte ska ta pappans roll. Jag har menat att vi alla är viktiga vuxna och att jag är i behov av hans stöd för att inte gå sönder. Här kommer kommunikation och omtanke åter in. Han kan inte!

Min man har inte skills att kommunicera och inte förmågan att hantera när andra personer behöver ett känslomässigt stöd. Han har det inte i sig på något sätt och jag tror att det handlar om dålig självkänsla. I hans familj stöttar de aldrig varandra. På 18 år har hans familj aldrig varit hemma och besökt oss trots att vi bor i samma stad. För länge sedan har jag slutat tro att förändring ska ske… Udda för mig men normalt gör dom…

Jag kan såklart inte få med allt här och det är lätt att tappa den röda tråden när man skriver på telefon. Skit samma! Problemen genom åren har lett till att kommunikationen fortsatt är usel och jag blir alltid initiativtagare. När det gäller ömhet, närhet och sex är det borta sedan flera år då jag fick nog av att ta initiativ. Min man kommer hem från sitt jobb och väntar på att maten ska bli klar. Därefter intas ett bad och sedan är resten av kvällen ägnad åt soffa med Ipad och tv. Han träffar aldrig några vänner och jag skulle säga att han idag har två vänner som ringer honom ett par gånger om året. Han tar inga initiativ.

Jag sa till min man för flera år sedan att det måste bli lite bättre i vårt äktenskap på alla plan för annars kommer jag att gå vidare. Han ville inte ta hjälp av familjeterapi - absolut uteslutet. Han tycker att han har det bra… Nåväl han tror han fick 8 månader på sig att visa att han var kapabel till någon förändring för vår skull. Ja han gick med mig till gymmet ett par gånger och satt då vara på motionscykel och led. Han såg inget nöje i att ha en gemensam aktivitet. Min mamma blev kort därefter sjuk I cancer och avled i mars förra året och hans deadline var i februari. Självklart flyttades denna deadline fram utan diskussion för det passade såklart inte in i livet att toppa dödsfall med skilsmässa… Blev dock uppenbart hur lite känslomässigt stöd jag fortfarande har att hämta från min man som jag tycker borde veta att en kram kan vara viktig även om man är rädd att säga fel ord. Det är mig han känner bäst av alla människor i världen… fan trot ibland.

Nåväl efter begravning och allt som hör till prickade vi in en flytt för att komma närmare min gamle far. Jag skaffade nytt arbete nära mitt jobb och tänkte att nu är väl livet i ordning ett tag… Jaja man ska inte tro för mycket… Hittade en knöl på min hals i december och det visade sig vara metastaser. Allt rullade igång med operationer, cellgift och strålning för att få bort cancer i tungbasen, alltså i svalget. Här har maken åter igen visat prov på hur man stöttar någon praktiskt genom att köra till och från sjukhus men vilka brister som finns när det gäller psykologiskt och känslomässigt stöd. Sådant stöd får jag inhämta från familj och vänner. Det gör mig ont. Inte någon gång under behandlingstiden har jag fått höra att jag kämpar på och är tapper, duktig mm trots att jag varit det. Ingen gång har jag fått en kram. En gång fick jag en blomma men det var då han såg blomman min dotter budat till Mors dag. Den helgen hade jag två buketter…

Vi har de senaste åren haft ett glädjeämne som är gemensamt och det är resor till framför allt Grekland. Vi reser kanske 2-3 ggr om året varav den ena av dessa resor är en månadslång. I år har det bara blivit en vecka pga Corona. Den veckan är jag glad över eftersom jag trodde att min sjukdom kanske skulle sätta stopp. Mer än så blev det inte och nu finns ingen resa att se fram emot. Detta påtalar maken flera gånger i veckan och undrar om jag bokat för nästa år…

Han fick till sig för några veckor sedan att jag inte vet om jag vill stanna i äktenskapet på grund av att jag vill leva mitt liv fullt och att jag behöver kärlek, beröring, omtanke och att vara lycklig. Intimitet är också viktigt och han vet att bollen ligger hos honom när det gäller att ta initiativ. Åter igen fick han påminnas om att jag åtminstone under 14-15 år tagit initiativ lämnat stafettpinnen till honom. Han uppger att han inte tänker på sex. Han vill fortfarande inte gå till terapeut och han vill inte ta något testosteronprov heller. Han vet inte om det är något fysiskt fel och det är pinsamt att gå iväg till vården. Han sa så här: om du vill skiljas så kan jag gå direkt.

Jag tycker det är respektlöst mot våra 18 gemensamma år att han säger så. Dock vet jag att han gör det utifrån sin bristande förmåga att kommunicera, hantera samt känna in hur han sårar en annan människa. Han har en del brister som jag liknar med Aspberger och jag tror att jag kan ha lite rätt i det.

Jag har min familj nära mig. Min dotter är på väg att flytta hem till samma stad. Jag har många väninnor varav flertalet är singeltjejer. Jag har ett fast arbete på gångavstånd från hemmet. Jag har tillräcklig lön för att klara mig själv och leva ett gott liv. Jag är färdig med mina cancerbehandlingar ned förhoppningen om att det inte kommer tillbaka. (Friskförklaras efter fem år så det är en stund kvar… ) Jag tror inte att det blir snack om vem som ska bo i lägenheten vi har eftersom han var redo att dra för några veckor sedan…

Jag vet inte vad som håller mig tillbaka! Allt som alltid varit problemet för oss finns kvar. Jag har inte skrivit om det men göra separerade vi ofta av samma orsaker men kom snabbt tillbaka till varandra. Då hade vi sommarstuga och då var det lätt för honom att sticka iväg. Han har också haft egen lägenhet en period. Eftersom det alltid fanns känslor kvar och vi återvände till varandra så bestämde vi oss för giftermål för 6 år sedan. Det lugnade ner och har inte inneburit några separationer under tiden. Knappt några bråk heller eftersom min dotter inte bott här. Dock har det ju inneburit att livet blivit riktigt trist.

Om livet hade varit enkelt för en stund och om jag kunde stänga av min empatiska sida så hade jag sagt till honom att det är över nu. Lämna hemmet. Ta med dig bilen och halva sparkontot och hör inte av dig igen. Jag är färdig med försök. Vi är inte kompatibla och jag vill leva lycklig under de år jag har kvar. Jag har nosat på döden och vill leva livet fullt ut! Jag vill inte falla på nytt tillbaka i en relation som jag anser har fått många mer chanser än lovligt.

Gott att skriva av sig! Ha en fin dag därute!

1 gillning

Tycker det låter som att du redan vet hur du vill ha det och du formulerar det bra! Du har under lång tid kommunicerat dina känslor med maken och gett honom och er flera försök. Nu återstår att ta beslutet om din lycka, din stund på jorden, din längtan är mindre viktig än de jobbiga känslorna du får av att lämna honom.

I mina ögon har du gjort allt du kan. Du har pratat med honom, uttryckt vad du vill och vad du behöver. Du ser hans tillkortakommanden i form av oförmåga att uttrycka sina känslor och stötta dig i ljuset av hans uppväxt. Fint och klarsynt.

Varje människa är ansvarig för sitt eget liv, att leva det fullt ut. Vi har bara ett. Han är ansvarig för sitt. Och du för ditt! Lev det fullt ut!

Hej! Välkommen in till forumet!

Du har verkligen tänkt mycket och nått så många insikter. Jag vet inte riktigt vad som skulle hjälpa dig att komma vidare… Det finns en del likheter mellan det du skriver och min numera avslutade relation. Kanske kan något vara till hjälp?

Det här med att partnern har svårigheter med kommunikation, så tänkte jag också om mitt ex. Och vi har likadan bakgrund som ni: jag är akademiker och han grundskola (med stöd). Jag en stabil familj där man träffas, han en känslomässigt fattig familj med viss sjukdom. Klart att hans kommunikativa förmåga inte är lika hög som min! tänkte jag. Klart att om vi lyssnar noga på varandra och verkligen tror gott om den andres avsikter så kommer vi ändå att förstå varandra. Kommunikation är ju liksom bara paketeringen, och det viktiga är väl innehållet? Det som jag har insett i efterhand är att även den empatiska förmågan är mycket låg. Det var inte paketeringen bara, det var också innehållet. Detta att vara så oberörd inför din sjukdom och din sorg när din mamma gick bort. Jag känner igen det till punkt och pricka. Att han inte knöt an till din fyraåriga dotter - samma sak. Svårigheter med relationer till sin egen familj och få vänner (de ringer honom, det var ju snällt) Min exmake har inga vänner. De få vänner han bjöd på vårt bröllop hade jag inte träffat före, och inte efter heller. Han har av och till tappat kontakten med sina stora barn, sina föräldrar och all annan släkt.

Jag förstår nu att mitt ex är ingen jag vill bli gammal med. Inte bli skröplig och sjuk, behöva varandra och lita på att den andre finns där för konkret hjälp likväl som känslomässig. Nu lever jag ensam, men då luras jag i alla fall inte att tro att jag har en partner om det skulle hända något. Jag tror att din make har fler brister än kommunikation, det handlar säkert även om empatisk förmåga.
Jag har också tänkt att ett dåligt självförtroende är orsaken till många av exets svårigheter. Så bara jag och vi runt honom kan stärka honom så kommer det att bli bättre. Det visade sig helt omöjligt. Det hjälper inte, han har en väldigt snedvriden bild av sig själv, kanske framför allt hans eget ansvar för sitt liv och sina relationer.
Jag tycker att du ska börja göra upp en konkret plan, se över ekonomi, fundera på boende. Gör dina funderingar på ett annat liv konkreta.

1 gillning

Tack så mycket Anna8! Ja det här kommer inte som en blixt från klar himmel! Inte för honom och inte för någon som känt oss senaste 18 åren. Känns ändå skönt att vi försökt allt och inte gett upp för lätt. Jag är inte bitter på honom alls men tycker så klart att det är trist att det aldrig blir vi som flyttar till Grekland dom pensionärer… Ja man måste fånga dagen och göra det bästa! Ha en fin kväll och tack för input!

1 gillning

Hej uppochner och tack för input och svar! Vi verkar ha väldigt lika erfarenheter! Ja absolut saknas empati och förmåga att inse hur hans egna tillkortakommanden påverkar alla runt omkring honom. Han lägger sig platt inför kritik och förr kunde han helt tystna i flera dagar när han upplevde att jag klandrat honom. Alltså det saknas mycket självkänsla och självförtroende men jag har inte lyckats stötta honom i det. För massa år sedan fick jag honom att gå till terapeut eftersom han själv upplevde sig oroad över att han var känslokall. Han gick max 7 ggr och menade att terapeuten bedömt honom som socialt omogen. Jag ville att han skulle gå för att prata om sin passivt aggressiva framtoning och oförmåga att stanna kvar och reda ut en konflikt. Han vill som sagt aldrig mer gå till terapeut och det står han fast vid nu också, även att gå som par. Nej jag har gjort allt som står i min makt. Jag får ta mitt ansvar för resten av mitt liv. Han är inte mitt stöd i livet inte ens när man är såpass sjuk som jag har varit. En skilsmässa med denna man blir enkel om han gör som han gjort tidigare vid separationer: han tar dina personliga tillhörigheter och lämnar allt annat… Till min sorg naturligtvis för jag vill ha snygga avslut. Den här gången ska det inte få påverka mig alltför mycket hoppas jag! Ha en fin kväll! Jag ska läsa igenom din “resa” vid tillfälle för det verkar finnas så många likheter!

1 gillning

Känner igen mig mycket i din berättelse, även om vi är 20 år yngre och just den fysiska biten inte varit så frånvarande. Sambon är väldigt tystlåten, upptagen av sina datorspel och tycks sakna vilja, driv och förmåga till intiativ. Hans uppväxt verkar också, iaf från mitt perspektiv, torftig och trasslig med både ekonomisk fattigdom, psykisk sjukdom och annat strul. Min bild när jag träffade honom var att han satt på sitt rum och gömde sig vid datorn, ganska avstängd från sina närmaste, som ett sorts skydd. Men jag trodde ju att när han väl började lita på mig skulle han upptäcka att det är fint att ha någon att prata med (inte bara om känslor och sånt utan överhuvudtaget), kul att komma ut och hitta på saker etc.

Men nej, hans beteenden sitter i, nu är det mig och barnen han flyr från och stänger ute istället för sin uppväxtfamilj. Jag vet inte om han helt enkelt blivit så skadad av det att han inte kan förändras (inte med mig iaf), om det är något mer grundläggande hos honom som inte har med omgivningen att göra, eller om sanningen helt enkelt är att han har varit nöjd ensam, tyst och utan att visa prov på egen vilja hela tiden, och det helt enkelt är så han vill leva sitt liv. Hursomhelst har jag ju kommit fram till att efter snart 15 år av att ha gjort mitt bästa för att han ska öppna upp och visa någon egen vilja eller engagemang i något så är det iaf bara att konstatera att det finns iaf inget JAG kan göra som kommer ändra läget.

Men jag fasar också för att ta upp det med honom. Dels är jag väl bara konflikträdd och rädd för förändringen. Men jag tror också att det handlar om att jag jobbat så hårt, så länge, på att få honom att känna sig trygg, älskad och accepterad som han är. Det har ju varit huvudinslaget i mina planer på att få honom att vilja prata och umgås med mig, nå någon sorts närhet. Och även om vi inte är nära finns det väl ändå någon sorts bräcklig länk mellan oss i det som han inte har med andra. Om jag meddelar att det är slut så blir det ju på något vis att demolera hela det arbetet som lagts ner, för då kommer han ju garanterat inte känna sig trygg, älskad eller accepterad som han är, och det band som ändå finns kommer klippas. Han kommer, förmodar jag, ha fått ett kvitto på vad det känns som han tycker och tänker om sig själv redan, som jag försökt “bota” men i grunden misslyckats med.

2 gillningar

Ja, alltså min man lämnade allt, men för en annan kvinna. Det är i efterhand jag blivit fullt medveten om hans mönster. Jag hade alla pusselbitar, men klarade inte av att lägga samman dem medan relationen pågick.

I efterhand förstår jag att jag steg för steg minskade mitt stöd till honom, och då gav inte relationen honom något längre. När jag blev mer utåtriktad och upptagen med mitt eget liv, lät hans passiva aggressivitet bara vara, när jag inte tog ansvar för att återskapa en god stämning när han surade, när jag struntade i hans överkänslighet för kritik och så vidare… då höll det inte längre.

2 gillningar

Hej! Ja vilka dilemman vi hamnar i! Utan att måla fan på väggen så tror jag tyvärr att vi får svårt att förändra våra män hur väl vi än vill dom! Förändring måste komma inifrån dom själva. Vi stöttar och pushar, är förstående mm och till slut verkar dagen komma då man själv inte har mer att ge. Jag har ju inte sett någon varaktig förändring på våra 18 år annat än jag till slut fick honom till att ta körkort vid 42 års ålder. Han använde alltid som skäl till dålig självkänsla mm att han inte hade körkort. Han kände sig omanlig utan körkort och det påverkade hur han avstod intimitet mm. Ja jösses! Mycket ska man höra innan öronen trillar av! Skönt att han tog sitt körkort men övrig förändring blev det icke! Jag kapitulerar inför faktum att jag kan inte göra mer och han gör inget. Jag får förändra mig och mitt sätt att se på vårt äktenskap. Känns som att du nästan är där jag är men att jag har ett litet försprång. Jag är ju äldre såklart och det påverkar säkert plus det faktum att livet är mig ännu kärare nu efter svåra behandlingar! Jag håller mina tummar för dig att du fattar rätt beslut för dig!

4 gillningar

Hög igenkänning här! Jösses! Skillnad dock att min sitter fast i hemmet… I soffan tills läggdags… Ibland tänker jag lite fult att det vore bättre om jag blev brädad av en annan kvinna än av dator, tv o soffhörnet. Jag har aldrig känt mig mer oattraktiv med någon annan i hela mitt liv. Man hör ju ofta motsatsen - att kvinnan är ointresserad…
Jag gör som du nu när jag orkar mer - träffar väninnor och gamla klasskamrater, ja personer dom betyder mycket för mig. Han får väl sitta där i soffan. Jag tror inte att han kommer att pryda soffhörnet alltför länge till…

1 gillning

Det var ju verkligen helt galet med körkortet. Hur kunde han tro att det hängde på den saken, och har han själv kommenterat hur det kommer sig att denna mirakelmedicin inte gjorde underverk? Förstår verkligen att du vill satsa på att leva och ha det bra nu, medan du kan! Det är du självklart värd, han verkar ju knappt ens bry sig, och om han gör det men inte uttrycker det får han faktiskt skylla sig själv.

Jag börjar känna mig rätt klar, så nu bearbetar jag mest hur jag ska hantera de reaktioner som kan komma. Förstås kanske inget man kan förbereda sig på helt, men jag är inte den mest spontana typen. Jag är rädd för att han kommer reagera just sådär, tystna ännu mer, dra sig undan, möjligtvis sura men på ett totalt icke-kommunikativt sätt. Och jag kommer, min vana trogen, direkt vilja springa efter och försöka släta över, få honom att känna att jag gillar honom ändå fast jag inte vill leva med honom mer, försöka få någon sorts kontroll på att han inte mår allt för dåligt. Och det går ju inte, avslutar jag måste jag ju släppa honom och låta honom falla om det blir det han gör. Vi har små barn ihop och jag tvivlar på att han skulle hitta någonstans att ta vägen i första taget, det skulle ju kräva massor med initiativförmåga.

Jag tänkte föreslå en sista gång att vi kan gå i parterapi och prata om saken, har föreslagit det flera ggr förut men inget intresse har funnits från hans sida, men annars har jag slut på uppslag och ger upp. Så det gäller väl nu mest att få mig själv i ordning så att jag kan göra det, ge upp på honom, och inte samtidigt försöka trösta eller bibehålla någon sorts band.

1 gillning

Jag är så glad över min vuxna dotter! Förr stannade jag kvar och tog tillbaka också på grund av henne. Även om han inte bidragit då mycket känslomässigt så har han varit en trygg person i hemmet. Tyvärr har han ju inte kunnat vara en manlig förebild så som jag hade önskat. I min romantiska värld så kan mannen fixa middagen, ta ut bonusdotter i lekpark, visa din kärlek mot de han lever ihop m.m.
Om jag amatörgissar så kommer min man att höra som han gjorde vid en tidigare separation då han bodde själv i nästan ett år - äta, sova och arbeta. Inget mer. Han gör nästan inget mer nu heller om inte jag talar om att vi behöver handla, gå en promenad, hälsa på min pappa m.m Det finns ingen motor…

Blir spännande om din partner denna gång förstår allvaret och vill gå på terapi! Om inte så tyvärr hår nog båda våra män klara sig själva…

1 gillning

Ja, det är otroligt. Så tänkte jag också, vet inte hur många avsnitt av Tattoo fixers och gränsbevakarna Australien som ”vi” sett… men det fanns lite tid för annat också, så att säga, även om jag ör rätt säker på att det var en ganska lågintensiv relation. Men telefonen, telefonen. Jag borde blivit mer misstänksam när han ändrade från pinkod till ansiktsigenkänning OCH fingeravtryck… :scream: Nu säger jag inte att din partner är otrogen, men kände så väl igen det där med att sitta passiv i soffan, och att jag minns nu att jag kände den där distansen, att han får väl sitta där, då… Hade inte han ”löst” situationen så hade jag nog om några år stått där du är nu.

Sörjer ju mest familjen, att barnen dragits in i en krånglig situation etc. Inte honom som person.

Min man använder inte sin telefon alls nästan förutom i jobbet. Han svarar inte ens när någon ringer en gång kanske två i veckan på kvällstid och han vet att det är hans ena syster. Paddan har jag full koll på men det finns verkligen ingenting. Kollar historiken om han möjligen är ute på sidor som jag skulle bli ledsen över men nej då. Aftonbladet sport, väder, banken m.m Inga sensationer någonstans!!!

1 gillning

Fredag 25 september 2020

Idag började jag morgonen med ett test. Maken satt i köket vid 6 och jag klev upp för att gå på toa. Tänkte att det var väl ljust i köket och struntade i att gå dit och ge honom en puss som jag brukar. Reaktion noll. Tittade ner i sin Ipad efter att ha sagt godmorgon. Jag gick in och lade mig igen och kollade forumet. Han hade kunnat komma till hallen eller till sovrummet och gett mig en godmorgonpuss om det hade funnits intresse.

Ikväll blir det klassträff med klasskompisar sedan 1:an och det brukar vara galet roligt! Tänk att det är 48 år sedan vi började i ettan och kan fortfarande träffas! Det är värdefullt!!

En kompis till maken har ringt flera ggr i veckan och vill att de träffas för att äta på restaurang. Mannen kan inte bestämma eftersom det ska regna… Vännen erbjuder sig att avstå alkohol, ta bilen till oss och handla med sig mat. Maken kan inte bestämma sig. Han är nog värd att spendera sitt liv, ensam och bitter i ett soffhörne med sin Ipad. Helt jävla omöjlig! Man skulle tro att han är deprimerad men det säger han att han inte är. Ärligt talat tror jag inte det heller men det hade ju kanske gett lite mer förståelse till hur han är.

Nu ska det ändå bli en trevlig fredag!

3 gillningar

Ensamvarg. Eremit. “Vill någon mig något kontaktar de mig. Jag föredrar att hålla mig i min lilla vrå.” Så jag känner igen mig. Förutom att har jag en hjärtevän vill jag gärna ta i och på henne.

2 gillningar

Jag har haft en bra fredag och lördag! Fredagen träffade jag klasskamrater sedan 48 år tillbaka! Det är alltid roligt! Igår umgicks jag med min dotter hela dagen och hade bror och far på middag. Min man hade varit ute på fredagen (kors i taket!) Men blev tyvärr så packad att hela dagen igår spenderades på soffan framför tv. Jag slapp se eländet för jag var inte hemma förrän maten skulle fixas.

Jag kan ärligt säga att jag ignorerade min man igår. Han vågar inte konfrontera mig och fråga varför jag beter mig på det viset. Han vet att jag hatar riktigt äckliga fyllor och det var så han kom hem. Sov med kläder o skor på sig i hallen… Jag lämnade honom där… Han har inga alkoholproblem men dricker ibland för mycket då han väl dricker. Han vet att jag hatar honom i det skicket och jag tog bilder och skickade till honom för att han kan se eländet själv. .

Igår kväll gick jag och lade mig innan honom. Inga samtal på kvällen. En godnattpuss så var det bra.

Söndagsmorgon… Han gör frukost på helgen och väcker mig. Likaså idag. Tyst frukost med paddan på bordet! Jaja då tar jag min också så har vi lika kul…
Efter frukost sätter jag igång med bak, matlagning och städning. Vi bor på 50 kvadrat och maken gör allt jag gör från sovrummet där han ligger med paddan. Nu är det snart lunchdags och jag undrar om han planerat något… dumt av mig - det gör han ju aldrig. Han satte sig vid tv:n nu.

Jag skulle vilja att han bara blev förbannad och började ifrågasätta men det sker inte. Han är enbart passivt aggressiv… Jag har sådan lust att bara säga - nu räcker det för helvete! Man up din jävla fegis! I mina mer sansade tankar tänker jag att jag kan lika gärna bara säga att jag vill skilja mig då mina känslor är slut. Han skulle aldrig ifrågasätta det. Jag vinner ingenting på att försöka få svar på varför han inte gör eller gör på ett visst sätt för han lägger sig platt och klandrar sig själv. Mitt mål är inte att förgöra någons sista självkänsla. 18 år är inget man bara sopar under mattan…

Halv dag kvar och vi får se vad som händer…

Här ringer det varningsklockor, blåljus och larmsignaler för full orkan. Hur ofta dricker han då?
Dricker han för mycket när han väl dricker stavas det i min hjärna “alkoholproblem”.

2 gillningar

Hej Rulle!
Tack för din omtanke kring ämnet men jag jobbar inom socialtjänsten med missbruk och jag lovar att inga larm eller blåljus behöver ljuda! Det var minst fem år sedan han ballade ut på detta viset och det ända som händer är att han somnar. Det är den ännu större konflikträdslan som infinner sig som är intressant… Han blir ännu mindre när han vet att det tillståndet är det äckligaste jag vet

Oki. En gång vart femte år så är det inget gravt spritmissbruk i a f.

1 gillning

Måndag 28 september

Lustigt hur den tysta mannen helt plötsligt får för sig ringa och undra hur jag mår… Jag blir inte klok på honom. Han lät levande i telefon och inte det trista och tysta han uppvisat i helgen. Detta är en man som fungerar allra bäst då han jobbar. Då har han självkänsla och självförtroende. Han kan till och med bli arg. Jösses! Han har genom åren alltid sagt att jobbet är viktigast för honom. När jag då har opponerat mig och frågat om inte bonusdottern och jag är det har han skruvat på sig och sagt ja… Jag vet dock att han kan klara sig utan mänskliga, nära kontakter men han skulle aldrig klara sig utan sitt arbete. Han skulle inte vara någon. Detta är hemskt såklart men hans pappa var likadan. Dock hade pappan en mer social sida så han kunde träffa folk på jobbet utan att hela tiden vara igång och jobba. Hans pappa arbetade tills han dog en natt och då var han över 75. Min man kommer nog att göra på liknande sätt om inte jag är med. Hoppas inte men risk finnes.

Jag vill släppa bomben men hittar inget givet tillfälle. Jag vill bete mig respektfullt och sakligt. Ha en bra dag därute!