Jag kan inte riktigt släppa att jag vill kontakta exets ”nya”… Jag har hittills stoppat mig själv. Men det känns mer och mer som att det är något jag behöver, för min skull. Jag vill få ur mig min version av allt som hänt… Och jag vill att hon ska få höra den. Hur han behandlat mig och barnen pga henne, och vad hon faktiskt orsakat oss!!
Jag blev chock-artat lämnad av sambon sedan 16 år, för två månader sedan. Mitt i ett husköp, där han varit drivande och inte visat några som helst tecken på att han inte trivdes med oss.
Han lämnade mig för henne, som han träffat på några ggr i jobbet och sedan på en fest 4 dgr efter vi skrev huskontrakt, och lämnade mig sedan en vecka efter det. Han sa inte att det var pga henne, utan att han ville vara själv då hans känslor ändrats och att han känt så ett tag. Men jag luskade fram att det fanns en annan efter ett par veckor… Jag tror dock inte att det är något som pågått utan det är ett nytt ”förhållande” även om de kanske fattat tycke för varandra tidigare, men det var festen som ”utlöste” det då båda var onyktra.
Vi har två barn ihop… Och planerade för fullt för framtiden tillsammans.
Det blev ett så sjukt abrupt slut på vårat förhållande, jag och barnen blev så chockade… och jag har fortfarande svårt att ta in det!
Jag har känt mig starkare innan, men nu de senaste dagarna har jag fallit tillbaka. Igår var jag på tillträdesmötet och fick nycklarna till nya huset, det som skulle vara en lycklig dag kändes som en mardröm. Nu ska det säljas vidare direkt, så jag fick åka dit för att förbereda inför en visning som skulle ske samma eftermiddag. Så sjukt snopet och sorgligt… Barnen som längtat så till nya huset!!
Jag vill bara att hon ska få veta hur illa han behandlat oss i detta, jag är helt säker på att han förskönat hela historien för att inte skrämma bort henne. Hon var tydligen väldigt avvaktande i början… Jag vill också att hon ska få veta att hennes agerande, att faktiskt inleda detta med honom trots att hon visste att det var en speciell situation, har inneburit väldiga konsekvenser… Vi var en trygg och sammansvetsad familj som splittrades!
Jag tror att fd sambon är i värsta 40-årskrisen, och söker livs-kickar… Som pirr i magen…
Jag tänker mig att skicka ett moget och bra meddelande till henne, inte något otrevligt så. Med ren fakta och mina känslor i detta.
Jag tror inte det kommer förändra något mellan dem men jag tycker ändå att hon ska få veta sanningen. Då kan hon kanske få lite mer förståelse för min och barnens sits.
Fd sambon har vääääldigt bråttom med allt! Han tyckte barnen kunde få träffa henne närsomhelst redan för några veckor sen. Det har dock inte skett än. De är 10 och 13 och har många känslor och funderingar i detta som hänt, och har uttryckt att de skulle tycka det var jobbigt att se pappa gilla någon annan! Men så tänker inte han.
Han har varit fruktansvärt egoistisk i hela denna process… Han har varit som förbytt!
Jag har stoppat mig själv hittills för jag är rädd att det ska skapa en osämja mellan honom och mig… Vi behöver ju ändå kunna samarbeta kring barnen… Men samtidigt känner jag att varför ska de bara få leva på i sin lycka och inte ta hänsyn till mig, utan att få en reaktion? Det är väl ändå inte så konstigt att jag vill att hon ska få höra hela sanningen?!
Varför ska jag trippa på tå för deras skull…
Någon annan som gjort något sådant?
Är jag helt knäpp som tänker att jag vill kontakta henne??
Hjälp…
Fy vilken jobbig sits du är i! Gör det inte värre… för dig själv. Mitt råd: ta det kallt nu. Ett värdigt beteende är det enda du aldrig kommer att ångra efteråt!
Förstår så väl att du känner att du vill kontakta henne, men fundera på varför du vill det. Vad tror du realistiskt att du kommer att åstadkomma, mer än ditt X kan få möjligheten att hitta på ännu fler försköningar av sin bild? Eller utmåla dig som hemsk och efterhängsen och allt möjligt, som inte är sant, till henne, till sin familj, vänner? Just nu lyssnar hon mer på hans sanning än på din, det kan jag lova dig. De är i den rosa bubblan där ingen av dem kan begå något fel, och hon har ju “bara blivit kär”…
Du har blivit orättvist och felaktigt behandlad, absolut! Kanske kommer det en dag när ditt X kommer till insikt om det, men dröjer nog ett tag till. Kanske spricker deras bubbla en dag, och hon tar kontakt med dig. DÅ kan du framföra det du vill framföra just nu, för då är hon mottaglig. Men inte än.
Jag tycker att just nu du har inte så mycket att förlora om du känner väldigt starkt att du vill skicka ett brev till henne.
Men men, förvänta verkligen ingenting från henne. Jag tror att deras förhållandet är mycket mer an du tror. Hon kanske gav honom ett ultimatum… du eller henne? Eller kanske han väntade tills hon lämnade sin, innan han gjorde detsamma…….vem vet ??? Men du vill väl inte var hans andrahandsval om hon vill inte har honom mera. Sättet han lämnade dig på var verkligen inte snällt, så jag skulle inte tvinga mig att vara snäll mot honom.
Lyck till!
Ni har barn tillsammans och ni måste samarbeta kring barnen minst 8 år till. Tänk efter hur du vill att detta samarbete ska fungera. Och sen fundera lite kring vad det skulle innebära om du skickade brevet till dit ex nya.
Tro mig, jag förstår verkligen behovet av att motparten ska få veta ett och annat. Jag har varit i en liknande situation där jag hade ett enormt behov av att skicka ett brev. Men i mitt fall fanns det inga barn som kunde fara illa och inga samarbete att ta hänsyn till.
Skriv gärna brevet. Lägg undan det. Ta fram det. Skriv om det. Men vänta med att skicka det tills du är helt säker att det är en bra ide.
Sedan undrar jag vad syftet skulle vara? Hur skulle detta hjälpa dig?
Du må ha noll att förlora men du skulle inte vinna något heller. Att de har möjlighet att raljera över dig?
Tror du verkligen de/hon tar din sanning i beaktning? Och även om de skulle göra det, vad skulle hända? Att hon lämnar honom? Gynnar det dig?
Men visst om det känns bra för dig…. Jag ser dock inte nyttan.
Jag förstår dig fullt, fortfarande efter snart tre år vill jag på nåt sätt prata med den nya. Jag vill mest förmedla hur ont de har gjort mig, hur illa det påverkat mina barn speciellt i början men även nu. Hur skadad jag bilvit inuti. Inget annat syfte eller baktanke egentligen utan att få göra mig hörd. Nu har jag inte gjort det, men det hade kanske rensat luften och att jag fortfarande blir illamående bara av tanken på att se henne.
Jag vilar i att han nog inte kommer ändras, hon kommer få samma behandling. Och inte fören då kommer hon inse att det nog inte var jag som var problemet, utan han.
Många här viftar bort denna känsla man har, behovet att få uttrycka sin smärta till den som tillfogat den (inkluderar även den som partnern valt att vara otrogen med). Men som @Trott beskriver här finns den uppenbarligen kvar tre år senare. Jag tror det bottnar i att få sina sårade känslor bekräftade av den/de som tillfogat smärtan. En form av självkänsla som upprättas. Samtidigt bör man ha i åtanke att det kan mycket väl slå åt andra hållet och den som tillfogat smärtan känner sig anklagad och blir förbannad.
Det är en naturlig känsla egentligen, vi säger ju alltid till andra om de sårat oss för vi vill sätta stopp för beteendet.
Min tolkning i det är att hur man än vänder och vrider det så är det alltid den som har blivit sviken som väldigt sällan får upprättelse för att ha blivit sviken.
Jag skrev ju mitt brev, jag skickade det. Men det kändes inte bättre för det. Det gjorde ingen skillnad faktiskt. En annan människa med skit dålig moralisk kompass kommer aldrig att ta hänsyn till vem de skadar. Den personen ser sin moraliska kompass som fullt fungerande. Det är där det gör mest ont. Oavsett vad jag gör och hur jag agerar som kommer inte motparten att bry sig ett dyft och aldrig be om ursäkt hur gärna jag än vill det.
I mitt fall ligger det i det förflutna nu till 99% jag försökte beskriva känslorna kring hur det känns. Ibland poppar tankar upp om karma och att jag borde ha gjort något mer än att skickat ett harmlöst brev. Men det skulle ha inneburit att jag bröt mot lagen och det är jag inte så sugen på.
Jag skickade också brev… för mig kändes det bättre efteråt. Jag berättade hur det drabbat mig och barnen. Vad konsekvensen blev för oss.
Jag ångrar det inte, det hjälpte mig att gå vidare, jag hade sagt mitt. Jag skäms inte, jag känner mig stolt att jag stod upp för mig själv och barnen.
Varför skulle mitt brev försöra något för mig eller vara negativt för mig själv eller barnen? Jag sade ifrån.
Varför skulle jag tassa på tå runt dem?
Det var mitt ex och kvinnan som gått bakom ryggen på mig…
(Såhär känner jag. Såhär behövde jag göra för att inte spricka inombords. Har full respekt för att andra känner annorlunda och gör andra val.
Jag har inget behov utav att vara stoisk. Jag är bara en människa med fel och brister och det skäms jag inte för).
Jag hoppas trådstartaren gör det som känns rätt i hjärtat just för henne och att det känns bra även i framtiden.
Jag kontaktade mitt ex nya. Egentligen väldigt neutralt men med en önskan att berätta hur vår relation såg ut och vad han sa till mig, samtidigt som han inledde något med henne. Jag skrev också att det för mig var konstigt att hans känslor skulle ha ändrats så på bara några dagar. Hennes sista svar var “Jag håller med dig om att känslor inte brukar ändras så fort”. Dagar senare lämnade hon honom. Ståendes på Göteborgs central kunde jag knappt hålla inne jublet.
Det handlade om någon form av personlig upprättelse för mig. Någon form av kraft i att han som svek mig så illa, till sist inte hade vunnit på sina lögner.
Jag fick som du olika råd, och jag vill råda dig att ta lite tid, lyssna inåt. Därinne vet du vad du vill och behöver. Vi andra kan bara råda och dela våra erfarenheter. Men för din egen skull, ta ett beslut som du känner är rätt för dig, så du får ro.
Jag vet att många skulle avråda mig, men samtidigt känner jag att det är något som jag vill göra, det känns som jag kommer ångra mig om jag inte gör de, jag ångrar nu att jag inte gjorde det tidigare, nu känns det som att det snart är för sent, nu blir det snart patetiskt att skicka…Men det är nu jag börjar ”vakna upp” mer ur chocken och dimman jag varit i… Och vill få nån form av ”upprättelse ”. Han ska inte få lov att behandla mig hur som helst och jag ska bara hålla tyst av rädsla för hur han ska reagera!!
Det enda som hindrar mig är konsekvensen av det, jag kan göra det sämre mellan oss som föräldrar och är rädd att det drabbar barnen… Jag vill inte göra det sämre för barnen!
Och jag vill kunna komma igenom det här med huvudet högt… Jag vill inte sjunka till någon låg nivå så jag får skämmas sedan!
Men å andra sidan så är det inte så mkt att skämmas över om man jämför med vad fan han har gjort… Han ser så dum ut i hela denna situationen. När jag berättar för folk vad som hänt så blir de rent av chockade och förbannande… Han borde fan skämmas ögonen ur sig! Så sjukt som han betett sig… Hur fasen kan hon falla för någon som gör nåt sånt mot sin familj??
Jo, för att han har förmodligen förskönat och sagt såååå bra och fina saker till henne, och hon har ingen aning om hur vi har drabbats! Han är verkligen bra på att uttrycka sig och säga vad han tror att man vill höra… Det har blivit så tydligt under allt detta, en sjukt stor lögnare med ett oerhört stort ego!
Jag får ge det några vändor till i tankarna, hur jag ska göra… Känner bara att jag vill att sanningen ska fram!
Förväntar mig inget från henne, tror inte jag kommer få något svar… Eller nån reaktion. Men kanske att fd sambon kommer skicka till mig efteråt och säga upp all kontakt…
Din historia var ju en riktig solskenshistoria, tänk om jag kunde lyckats få till det så! Men det tror jag inte hör till vanligheten… Men gött för dig!
Hur länge hade de setts när du kontaktade henne?
Ja, jag har förstått att det inte är den vanligaste utgången. Jag vet inte hur länge dom hade haft någon slags flirt eftersom det här inleddes på en arbetsplats. Men att hon lämnade honom efter min kontakt bevisade för mig att han inte hade gett henne samma bild av vår relation som han gett mig.
Jag skulle dock tro att intresset mellan dom funnits åtminstone nåt halvår när jag kontaktade henne. Ett par (enligt min ständigt ljugande ex) hade de varit i 1-2 månader.
Men utgången kanske inte är det viktigaste för dig, utan att du är sann mot dig själv och gör det som känns bäst för DIG.
Nej utgången är väl egentligen inte det viktigaste, vill bara framföra sanningen, kanske fastnar det nånstans i bakhuvudet på henne i det de håller på med. De rosa molnen kanske skingrar sig en aning.
Önskar att jag hade lite mer mod i det hela… Är lite rädd att det jag vill skriva ska visas för andra och det ska snackas om ”det patetiska exet” som försöker förstöra deras kärlek eller nåt…
Jag får väl göra det en lördagskväll isf och skylla på för många glas vin kanske… 🫣
För Mig har det gått fyra år och jag har inte kontaktat X nya men om jag, mot min vilja, tvingas träffa henne kanske jag säger en och annan sanning. Jag leker
Än idag med tanken på att berätta för henne min version. Det som hållit mig från att göra det är att jag verkligen föraktar henne och inte vill att hon vet något
alls om mig. Hon hör inte hemma i mitt liv, varken indirekt eller direkt. Inte då, inte nu, inte sen. Hoppas hon bara försvinner typ. Att min dotter slipper henne, att jag inte behöver oroa mig för att stöta på henne.
Jag förstår din tanke till fullo och även jag skulle vara rädd att det jag skrivit skulle riskera att spridas, läggas ut och torgföras till höger och vänster.
Det är ju definitivt risken med sociala medier osv. Men jag vill minnas att jag nyss läst någon här nämna att det finns Snapchat där man kan ställa in att det man skrivit raderas automatiskt efter det har lästs (eller kanske det alltid funkar så), jag vet inte hur det funkar och har inte Snap själv så jag vet eg inget om hur man gör, eller hur mkt man ens kan skriva i den kanalen.
Ett tips är det finns försvinnade läge i messengerappen också, när det är läst så försvinner det. Man kan ju ta en skärmdump, men då får du en notis om det iaf om jag inte minns fel.
Jag kommer att skicka ett vanligt meddelande (om jag skickar). Det jag skrivit är så långt och kommer nog att behöva läsas ett par ggr för att tas in, så dumt om det försvinner direkt. Men tack för tipsen!
Jag har inte skrivit något som jag egentligen behöver skämmas över, det är ett ärligt och öppenhjärtigt meddelande.
För min skull och framförallt för barnens, som åsidosätts av honom pga henne. Når inte fram till honom ordentligt då han fortsätter i samma ”takt”. Hoppas på att nå fram till henne bättre, så barnen slipper mer skada. Och för att själv få lyfta fram hela historien och få lite upprättelse!
Är inte ute efter att sabba, för tror de redan kommit så långt i sina känslor att det inte förändrar något där. Utan detta är för att få en förståelse och få fram sanningen i ljuset…
Jag avskyr lögner och fulspel. Detta ska inte få gömmas och glömmas så lätt… Han ska få stå för det han gjort även inför henne…
Vad är egentligen ditt syfte med att skicka henne ett ”brev”?
Om det är att vräka ur dig allt du känner om orättvisa, taskig behandling etc - glöm det! Du har all rätt att känna dessa känslor men du kommer inte uppnå någonting positivt med att berätta det för henne.
Däremot kanske du kan åstadkomma någonting positivt genom att berätta hur plötsligt och konstigt det blev för barnen med - nu ska vi flytta till ett nytt fint hus- plötsligt omvandlat till skilsmässa och varannanveckaboende.
Istället för att ge henne dåligt samvete och belasta henne med alla hans felaktiga beteenden så ber du henne att ha förståelse för att det är en stor omställning för barnen och att de inte är så pigga på att möta henne.
