Jag ringde min exfrus nya.
Alla hade avrått mig för att ringa, “du kommer ångra dig” men jag kunde bara inte låta bli. Det fanns för många frågetecken i min hjärna just då. Min exfru hade blivit ihop med den där “vännen” som inte var något mer än bara en “vän” innan hon vilje skilja sig.
Personen i fråga blev väldigt chockad av att jag ringde. Jag berättade att jag skulle vilja träffas för att prata civiliserat. Tyckte jag la upp det bra men det fanns inte på kartan, fick kalla handen.
“Jag förstår inte vad det skulle leda till” sas det flera gånger. Försökte hålla mig lugn men när personen sa “du vet att det aldrig skulle hållt ändå” som ett argument till att jag skulle släppa det som hänt. “Gå vidare”
Jag förstår även att personen blev defensiv och sedan aggresiv i tonen. Vem vill ha ett sådant samtal från någons ex? Jättejobbigt.
Då tappade jag respekten helt och hållet och kände att vi kommer aldrig förstå varandra.
Men vad skulle man förvänta sig av en såkallad “vän” till min fru som supportat och stöttat henne när hon har tvivlat som mest. Han är hennes hjälte nu som fått henne att må bättre.
Efteråt blev jag helt tom.
Vad var det som hände?
Sa han verkligen så?
Hur kan man vara så kall?
Samtalet ledde ingenstans egentligen.
Fick pysa ventilen lite men nya frågor dök upp.
Jag tappade mig själsligt ett tag.
Blev arg, ledsen och besviken på mitt ex och vi bråkade en del.
Efter några större bråk per telefon kom tankarna:
“Vad fan håller vi på med?”
“Vad bråkar vi om egentligen?”
Då slog det mig att vi bråkar ju bara om hennes nya. Det gamla grollet är borta och nu skriks det bara om denna lilla obetydliga människa i min värld. Det var faktiskt han som höll i när exfrun slog ner sista spiken i vår skillsmässa och där och då blev han en horunge i mina ögon.
Barnsligt? Ja!
Men vad skönt mentalt.
Överföran av skuld till allt ont.
Så just nu känns jättebra att kalla honom just vad han är.
En liten horunge.