Raderat
2 gillningar
Nu är ju min man snart ex sambo med sin älskarinna.
Men ja jag har bestämt mig för att konfrontera henne ansikte mot ansikte när jag träffar henne nu när situationen ändrats. Tidigare när jag träffat henne har de " bara varit vänner och kollegor"
Ärligt så bryr jag mig inte så mycket om hur det ser ut eller om hon tycker att jag är knäpp. Det är mitt avslut för jag vill ha det sagt.
Ja de bryr sig väl egentligen inte alls. Det är väl därför man inte ska ge dem den tillfredsställelsen av att man bryr sig? Eller att man kommer ångra sig efteråt? De tycker inte att det är deras fel eller ansvar.
Mitt lilla tal har nog ändrats lite till och från beroende på vilket humör jag är på. Men har lite grund klart. Har sagt till min exet att jag bryr mig inte om eller när det blir utan första bästa gång jag ser henne.
@Stark1, jag förstår hur du tänker.
När ens partner har varit otrogen mot en och man väljer att stanna kvar och jobba för att förbättra relationen och komma över otroheten, då måste man få rikta sitt hat åt något håll.
Man kan inte rikta det där värsta hatet mot sin partner eftersom det är väldigt svårt (jag skulle säga omöjligt) att förlåta någon och att bygga ett liv med någon som man lägger ner otroligt mycket tid på att avsky.
Så därför riktar man det åt andra hållet.
Jag gjorde samma sak när min dåvarande make sexchattade med och skickade/tog emot nakenbilder från min syster.
Jag valde ju att fortsätta med honom så jag kunde inte hata honom till 100%. Istället lade jag allt krut på att hata min syster. Jag pratade inte med henne på 2 år.
Visst fick min dåvarande man ta väldigt mycket skit från mig också (med all rätt!), men det mesta lade jag på min syster.
Jag fick också den informationen från honom att HON hade varit den drivande. Han bara ”rycktes med”.
Såhär i efterhand har jag insett att han inte alls var sådär oskyldig som han lät påskina. Verkligen inte. Men jag förstår att just då, när jag fortfarande trodde att vi skulle kunna vara en familj, så var jag tvungen att tro det för att överleva vardagen.
Så jag förstår verkligen hur du tänker, känner och mår. Det kanske är så att det bästa för ditt läkande är att skicka brevet. Kanske inte. Det får tiden utvisa.
Ta hand om dig.
1 gillning
Känner du också ”apan”? Är det en gemensam bekant? Om så är fallet förstår jag att du önskar konfrontera.
Är det en person som inte vet vem du är, tycker jag att all och då menar jag ALL skuld ska läggas på din man. Det är han som har ”kontrakt” med dig att vara dig torgen/vara ärlig/respektfull osv. Hon har ingen direkt skyldighet till någon. Ansvaret ligger helt på honom, att hålla sig till dig, vara ärlig och kommunicera med dig. Skulden är hans.
Det är min åskikt!
4 gillningar
Håller med helt och fullt.
Det är upp till den upptagna parten att sätta ner foten och sätta stopp.
Det är den fria marknaden som råder. vem som helst har rätt att lägga an på vem som helst.
Vi talar inte om livegna utan om vuxna, myndiga människor där var och en är ansvarig för sina egna handlingar och som naturligtvis också ta konsekvenserna inför dem man har förpliktelser emot.
Skulden ligger blott och bart hos den som låter sig kurtiseras.
Det står var och en fritt att försöka få vem den vill och det är upp till “bytet” att sätta ner foten.
Tredje part har ingen som helst skyldighet att ta hänsyn till redan befintlig partner. Det är den som lever i en relation som har ansvaret att sätta stopp och säga ifrån.
7 gillningar
Alltså det är ett brev, inte så att du står och skriker och kallar apan en massa fula ord mitt i natten utanför hennes balkong… eller hur hon nu bor.
Det är ju inte ens säkert att hon läser brevet.
Håller med övriga, ansvaret ligger inte på den andra utan på partnern i alla lägen. Det är inte svårt att avvisa andra som visar intresse om man vill vara trogen.
3 gillningar
Jag förstår känslan av att du vill hitta ett avslut, men jag tror samtidigt att du måste tänka ett varv till. Kommer du att få det du önskar?
Det kan säkert kännas skönt att få ur sig ett och annat för att hon ska förstå hur du mår och har mått, och kanske t.o.m får må lite dåligt själv pga det. Men är du verkligen så säker på att det får avsedd effekt? Risken är att hon bara kommer att bry sig ÄNNU mindre om dina känslor och komma ännu längre ifrån den insikt du önskar att hon ska nå.
Risken är att hon bara kommer att tycka att du ”förtjänade det” ännu mer. Om hon har några känslor i kroppen har hon redan dåligt samvete. Ditt brev kommer nog inte få henne att må sämre, tvärtom kommer det få henne att rättfärdiga sina handlingar.
I all välmening. Hoppas att du mår bättre snart. 
3 gillningar
Tycker att det är bra att du avvaktar tills efter du varit på samtal. Läs igenom igen några gånger innan också. Om du skickar brevet gör det på en bra dag. Du kan också låta brevet ligga, en dag kanske du inte ens känner behovet av att skicka det, hon är inte värd din tid.
Jag förstår att du gör det för din egen skull för att få ett avslut.
Är hon en sån som tycker att du på något sätt “förtjänar” det är hon en riktig apa. Brist på empati, respekt och omdöme för vad man bidragit till.
1 gillning
Det är bra att du skriver att det är i dina ögon.
Moral är något individuellt.
Vi lever inte på medeltiden.
Vi lever inte i ett konformistiskt samhälle med gemensamma moraliska principer och normer. Du kan vare sig kräva eller förvänta dig att alla har samma moral och etik som du.
Därför är det lönlöst att tvinga in andra i ens egen moraliska fålla och förvänta sig att de ska hålla sig där.
Vad du anser vara rätt och riktigt behöver inte betyda att det är det för andra. Visserligen kan du döma andra utifrån din moral men de har ingen anledning att svara inför dig. Du är ingen moralisk domstol som avgör vad som är rätt och fel för andra. De domar du fäller är till intet förpliktigande för dem.
Såg en rubrik i en låst artikel i aftonbladet om en kvinna som legat med minst 40 gifta män. Tror du hon bryr sig om vad du tycker? Andra har ingen anledning att rätta sig efter det du tycker är rätt och riktigt.
Varje myndig människa svarar moraliskt endast och allenast inför sig själv. Hennes val, hennes handlingar. Jag kan inte skylla eller lägga skulden på det jag frivilligt väljer att göra på någon annan än mig själv.
Det är din partner som bär allt ansvar för det han gjort med sitt vänsterprassel. Hon har ingen som helst ansvar eller skyldighet att ansvara för vad han har gjort och du har ingenting med att göra vad hon gjort mot honom.
Du låter som en mor som går till grannbarnet som bråkat med ditt för att ta det i upptuktelse. Hon har inget som helst ansvar för din och din partners relation och har ingen som helst skyldighet att svara inför dig.
3 gillningar
Du ansvar för dina relationer.
Din partner ansvarar för sina.
Hennes har du ingenting med att göra ens om det är med någon du har en relation med.
Du säger att man inte ska knulla runt med gifta män. Tror inte att de som är swingers eller lever i öppna förhållanden delar din uppfattning.
Vissa tycker att det är ok att ha polyamorösa förhållanden men då ska de konfronteras för att det är fel enligt dig?
Tredje part har inget som helst ansvar för dina relationer. Den enda du är berättigad att och kan ställa till svars är den som du har en relation med, dvs din partner. Vad andra friviligt gör inom lagens ramar och med vem har du inget med att göra.
2 gillningar
Nu får vi nog lugna ner oss lite. Stark1s reaktion och önskan är ju trots allt fullt mänsklig. Jag tror tyvärr inte att hon får det resultat hon vill ha, snarare tvärtom, men hennes känsla är nog helt normal.
3 gillningar
Jag måste erkänna att jag blir lite förvånad över din upptagenhet vid denna kvinna?
Det är sant att hon gjorde något vi alla fasar för, nämligen visar att vår partner är fullt kapabla att vara otrogna mot oss.
Men hade det inte varit hon så hade det varit någon annan.
Om en person är öppen för otrohet tror jag att det spelar mindre roll vem som ger dem chansen.
6 gillningar
Ja, känslan är fullständigt normal och begriplig. Det är väldigt förståeligt att man vill rikta sin ilska och besvikelse mot det man uppfattar som orsaken till katastrofen.
@Stark1
Jag skulle ha funderat väldigt noga på vad jag ville uppnå med en konfrontation. I det stadium när man är som mest förbannad vill man avreagera sig och låta den andra personen förstå vad man tycker och tänker.
Men en tid senare är man kanske gladast om man avhållit sig från det och inte bevärdigat personen med en enda synlig reaktion. Då kanske man känner att man själv är den som har högsta moralen, bästa självkontrollen och det värdigaste beteendet.
Jag har inte blivit bedragen så jag kan inte relatera till just den upplevelsen. Men jag minns hur fruktansvärt arg jag var på mitt ex efter uppbrottet. Jag spelade upp scener gång på gång i min hjärna där jag läste lusen av honom och vräkte ur mig all ilska och besvikelse.
I verkligheten gjorde jag ingenting. Jag ignorerade honom. Och när han tog kontakt med mig lite spak och försynt, var jag bara svalt vänlig och lätt opersonlig. Helst ville jag ställa honom mot väggen och skrika okvädningsord. Jag drömde om att få göra det. Men jag behärskade mig och lät honom inte alls få del av mina innersta tankar.
Jag ville inte ge honom nöjet att få veta hur stort inflytande han hade över mitt känsloliv. Jag ville att han skulle få våndas lite, fundera över varför jag verkade så oberörd och undra om jag redan hade glömt honom.
Och nu i efterhand är jag väldigt glad att jag inte lät honom se något känsloutbrott. Det enda jag gav honom av emotionell karaktär var beskedet att jag inte ville vara vän med honom, eftersom jag var för ledsen och besviken. Det har gett mig en svårslagen känsla av kontroll och värdighet.
Hans bild av mig efter uppbrottet är därmed en stabil kvinna med ett väldigt bristande intresse för honom och hans göromål. Jag har inte alls betett mig som han garanterat förväntade sig. Inga djupa tala-ut-samtal där jag lättar mitt hjärta. Inga brev där jag berättar vad jag känner. Inte en enda fråga till honom om varför han gjorde som han gjorde. Allt det hävde jag ur mig till vänner och här på forumet. Men inte till honom.
En person som man inte vill tillmäta någon betydelse bör man ignorera. Att konfrontera någon innebär alltid ett erkännande av den personens inflytande över ens eget liv.
Vill du signalera det? Fine. Det finns inga hinder för det. Men fundera på om du kommer vilja samma sak om ett halvår eller så. Inte helt lätt att veta idag. Men du har å andra sidan ingen brådska.
5 gillningar
Host host… nej det har du inte.
Men du har ett synnerligen hårt känslomässigt problem, vilket vi alla här är fullt införstådda med och självklart förstår dig.
Vad skulle hända om apan verkligen läser ditt brev, skriver ett eget litet brev som hon lägger på sitt köksbord och sedan kastar sig ut genom fönstret?
Vem skulle polisen börja intressera sig för, tror du?
Det finns följdverkningar av värsta sort kring allt vad hämndbegär heter.
Alla vill vi på ett eller annat vis ta ett struptag på den som fiskat ifrån oss vår älskade livspartner.
Vems är felet? Det kan ENBART lämnaren avgöra. Det är DEN personen som sitter inne med alla svaren. Sådana svar som högst osannolikt någonsin kommer att nå den lämnade.
2 gillningar
Som om någon som faktiskt har konfronterat älskaren/älskarinna som var ursprungsfrågan vågar svara här?
Kan inte se nån anledning till varför en del går så hårt på.
En helt normal reaktion för en person som blivit bedragen att känna så.
Nu tror jag att reaktionen snarare kommer att bli det omvända.
Jag ber om ursäkt för att jag i mina svar har varit hård och konfrontativ.
I princip håller jag med om att personer som redan lever i relationer ska lämnas ifred - men det är min högst personliga åsikt. Jag vet att det är andra som har en annan uppfattning. Det är inte min sak att döma dem utifrån vad jag tycker.
Jag undrar vad som förväntas vinnas med en konfrontation?
Är det att få ut sig sin frustration, besvikelse, ilska - absolut. Om det blott och bart är för sin egen skull så kör hårt.
Förvänta inte att den som blir konfronterad kommer att ta åt sig, skämmas, få dåligt samvete. Jag skulle snarare tro att reaktionen blir som att häll vatten på en gås: “so what? Skiter väl jag i! Har du inget med att göra. Mitt liv och mina val är min ensak. Håll bättre reda på gubben då. Det är inte mitt fel att han föll för mig. Inte undra på förresten som du gapar och går an.”
Vad jag har försökt förmedla är att olika individer ser saker på olika sätt.
Som jag sa, var och en är ansvarig för sina egna handlingar.
I dagens samhälle kan jag inte förvänta mig att alla har samma moraliska kompass som jag, snarare tvärtom. “Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Jag kommer inte att kunna påverka eller förändra en person som inte bryr sig om vad jag tänker, känner, tycker. En person jag inte har någon som helst personlig relation till har ingen anledning att ta åt sig eller påverkas av vad jag tycker. Vill jag få ur mig min frustration, blotta mina känslor, avslöja hur illa någon gjort mig som inte bryr sig ett skvatt och säger: “det är inte min huvudvärk, ta det med din partner som föll för mig.” Jag vill inte ge någon den makten. Inte heller vill jag lasta någon annan för det jag eller min partner gör. Det är vars och ens ansvar.
Kör jag bil och ser en vacker kvinna som står och vickar på höften och plutar med munnen så jag kör på något, är det hennes eller mitt fel? Vem var det som styrde fordonet och hade ansvar för trafiksäkerheten? Det är alltid jag som ska styra mina begär, inte tvärtom, oavsett hur en kvinna klär sig och uppträder är det blott och bart jag och allenast jag som har ansvar för mina handlingar. Skyll inte på Eva för att Adam åt av kunskapens frukt. Skyll inte på frestaren/ fresterskan för att någon föll för frestelsen. Och ge dem inte tillfälle att yvas över deras segrar genom att framhålla hur illa de gjort.
Om någon tagit illa upp och känt sig sårad av något/ några inlägg jag skrivit så ber jag om ursäkt.
1 gillning
Jag VET att kvinnan som min man hade en affär med har lagt mycket tid på att hitta mig på tex sociala medier. Nu har hon gjort det, och jag unnar mig att emellanåt avreagera mig där. På ett snyggt sätt, som inte skadar mig. Ett tag hade jag ett privat konto på Insta, men nu har jag ändrat tillbaka till ett öppet. Låt henne kolla på mitt liv så mycket hon vill, och avundas! Jag är bäst, hon är pest!
I mitt inre tycker jag att hon är ett avskum, och allt möjligt fult, som förledde min man ner i det djupa träsk som ledde till att vi kommer att skiljas, att vårt äktenskap är över. Jag vet också att han är precis lika medskyldig som hon, och jag kommer aldrig att kunna förlåta honom heller, men honom kan jag straffa på andra sätt. 
Vad är det snygga sättet? Ja, hon ville ju ha min man. Han var “mannen i hennes liv” och så vidare. Tror att värsta plågan är att hon inte får honom, faktiskt. Sen kan hon gärna få leva i ovisshet ett tag om hur vi har det just nu, han och jag. Jag ser till att inte spy ut galla över hur hemsk han varit i mina sociala kanaler. Jag sprutar ur mig livsglädje istället. Hon kan gott få undra, om han är singel snart! Något konfronterande brev kommer hon aldrig få från mig. Om vi möts IRL däremot, kommer jag att adressera henne med “ludret”. Jag glömmer aldrig, men någon “hämnd” behöver jag inte. Hon har ju redan förlorat! 
3 gillningar