Konfrontera?

Jag förstår att du känner som du gör. Jag känner igen känslan och den är fullt förståelig. Jag valde att inte gå vidare med den, istället gick all min kraft till att förändra mitt liv och fokusera på vad jag behövde för att må bra. Tycker att du har fått flera kloka svar här, bland annat från @Trassel och @Sprocket.

Fundera på vad du vill åstadkomma och hur du bäst gör det.

1 gillning

Ja, det var ju ett märkligt beteende. I så fall skapar hon ju på ett sätt en relation till dig och då ställer sig saken i ett annat läge. Vill hon ha tillbaks honom eller?

@Rulle , det tror jag inte hon skulle tacka nej till. :face_vomiting:

Vad säger “Gråtis” om det?
Om du nu inte ändrar dig vad separationen beträffar, kommer han då att gå till henne?

Han kallar henne “Psykopaten” och säger nu att han inte förstår hur han kunde falla för hennes enträgna uppvaktning.

Jag tar detta som en sanning med viss modifikation, för han var ju minst lika kåt på henne som hon var på honom.

Om han inte lyckas vinna mig tillbaka… så får han väl göra vad han vill, faktiskt. Han fattar nog iofs att just den damen är “bränd”, att våra barn kanske inte kommer tycka att just hon blir en toppen styvmorsa, hennes barn är direkt föraktfulla, vännerna kanske inte kommer tycka att det blir jättekul att umgås… Hon kanske skulle välkomna honom tillbaka. Å andra sidan har han ju lärt sig nu att det är superlätt att ragga upp en ny kvinna via nätet. Så varför gå tillbaka till henne? Finns ju fler hungriga kvinns därute.

1 gillning

Hej @Stark1
Lätt att känna igen sig när jag läser hur förbannad du är. därför kommentarer jag i din tråd.

Om jag skall komma med ngn idé så tycker jag att du skall tänka på vad ditt mål är med brevet och tänka - tre steg framåt- .
Mår du bra av att skriva ned din ilska så är det bra !
Men innan du mailar/postar brevet.
vad tänker du skall hända efter att du skickat brevet
Några alternativ är

  • inget händer alls vad du vet
  • din partner blir uppringd
  • brevet hamnar i sociala media
  • du får ett svar som du gillar/ogillar
  • innehåller brevet ngn form av hot så kan det gå ordentligt söderut.

Ett skrivet ord är hårt men det är också kvar och kan dyka upp när som helst om brevet kan härledas till dig.Hur agerar du på de olika händelse utvecklingar i nästa steg?

Är målsättning att verkställa en dialog ? Eller är det ngn form av vedergällning du siktar in dig på? sannolikt så har du redan tänkt på andra alternativ än papper att köra med i Apans brevlåda. Vet inte vad som är bättre.
Men tänk efter ordentlig innan du postar/mailar, eller gör ngt, lägg undan läs, tänk ett varv till.
Träffa psykolog hade du planerat? låter väldigt bra, och de träffar ofta människor som är i vårt läge. Sånt här elände underhåller ju en hel yrkeskår :slight_smile:

Allt det bästa//

1 gillning

Kan du stå inne for innholdet i brevet om det kommer ut i sosiale medier? Under fullt navn og en eventuell latterliggjøring av deg? Hvis nei må du for all del ikke sende det. Jeg skriver dette i beste mening, forstår deg godt og ønsker deg alt godt :hugs:

2 gillningar

@Caro och @Stark1 Jag har läst flera av era inlägg och vi verkar dela så mycket. Min man har varit otrogen i flera månader med en vän till oss. Vi har varit gifta i 20 år. Jag förstår absolut att man vill säga några ord till den som krossat ens liv. I mitt fall var hon den drivande även om min man inte gjorde minsta motstånd. Trots det hade det inte hänt om hon inte legat på. Själv är hon gift med yngre barn. Mina är iallafall tonåringar. Min man ångrar sig och vill att jag skall komma över detta och att det skall bli bra mellan oss igen. Jag vet inte om jag vill eller kan det, tänker ta som alla säger ett år på mig att hitta mig själv och då bestämma om jag vill det eller om vägen tillbaka är för lång och svår. Naturligtvis har han största skulden mot mig men det är inte heller rätt att lägga an på en annans man, särskilt inte när man alla umgås som grannar. Jag läser vad ni skriver och det ger mig mycket. Ingen av oss trodde väl att vi skulle hamna i denna situationen. Jag trodde vi hade det bra så jag är väl fortfarande 2 månader efter jag såg de där smsen som avslöjade vad som pågick fortfarande i viss del i chock men också i stor tung sorg. Jag skulle vilja ringa upp henne (jag vill inte skriva något som hon kan spara och visa för andra) och säga något elakt i stil med att ”hur kan du leva med dig själv. Vad trodde du? Att du skulle få någon som honom på riktigt? Du fattar att du blivit utnyttjad eller?”
Han har brutit med henne och hon vet ju inte hur vi har det nu eller om jag tar tillbaka honom eller inte så jag vill att hon skall känna att hon inte är värd ett skit. Det kostade henne hennes äktenskap för hennes man slängde ut henne när jag ringde och berättade. Hon jobbar fortfarande på att få min man, nu har hon ju förlorat sitt äktenskap så vad har hon att förlora på att försöka få ut vad hon kan. Jag kan dessvärre inte ta min man tillbaka bara för att hon inte skall få honom utan måste fundera på vad jag verkligen vill och vad vi har för förutsättningar och det kommer ta tid. Vet inte vad som händer om de möts på gatan här i grannskapet eller om hon ocH jag gör det.Jag går igenom precis vad alla skriver om här ett helvete av sorg, svek och enorm förlust av vad jag trodde jag hade i min närmaste och livskamrat. Jag lyssnar på de som skriver att det tar tid och det blir bättre men har inte känt av det ännu. Försöker tro att det är sant. Men det är så jobbigt och så svårt på så många olika sätt.

4 gillningar

Det går inte att styra sina känslor alla gånger och det händer att kvinnor blir kära i upptagna män och tvärtom. Men jag anser att moralen handlar om vad man gör åt saken. Man kan köra på och svära sig själv fri från ansvar men man har ett moraliskt val här. Kan man förhindra en katastrof? Kan man låta bli att splittra en familj? Kan jag genom att inte vattna dessa känslor kanske i förlängningen förhindra att barn måste flytta mellan två hem? Visst ligger ett stort ansvar på den upptagne men man måste också välja att agera på ett sätt som man kan leva med. Om en ny kärleksrelation “kostar” en livskris för en hel familj så anser jag att man bör göra sitt för att undvika.

4 gillningar

Men fy vad vidrigt att bo grannar också @Carolina ! Det slipper iallafall jag. Det är inte så stor risk/chans att jag någonsin får träffa den min man var otrogen med, men jag har skrivit det någonstans i någon tråd: om det händer, är det inte jag som kommer springa iväg med hjärtat bultande. (Däremot är jag helt säker på att jag kommer ha gelében resten av den dagen).
Kommer absolut aldrig skriva något som adresseras till henne, även om jag varit svårt sugen många gånger att fullständigt balla ur över hennes “hjärtesorg” som hon vädrar på Instagram.

Fyra månader har gått sedan mitt äktenskap kraschade. Jag är fortfarande i chock tror jag. Även om jag nog för de flesta verkar bete mig helt normalt. Min ilska har gett mig handlingskraften att köpa nytt boende, och jag och barnen flyttar dit om några veckor. Hur framtiden ser ut för mig och mannen, det vet jag inte än. Jag har inte satt någon tidsgräns för ett beslut om att fortsätta tillsammans, det kan ta ett år, det kan ta fem. Vi prövar oss fram. Ett steg framåt och två tillbaks. Jag har nog alltid innan trott att jag skulle vända mig om och gå och aldrig se tillbaka om jag blev bedragen. Att jag skulle dö av tanken att veta att han varit fysiskt intim med någon annan. Nu vet jag att det inte är så lätt, efter alla dessa år vi levt sammantvinnade. Jag vet nu att den fysiska otroheten är både oacceptabel och äcklig, men det allra värsta är lögnerna, och hur länge och noga de planerade att ses, såg fram emot det osv.

Jag vet inte om jag verkligen vill gå utan att undersöka alla möjligheter (jag är själv skilsmässobarn, så jag vet vad det innebär för barnen). Blir jag lyckligare utan honom? Blir jag olycklig om jag stannar? Just nu är jag mest förvirrad. Om hans otrohet fortsätter att finnas där som ett hot, kommer det inte att gå. Om den kan finnas där som en lärdom, kanske det kan gå. Eller så ledsnar jag på alltihop och går vidare utan honom. Det kanske är jag som blir kär nästa gång? Jag vet iallafall att trots alla “råd” jag fått från föräldrar och vänner, så är det jag som måste gå igenom hjärtesorgen och allt hårt arbete för att komma vidare på något sätt. Det får ta den tid det tar, och jag gör det på mitt sätt och bryr mig inte om vad andra tycker. :yellow_heart:

4 gillningar

Precis så känner jag också @Caro. Den sexuella relationen de haft gör fruktansvärt ont men sveket är värre och att i mitt huvud se hur han är öm, glad och omtänksam mot henne och har känslor för henne är också värre.
Hur hade ni det innan detta hände? Jag trodde vi var lyckliga och hade det bra men nu efteråt inser jag att vi hade glidit i från varandra och inte var lika omtänksamma mot varandra som för ett par år sedan. Ömhet, omtänksamhet och uppskattning, dvs själva glöden hade minskat. Jag märkte det inte då tyvärr så det var inget vi pratade om utan jag trodde det var en naturlig svacka i ett långt förhållande. Inser nu att det var allvarligare än jag förstod och det gjorde honom väldigt mottaglig när hon dök upp och började bekräfta honom.
Om vi kan hitta tillbaka till det som var bra, om jag kan komma över vad han gjort under så många månader? Jag vet verkligen inte. Jag vill ju det men går det, är det värt det? Att jag kan hitta någon annan tvivlar jag inte på men vill jag det? Det är ju min man jag har de djupa känslorna för men räcker det. Jag säger som du Caro, jag skall försöka men det måste få ta tid.

1 gillning

Jag tyckte (och tycker) att vi hade det i grunden bra! Vi har levt ihop länge, sammantvinnade av alla år och allt vi varit med om. Jag förväntar mig inte att vakna varje dag och vara nyförälskad efter 22 år, istället har jag glatt mig åt den riktiga kärleken, att kunna vara älskad för den jag är och älska honom för den han är, både starka och svaga sidor. Jag litade 100 procent på honom och trodde att han var den sista personen på jorden som skulle vara otrogen. Jag ansåg till och med att risken var större att jag själv skulle vara det. Snacka om att få mattan undanryckt…

Månaderna innan kraschen hade vi flera motgångar. Min man fick veta att han har cancer, vilket förmodligen är livsomvälvande även om hans sjukdom inte kommer döda honom på fläcken. Jag föll av en häst och skadade mig riktigt illa, och fokuserade för en gångs skull bara på mig själv och på att komma på benen igen. Jag tror att min man också var väldigt mottaglig för den uppmärksamhet han fick av henne, och att med henne var det inget elände (hon fick inte veta att han är sjuk). Jag missade alltihop eftersom vi inte sov i samma sovrum på flera månader.

Mannen vill gärna framhålla att “svackan” började långt innan (han vill helst vara nyförälskad, typ) men han kan inte gå med på att det i så fall varit hans ansvar att lyfta frågan för att ge oss/mig en chans. Han vill gärna få mig till att vara lite skyldig också! (Jag blir galen på detta)

Jag tror aldrig jag helt kommer komma över det som hänt, men jag kommer kunna se det som en lärdom. Kanske. Tänker att om en vill ta vara på de djupa känslorna måste en bygga framåt. Och det är inte bråttom!

En sak som hjälper mig enormt mycket är att jag vägrar att tänka illa om mig själv. Jag är en förstklassig superpingla, och han ska vara så jäkla glad att han får vara med mig! :facepunch: För att klara att tänka så boostar jag mitt självförtroende på alla sätt jag kan komma på. Träning hjälper. Meditationsövningar och affirmationer hjälper.

Att veta att HAN ensam betett sig som en idiot hjälper. :slight_smile:

3 gillningar

Därom är du och jag nästan överens bortsett från att det lilla ordet “bör” kan ersättas med SKA.

Måhända lyfter en och annan som följt många av mina inlägg - om någon sådan nu finns - på ena, andra eller bägge ögnobrynen.

Det finns dock ett stort fettjockt oomkullrunkeligt aber i detta.

I detta individualistiska tidevarv som på gott och ont saknar gemensamma sociala värderingar där var och en förväntas vara sin egen lyckas smed spelar det ingen roll vad du och jag tycker. Jag varken kan eller ska förvänta mig att andra ska respektera det jag har vare sig det gäller saker eller relationer.

Förr fick skolbarn i skolbänken lära sig Luthers lilla katekes. I förklaringarna till sjätte, sjunde och åttonde budet skriver den gode Luther att vi inte endast ska avhålla oss från äktenskapsbrott, stölder och förtal utan till yttermeravisso stötta vår nästa, hjälpa till och bistå så att vår nästa får behålla sin partner, inte bara att vår medmänniska få behålla sin egendom utan hjälpa henne att föröka den och att avvisa allt förtal och tyda och tolka allt till det bästa. Förvisso var det hårda bud på den tiden, inte alla efterlevde dem ändå men det var vad som gällde i samhället. I dag är det mera “ta för dig av du kan, roffa åt dig allt som går, tänk på dig själv och skit i andra”.

Att medvetet säga till eller konfrontera någon som medvetet lägger an på någon som har en relation och barn och aktivt försöka få den att lämna sin familj skulle jag säga ha lika stora utsikter att lyckas som att säga åt en alkoholist att sluta dricka alkohol, övertala en vegan att börja äta kött, säga åt en rökare att sluta röka.

Det är det här med värdegrund. Även om jag tycker att jag har världens bästa värdegrund som alla andra borde ha också finns det tydligare, juridiskt och socialt accepterat betydligt fler värdegrunder i dag. Jag kan varken kräva eller förvänta mig att andra ska ha samma värdegrund som jag. Därför är andras göranden och låtanden inget som jag kan påverka eller göra något åt. Jo, jag kan säga åt någon vad jag tycker är rätt och fel, skälla ut dem för hur de betett sig och tala om vilken skada de gjort men jag får räkna med att de inte bryr sig, att det rör inte dem i ryggen och är den någon jag inte har någon relation till har jag överhuvudtaget ingenting med det att göra såvida det inte rör någon närstående som farit illa men jag kan inte räkna med att de kommer att bry sig. Och som sagt, är det min partner som varit med på noterna är det ensamt blott och bart partnerns ansvar som är vuxen och myndig och har ansvar för sina relationer. Det är partnerns sak att ansvar för sina relationer och styra sina känslor och sitt uppförande. Även om jag borde kan jag inte förvänta mig att andra ska ta ansvar för min partners beteende.

@Caro Jag skrattar åt hur lika vi är. Jag tycker inte heller illa om mig själv och tycker alltid jag varit ett fynd för honom. Han för mig också givetvis men jag vet att jag har styrka i mig att leva själv Om det blir så eller om jag skulle vilja träffa någon så skulle det inte vara svårt. (att hitta någon jag får känslor för är en annan sak men jag skulle ha valmöjligheter) Tyvärr är det kanske just därför han sökt bekräftelse i otrohet och inte jag.
Hur beter sig din man efter otroheten @Caro? Vi upptäckte ju detta ungefär samtidigt och våra situationer verkar väldigt lika.
Jag tycker att min man varit lätt irriterad och grinig sista året/åren och hade väl väntat mig att han nu skulle vara väldigt försiktig med vad han säger till mig och barnen och inte tjafsa om oväsentligheter som att någon glömt stänga av vattenkranen eller lämnat en dörr olåst. Men han kör på som vanligt med sådana småsaker som dessutom ökat de senaste åren. Han mår dåligt det har jag märkt länge, liksom trött på det mesta. Han säger att han älskar mig och vill att det skall bli bra igen men agerar inte på det sätt, ett mer försiktigt och hänsynstagande sätt mot mig och barnen som han sårat så djupt, tycker jag vore mer normalt/förväntat. Jag förstår ju att han inte mår bättre av att otroheten avslöjats när han mådde dåligt/ tappat motivationen i någon slags medelålderskris redan innan men jag tycker han borde dölja det nu av hänsyn och ånger över vad han gjort. Undrar därför hur andra som varit otrogna och ångrar sig beter sig? Vad är normalt? Känns som jag som är den sårade och svikna måste vara den som biter ihop mer om ni förstår? Detta trots att jag inte alls vet om jag vill fortsätta med honom, jag vill bara inte göra saker värre innan jag vet det genom att vara sur och kall hela tiden. Klart jag har pratat med honom, gråtit, anklagat, frågat och ifrågasatt och håller avstånd men däremellan försöker jag hålla en god ton. Jag blir ju inte mer intresserad av att försöka hitta tillbaka till vad vi en gång hade när han är irriterad och grinig, inte hela tiden givetvis men för ofta med tanke på vad som nyligen uppdagats.

Ja jag vet ju inte vad som är normalt, @Carolina , men min man höll ju i sin nya relation i ungefär tre veckor. Då var han ta mig sjutton inte klok. Kom och gick som han ville, ibland ville han ha middag, tvättade enbart sin egen tvätt, inget engagemang i barnen. Det gick inte att prata med honom heller. Om någonting. Barnen har vetat vad han gjort (i stora drag) sedan Kraschen, ska väl sägas.

När relationen sedermera avslutades blev han (efter en berömd utskällning från mig om att det var dags att steppa upp och vara förälder och att han inte bor på hotell) väldigt angelägen om att vara Världens Bästa Pappa, som höll sig hemma på kvällarna, som skjutsade barn, gärna lagade mat, fixade allt hushållsarbete… det höll i sig några veckor. Sedan märkte jag att hushållsarbetet sköttes perfekt några dagar i stöten, för att sedan dippa, och sedan skötas perfekt igen. Han var ganska spak då. Barnen var och är fortfarande avvisande mot honom.

Nu har det gått tre månader till… och han börjar ju bli sitt vanliga jag igen, helt övertygad om att vi bara behöver landa båda två så kan vi leva tillsammans igen sedan. Mycket tid läggs på träning, igen. Disken och tvätten lämnas ogenerat kvar till mig (som jobbar hemifrån pga corona). Han började med att försöka “uppvakta” mig med att tvätta min bil och sånt, nu har jag till och med fått en blombukett. Han tänder ljus, ger mig ett glas vin osv. Han hör av sig och berättar om han blir sen hem (just det är ju inte värt så mycket, för jag tänker mer på att jag inte har någon aning om vart han är i vilket fall som helst). Han visar mer intresse än någonsin för hur jag har haft det på dagen, och på vad jag vill göra i helgen, osv. Ja jösses, han vill ju till och med att vi ska skaffa ett barn till! :joy:

Jag tror att en hel del av detta beteende kommer “under galgen” så att säga, för nu är det mindre än en månad kvar tills barnen, katten och jag flyttar ut. Han har aldrig tänkt på konsekvenserna av sitt handlande innan, men nu börjar han fatta att han kommer bli ensam kvar med vissnande krukväxter och sitt eget tvättberg.

Han vill inte gärna prata om otroheten. Han säger att han ångrar allt, men det kommer tyvärr aldrig delas ut någon Oscar för hans ånger-framförande. Jag brukar få höra att han inte tänker skämmas som en hund resten av sitt liv.

1 gillning

Märkligt beteende.
Ögontjänare?
Nu har jag visserligen separerat från mitt x och jag skäms.
Skammen över hur jag behandlat henne, mina “älskarinnor”, två under bestående äktenskap varav en väldigt kort tid, sedan en ensamstående mycket längre som föll för mig, samt när skilsmässan deklarerats hur jag gick mellan barken och trädet med en gift kollega som föll mig om halsen och plutade med munnen så fort vi sågs. Hon kunde inte sagt det tydligare ens med ord. Kunde jag haft det ogjort skulle jag göra det.

Jag tänker inte fastna i det, älta och gräma mig över det men det är inget jag är stolt över och jag bär mig med det som en dyrbar läxa. Skulle jag vilja tillbaka till mitt x skulle jag stå där med svansen mellan benen och veta att det är på nåder och att hon i resten av våra liv skulle ha ett övertag över mig, ett ojämnt förhållande som jag inte skulle vilja leva i. Tydligen har din karl ingen självinsikt om vad han gjort eller hur mycket du har blivit sårad. Det är liksom inte en liten bäckfåra han grävt mellan er, han har sprängt en djup, bred kanjon och tror att det nu bara är att skutta över till din sida.

Varför han lämnade dig för överhuvudtaget kommer jag aldrig att begripa. Det finns åtskilliga lämnade här, både män och kvinnor, som är guld värda. Men det där gräset på andra sidan kan tyckas nog så grönt tills man inser att det är konstgräs. Eller målarfärg.

1 gillning

Är ditt beslut att lämna för gott, om man får fråga?

1 gillning

Inte jag heller!

@Jonas79 : Jag vet inte, är väl det korta svaret. Eller jag vet att jag är färdig med livet i vår villa och vårt äktenskap, iallafall. Kommer inte att flytta tillbaka till huset. Här har vi haft fina år men bott kvar länge för att han så gärna ville det, även när det känts stort och mycket att sköta. Äktenskapslöftena visade sig ju vara inte så mycket värda till sist. Nu tror jag det är dags att jag tar kommandot över hur jag vill bo, hur jag vill leva mitt liv, och med vem.
Jag älskar fortfarande den mannen jag gifte mig med. Har svårt att bortse från det och är inte redo att gå vidare. Men jag tror jag kommer bli varse snart om han är på väg tillbaka!

2 gillningar

Jag tror alltid att man ska ge det chansen ifall båda vill 100% och är beredda på att jobba hårt. Jag hade tagit den chansen om jag fått den. Tänker att, då vet man åtminstone att man gav det allt. Lycka till med vad du än beslutar dig för :raised_hands:

1 gillning

Något förvirrad här när jag svarade såg jag nu. Menade ju självklar ifall du är villig att förlåta såklart :grin:

1 gillning