Vet att det finns liknande trådar i ämnet men vill inte “kapa” dessa, hoppas det är ok att jag gör en ny.
Jag och min sambo ska separera. Vi har två barn. De ska bo växelvis 50/50. Jag tjänar mer än henne, 53000kr (får ut 34000kr) och hon 36000kr (får ut drygt 26000kr) = nettoskillnad 8000kr. Nu kommer hon och viftar med blanketter om underhållsbidrag och vill att jag vid separationen ska kompensera henne med 5000 kr per månad (!) för att barnen ska ha samma levnadsstandard hos henne samt för att hon ska ha möjlighet att åka på semester med barnen… Vet att jag utifrån ett juridiskt perspektiv inte har någon skyldighet att kompensera henne då vi ska ha växelvis boende. Här är det snarare en fråga om min goda vilja. Jag menar dock att om jag ska kompensera henne med 5000 kr kommer hon i praktiken ha mer pengar än vad jag har per månad. Jag kan också tycka att hennes lön (36000 kr) inte på något sätt är särskilt låg och att det hade varit en väsentlig skillnad om hon exempelvis varit arbetslös, sjukskriven eller låginkomsttagare. Min inställning har istället varit att jag i proportion till vad jag tjänar betalar mer till vissa av barens saker, ex. medlemsavgifter, kläder, cyklar och annan utrustning osv.
Vad anser ni? Bör jag kompensera henne och i så fall vad är rimligt?
Tycker det låter som du är inne på ett bra spår redan: att du tar en större andel av kostnader för “dyra grejer” som inte är mat och hyra. Men det är barnen och deras behov du ska försörja, inte henne.
Jag är i samma sits som dig men tjänar 14.000kr mer i månaden efter skatt än min ex-make. Jag kommer betala mer för barnens kostnader exklusive mat och hyra som han får stå för (dock kommer han få mer av barnbidraget). Jag får högre boendekostnad då jag tar ansvaret att säkra boende nära barnens skola så de får ha kvar den tryggheten samt att exet har väldigt fint fritidshus (enskild egendom) där de kan spendera all semester medan jag måste betala för semesterboende.
Millimeterrättvisa kommer ni aldrig uppnå men viktigt att hitta någon slags nivå ni båda känner är acceptabel för annars riskerar bitterheten att kosta betydligt mer än pengar. Obs att myndigheter som ex FK rekommenderar att den förälder som tjänar mer också betalar mer för barnens omkostnader trots delad vårdnad. Så det räknas inte som generositet utan vanligt sunt bondförnuft.
Ja, jag känner igen mig i det du skriver. Jag ska bo kvar i vårt hus även om jag helst skulle vilja flytta någon annanstans. Vet inte hur jag ska stå ut med att bo kvar här med alla gemensamma minnen osv. Det är dock svårt att hitta bostäder där vi bor, hon har själv stått i bostadskö i sex år visar det sig, det har inte jag. Jag bor kvar i huset för barnens trygghet men det kostar därefter… Sen har ju mitt ex såklart tillgång till en jättefin sommarstuga också. Jag har ingenting sånt. Däremot 60 mil till mina föräldrar och övriga familj.
Jag tycker inte du ska kompensera henne ekonomiskt alls. Hon har ju en helt okej lön, den borde hon kunna leva på och ordna en god standard för barnen .Den ekonomiska skillnaden mellan er är inte sådan att den borde behöva kompenseras.
Däremot kan jag hålla med om att det kan vara schysst för alla om du kan ta en del större utgifter så som du nämner som cykel, kostnad för fritidsintresse, eller andra roliga grejer som barnen vill göra och som kostar en slant.
Jag är i samma läge, fast tvärtom… mitt X har nog en bit över 50 ´i lön och tjänar mer än 10 000 kr mer än mig. Hennes chef och numera man har väl säkert 150 ´i lön.
Nya förmånsbilar, lyxiga resor m m.
Min dotter bor hos mig och hon betalar underhåll. ( totalt 3 barn) Det absolut minsta man måste betala ( kanske förresten ska vara mer nu när hon fyllde 14?) Ingen aning.
Hon är jävligt noga med att vi ska dela på alla inköp som gäller barnen. Det är väl rimligt ändå eftersom vi är skilda och har delad vårdnad även om jag kan tycka att dom som har sådana väldiga inkomster kanske borde betala mer.
Jag åker omkring i en gammal rishög till bil och har sällan råd att köpa nya flashiga kläder.
Men vet du… Jag skulle inte vilja ha det annorlunda… Jag skulle ALDRIG be henne om att ge mig några pengar. Jag skulle hellre sälja allt jag äger innan det gick så långt.
Nu vet jag inte anledningen till er separation, men skiljer man sig och delar på allt som lagen säger och allt går rätt till så ska man inte heller ha med varandra att göra.
Ska tillägga att det ju blir jul nu. En otroligt tuff tid för många. Jag har ingen som helst möjlighet att ge barnen allt dom vill ha och som dom kan få av sin mamma och skithögen.
Trösten är ändå att det bara är saker. Mycket onödigt. Saker som dom glömmer bort.
Det som betyder något är att barnen känner sig trygga, sedda och älskade. Att dom vet att det finns en förälder som alltid kommer att finnas där för dom. Inga pengar, saker eller resor i världen kan kompensera för det
Tänker lika som ovanstående, bidra mera till de dyra inköpen. Hon kansk kan få hela barnbidraget själv?!? Men kom överens om/specificera vad du ska betala extra så att det blir tydligt för båda och minimerar tjafs.
Växelvis boende löser ju bara en del av kostnaderna kring barnen, dvs mat och boende. Allt annat, mobilabonnemang, div medlemskap etc måste ni ju göra upp om. Jag tjänar mer än barnens pappa, i er storleksordning men ngt lägre nivå. Jag har räknat ganska noga på detta.Vi gjorde en överenskommelse vid separationen som gällde i ett år om att jag trots högre inkomst skulle ha barnbidraget men i gengäld ta nästan alla kostnader, utom mobilabonnemang. När jag räknar igenom utgifter för det här året, så har jag betalat ca 800 kr mer varje månad, barnbidraget medräknat. Fullt rimligt. Så om ditt ex har barnbidraget och du tar några fler utgifter som ex mobil och försäkring, så har hon absolut fått kompensation för inkomstskillnaden.
Finns ju dock en risk att specificera vad han ska betala för i att det då blir oflexibelt och en fråga om att hon får makt över att bestämma vad han ska använda sina pengar till när det gäller barnens bästa. Om jag vore TS hade jag nog hellre behållit den makten själv att avgöra vad jag tycker är bra saker för barnen som jag vill betala extra för. Bestämmer man att han ska betala fritidsintressen kan ju exet hitta på massor med dyra fritidsaktiviteter hon absolut tycker barnen måste ägna sig åt och som de även måste ha den allra dyraste utrustningen till, som han då måste betala.
Japp, @Cayenne och @S79 nget avtal som går ut på att en beslutar och den andre betalar… Vårt avtal var dels tidsbegränsat till ett år, dels specifikt: fritid och nöje hos vardera förälder står var och en för, samt en ganska exakt lista på vad jag skulle betala och rent praktiskt också genomföra inköpet av: försäkring, Spotify, gymkort, hundens försäkring och vaccination, kläder, och nog lite mer grejer som jag inte minns. Det som inte stod på listan blev det problem med, men då var i alla fall problemet begränsat.
Nu har det gått drygt ett år och saker har hunnit landa, jag vet vad huset kostar, exet har bytt boende en gång till sen flytten. barnen vet hur de vill ha sitt boende (verkar det som) osv.
@S79 5000 är en fantasisumma. Men barnet ska förstås få del av ert överskott, utöver sitt basbehov (vilket är vad försäkringskassans räkneverktyg enbart tittar på.) hur får barnet del av ert överskott - tja, genom att bo med er och göra saker med er.
Två saker.
Nej, barnen behöver inte ha samma boendestandard hos båda om det avser kapitalvaror.
Nej, du ska inte betala för hennes semestrar med barnen.
Vad du kan göra om du vill är att som jag stå för dyrare fritidsutrustning till barnen eller för all del kapitalvaror som de kan ha hos henne men då ska det vara du som ger dem det för deras skull och inte för hennes.
Mitt x har inget jobb, är halvtidssjuksriven och får pengar från soc och hon varken begär eller får underhållsbidrag. Nu är vårt barn 17 år och bor mest hos mig och jag står i princip för alla kostnader, inklusive mobilabonemang så jag tycker ditt x har det gott ställt och får rätta mun efter matsäcken.
Det framgår av paragrafens tredje stycke att underhållsskyldigheten ska fördelas mellan föräldrarna i relation till respektive förälders ekonomiska förmåga. Det vill säga, den förälder som tjänar mer ska stå för en större del av barnets kostnader.*
Tyvärr kan man aldrig skilja sig ifrån gemensamt föräldraskap, hur surt det än är (jag förbannar mig själv åtskilliga gånger varje dag för att jag skaffade barn just med exmaken).
Försök att hitta rättsfall som grundar sig i den paragrafen. I praktiken brukar det sluta i intet. Om man har 50/50-boende så ska det till väldigt stora skillnader för att någon ska döma till ett underhåll.
En sanning med modifikation… Mina (tonårs)barn bor hos mig på heltid, de vill inte bo hos pappa alls, men hälsar på ibland. Mitt ex tjänar betydligt mer än mig på papperet, men har skyhöga boendekostnader (då han valde att låna skitmycket pengar för att kunna bo kvar i vårt hus + köpa ut mig ur företag).
I slutändan får han enligt Försäkringskassans snurra betala mig en liten peng i underhållsbidrag, men då jag valt att köpa ett (betydligt mindre) boende som jag har råd med, både nu och vid ev sjukskrivning/arbetslöshet, har jag mer pengar “över” och anses vara “höginkomsttagaren” av oss två och får därmed stå för största delen av kostnaderna för våra barn. Han lever på studentlånsnivå, men det är ju något han valt själv.
Detta är förstås orättvist. Han amorterar ju på lån på något som (den dag han säljer) förmodligen är värt mer än när han löste ut mig. Jag lägger mina pengar på mat till våra tonårskillar… Å andra sidan har jag relationen till dem, och den är värd precis hur många ekonomiska uppoffringar som helst för mig. Och det är frågan om 1-2 år till innan den äldste lämnar boet. Jag har råd.
Men i praktiken verkar detta väl mest gälla om den ena parten har så kass försörjarförmåga att de inte kan klara av att ge barnen en hygglig standard, vilket inte verkar gälla i detta fall, eller när det rör sig om våldsamma inkomstskillnader på en annan skala än den TS nämner.
Det vore intressant att läsa fall om detta men när jag försökte kolla upp det hittade jag typ ett fall med en man som tjänade 70+ k och en kvinna som var någon form av bidragstagare med mycket låg inkomst, där hade han blivit dömd i rätten att betala ett tillägg trots att barnen bodde 50/50.
Det ligger väl i hur man tolkar standard och kostnader helt enkelt. En diff som den mellan TS och hans ex kanske inte kan betraktas som “olika standard”.
Mitt inlägg var som svar på ett annat svar och ska läsas i det sammanhanget. Min poäng var och är att lagen (oavsett vilken år den skrevs) föreskriver att barnen ska ha en jämlik standard oavsett vem de bor hos efter en separation. Sen kan man tycka en massa saker om det och peka att det är svårt att applicera i praktiken, och det håller jag med om. Men poängen var just att, som jag skrev, man aldrig helt kan friskriva sig från den man delar barn med.
Jag är den som tjänar mycket mer men kommer drabbas av högre boendekostnader och semesterkostnader plus att exet dessutom har enskild egendom värd miljoner samt innestående arv + ytterligare arv att vänta inom en inte allt för avlägsen framtid. Medan jag står helt själv. Problemet är att mina barn inte kan leva på fritidshus och innestående/framtida arv så jag får vackert hosta upp extra pengar för barnens sällanutgifter som dyrare ytterkläder, fritidsaktiviteter, glasögon etc (efter överenskommelse) men det ser jag som sunt förnuft utifrån att det är för barnens skull. Inte för att kompensera exet.
Mitt X tjänar säkert 15 tkr mer än jag men jag upplever att jag har bättre ekonomi. Dessutom har han ett barn till, som inte är mitt. Det är många faktorer som påverkar hur man har det. Det skulle inte falla mig in att tigga pengar från X. Jag har en bra lön och kan försörja mig och vårt barn. Sen är ju inte ekonomin som när man är två men det kan man ju inte räkna med.
Det är väl inte jättesvårt att hitta på ett scenario där det blir just så. Tänk en familj där de vuxna tjänar olika, den ene tjänar riktigt bra. De skaffar ett par hästar till ena barnet och de andra barnen har andra dyra fritidsintressen. Sen flyttar föräldern med hög inkomst. Barnen fortsätter att ha kontakt och delar sin tid, men hästarna finns kvar på gården. Föräldern som flyttat hjälper till med kostanden för ridsporten, inte bara genom att ha barnet hos sig utan genom att betala underhåll. Eller? Sen löses det mesta genom förlikning och inte dom.