Som mitt namn antyder så har jag så jävla svårt att komma vidare. 16 år ihop, 6 år som gifta. 8 månader sedan min fru sa att hon ville skiljas, 5 månader sedan vi skickade in papperna och 4 månader sedan hon flyttade. 40+ med två barn och hus som jag bor kvar i, men som jag inte kan behålla när vi går vidare med skilsmässan.
Jag var själv ytterst tveksam för förhållandet som gått i stå och i samband med min egen mitt i livet kris för ca 2 år sedan. Då började jag vädra att det inte kändes bra, de sakerna jag saknade och vi gick även i terapi i ”förebyggande syfte”. Vi kom fram till att vi skulle jobba på de sakerna respektive person behövde hos den andre, separation var aldrig på tal. Jag upplevde inte hennes engagemang i det då, vi pratade inte mer trots ett antal olika förslag från min sida och vi hittade inte tillräckligt med fysisk kontakt som jag behöver (inte bara sex utan några kramar i veckan hade varit tillräckligt) och sen kunde vi inte prata om det heller var min uppfattning. Hon i sin tur kände stress/press över att hon inte kunde eller kanske ville ge mig det jag behövde och mådde dåligt över det. Jag utmanade mer och mer för att få reaktion och hon slöt sig mer och mer.
Alltsammans, tillsammans med att jag jobbade extremt mycket pga sjukskrivningar mm på mitt företag gjorde att jag inte kunde vara närvarande vare sig fysiskt eller mentalt alla gånger heller. Trött och inte drivande i familjens aktiviteter. Jag kan idag se att jag i princip var i väggen. Men satte mig sällan på soffan när jag kom hem utan försökte tex städa, laga mat, tvätta för att underlätta för henne som inte heller mådde bra, så hon skulle vara glad och sig själv igen. Detta har sedan framkommit att hon sett som pressande också för jag då förväntade mig något.
Tyvärr får jag ta på mig att med frustrationen över att vi inte kom framåt med det vi pratat om (jag tror kanske hon utan att veta det var utcheckad redan innan terapi?), stressen på jobbet, ekorrhjulets snurrande och frustrationen att vi aldrig pratade gjorde att det kom ut fel vid ett par tillfällen när vi varit på fest det sista året och sen kom även ett bråk med kollegor vid ett jobbarangemang där jag gjorde bort mig och det blev den utlösande faktorn för min fru (hon var inte med men berättade direkt när jag kom hem). Så, jag ser min egen del i att det blivit som det blivit då jag inte kunnat hålla ihop mig själv.
Jag avstår sedan 8 månader alkohol, har gått i egen terapi för både stress och ångest och det känns som jag kan se klart och gå tillbaka till mina värderingar och vem jag vill vara. De som faktiskt träffar mig dagligen eller ofta ser en stor förändring, men för min fru verkar det vara för sent eller så ses vi för lite för att hon ska notera den. Det är den långa och ärliga backstoryn. Separationen hittills är respektfull och vi bråkar inte för känslorna är i stora drag utanför (samma som överlag i förhållandet) och barnen mår överraskande bra vilket är skönt!
När hon sa orden kom det abrupt för mig trots allt för innan då har hon inte sagt vad som skaver. Kunde säga att vi inte synkar men om jag frågat vad hon ville skulle vara annorlunda så kom inget svar. Dagen efter ett bråk så var det direkt gulliga sms och aldrig att vi pratade om det igen om inte jag tog upp det.
Nu kommer jag inte vidare. För jag förstår inte hur man kan sluta älska som hon säger. Och om man kan sluta bör man ju kunna börja igen om man jobbar på det vi faktiskt sagt vi ska jobba på? Grunderna är ju där. Fördelarna att hålla ihop måste ju överväga alternativet med en splittrad familj?
Nu har jag märkt en tydlig förändring de senaste 2-3 gångerna vi setts där hon ser så trött och ledsen ut, som att hon ska börja gråta rakt ut. Har försökt säga att jag ser att hon lider och om hon vill prata om det. Känns som det är nära men till sist stänger hon ner. Antingen så har hon träffat någon och har svårt att berätta det av rädsla för att såra mig och/eller försvåra separationen eller så lider hon helvetets kval.
Jag ser att hon mår sjukt dåligt och jag gör detsamma, varför inte lägga dessa 8 mån eller iallafall de kommande på att använda det vi nu vet för att göra det bättre? Hålla samman oss och familjen? Men hon vill inte alls prata om känslor eller saker som är jobbiga trots att jag öppnar upp regelbundet. Även om hon säger att hon inte älskar mig, har gjort slut vilket jag logiskt förstår så får jag inte till mitt avslut. Delvis för jag emotionellt hoppas på annat och för jag inte förstår.
Så, en lång ramsa om allt men då jag inte kan prata med henne så är det skönt att få skriva det här 
