Komma vidare

Min historia
22

Oftast är ju mönstret att man träffar någon, båda blir nykära och om allt funkar hyffsat bortser man från irriterande småsaker. Sen flyttar man ihop och skaffar barn. Under tiden man har barn så lägger man sig själv åt sidan. Sedan när man är medelålder, grå och trött som fan efter 7-10 barnår så tittar man på sin partner och tänker “vaffan hände?”. Istället för att då börja ta tag i samlivet och umgänget med varandra så kanske man tänker “usch jag älskar henne inte längre”. Eller “ska livet vara det här bara?”.
Detta är såklart extremt förenklat. Men de par som håller ihop länge utmärker sig genom att båda tar hand om sig själva och tar ansvar för förhållandet. Man ser, hör och förstår varandras behov och ser till att göra varandra lyckliga. Man kan prata om sina behov öppet och är inte rädd för att ge eller ta kritik.
Eller så är båda nöjda med att bara ha någon och lever i tvåsamhet utan speciellt mycket kärlek. Det är ju ett alternativ om båda är nöjda såklart.

Men parametrarna är så oerhört många och skiftar genom åren så chansen att ett förhållande ska fungera är ju försvinnande liten känner jag. Förr i tiden var det mer princip att hålla ihop oavsett om man var lycklig eller ej. Nu ligger fokus på individen och självförverkligande, då har man alltid en bakdörr öppen. Finns vetskapen att man alltid kan skiljas så kommer fler välja den “enkla” vägen istället för att kämpa med något som inte känns bra.

Det kan ju se så oerhört olika ut varför man går in i ett förhållande. Många gör det nog för att ha en partner och slippa känna sig ensam eller halv.
Jag själv var glad att någon ville ha mig och nöjde mig med många brister på grund av detta. Inte en bra taktik då det gnager på en i längden. Men jag har heller inte haft illusionen att någon annan hade varit så mycket bättre. Så om vi bara hade kommunicerat och jobbat med varandras behov så hade jag lätt kunnat leva tillsammans livet ut.
Men som sagt, det krävs två för att dansa tango.

Mitt ex kände sig oälskad, bortglömd och blev uppvaktad av en annan. I stunden kände hon nog att det var ett bättre alternativ att lämna och ljuga än att behöva öppna upp sig och kämpa med något som är oerhört jobbigt.

5 gillningar
23

Ja du, tänk om vi hade det enkla svaret på den och kunde applicera den på alla, då kunde vi tjäna redigt med pengar :wink: Om den går att få tillbaka tror jag beror på just det första varför? För vissa går det och för andra inte.

Men nog känner man väl någon typ av attraktion när man träffar någon som man sedan faller för. Älskar gör man inte direkt men något känner man ju. Och det tror jag är skillnaden. När man kommer till tankar på skilsmässa finns istället inget kvar förutom kanske en vänskapskärlek.

1 gillning
24

Sant @November , attraktion är starten på allt och den är ju vital för åtminstone sex i ett förhållande skulle jag säga men även annan fysisk beröring för många.

Den tror jag inte heller bygger enbart på utseende, även om det såklart kan vara en faktor, utan att man pratar och förmedlar vad man vill och behöver samt att det efterlevs av partnern. Framförallt viktigt under ett förhållande och det är kanske också det som skulle kunna göra att attraktion/kärlek kan återkomma när den stagnerat? Nyckeln till allt tror jag är kommunikation och att motparten faktiskt lyssnar och tar till sig. Skulle vilja lägga till, visar att den tar det på allvar oavsett om man kan ta det till sig.

Men med det sagt så beror det nog väldigt mycket på även detta. Mitt ex har alltid haft svårt att prata känslor. Jag föreslog tex sätta av tid för att prata även för vi sällan fick utrymme till det naturligt med barn och liv. Det ska komma naturligt och när det känns rätt tyckte hon, vilket det sällan gör för båda samtidigt när livet snurrar på.

För mig blir det då att man inte tar förhållandet eller mina känslor på allvar och då växer min frustration och den negativa spiralen är igång. Det är kanske under här hon slutligen tappar attraktion och/eller kärleken för mig. Det blir för jobbigt och svårt att ha med mig att göra?

2 gillningar
25

Mitt ex har precis samma uppfattning om kommunikation. Den ska komma naturligt, i stunden och helst ska jag veta vad hon vill eftersom vi varit tillsammans så länge. Problemet är att det är ett flyktbeteende. Omoget och destruktivt. Så säger bara en människa som inte orkar släppa in en annan människa på djupet. Och ja det bryter ner bådas kärlek.

Det lustiga med relationer med andra människor är ju att vi skapar förenklingar av varandra. Vi sortera, stoppar in i fack, bygger upp mentala bilder osv. Vi kan omöjligt veta vad andra människor tänker (därav vikten av tydlig kommunikation) men ändå tror vi oss veta vad det är för människor vi har att göra med. När vi blir kära så skapar vi ofta en vackrare bild av personen än vad verkligheten visar. Vi bortser från röda flaggor, för personen är ju så underbar! Sedan gör vi oss ofta till när vi träffar nya människor, vi sätter fram vår bästa sida för att bli mer attraktiva.
Sedan med tiden lugnar sig nyförälskelsen, man kanske flyttar ihop och plötsligt börjar man se dom där små irriterande egenskaperna som man blundat för. Då förändras personen plötsligt i ens mentala bild. Kanske försvinner en del av attraktionen där. Sedan kanske man hamnar i en kris och får se den andra personen hantera svårare saker. Då kan man plötsligt få se helt nya sidor som aldrig tidigare visat sig. Till exempel att personen är otrogen, något man aldrig i sin vildaste fantasi skulle låta sig tro tidigare.

Sedan kan vissa ord betyda olika saker för olika personer. Något man ofta inte diskuterar mellan varandra heller. Vad är kärlek till exempel?
Vår parterapeut brukade utgå från 3 olika saker som krävs för kärlek i ett förhållande. Jag tror det var respekt, tillit och åtrå/attraktion.
Försvinner någon av dessa så raserar kärleken.

26

Det tror jag alldeles säkert är en bidragande orsak. Men nu har du det grundläggande behovet av öppen och ärlig kommunikation och viljan att sätta av tid för det, för eran skull!. Den viljan har inte hon haft. Så vinkla det istället så att hon har haft det för jobbigt med sig själv för att kunna tillgodose dig det behovet.

Ni har varit för olika i grundläggande saker för att förhållandet skulle kunna bli längre än det blev.

1 gillning
27

Jag tror också att ju längre man är tillsammans ju svårare blir det att börja kommunicera bättre efterhand. Jag får ta på mig att trots att jag föredrar kommunikation, samtal och tydlighet så tog jag inte upp många saker under många år. Jag bar det och accepterade det för i mångt och mycket var det bra på de flesta fronterna och jag kände mig trygg tillsammans.

Jag har lärt mig nu att det dels härrör till att jag är otrygg-ambivalent, jag vill att hon ska tycka om mig och jag gör det som krävs för att andra ska må bra. Anpassar mig. Förstod att hon tyckte det var jobbigt att prata om känslor och då tar jag inte upp mina. Även att jag är rädd att hon inte ska tycka om mig. Skjuta bort mig. Så, jag får skylla mig själv en hel del att vi hamnade i det mönstret också.

De sista åren har jag nog känt att stressen i livet som gjort att vi är mer Familjen AB (samt att jag startade ett eget jobb AB) fört oss ifrån varandra ännu mer och då har jag känt att nu måste det fram hur jag känner med syftet att rädda oss. Hitta tillbaka till oss.

Men tyvärr har jag inte framfört hur jag tänker väl eller så har hon inte sett samma eller kanske varit mottaglig för förändring. Jag upplever att sedan jag började kommunicera mer tydligt så har vi blivit ännu mer otydliga. Missförstånd. Feltolkningar. Misstag. Distans. Förväntningar. Press. Dåligt mående.

Är en sorg att jag egentligen uppnådde det jag velat sedan jag var barn i ett lite stökigt hem: Barn, fin fru, hus, ett roligt jobb och ett bra socialt sammanhang och förstörde det genom att ständigt sträva vidare och inte stanna upp och uppskatta det. Men det är en lärdom jag tar med mig. Förstår nu vad som är viktigt på riktigt.

2 gillningar
28

Åh så jag känner igen mig i detta att aldrig vara tillfreds.
Min man lämnade mig efter 27 år tsm och han hade nog mått dåligt senaste 4 åren. Vi har gått i terapi men jag va ständigt missnöjd och han upplevde att jag inte lyssnade på honom. Jag kände att han aldrig ville kommunicera o sällan va hemma.

Nu har det gått ett år sedan han flyttade och han träffade en ny tjej efter 3 mån. Hon är mkt yngre 16 år o h hans liv är fantastiskt säger han och han vill ha så lite kontakt med mig som möjligt. Dock har vi två vuxna barn samt en 13-åring. Jag mår uselt och har svårt att släppa taget. Ledsen, känner mig deprimerad och mkt skuld o skam.

Han har varit respektlös mot mig och förminskat / fördummat mig. Jag tappade självkänsla trots att jag har ett bra jobb, vänner osv så har jag nästan ingen självkänsla kvar. Vill bygga den men faller i samma mönster. Att vänta på lämning varje vecka. Få nej varje gång jag föreslår att han ska stanna på middag.
Jag vet att jag slår på mig själv men funderar ofta på om allt ska vara såhär nu. Kommer det aldrig bli bättre.

1 gillning
29

Är det här bättre än hur det var är en fråga jag ställer ofta och hela tiden. Ska det vara såhär?

Hade gärna pratat med ex om det men hon vill eller snarare kan inte prata känslor just nu och precis som i förhållandet börjar jag tröttna på att bli avvisad när jag försöker göra något för oss. Kanske bra för för mitt eget processande och acceptans?

Jag tror inte hon har träffat någon annan, men det hade varit väldigt tufft även för mig så jag förstår att du lider. Tanken på att ha blivit ersatt så att säga och att någon annan ska få ta del av allt det bra. Men i mina sällsynta bra stunder förstår jag att det är skitsamma vad ex gör eller inte gör - fokus på mig själv!

Vad vill jag egentligen? Vad ska jag bli när jag blir stor? Hur kan jag bli bättre? Vad vill jag stå för? Vilka värderingar ska jag leva efter? Hur ska jag finna trygghet i mig själv?

Jag är alltid svag när jag träffat ex fortfarande 8 mån efter orden och 4 mån efter flytt. Älskar henne fortfarande. Saknar henne och slant vår familj. Samma som du suktar jag ändå efter de stunderna. Tänk så ändrar hon sig? Ser vad vi hade och vad vi kan ha igen. Sen mår jag kass ett par dagar, trots att hon agerar tydligt och snällt i de situationerna. Men känner också att jag inte får några svar. Att vi hela tiden är på ytan. Kan på något vis jämställas med självplågeri kanske?

Apropå det gick jag på evenemang med dottern och ex idag, trots att det är min vecka så ville jag inte neka henne det för att jag vet att hon lider utan barnen. Klump i magen stora delar av dagen, men idag gick det ändå okej. Kanske har jag tagit mig ett steg framåt? Kanske kraschar jag imorgon efter lämning :man_shrugging:

Men @nikon, tar du hjälp? Terapeut och goda vänner har åtminstone hållet mig flytande och vis terapin börjar jag förstå mycket om både mig och ex som gör det enklare för mig att hantera allt som händer.

1 gillning
30

Jo jag har god hjälp. Både av vänner o psykolog.
Min ex man beter sig klokt i de flesta fall.
Mitt bekymmer är en otrygg anknytning och jag har efter otroheter o svek tyvärr utvecklat ett visst kontrollbehov och blev klängig otrygg lite o rädd.
Han har en lika otrygg men undvikande anknytning så desto mer nära jag behövde vara desto mer frånvarande blev han.
Han har varit föraktfull och arg i långa perioder och har nog egentligen velat ut ur äktenskapet länge men jag har hållit fast.
Allt detta ser jag ju i efterhand men det är mycket skuld o skam och jag har en stark känsla för familjen och det gör mig så ont att förlora den samt att han så snabbt gick vidare o distanserar sig och jag hittar alla utrymmen i världen för att ha kontakt.
Det tär sönder mig.
Jag har de bästa förutsättningarna för en lyckad tillvaro men min självkänsla är på botten och jag gör vad jag kan men ändå räcker det inte.
God ekonomi, två vuxna utflugna barn , en 13-åring varannan vecka.
Intressant jobb där jag kan utvecklas hur mycket jag vill. Vänner släkt osv.
Ändå kämpar jag konstant.

3 gillningar
31

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver. Samma anknytning hos mig respektive misstänker jag hos ex och rädslan att förlora den andre gör att man inte alltid agerar rationellt i förhållandet och när spiralen väl börjar så går den fort.

Detsamma gäller nu efter separation. Vill hitta en anledning att höras eller ses, sen kostar det en lång tid därefter. Vill veta hur den andre har det och vad de hittar på fast att man inte längre har med det att göra. Ta ansvar för hur de mår och har det fast de har valt att det inte är din uppgift (om den nu var din till att börja med). Ett steg som jag är ”stolt” över är att jag inför nästa lämning tackade nej till att stanna på middag och hade gjort upp andra planer. Dock krävdes det hela mig att tacka nej, att inte ändra mina planer för jag vill inget hellre än att spendera tid med henne och min familj, men det gör så ont efteråt…

Jag har svårt att acceptera att det ska ta slut så abrupt och utan att få svar. Men hade jag tyckt att svaren var tillräckliga om de inte ledde till ett nytt försök oavsett? Förmodligen inte. Jag skulle vilja få en chans att visa hur jag utvecklats med mina sämre sidor under de senaste 8-9 månaderna, att jag förstår varför jag är som jag är och att jag tror att min del i varför vi inte fungerade skulle kunna vara bättre. Men har då hon arbetat med sig och sin del eller kommer vi bara hamna i samma mönster ändå?

Logiskt kan jag ibland se att vi nog inte ska vara tillsammans och om vi ska det så behöver vi arbeta mycket för att nå en plats som är bra för oss båda. Men skulle hon komma imorgon och vilja flytta hem så hade jag säkert bara sagt ja! Känslor är så mycket starkare än vad jag tidigare sett och förstått.

1 gillning
32

Märker att jag fortfarande när ett hopp om att vi åtminstone ska prata innan betänketiden går ut. Innan juridiken bekräftar det som redan hänt. Att saker ska förändra sig och att hon ser saker på ett annorlunda vis. Men det är alltmer så att jag ser hur det är en illusion. Vi kommer gå ifrån det här i ett stort moln av ingenting. Pyser ut oss som en luftmadrass när sommaren är slut.

Idag var det lämning och jag hade gjort upp andra planer så jag kunde inte stanna på middag som vi gör ganska ofta för att prata ihop oss och för barnens skull. Jag känner hur svag jag blir vid dessa tillfällena eller andra när vi umgås med varandra och det gör att jag har svårt att gå vidare i min process. Detsamma gällande andra gemensamma aktiviteter.

Men även om jag inte stannar länge idag så blir jag påmind om hur olika platser vi är på i det här, hur mycket längre fram än jag hon är. Ganska snabbt så säger hon att de har evenemang med jobbet på hennes vecka en bit in i nästa år och om jag ev kan ha barnen då. Betänketiden går ut vid årsskiftet så med andra ord är hon förbi den i planeringen. Jag sa åtminstone inte direkt ja som jag brukar utan att vi väl kan prata om det längre fram.

Också ledsamt när jag idag för reda på att de ska iväg och fira en av barnens kompisar med kul aktivitet i helgen och jag visste ingenting. Ingenting fel eller konstigt från ex sida men man är lixom halv även i barnens liv.

Åter igen gör hon ingenting av elakt eller fel, hon är bara tydlig för hon är förbi och färdig tror jag. Smärtsamt men sant.

Men ja, det är väl bara att fortsätta försöka nå acceptans att vi är förbi och en ny era med jag börjat.

Får ta upp @DantesInferno tips om att dela sätta en egen målbild för framtiden med första punkt nytt boende, orkar inte vare sig emotionellt eller ekonomiskt bo kvar i vårt hus samt påbörja en bucketlist för mitt eget liv. Länge har jag inte haft några andra mål än att vara en fin familj samt bygga upp min karriär och sedan företag. Utöver det har jag inte haft några personliga mål eller önskningar på länge så det blir en utmaning!

3 gillningar
33

Hade en kompis över igår och käkade samt hängde till kl.01 vilket var en fin kväll där vi samtalade på djupet om både min separation, hans förhållande (som har startats om för några är sedan efter en separation på ett drygt år), hur konstigt livet är uppbyggt med ekorrhjulet och mycket annat.

Även han frågar mig om jag hör vad jag själv säger avseende hur vi agerat i förhållandet, är det kanske inte rätt att ni inte är tillsammans? Att han alltid tyckt vi varit väldigt olika och när han hör hur det varit, åt båda hållen, så låter det som att en separation kanske är rätt beslut? Men tyvärr känner jag inte så och det kan han om någon förstå som älskade vidare och tog tillbaka efter en jävligt svår separation.

Jobbat hela dagen med gott resultat och utan massa jobbiga tankar mestadels. Kände att fan vad bra jag ändå är på mitt jobb och kunde få lite tillfredsställelse i det!

Sen när dottern hör av sig under dagen för de ska hämta lite grejer hemma hos mig och de varit iväg på kul aktivitet på förmiddagen och ska vidare med mamma till hennes syskon för en rolig lördagkväll går humöret ner. När jag rullar bilen hemåt till det tomma huset rullar tårarna ner för kinderna och luften går ur mig helt igen.

Min familj är mig förlorad och det verkar inte bekomma ex på samma sätt att vi lever halva liv. Sen vet jag såklart att bakom fasaden gör det ont i henne också, men inte över sin partner, förlorad svärfamilj, vissa gemensamma vänner osv som ju hon har kvar. Men såklart barnen. Men hon är så neutral och tom gentemot mig på den nivån att jag hade föredragit en utskällning eller att hon kallade mig de vidrigaste saker bara för att få en känsloyttring…

5 gillningar
34

Jag vet att du nog mest behöver bekräftelse för dina känslor av sorg men vill ändå skicka med en tanke om att det går att skapa en hel familj av det du har dvs dig och barnen :heart: Du kanske inte ser el känner det just i denna stund men jag lovar dig att det går! När du landat i acceptans så kommer du kunna bygga upp ett helt underbart liv för dig och dina barn :dizzy:

1 gillning
35

Tack :heart: Du har nog rätt, vill bara få det ur mig. Idag är en sån kväll där jag bara inte orkar bära mig själv.

Känner mig sorglig och så bottenlöst ensam idag. Att den jag älskar dels verkar vara helt vidare och inte bevärdigar mig med några känslor. Barnen är inte här denna helgen och sitter ensam i vårt hus. Som vi byggde. Till oss.

Mitt egenvärde och självkänsla är på botten,. Mycket för att jag ständigt analyserar mig själv och ser så många lägen där jag kunde och borde agerat och tänkt annorlunda. Varit bättre. Närvarande. Orkat vara starkare och burit oss.

Men ja, känner att jag är inne i någon ny fas (acceptans kanske) där allt är hopplöst och förbi. Över. Skulle bara vilja att det kom med ett ljus i tunneln, men inte idag…

1 gillning
36

Du behöver inte bekräftelse från ditt ex. Du måste lära dig hitta bekräftelse inom dig själv på ditt eget vis. Att vara beroende av andra människor för ens egna lycka är inte bra. Det hör till din otrygga anknytning som du vet.

Strunta helt och hållet i vad hon gör, vem hon träffar och hur hon mår.

2 gillningar
37

Har preics läst hela den här tråden och känner igen mig så i dig @Kommavidare. Har kommit fram till att det bästa för mig vore att göra precis det som @DantesInferno skriver:

Strunta helt och hållet i vad hon gör, vem hon träffar och hur hon mår.

Men hur ska det gå till? Jag skulle vilja klippa all kontakt med mitt ex, få min hjärna att sluta hoppas, men det är så otroligt svårt och svårt när man har barn tillsammans… man måste höras av och stämma av - julen, skolan, överdragsbyxorna. Och barnen som pratar om sin pappa…

4 gillningar
38

Det är jättesvårt såklart. Börja med att sluta följa på sociala medier. Skriv eller umgås inte om det inte handlar om barnen. Gå inte på event tillsammans som en låtsasfamilj. Gör dig av med saker som påminner om exet.
Sedan handlar det om att vända tankarna när dom dyker upp. Tänk på framtiden,dig själv eller något annat kul istället.
Detta är såklart olika svårt för olika människor och beror helt på hur förhållandet och separationen varit, om man har känslor kvar osv.

2 gillningar
39

Fullständig kollaps efter jag skrev senast. Tror polletten till sist trillade ner. På riktigt. Det finns ingen återvändo. Det är över.

Panikångestattack på golvet och mörka tankar. Tack gode gud för goda vänner. Ringde och de krävde att jag kom hem till dem trots middagsbjudning och nu sitter jag här och känner att jag överlever igen och att det finns ett ljus.

Tack gode gud för vänner!

13 gillningar
40

Tror du att ditt ex funderar på hur hon kunnat finnas mer för dig och för er? Hur hon kunnat vara öppnare, ärligare, släppt in dig och därmed bidragit till att skapa ett tryggare vi?

Om det finns något du vill göra annorlunda härifrån och framåt så är det att du ska finnas för DIG. Att du ska vara kärleksfull, trygg, omtänksam och ärlig gentemot DIG. För att ett förhållande ska klara av alla stormar behöver vi vara trygga och kärleksfulla gentemot oss själva allra först. Därefter kommer relationen. Om man är uppvuxen i familj där de andras känslor och behov ständigt var viktigare, så utvecklar man omedvetet ett sätt att fokusera utåt, på andra människor. Man blir en omtänksam och empatisk person gentemot andra. Men tyvärr tappar man bort sig själv helt eller delvis.

Nu vet jag inte om du känner igen dig men utifrån hur du konstant skriver om hur DU hade kunnat agera annorlunda så blir det rätt tydligt att du har lagt ditt liv och ditt öde i hennes händer. Förlåt om jag är för hård och ärlig men det känns så för mig. Jag kan ha helt fel och ber redan om ursäkt för eventuell missbedömning.

Jag har nämligen varit en sådan i TRE förhållanden. Jag la mitt liv, mina drömmar och mitt allt i den andras händer UTAN att jag förstod detta. Jag var lika otrygg i alla relationer utan att jag förstod varför. När jag insåg detta beteende hos mig själv har jag stenhårt jobbat med att bygga upp min inre trygghet. Jag är inte klar än då jag inte tror att vi människor kan bli färdiga med oss själva, livet ser jag som en möjlighet till att lära och upptäcka nytt hela tiden! Men jag är i en relation på helt andra villkor idag. Jag har tilltro till MIG själv, skulle han lämna mig, tappa känslorna skulle det vara oerhört jobbigt men jag skulle så klart klara det för jag sätter mig själv först :dizzy: Jag står nu stadigt och jämlikt i mitt förhållande och inte som jag var förr, den alltid förstående snälla psykologen och glädjespridaren utan gränser. Den vill jag absolut inte tillbaka till utan jag trivs så mycket bättre i mig själv idag!

Hoppas det här gav i alla fall en reflektionsrunda. Mina avsikter är endast goda och jag hoppas innerligt att du förstå det :heart:

Ta hand om dig själv för du är viktigast :hugs:

2 gillningar
41

Det där låter nästan ordagrannt vad min terapeut och framförallt mina kompisar säger till mig ständigt och jag försöker verkligen.

Jag vill också vara tydlig med att jag har verkligen också gjort saker som sårat och bidragit till att vårt förhållande tog slut till sist. Att hon genuint är en fin och snäll person som inte vill vara elak eller som utnyttjat situationen. Tror bara hon har svårt med det känslomässiga språket.

Men. Ja. Jag har under många år, som du säger, lagt mitt mående i händerna på hennes mående i vardagen. Anpassat mig för att hon ska må bra och vara glad och ofta inte känt (framförallt på slutet) att det gav något tillbaka av det jag behövde. Jag kan se det bättre idag. Att jag är otrygg-ambivalent pga uppväxt och att jag anpassar mig mycket efter henne otrygga-undvikande mönster. Det som till sist hände var att jag inte orkade göra det mer, bad om något annat, hon kunde inte ta in det (eller jag uttrycka det), hon drar sig undan och känner press, jag trycker på, frustration och rädsla från mig, krasch.

Sen har hon gett mig mycket tid att utforska olika jobb, fritidsaktiviteter eller vara med i olika sammanhang och anpassat sig där vilket jag tycker är fint. Men kan också se varför det varit så viktigt för mig, för där får jag den bekräftelsen jag så gärna velat ha tror jag.

Jag tror inte att hon reflekterar över sin del i själva förhållandet särskilt mycket. Inte för att hon är elak eller dum, utan för jag tror inte hon kan riktigt. Känslor och egen självkänsla är jobbiga ämnen och då flyr hon oftast. Det är också lättare att se felen i den som försöker göra någonting än i den som inte gör någonting.

Hon är väldigt ledsen att det är slut, vill inte heller känna såhär. Dåligt samvete och sorg över familjen till 100%. Tillskriver nog mig en hel del från slutet med all rätt. Men att jag blev frustrerad och irriterad till sist var inte problemet utan symptomen kan jag nog förstå nu.

Jag tror, när min logiska hjärna är med mig, att hon checkade ut ur förhållandet för flera år sedan men vare sig kunde eller förstod att prata med mig om det. Kanske var det så att det bara fungerade när livet flöt på och vi inte hade kriser eller jobbiga perioder i övrigt för då behövde vi inte hantera känslor?

Men ja, även om jag bryter ihop ofta och hela tiden så känner jag att min väg mot en tryggare person för mig själv tas om än med små steg. I en ev framtida relation vill jag vara tydlig med mina värderingar och gränser tidigt och söka en person som vill prata, lösa saker, tycker om beröring och är trygg i sig själv.

Tack för orden @Buenita, jag behöver höra dem om och om igen. Som tur är har jag kloka vänner och detta forumet som ser det och påminner mig med jämna mellanrum :heart:

3 gillningar