Hej alla!
Jag har läst ett tag här men inte vågat skriva riktigt för mitt problem känns så futtigt i jämförelse med era berättelser.
Många här har varit gifta i många, många år och maken/makan har lämnat och allt känns givetvis hemskt.
Det är inte min historia.
Jag hade inte ens en relation men ändå känner jag mig sviken.
Jag kan ta det från början.
Jag och min exman hade varit tillsammans i över 20 år, gifta i nästan 10 av dem, 2 barn i övre tonåren, gård, bra jobb - ja utåt sett verkade det helt perfekt.
Iallafall var det många som blev väldigt förvånade när vi splittrades.
Vi gick isär på min önskan, min exman ville prova om vi inte kunde försöka lite till men för min del hade det gått för långt. Jag hade försökt ett tag att jobba med relationen men gensvaret från exmaken var inte stort, förrän jag yttrade de magiska orden men det var så dags då.
Skilsmässan gick “bra” (hittar inget bättre ord för det), vi var överens om hur vi skulle göra från när vi berättade för barnen, hur vi löste separationen under tiden våra barn blev över 16 till fördelningen av tillgångar, underhåll och fortsatt samarbete som föräldrar.
Så långt inga större bekymmer.
Jag har alltid haft både tjejer och killar som vänner och det har aldrig varit några problem att ha killar som kompisar. Mina pojkvänner, sambos och nu senast min exmake har fått acceptera det och jag har aldrig gått över gränsen med en vän utan de har varit just vänner.
Men.
Nu när jag med ålderns rätt ska vara klokare fungerade plötsligt inte den där spärren, ganska snart efter skilsmässan blev en vän något mer än en vän. Jag trodde han kände likadant men det visade sig senare vara enbart den fysiska biten han var ute efter.
Jag har nu i flera år haft den här ickerelationen där vi har sex, han drar sig tillbaka, jag blir ledsen och gör slut, han kommer tillbaka och vill bara vara vän. Sen går det en tid och han vill ha sex igen, osv. Om och om igen. Men häromdagen gick det inte längre.
Jag var på en fest med en kompis, han var där. Vi hade haft sex helgen innan så jag var fortfarande lite rusig efter det även om det börjat släppa, han var ganska berusad (som han är när han är ute och festar).
Jag kan säga att det är en sak att tänka att vara kk är helt ok, det funkar nog. Att undra om han har andra samtidigt och tänka att ok, det kanske får gå det också - han har ju inte lovat mig nåt och vi är ju bara kk.
Men det är en helt annan sak i praktiken. Att bli i stort sett helt ignorerad, få en halvhjärtad kram med orden “vad gör du här” och sen se hur han raggar runt bland tjejer 10-15 år yngre än honom och mig - mitt framför mig…
Aj, vad ont det gjorde.
Vi dansade en dans (jag bjöd upp) kanske 20 sekunder kind mot kind innan han ökade avståndet och började nån slags sirlig balettbugg, sjungandes texten och agerande ut vad det nu var för känslor som låten gav. Dessutom är det en låt jag inte tycker om “The power of love” med Jennifer Rush. Det skulle ju vara komiskt om det inte hade känts så hemskt. Det var den längsta låt jag nånsin dansat.
Inte ett ord om vad vi gjort helgen innan, att det var kul att se mig eller nåt.
Jag hade börjat ana att nåt var fel redan några dar innan för han kändes så stel och kall när vi skrev åt varandra - precis hans vanliga mönster alltså.
Jag vet inte om det är att han ångrar sig eller om jag kommer för nära som gör att han drar sig tillbaka eller blir rädd men det spelar ingen roll - resultatet är ändå en otillgänglig man som sårar mig.
Jag körde hem mina kompisar och när jag själv kommit hem startade jag rensningen. Jag blockade honom överallt det gick, raderade dessutom hela vår messengertråd (åratals med meddelanden även från tiden innan vi klev på fel sida staketet). Jag bytte lakan i sängen, slängde saker jag fått av honom eller han gjort. Sen la jag mig och sov.
Nu har det gått några dar och jag är fortfarande ledsen, det känns oerhört tomt för han är någon jag haft tät kontakt med länge, vi har haft väldigt roligt, tankar börjar komma på att jag överreagerat - ja ni fattar. 
När jag tänker logiskt så inser jag förstås att det han kommer med och vill erbjuda mig inte är något som jag vill ha. Han har utnyttjat min svaghet för honom och hur jag fortfarande kan vara svag för en sån person är svårt för mig att förstå.
Om han skulle komma nu vet jag inte om jag skulle kunna säga nej. Jag hoppas det men jag är inte alls säker.
Jag undrar om han märkt att jag blockat honom. Vad han i så fall tänker om det. Om han kommer försöka komma i kontakt med mig och vad jag ska göra då.
Om jag ska försöka prata med honom och förklara hur illa han faktiskt gjort mig. (Som om jag inte redan gjort det).
Att jag vet att han inte lovat mig något utan tvärtom gjort klart för mig exakt vad han vill ha och att jag vet att jag tagit ett vuxet beslut. Men detsamma gäller ju även honom! Han visste att jag var väldigt svag för honom, att jag blev ledsen av att han bara ville ha sex och inget mer men ändå (fast han sa han tyckte jag var så bra person och vän) utnyttjade han min svaghet till sin egen fördel. 
Jag är inte dum - givetvis förstår jag att jag innerst inne hoppas på att han ska ändra sig och vilja ha MIG för den jag är, hela jag men logiskt förstår jag att det aldrig kommer att ske.
Ja, det var min lilla patetiska historia. Inte alls i klass med många andras men även små historier förtjänar väl att få berättas?
) som trånade efter mig istället för tvärtom. Inget hände givetvis men jag känner mig stärkt, jag är en bra, fin, rolig, trevlig och härlig kvinna som nog kommer hitta kärleken igen så småningom. För hans del ser det mörkare ut om han inte tar sig ur sin rädsla.
drop