Jo, han är rädd.
Han har misslyckats i relationer tidigare, jag vet inte hur hans senaste lite längre relation avslutades - om det var jobbigt, vem som gjorde slut eller om den överhuvudtaget har med hans rädsla att göra. Han säger att det blir “tok”, han gör fel/är fel och det blir inte bra. Han är inte gjord för att ha nån.
Han är rädd att om vi fortsätter som vi gör nu kommer det bli “tok” men han är ändå inte beredd att avsluta. Han sa också att det varit fel att göra som han gjort innan och att han förstår det.
Det märks att han inte är van att vara öppen eller att prata om känslor.
Så - vi har i allafall börjat prata och jag har börjat tänka. På om jag vet vad JAG vill, hur det här vi gör nu påverkar mig - är det bra eller dåligt? Vill jag mer än det vi har nu? Ja, på sätt och vis men jag kan vänta. Jag känner att jag vet nu vad jag INTE vill ha - åtminstone inte för tillfället, det kan ändra sig senare när jag kommer längre ifrån separationen. Trots att det känts som om jag bara stampat på samma fläck och inte vet nånting måste ändå kugghjulen ha snurrat för jag känner mig säkrare nu.
Jag törs säga ifrån, säga till, kräva mer för egen del. Det har alltid varit min svaga punkt men långsamt långsamt kanske jag lyckas bli lite starkare?
Jag är inte säker på om jag har förstått turerna men det låter som du vill eller inte vill ha en relation, dvs du kan, vill och vågar ta beslut.
Att då hitta en partner som tvekar, är rädd, velar, eller vad det nu kan vara för verkliga eller antagna skäl, tar på krafterna. Kanske är det personens personlighet, dennes status just nu, er kemi, det spelar kanske inte så stor roll, men det blir naturligtvis jobbigt och fel när två sådana personer möts.
I det läget och i de flesta andra sammanhang, så kan man bara förändra sig själv o ta de beslut som man mår bäst av, även om det känns jobbigt. Man kan ju spekulera ihjäl sig om skälen till ett visst beteende, men det hjälper ju inte om man inte riktigt får ut det man egentligen vill ha.
Och detta har ju väldigt lite med ålder att göra, förutom att man själv kanske har blivit lite klokare.
Det där håller jag med om, i sak. I praktiken är det dessvärre allt annat än svartvitt varför jag har full förståelse för TS dilemma. (Inte sagt att du inte har det, @Lisa0987 ,du råkade bara bli citerad för mina tankar)
Jag tänker att i alla möten med andra människor finns det något vi kan lära om oss själva. I processen att reda ut vad vi vill kan dessa typer av ”relationer” lära oss något på vägen, om vi är observanta och ställer oss frågan varför? Vad känner jag när det plingar i mobilen och han har smsat? Vad känner jag när jag läser vad det står? Varför känner jag detta när just han skrivit?
Ibland kan dessa känslor i själva verket inte alls ha med själva personen att göra, men dennes handlingar kanske fyller något hos oss som vi egentligen kan behöva jobba med att tillfredsställa hos oss själva?
Oavsett vad din kontakt kommer att leda till, @Drutten54 så är det ni har här och nu alldeles sant. När NI smsar, och ses, är det ni. Om det så är tillfälliga förbindelser så är det något du värdesätter och finner glädje av. Det negativa som är kopplat till din situation sitter i det som händer där mellan, i ovissheten och de dubbla signalerna.
Om jag var du så skulle jag försöka landa i det. Han tycker om dig, förmodligen mer än du kan tro med tanke på hur han är när han går ”off”. Men du är i hans pipe. Vad jag vet så uppskattar du också er kontakt, när den är ”på” och du får din hudkontakt. Fint så ju! Om framtiden vet vi ingenting. Rent krasst kan vi alla vara borta imorgon, så bekymra dig inte om vad som ska hända sen .
Jag är inte säker på att jag förstår hur du menar med det här, om du tycker jag är bestämd med hur jag vill ha det eller inte.
Själv känner jag mig ganska osäker och velar fram och tillbaka. Visst är det jobbigt av och till men däremellan är det också väldigt härligt med bekräftelsen och närheten jag får.
Ja så är det givetvis - mitt problem är att jag trots min ålder inte vet vad jag vill ha eller hur jag vill leva mitt liv. men du har helt rätt i att jag bara kan förändra mig själv och att jag borde ta mina beslut utgående från mig själv, mina önskningar och behov, inte ta mina beslut utifrån en tänkt uppfattning om vad han vill/är/tänker.
Jag jobbar på det, nån gång kanske jag lyckas.
Jag har funderat mycket på de här meningarna och tror att du kan vara något på spåret. Just nu känns det som att jag utforskar delar av mig själv som har varit glömda eller som jag inte ens har vetat om att de funnits.
Ja - du har så rätt. När kontakten är på och vi träffas eller bara skriver till varandra känns det bra. Nu när vi dessutom har börjat prata lite mer allvar och inte bara flamsa runt och flirta känns det annorlunda mot hur det gjorde tidigare. Jag kan inte avgöra än om jag tycker det är helt positivt men jag känner ändå att det är värt att stanna kvar och utforska.
Det kan vara så att jag så småningom upptäcker att det inte fanns så mycket bakom den vackra fasaden men det kommer jag aldrig att upptäcka om jag springer iväg. Jag känner mig själv så pass mycket att jag vet att jag kommer trilla dit igen om jag försöker avsluta utan att vara helt säker eller om jag avslutar för att “det är rätt sak att göra”. Jag tror jag måste löpa linan ut och riskera att få hjärtesorg - om jag inte riskerar något kan jag heller inte vinna något tänker jag men det kanske är naivt att tänka så.
Jag känner av att tiden börjar ta slut, jag är drygt 50 år, det känns som om 60 springer emot mig och jag vill hinna leva innan det är för sent.
jo - jag tog det “förnuftiga” beslutet som man “ska” ta men backade och nu har vi mer kontakt än nånsin.
Risken är stor att du går miste om det du verkligen önskar pga att det tutar upptaget hos dig. Linjen är blockerad av någon som låter dina år gå utan att du får det du egentligen förtjänar och vill ha.
Jag vet smärtsamt väl hur det är.
Men hur vet man skillnaden?
Jag vet inte om jag är redo för en ny relation än, jag får panikkänslor och det känns obehagligt om jag tror att någon man vill komma nära. Det är inga känslor jag känner igen från tidigare och jag funderar mycket över var de kommer ifrån och varför de kommer.
Jag föreslår samtalsterapi. De flesta människor väntar alldeles för länge, när de är riktigt nere eller uppstressade av sin situation innan de kontaktar vården. Samtalsstöd är tänkt att fungera även för tidiga signaler (t ex du hindrar dig själv att leva ditt liv fullt ut).
Jag har mycket bra erfarenhet av mitt samtamsstöd i slutet av våren, hade totalt 6 samtal varav det sista i slutet av juli. Jag var tydlig med vad jag behövde för typ av stöd, inte någon som får mig älta mina problem utan någon som lär mig verktyg att hantera all press från omgivningen. Han var mkt informativ och förklarade tydligt människans beteende så även det gav mig många aha-moments.
Min stora lärdom från terapin är att människans problem nästan alltid bottnar rädslor. T ex rädsla för skuld el skam, rädsla att bli lämnad osv. Han förklarade detta mkt bättre än jag här kortfattat försöker men sammanfattningsvis så tror jag att du hade kunnat må bättre av samtalsstöd. Framförallt om du känner dig tidsmässigt pressad pga din ålder så är det väl exakt vad du ska investera i, dyka djupare i ditt inre och lära dig mer av vem är du idag och vad behöver du för att kunna ta de stegen du vill för att leva det liv du vill ha
Det dåliga måendet börjar med tankar och känslor som påverkar oss på olika vis. Om vi inte agerar på dem börjar kroppen visa fysiska symptom, det är oftast då vi tar hjälp av vården. Så frågan är när man man psykiskt dåligt? Vågar påstå att det har man gjort ett bra tag INNAN man kontaktar vården.
Jag jobbar bl a med rehabilitering och vet att om man agerar i tid, dvs fångar de tidiga signaler såsom återkommande tankar/känslor som hindrar/blockerar oss, då kan vi hjälpa personen tidigare och hindra sjukskrivning. Så samtalsstöd kan beviljas både i förebyggande syfte och i en akut fas, det är min erfarenhet.
Det är förstås du som avgör hur mkt det här påverkar ditt liv och hur du vill göra. Du har ju inget att förlora men allt att vinna!
Och jag skäms också ibland över mig själv. Jag kan inte avgöra om det är värre att blir lurad och tro att det är början på en relation eller att veta att han inte är intresserad av en relation utan vill träffas för sex - när man själv vill mer.
Är jag en dålig kvinna/människa som inte kan stå emot, som fortsätter hoppas?
Vi hade mycket kontakt under en period i somras men sen hände en allvarlig sak i hans liv som kastade allt på ända och nu är det väldigt ltie kontakt. Jag vet inte om tystnaden beror på hans mående eller att han inte vill ha kontakt med mig och problemet med att vara sk kk är att om jag varit en vanlig kompis hade jag kunnat stötta honom i det han går igenom men i mitt fall vill jag gärna kunna göra det men det känns samtidigt fel.
Samtidigt tänker jag att han är en vuxen person och kan ta lite eget ansvar, han har andra personer runt sig som kan stötta honom så egentligen behöver han inte mig. Det ligger nog mer hos mig att jag känner som jag gör.
Jag har beslutat mig för att avvakta och se. När nåt allvarligt händer kan man börja omvärdera tillvaron och det är kanske det han gör och inser att han inte vill träffa mig mer och då är det inte så mycket att göra åt det. Jag tänker att bollen ligger hos honom och jag får under tiden känna efter vad jag vill. Jag får öva mig på att inte tänka på honom så mycket för att detoxa …
Du är absolut inte en dålig människa för att du hoppas! Jag skulle snarare säga att han är en dålig människa som sannolikt vet att du vill mer men fortsätter använda dig som kk. Han utnyttjar ditt hopp på ett väldigt taskigt sätt.
Vad sägs om att fylla livet med personer som VILL ha dig på alla vis? Att gå på dejter, lära känna nya människor och därmed vara öppen för personer som matchar dig, det tycker jag låter mycket roligare
Ja - du har på ett sätt rätt men å andra sidan är jag också en vuxen människa som borde kunna ta ansvar för mina handlingar.
Han har sagt vilka förutsättningarna är och jag har accepterat dem så är ansvaret inte lika mycket mitt?
Ja - det sa min vän (som varit i en liknande sits) att hennes terapeut sagt till henne - Du ska ha en man som vill ha DIG till 110%!
Hon förstår mig i mina känslor men försöker också peppa mig att ta mig ur tidigare än hon gjorde.
Det här med att dejta låter läskigt tycker jag. Inte min grej.
Faktiskt tycker jag inte att ansvaret är lika mycket ditt. Han saknar ju rätt känslor och borde således kunna avsluta det lättare än vad du kan. Det är ju svårare för dig som lever på ett hopp.
Byt ordet dejta till att lära känna nya människor för det är precis vad det är, en fika, promenad eller ett glas med en ny person, inte läskigare än så Finns många roliga och intressanta män därute!
Det ser ut som om han hittat en tjej.
Jag var väl en praktisk lösning under tiden han var ensam som han kunde höra av sig till när han var sugen.
Och jag gick på den enkla.
Att vi två vuxna människor hade sex utan krav känns ok (även om jag hade ett hopp) men det känns lite solkigt när jag inser att jag hade kunnat vara vem som helst - så var det inte för mig, det visste han och han sa också att det inte var så för honom heller. Men vi kanske hade olika anledningar till det, jag att jag var förtjust i honom och hade ett hopp trots allt, han visste att jag ville så varför leta nån annan?
Jag vet inte om det är som jag misstänker men oavsett om det är en väldigt god vän eller en kärlek ser jag att hon får ta plats i hans sociala media medan jag är i stort sett osynlig. Inga gillningar på mina profilbilder eller så. Precis som när vi träffats ute på fest, kram och hej men inget mer.
Det är klart att det gör ont för att jag tror att han hittat en kärlek men lika ont gör det att tänka på hur lite värd jag måste ha varit.
Han har haft en tuff period nu, en nära person har dött och jag har försökt stötta så mycket jag kunnat. Visst kan det vara så att han fått nån slags uppenbarelse att livet tar slut och måste levas och därför kom på att han ville ha en relation trots allt men jag hade väl ändå förtjänat att få höra det av han direkt och inte via facebook som gav mig henne som vänförslag? Oh the irony…
Så hur ska jag göra nu?
Fråga honom så jag vet om det stämmer och sen avsluta.
Fråga och sen förklara hur det känns och varför, att man bara inte kan behandla en människa man säger sig tycka så bra om på det här viset.
Bara fadea ut. Inte skicka meddelanden och bara svara med tumme om det kommer nåt.
Jag tror inte på att bara blocka för det har jag redan provat en gång och det är inte jag. Jag har svårt att lämna nåt utan en förklaring och om det bara rinner ut i sanden finns det ju inget att förklara så därför skulle det kännas lättare.
Enda nackdelen är att jag hela tiden ser han på messenger men jag får väl ta det som ett straff och påminnelse om att inte vara så naiv, godtrogen, snäll och dum.
Jag är nog inte rätt person att komma med råd eftersom jag själv aldrig varit i dejtloopen ännu. Men det låter som att snubben inte är intresserad av dig mer än för sitt eget sexbehov. Han har det ju bekvämt när du går med på det han vill.
Klipp kontakten och träffa lite nya människor som Buenita säger
Jag tycker definitivt att du ska välja alternativ 1. Om hans svar innebär att du ska avsluta så gör det, men vänta till dess du faktiskt vet vad hans svar egentligen är.
Vilket innebär att börja våga faktiskt tala med den som du i tysthet går och hoppas på ska dela dina känslor genom att du vara tyst för att du hoppas att du i sinom tid ska kunna läsa hans tankar.
Dessutom märkligt att hellre leva i en imaginär verklighet där du försöker tolka/gissa och sannolikt, (eller inte) övertolka de tecken som du tycker dig se på sociala medier… vilken vuxen människa vill ha en relation med någon som man inte vågar tala öppet med, utan istället försöker lista ut vad diverse gillningar på fb kan betyda… eller inte betyda
.
men du har helt rätt i att jag bara kan förändra mig själv och att jag borde ta mina beslut utgående från mig själv, mina önskningar och behov, inte ta mina beslut utifrån en tänkt uppfattning om vad han vill/är/tänker.
jo - jag tog det “förnuftiga” beslutet som man “ska” ta men backade och nu har vi mer kontakt än nånsin.
men sammanfattningsvis så tror jag att du hade kunnat må bättre av samtalsstöd. Framförallt om du känner dig tidsmässigt pressad pga din ålder så är det väl exakt vad du ska investera i, dyka djupare i ditt inre och lära dig mer av vem är du idag och vad behöver du för att kunna ta de stegen du vill för att leva det liv du vill ha 
